torsdag, juli 31, 2014

Till minne av Dick Wagner

Igår nåddes vi av beskedet att Dick Wagner lämnat oss. Det han lämnar efter sig är en underbar karriär som många av oss håller väldigt högt. Min högst personliga relation till honom är naturligtvis hans jobb med ALICE COOPER och hans bidrag till KISS "Destroyer". 1974 när Alice Cooper blev en artist istället för en grupp och vägen kanske kändes lite osäker knallade Dick Wagner in som en räddare i nöden och skrev och spelade på en av världens finaste skivor, "Welcome to my nightmare". Han stannade sedan med Alice till och med 1979 års "From the inside" vilket betyder att han är inblandad i alla de skivorna och turnéerna jag älskar mest. Starka låtar och ett ypperligt framförande av desamma var hans signum, och ingen glömmer väl hans höga svarta hatt och svarta mantel på 1975 års turné?

1983 återvände han till Alice efter några års bortavaro varpå de spelade in en sista skiva innan Alice gömde sig från världen under några år. "DaDa" är en riktig vattendelare bland Alicefans, många (mig inkluderad) håller den väldigt högt medan andra tycker att den är skräp. Utöver detta dök han upp som gubben i lådan några gånger genom åren, han var en av kompositörerna till Might as well be on mars på "Hey stoopid" 1991 och även den fantastiska The Underture på "Welcome 2 my nightmare" från 2011.

Världen har förlorat en fin gitarrist. Vi får glädjas åt det han lämnat kvar.







/Alex

onsdag, juli 23, 2014

Kiss-paus

Jag ber direkt om ursäkt för rubriken men jag kunde inte hålla mig (pun intended). Jag har förvisso semester men det finns ju lite att prata om i KISSvärlden så vad fan.

Först ut är att PAUL STANLEY's självbiografi nu kommit på svenska, Bokfabriken gav Carl Linnaeus i uppdrag att stå för översättningen vilket han gjort med den äran. Det är en bra bok, öppen och ärlig även om han emellanåt blir precis lika bitter och sur som både Ace och Peter i deras respektive böcker. Gene säger som bekant ingenting alls i sin bok så den räknas inte. Det framstår som mer och mer underligt att dessa fyra herrar fann varandra och lyckades skapa ett monster som efter 40 år fortfarande ångar fram. På lite halvstadiga ben numera i mitt tycke, men ångar gör det ändå. Om Paul verkligen uppfattat sitt liv och sin karriär som han berättar i boken så får vi vara glada att han åtminstone varit förhållandevis psykiskt stark eftersom upplevelserna han emellanåt pratar om lika gärna skulle kunnat utmynna i ett missbruk av något slag. Jag ska med glädje pumpa Carl på information om översättningsarbetet när vi gör en repris på fjolårets Kissföredrag i Trollhättan den 13/9 (mer info kommer). Boken går för övrigt självklart att låna på biblioteket.

Och så blir det rymddags: ACE FREHLEY släpper en ny skiva i augusti kallad "Space Invader". Det hade jag inte vågat hoppas på samtidigt som jag efter den fina "Anomaly" som kom 2009 kom på mig själv med att få höga förväntningar. Jag gillade "Anomaly" från första stund, samtidigt slog han underifrån då eftersom i princip ingen trodde att han någonsin skulle kunna göra en skiva igen. Denna gång fick jag försöka hålla tillbaka förhoppningarna en smula, jag ville inte bli monsterbesviken. Detta var dock onödigt eftersom jag gillade "Space Invader" skarpt redan vid första lyssningen. Produktionen är sämre än "Anomaly" men jag har överlevt betydligt sämre dylika och skiter lätt i sådant om bara låtarna är bra, vilket de är. Han mjölkar "Space"-grejen lite väl mycket men det får vara som det är. Tredje låten I wanna hold you är fanimej bland det starkaste han spottat ur sig någonsin, en svängig rackare med skön 70talskänsla. Change är ödesmättad med en svinbra melodi, Inside the vortex har en sjukt bra refräng och på det hela taget är det bara öronen som är i vägen för att mitt leende när jag hör skivan skulle gå runt hela huvudet.

En sak dock: han kunde struntat i att spela in covern på The joker, det är en helt onödig version som jag från och med nu alltid kommer att hoppa över / ta bort från spellistan. Han får såklart göra vad han vill men jag undrar vad som föranledde detta magplask. Dock så rättas allt till i sista spåret Starship. Jag älskar hans instrumentala låtar och håller Fractured quantum från "Anomaly" som en av låtarna som ska spelas på min begravning. Starship kommer inte långt efter. Sju fina minuter som avslutar den bästa Kissrelaterade skivan jag hört sedan han behagade släppa en skiva senast. Även om jag lärt mig lite för mycket om Ace som privatperson under åren för att helt tycka att han verkar vara en hyvens påg så är och förblir han en av mina största scenidoler.

Jag har förbeställt digipacken och vinylen. Digipacken har den snygga retrotiteln, och vinylen är den jag kommer att lyssna på hemma. Synd bara att de inte körde retroversionen på samtliga utgåvor eftersom den reguljära är betydligt tråkigare.





Nu återgår vi till sommaren.

/Alex



Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg