Fredagslistan 2026, vecka 40: Året är fortfarande 2006 del 3

Den där tidsmaskinen är tydligen igång igen. 
Nådens år 2006 bodde jag i Malmö. 
Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte riktigt. 
Jag höll på en del med Djande med mitt soundsystem och var väldigt inne på Grime och Dubstep. 
Mitt intresse för Black metal och annan metal gick lite på sparlåga. 

Men tack vare en gammal vän tändes satans eld igen och jag hade börjat närma mig mer modern black metal och även det som skulle bli min stora kärlek, black/thrash metal. Jag hade garanterat baggy pants och t-shirts med oversized prints med tveksamma motiv. Det är vad det är. Det var inte en tripp till modet efter nollnolltalet utan musiken vi ska fokusera på det. Listan ni här och längst ner. 

Antaeus - "Words as Weapons" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Vi drar väl av plåstret direkt. MkM och de andra fransmännen i Antaeus har på många sätt varit standarden för hur black metal på 2000-talet låter. Istället för de isiga nordiska bergen får vi istället "skära sig i armarna och offra sitt blod till Satan i någon ruffig förortslägenhet i Paris"- black metal. Jag håller denna skiva som en av de bästa jag har hört i black metal genren. Att det vilar något djupt osunt och tragiskt över bandet förstärker bara känslan av äkthet. Både missbruk, diabetes och hädangångna medlemmar med självskadebeteende ger mig vatten på min kvarn. Jag kommer nog aldrig sluta tjata om denna skiva. Nu går vi vidare. 

Urgehal - "Dødsmarsj til Helvete" (Goatcraft Torment, Agonia Records, 2006).

2006 var också ett år då jag insåg att det går att lyssna på black metal och inte ta allting på blodigt allvar även om utövarna själva förmodligen inte håller med mig. Här har vi norska Urgehal med medlemmar från Beastcraft och Angst Skvadron och många andra. Trondr Nefas sjunger och skriver låtar och är allmän motor i bandet. Trondr avslutade sitt liv år 2012. Det är övertygande norsk black metal av klassiskt snitt. Fans av Gorgoroth och Darkthrone bör inte missa detta band. Just Trondrs sång är verkligen något över det vanliga. 

Koldbrann - "Djevelens treskeverk" (Moribound, Twilight, 2006).

2006 var märkligt nog ett bra år även för norsk black metal.

Vi kan inte gå förbi Koldbrann och deras i mitt tycke absolut bästa skiva. Även om skivan innan har äkta true norsk nekroproduktion och presenterar norsk svartmetall på det där unika sättet är det med Moribound från 2006 som de verkligen briljerar. Mannevond sjunger och rockar som en annan Nocturno Culto och det är ett svängigt Darkthrone/Celtic Frost riffande som blandas med trummor som är helt underbara. Sen texterna! Ah vilken njutning. Vad sägs om:

"Mer bensin på bålet

Mer 96 % - Absolutt Nekro

Vekk fra bevissthet

Ned i glemselens kjeller". 

Det blir inte bättre än så. Den som inte hört denna skiva har verkligen missat något. Jag är också glad över att Koldbranns senaste skiva som kom för något år sen också var ett rejält uppsving från skivan inna. 

Svårt att avgöra om det är Koldbrann eller nästa skiva som är den bästa som kom år 2006 men jag tror det är nästa här i listan. 

Katharsis - "Kross Fyre [...]" (VVorldVVithoutEnd, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Då är vi framme hos det band som kanske betytt mest för mig de senaste 20 åren. Tyska Katharsis. 

Totalt kompromisslöst vansinne från start till mål. Lyssna bara på hur låten börjar. Låten går sönder innan den ens börjar. Strax efter 2 minuter och 30 sekunder hittar de tillbaka till någon sorts ordning. Det skriks, det slamras och det är sataniskt så in i helvete. Nästan varje gång jag hör ett nytt black metal band så jämför jag bandet med Katharsis. Hittills har jag inte hittat något som är lika bra. Det är synd på många sätt men också väldigt fint att det fanns ett band som var på detta sätt. Det gör mig glad. Bandet upplöstes sen det kom fram att en av medlemmarna var någon sorts pluggig professor i genus eller liknande i Tyskland. Det gick ju inte att vara cool och ond på samma gång som man håller på med något sånt. Därför slutade dom spela. Eller så säger internetloren i alla fall. Jag är definitivt inte någon som låter sanningen stå i vägen för en bra story. 

Än idag har jag inte hört en dålig låt med bandet och då har jag nog hört de flesta unkna demoinspelningar som kopierats och sålts som bootlegs. Rekommenderas för alla som gillar vansinne och fart. Susanne har skrivit om bandet på bloggen och kan bara hålla med henne om att det är väldigt häxig black metal. Nu är det dags att avsluta listan med dagens sista låt. 

Vulcano - "Evil Always Returns" (Thunder metal split with Nifelheim , I Hate Records, 2006).

Nu har vi varit allvarliga för länge i detta inlägg. Nu får vi avsluta med något roligare och lite mer bastungt. Vi snackar om de brasilianska legendarerna i Vulcano som bildas 1981 men fortfarande håller på än idag. 

Bandet spelar något som ibland kallas jungle metal, det är ju kanske ett litet problematiskt namn på en genre som framförallt handlar om ganska tidig sydamerikansk extremmetal. Det vill säga band som Sepultura, Sarcofago mfl. Det är band som befinner sig någonstans mellan thrash, black och dödsmetall. Här är Vulcano anno 2026 som ger ut en split med det bästa band som någonsin kommit från Dals Långed, Nifelheim. Resultatet är en mycket imponerande uppvisning i att kunna vara gamla men ändå kunna piska och göra låtar som perfekt balanserar mellan thrash och black metal med lite inslag av mer traditionell haavy metal. Basen ligger också ganska fram i mixen vilket gör att det blir väldigt annorlunda jämfört med andra band i genren. Trummisen piskar också på något otroligt. Ett fantastiskt band som jag är glad över att ha fått se live tillsammans med Nifelheim. 

Det var dagens tidsresa. Vet inte om det är någon sorts best of lista men det är i alla fall ett par skivor som jag förknippar starkt med mitt liv år 2026. Listan hittar ni här. //Oscar K.   

Fredagslistan 2024, vecka 28: Vive La France!

För att fira att Frankrike har tagit sitt förnuft tillfånga när det gäller det politiska valet och att de i skrivande stund är i semifinal i Fotbolls-EM tänkte jag passa på att göra en lista med lite franska smällkarameller. EDIT. Det gick inte så bra för Frankrike. Vad det gäller musiken verkar den tyvärr inte vara riktigt på samma våglängd. De kändaste banden är på något sätt rasister, antingen för att vara edgelords eller för att man verkligen är stenhård bonnig rasist. Jag försöker att undvika den värsta skiten men ibland slinker det med band där den politiska ståndpunkten inte bara är tveksam utan helt och hållet förkastlig. 

Låtarna hittar ni här och längst ner i inlägget. Nu kör vi igång

Den franska blackmetalscenen har länge varit ganska militant. Inte minst det deppiga gänget Les Légions Noires (LLN) som härjade omkring i början och mitten av 1990-talet. Jag snor lite från Metal Archives där man kan läsa att följande band ingick i den svarta legionen: Aäkon Këëtrëh, Amaka Hahina, Belathauzer, Belkètre, Black Murder, Brenoritvrezorkre, Chapel of Ghouls, Dvnaèbkre, Dzlvarv, Moëvöt, Mütiilation, Satanicum Tenebrae, Seviss, Susvourtre, Torgeist, Torture, Vagézaryavtre, Vèrmyapre Kommando, Vlad Tepes, Vor.ulkr, Vzaéurvbtre, och Zelda.

Det var en ganska gedigen lista måste man säga. Hur många av banden som kan sägas vara något mer än ett kort projekt eller verket av en enskild person kan vara lite lurigt. Sammantaget kan man säga att det var individer som hade en någorlunda samma syn på musik och black metal som livsstil. Inte sällan är det ganska opolerat men ändå melodiöst. Ganska likt finsk black metal. En del av de här banden uppfann också lite egna språk och fraser som de använde sig av i sitt musikskapande. Jag tänkte ändå att vi kan ta avstamp där någonstans och börja med en låt från Vlad Tepes.

Vlad Tepes -  Drink The Poetry Of The Celtic Disciple" (Celtic Poetry, Demokassett, 1994). 

Vad ska man säga? Här har vi riktigt rå och dåligt inspelad black metal av finaste snitt. Det låter tunt och skrikigt och som om någon bankar på grytlock. Låten ska vara någon form av översättning och tonsättning av en Charles Baudelaire dikt. Det kan man kanske inte riktigt tänka sig när man hör låten även om den franska diktningen och litteraturhistorien naturligtvis också kan inspirera unga och onda män. Sången låter nästan som att någon håller på att spy och det är ett extra plus. Vlad Tepes bestod av två personer och även fast bandet bara var aktivt mellan 1993-1996 hann de med att ge ut ca 11 demos och ett par splittar. Deras influenser på modern black metal kan inte understrykas nog. Än idag pratas det om musik som är gjord i samma anda som LLN. Som bonus kan det tilläggas att medlemmarna i Vlad Tepes mordhotade utgivaren av fanzinet Petrified Zine då han skrev ut deras adress. Mycket beef på denna tiden i black metal scenen. Jag tänkte att vi tar en till godbit från Den Svarta Legionen.

Mütiilation - "New False Prophet" (Black Millenium (Grimly Reborn), Drakkar Productions, 2001).

Meyhna'ch grundade detta enmansband redan 1991 och slog hela världen med häpnad när han år 2024 släppte ett nytt album vilket är det första sen 2007. Den låt jag har valt är från en skiva som är någonstans mitt i utgivningen men det är också för att den har ett fantastiskt omslag. Musikaliskt har bandet gått från en väldigt rå form av black metal till lite mer tillgängligt. Med fokus på lite mer. Det är fortfarande opolerat och en ganska hård ljudbild men Meyhna'ch kontrollerar sin röst lite bättre och det är inte lika mycket dist på sången. Faktiskt har denna man en ganska bra black metal sångröst, det är inte helt olikt Attila från Mayhem och vid vissa tillfällen närmar han sig Abbath från Immortal. Med Mütiilation vet man aldrig riktigt vad man får när det kommer till trummor. På "New False Prophet" är det trummaskin som gäller vilket gör att musiken får en extra dimension av rötenhet som jag uppskattar. Detta är ett av de band som kan sägas vara lite som black metals svar på Motorhead. De kör på i samma stil och har gjort det sen början med lite eller ingen variation. Just produktionsvärdet och stilen gör att detta band tillsammans med andra från LLN inte kan sägas vara den lättaste scen att börja gräva i som nytt black metal fan. Nu är det dags för att ta oss an något annat, kanske den mest straffande black metal som skapas i Frankrike. Först ut är Antaeus. 

Antaeus - "Control and Abuse" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Antaeus bildades redan 1993 och även om sångaren MkM inte kom med förrän 1994 har han sen dess fört bandet framåt till oanade höjder. Med släpp som Cut Your Flesh and Worship Satan (2000) är det kanske ingen överraskning att bandet har varit kända för att vara extrema i sitt sätt att behandla sina kroppar både när det kommer till liveuppträdanden och utanför scenen. Detta har haft sitt pris då bandet har haft medlemmar som spelat och hoppat av under tiden. LSK som spelade bas i bandet i flera år finns inte kvar i livet och hennes död tog hårt inte bara på Antaeus utan även på stora delar av den franska black metal scenen då hon spelade i flera stora band och var väldigt aktiv på olika sätt.

Vad kan man då förvänta sig av ett band med denna mörka bakgrund? För min del är det något av det bästa jag har hört när det kommer till black metal. Det är extremt snabbt, våldsamt och med texter kring kristendomens tveksamheter. Precis vad man kan förvänta sig av en sliten missbrukande diabetiker som MkM. Även om både skivorna innan och efter Blood Libels är bra är det ändå denna skiva som jag tycker är den ultimata Antaeus upplevelsen. Efter låtarna "Rot" och "Cyklik Torture" kommer "Control and Abuse" in och manglar på tills mitten av låten där bandet går över till att spela ett stämningsfullt lugnt parti och när låten sen startar upp med sitt mangel kan inte jag hjälpa att jag får gåshud trots att jag har hört denna låt ett hundratal gånger.  Denna skiva är enligt mig black metal perfektion. 

MkM drev tidigare Spikekult Produktions och var med och startade upp Norma Evangelium Diaboli som många kan hålla med om är ett av de intressantaste black och death metal skivbolagen som finns än idag. Bara det i sig är ett eget kapitel som säkert kommer få en egen lista någon dag. 

Rekommenderar verkligen alla som har något intresse alls för black metal att kolla in Antaeus. Skivan Condemnation (2016) vilket är det senaste livstecknet från bandet kan sägas vara mötet mellan black metal musiker och en grindtrummis vilket också är väldigt bra men når inte samma höjder som tidigare släpp. Det vore tjänstefel att inte ha med Aosoth på denna lista. 

Aosoth - "III-3"  (III: Violence & Variations, Agonia Records, 2011). 

Aosoth är för mig ganska unikt i det att det är ett black metal band men snarare har en ljudbild som snarare för tankarna till dödsmetal. Aosoth gör musik som jag personligen känner mig instängd och klaustrofobisk av. Det är dissonant och rituellt. Inte sällan ganska långsamt och malande med intressant användande av ljudeffekter och synthar. Det är ingen mindre än BST som ligger bakom detta. Denna man har jag nämnt tidigare på bloggen då han är inblandad i en massa olika projekt och dessutom har en studio där han spelar in flera olika band. Just Aosoth är verkligen lyckat i mötet mellan MkM och BST. MkMs röst passar onekligen in och skapar en extra dimension av obehag. Därför är det lite märkligt att denna skiva också har getts ut i en helt instrumental version av MkM på hans Spikekult Productions bolag. Den vanliga vinylversionen av skivan kommer med en insert där låtttexterna är skrivna på brailleskrift och fram tills nyss har jag inte sett några texter alls utskrivna.

Namnet Aosoth är taget från en av de gudinnor som finns inom den religiösa grenen Order Of The Nine Angles. För den som inte är bekant med Order Of The Angles (ONA/O9A) kan det sägas att det är en brittisk militant ockultistisk och högerextrem rörelse som startade på 1970-talet. Organisationen har fått uppmärksamhet då den ansåg att satanism var för influerad av hebreiskt tänkande och ville skapa egna ritualer och gudar. Under 1980-talet växten denna rörelse och hade flera nynazister som medlemmar. O9A utförde också en del terrordåd och än idag har bland annat FBI på sin lista över aktiva terrororganisationer. Aosoth har också texter som är tagna från verk som ingår i O9As lära. Det är lite oklart hur mycket Aosoth är involverade i organisationen i sig och det finns flera black metal band som använder sig av texter och teman som har sitt ursprung i Order Of The Angles. 

Att bandet använder sig av texter och termer som är tagna från O9A tror jag också påverkar en hel del. Det seriösa ämnet och mörkret blir ännu mer närvarande. Jag har bara läst en av Order Of The Angles texter och för min del är det svårt att svara på hur mycket av deras religiösa doktriner som har implementerats i Aosoths musik. Jag förstår att det kan vara avskräckande för personer att lyssna på ett band som är influerade av denna typ av organisation men frågan är som vanligt hur mycket som faktiskt är riktig tro och hur mycket som är "shock value". För den som är intresserad finns texten "The Sinister Tradition" tillgänglig hos välsorterade bokhandlare på nätet. 

För att avrunda denna omgång så måste det bli ju lite häxmetal!

Darvulia - "Monotones conjurations" (L'alliance des venins, Battlesk´rs Productions, 2005).

Darvulia började som ett enmansprojekt 1999 men redan från andra fullängdaren blev bandet en duo och fick en riktig trummis. Bandnamnet är taget från en ungersk häxa som var ökänd och sägs ha varit en betjänt till Elisabeth Bathory. Bara där är det häxigt så det förslår. Lägg till att bandet har låtar om allmänna häxerier och precis som i fallen med flera LLN band också använder sig av ett eget påhittat språk så kan ni nog förstå att det verkligen faller mig i smaken. Eftersom vi redan är inne och nosar på detta spår kan det också vara värt att Darvulia ingick i ett sorts musikaliskt kollektiv som hette "The Apostles of Ignominy" där även banden Malekhamoves, Malhkebre och Sektarism ingick. Darvulia splittrades tyvärr 2015 men hann ge ut tre fullängdare och ett par samlingar. Låten jag har valt är tagen från deras andra fullängdare och man kan även se den klassiska ockulta symbolen "Hand of Glory" pryda omslaget. Musiken är ganska rå och dissonant men professionellt inspelad så att det aldrig blir för dåligt. Ofta är riffen hypnotiserande och sången desperat och skrikig. Helt fantastiskt häxmetal med andra ord. Dessutom vågar bandet stanna upp ibland och även om det inte blir riktigt lika doomigt som Sektarism. 

Det var allt för mig denna gång. Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2024, vecka 21: Halvårskoll

Dags att ta temperaturen på metalåret lagom till sommaren. Jag vet att det kanske är lite fusk och kan räknas som doping när man gör listor men samtidigt kan det vara viktigt som en ögonblicksbild. Vi kör igång direkt. Låtarna hittar ni här och i slutet av posten. 

Darkthrone - "Black Dawn affiliation" (It beckons us all, Peaceville Records, 2024)

Vad ska man säga om Darkthrone som inte redan har sagts? Ska man fokusera på att det är äkta true att ogilla allting förutom tre skivor med bandet ? (Ibland kan Soulside Journey smita med där då det ändå är döds)

Hela historien kan de flesta. Dessutom alla memes och gulliga katter, Fenriz med cowboyhatt och karriär som techno-dj. Nocturno Culto som någon arg gubbe och lärare så vi kan lämna det. 

Musiken var det ja. Jag sa lite på skämt att jag visste att årets bästa skiva skulle vara den här för så är det alltid för mig när Darkthrone släpper nytt. Jag klarar knappt att vara objektiv. Men jag måste ändå säga att skivan är bra om man tar den för vad den är. Två gamla gubbar som spelar metal som dom gillar. Denna gången tycker jag också att det är mer hård musik igen jämfört med skivan innan. Om Darkthrone i början och mitten av nittiotalet spelade snodda Celtic Frost riff fast snabbare så spelar Darkthrone nu sina egna riff fast långsammare. Produktionen och låtarna hör samman på ett bra sätt. Lite ambient ljud smyger sig in men det passar bara fint. Jag gillar detta mycket. 

Furze - "Foresee His Internal Rites" (Caw Entrance, Devoted Art Propaganda, 2024)

Furze är ett soloprojekt från norske  Woe J. Reaper som har harvat på sen kring 1999. 

Om man tycker att Darkthrone numera är lite weird och spaceigt och känns för konstigt är Furze verkligen inget att rekommendera. Jag däremot som uppskattar konstiga personer som håller på med märkliga projekt kan bara luta mig tillbaka och njuta. 

Det är skevt och knasigt, trummorna har också gradvis blivit mer och mer ljudmässigt fattiga de senaste skivorna. Allt för att herr Reaper (Jesus Christ vad det kändes forcerat att skriva) har fått någon idé om att allting ska spelas in analogt. Det är inte som i fallet med Satanic Wamasters Nachzehrer från 2010 som är inspelad på analoga ljudband med knäppar och störningar som ökar mystiken och ljudbilden till något mer aggressiv. Istället låter Furze mer naket. Tänk istället Onkel Kånkel på gitarr och en bonde från Mississippi som kompar så börjar vi närma oss ljudet Furze jobbar med. I denna låt som jag har valt kommer det också in något som jag misstänker är en Hammondorgel för att stödja upp lite. Som sagt, gillar ni nya Darkthrone men vill fortsätta mer ned på den vägen kan jag rekommendera Furze. Måste också tillägga att jag läst någonstans att "folk" tror att anledningen till att Furze inte slog igenom mer internationellt är för att namnet kan översättas till att fisa. Men nu vidare till mer könsrockiga gitarrer.

Sotherion -"La Mort pour Compagnon" (Vermine, W.T.C Productions, 2024)

Då är vi i det mindre muntra Frankrike igen. Nu är det galenpannan BST känd från band som Aosoth, Antaeus, VI och tusentals andra projekt som är i farten igen. Nu med en fantastiskt oläsllig logga och glada låttitlar som i aktuellt fall kan översättas till " Med döden som sällskap". 

Den som hört tidigare band där BST varit involverad vet att denna person har en ganska hög lägstanivå och detta band är inget undantag. Detta är den första fullängdaren som bandet släppt. Jag vill påstå att det samma grundinställning till musik och ljud som finns i exempelvis Aosoth men där skapas det ofta en mer klaustrofobisk känsla. Fortfarande kan jag knappt lyssna på skivan Aosoth släppte 2011 III: Violence & variations utan att drabbas av andnöd. På ett bra sätt. 

Nåväl. I fallet med Sotherion känns det som om ett tekniskt dödsmetallband skulle fått för sig att spela black metal fast släppa lös sin inre fantasi om att slänga på tunna skeva slingor som både Onkel Kånkel och KPN sysslade med i början av sin karriär. Det kanske är en fransk grej när jag tänker efter då det kom en hel del band på 1960-1970talet med just detta sound. 

BST gör sitt bästa med ljudeffekter, trummaskin, growlande och allmänt kaos. Samtidigt är allting superslickt och proffsigt. Jag behöver nog nöta skivan lite mer för att säga om jag tycker att den kommer upp i samma nivå som hans andra projekt men det är ändå gött med ganska smart, dum musik. Där kan vi raskt gå vidare med den skivan jag har lyssnat mest på senaste tid.

Antichrist Siege Machine - "Piled Swine" (Vengeance of Eternal Fire, Profound Lore records, 2024) 

Ah. Nu snackar vi. Rens och åter rens. 10 låtar, 25 minuters speltid. War metal eller döds/black eller grind? Spelar inte så stor roll för min del när det är så här bra. Jag påminns om när jag först hörde Human 2.0 (2000) av Nasum. Det håller sig inom ramarna för genren banden jobbar i men det finns en jävla dynamik och förståelse för hur man skapar minnesvärda låtar. Det är chugga chugga gitarrer, breakdowns, gris-growlande och för att citera en vän "det låter som de schlår på kastrullera". Allting gött man kan tänka sig av ett sånt här gäng. Att de inte inte heller verkar vara överintresserade av Tyskland från 1939-1945 som så många andra band inom genren kan bara ses som en bonus. Så lagom till sommaren kan jag rekommendera alla att sätta igång lite Antichrist Siege Machine (vilket fantastiskt namn) och fundera på om det kan vara så att USA håller på att gå om Kanada när det kommer till denna subgenre av musik. Sista bandet på är nämligen också från USA och rör sig också i black/death genren.

Primitive Warfare -"Nuclear Regression" (Extinction Protocol, Stygian Black Hand, 2024)

Okej. Då kör vi vidare med ett rensband. Här är Primitive Warfare med en helt fantastiskt oläslig logga. Också pluspoäng för någon soldat i taggtråd på omslaget. Det är mycket klichéer med detta band. De lyckas spotta ur sig 8 låtar på drygt 31 minuter på denna, deras första fullängdare. På något sätt känns det här ännu mer grind och lite mer crustigt än Antichrist Siege Machine. Sången alternerar mellan grisvrål och desperat käng. Detta är inte heller på något sätt lika smart som tidigare nämnda band. Här är det mer som medlemmarna gått in i studion för att mangla på så gott det går. För min del tröttnar jag lite snabbare på detta. Samtidigt förstår jag att detta inte är något band som kan fungera som en introduktion till genren utan det är kanske mer för de som är inbitna och behöver lite komplement till Conqueror, Revenge och dylikt. 

Detta var vad jag hade att bjuda på. Från norsk långsam doomig metal till amerikanskt tokrens. Återstår att se om någon av skivorna kommer vara kvar på listan i slutet av året för min del. Jag har en stark misstanke om att Darkthrone kommer vara det men det visste ju ni redan. 

Låtarna hittar ni här. 

/Oscar K. 

Fredagslistan vecka 27: Prog Macabre del 1, ZEUHL!

Nu är det sommar, så nu tar vi en liten paus från hårdrocken. Därmed inte sagt att vi ska låta öronen vila – tvärtom! Nu ska vi in i de riktigt djupa skrymslena, bland murriga urtidssynthar, invecklade rytmer, och kaotiskt drama. Kort och gott: PROG MACABRE!

Det här blir en serie om tre inlägg nu medan solen fortfarande skiner, och vi börjar i den franska prog-subgenren som kallas för ZEUHL. Det är en sorts musik som egentligen bara beskriver MAGMA, men har anammats av band som, tja, inspirerats av de giganterna. Exakt vad som är och inte är zeuhl kan vi diskutera i timmar, men här är några grundläggande beståndsdelar: intrikata rytmfigurer, dissonanta klanger från modern konstmusik och jazz, framträdande bas och Fender Rhodes, dramatisk sång (gärna flerstämmig), rymdiga teman. Ofta betydligt mer minimalistisk i sitt uttryck än till exempel italiensk symfoniprog, och betydligt mörkare och tyngre än de brittiska klassikerna.

OBS: namnet Prog Macabre har jag lånat från den eminenta podden Radical Research, som gjorde ett avsnitt på ungefär samma tema som jag grunnat på ett tag.

OBS 2: den här listan består av långa låtar. Ibland väldigt långa låtar. Det här är musik som kräver din tid och uppmärksamhet. Och ärligt talat, har du något bättre för dig en julifredag mitt under semestern?

Vi börjar såklart med MAGMA. Ett band jag kan och har pratat om i timtal. Kompositören och trummisen Christian Vander är ett musikaliskt geni och visionär. Hans filosofi om himmelsk musik är grunden för hela zeuhlgenren, lika delar John Coltrane och Igor Stravinskij. Att välja bara ett stycke är ju omöjligt, men valet föll till slut på liveupptagningen av Köhntarkösz från livealbumet "Köhntark" (1975). En hit på dryga halvtimmen. Här hör ni vilket monster MAGMA var på scen, där de hör hemma. Basen! Elfiolen (vila i fried Didier Lockwood)! Klaus Blasquiz sång! Gode gud man smälter så bra det är.

I den franska scenen som växte fram ur Magmas kölvatten, håller jag nog ESKATON högst. Musique post-atomique, här är den franska proggens nerv och drama som tydligast: två sopraner, tre keyboardister, en rytmsektion som fullständigt dominerar... ESKATON var aktiva kring 1980, och man kan höra antydningar av ny musik som new wave och synth mitt i den jazziga virvelvinden, vars intensitet nästan övergår i speed metal vid 3:30 ungefär. Vansinnig energi. Här den rivigaste biten från deras andra och bästa album, "4 Visions" från 1981. 

Om ni tyckte låten innan var lite för munter, ska vi nu dyka rätt ner i avgrunden med en av de tyngsta och mörkaste skivorna som spelats in. Nu är vi inne på åttiotalet, och SHUB NIGGURATHs debutalbum "Les Morts Vont Vie" (1986). Domedagsbasuner, kyrkorglar, Ann Stewarts skarpa sopran, texter från Poe och Lovecraft... Det här är rätt mycket tuffare än den mörkaste metal. Nästa gång någon jiddrar om att GENESIS är tuff prog kan ni dra igång SHUB NIGGURATH och se alla mesar fly för glatta livet.

Ett av de första banden i zeuhl-genren var ZAO, som grundades av tidiga MAGMA-medlemmar centrerade kring den ungersk-judiske blåsaren Yoch'ko Seffer. Lite mer åt jazzfusion-hållet, och antagligen det mest lättlyssnade i den här listan! Den här biten, Free Folk, som avslutar albumet "Kawana", ger prov på en lite annan, mer flyktig sida av zeuhl, som kanske inte är så makaber men likväl har en kärna som skaver lite mer än vanlig fusion.

Vi avslutar med en figur som arbetat både inom och långt utanför den franska avant/jazzproggen, nämligen Richard Pinhas och hans HELDON. Gitarristen Pinhas har samarbetat med alla från sin filosofilärare Gilles Deleuze till japanska noisemästaren MERZBOW, och däremellan gjort ett par skivor riktigt tung psykedelisk syntrock, med något lags krön på 1978 års "Standby". Här har vi skivans avslutande kvart till titelspår, en rivig jamsession som mynnar i någon slags moloken BURZUM möter MANILLA ROAD-klagosång.

Listan hittar du HÄR!

Ja, det här är ju bara att skrapa på ytan av den franska avantprog-scenen på 1970/80-talet. För att inte tala om alla andra länder, alla andra årtionden... håll utkik efter nästa lista när jag går på det som i folkmun kallas för ROCK IN OPPOSITION!

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés

God afton!

Idag ska jag med hjälp av det franska bandet ATARAXIE visa hur en funeral doom-slipsten ska dras! Ataraxia är en i grunden grekisk term som användes av filosoferna Pyrrhon och Epikuros och kännetecknar ett mänskligt idealtillstånd, nämligen lugn i kropp och själ. Atarax är också en tablett som är antihistamin till sin natur, dämpar klåda, är icke vanebildande och som ibland förskrivs till patienter som behöver något milt lugnande. Som ni förstår ska vi denna fredag ta det piano.

"Résignés" är bandets fjärde fullängdare och släpptes för exakt en vecka sedan på bolaget XenoKorp. Det klockar spelmässigt in på en timma och tjugotre minuter och innehåller totalt fyra spår, varav den kortaste låten ligger strax under arton minutersstrecket. Det är något av en bedrift att lyckas fånga och hålla kvar ett lyssnarintresse i så pass långa låtar, särskilt om man spelar musik som bitvis tycks stå stilla.

Men det är också det som är det fina i kråksången för även om det till stor del går väldigt långsamt är det ändå varierat. Det smygs in vackra, melodiska partier. Det eländesgrowlas. Det manglas på bästa dödsmetalmanér. Kort sagt, det är en mycket angenäm och tjusig portion mörk nihilism som vi serveras.

"Résignés" i hörlurar i ett nedsläckt rum, mina vänner, sedan är vi med råge redo för helgen.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 11: Ataraxie - Résignés