Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Det är dags att dryfta allvar och hylla ett slagverksinstrument som är både hatat och odödliggjort - koklockan!
Alla som sett denna rent makalöst tramsiga och ändå djupt hjärtevärmande sketch från Saturday Night Live förstår ju utan vidare vidlyftigt filosoferande att detta är ett tema för bra för att inte göra något av i en fredagslista, eller hur?
Vi kör!
Jag inleder med ett band som i striktaste mening inte är metal - MOUNTAIN. Alla som nån gång spelat Guitar Hero kommer dock att känna igen låten Mississippi Queen - alla andra kommer förhoppningsvis att älska det här brutalt svängiga bandets hänsynslösa bruk av koklocka.
Ni känner väl till min kärlek till BARREN EARTH som bara tycks ta sig till nya nivåer hela tiden. A Complex Of Cages är inte bara en satans bra låt från en magiskt bra skiva, den får mig varje gång jag hör den tänka att den där koklockan som kommer in i slutet av låten är ren och skär magi. Varje gång.
Det var oerhört längesen vi skrev någonting alls om GUNS N' ROSES på den här bloggen, men ta mig fan om det inte är med lite extra känsla som jag lade till låten Nighttrain till den här listan. Jag tycker alla jävla turer kring det här bandet till trots att bandets plattor "Apetite For Destruction" och "Use Your Illusion" plattorna innehåller mycket enormt bra musik.
PRONG är ett band som jag aldrig har lyssnat på på platta. Däremot så dök bandet ofta upp både i MTVs Headbangers Ball och Diezel. Bandets mix av crossover, thrash och sväng är riktigt uppfriskande. For Dear Life är med på bandets platta från 1990, "Beg To Differ", och den är inte alls tokig.
Ytterligare ett favoritband! Ni märker att jag ökar intensiteten nu eller hur? BETWEEN THE BURIED AND ME är ett oerhört vanligt förekommande band på den här bloggen. Men de går inte att undvika, och framför allt när deras magiska låt Ants Of The Sky, en monstrositet på 13 minuter genialitet också innehåller koklocka, ja då fattar ni att det är en no brainer att lägga till den till listan, haha!
Nu blir det party! Ni märker dessutom att jag drar över de vanliga fem låtarna som brukar befolka listorna, men jag tänkte att jag ville ta i som fan denna veckan! 3 INCHES OF BLOOD är så sjukt underhållande - bara Sam Pipes sång får mig att slänga pengarna åt bandets håll. Synd bara att det inte står nån där och fångar, då bandet är splittrat sedan 2015. Det här bandet älskade verkligen sin heavy metal, men var inte rädda att blanda in andra element. Väl värda att kolla in.
Melodisk black metal med koklocka är nästan för bra för att vara sant, men norska VREID ser till att banka åt klockan i Satans namn med övertygelse.
Jag öppnade med en gammeldags låt, och jag avslutar med en. LED ZEPPELINs Moby Dick där Bonham går loss som en påstruken galning med ackuratess.
Dags för att avslöja ytterligare en skiva som i allra högsta grad är aktuella för en plats på min årsbästalista över 2018! Är ni beredda?
Vi kör!
"A Complex Of Cages" av BARREN EARTH
Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att finska BARREN EARTH hör till en skara band som jag skrivit om flertalet gånger. När bandet släppte senaste skivan i slutet av mars så var jag inte ensam om att ta fram superlativen, då "A Complex Of Cages" minst sagt är imponerande. Med färöiske Jón Aldarás inträde i bandet har BE växlat ut till ett rent episkt förträffligt band som i låt efter låt får mig att kippa efter andan.
Fortfarande så upptäcker jag små detaljer vid varje lyssning av skivan, och det brukar vara ett tecken på att skivan håller hög kvalitet.
Jag skrev i min recension av skivan att som helhet betraktat är ”A Complex Of Cages” en fruktansvärt stark lyssnarupplevelse. Variationsrikedomen gör ju sitt till, och jag upplever att BARREN EARTH oftast har jobbat igenom varenda låt så att den känns färdig. Deras kärlek till dynamik uppskattar jag också. De är inte rädda för att ta tid på sig och bygga upp, som i till exempel Zeal som i slutet är ett frustande monster till låt.
Det är dags att snöra på sig dansskorna, eller åtminstone vara beredd på att valfri fot kommer att stampa takten till veckans fredagslista. Jag har valt ut en hel hög låtar som får det att spritta till i distala fibula och i många fall även leda till tokleende.
Vi kör!
CLUTCH har släppt nytt album, betitlat "Book Of Bad Decisions" och det låter ungefär lika underbart svängigt som det brukar. I rätt många låtar får dock bandet till det lite extra, som till exempel In Walks Barbarella vars titel jag gissar är en referens till filmen från 1968 med Jane Fonda i rollen som Barbarella. Men det kan lika gärna vara en slump. Den här låten har inte bara ett blytungt gung, schysta breaks, orden weaponized funk utan också ett så satans fräckt blåsarrangemang att jag föll som klubbad av en bastrombon från första lyssningen.
Mer BARREN EARTH? Jo. Men inte är de väl svängiga? Jämför vi med CLUTCH är ju det här färöiska bandet ungefär lika svängiga som Donald Trump, men de har stunder då de kopplar på ett sådan infernaliskt gung att det går rysningar genom kroppen. Som i låten The Living Fortress från 2018 års "A Complex Of Cages". Jag tänker både på partiet vid 3:20, och det blysvängiga bruket av ko-klocka vid 4:36. Dra. Åt. Helvete. Fortfarande, efter väldigt många lyssningar så blir jag orimligt till mig av det här fantastiska bandet.
RIOT har jag haft med i en fredagslista innan, den som handlade om metal med blås, en av de roligaste och mest skruvade listor som jag gjort till bloggen. Jag kunde inte motstå att ta med låten Killer från "The Privilege Of Power" från 1990. Hela skivan är väldigt värd att kolla in, men jag har alltid gillat just Killer lite extra för där brassar TOWER OF POWERs blåssektion (betraktad som världens kanske främsta blåssektion) i nåt så in i bänken.
Jag älskar verkligen norska SAHGs andra platta. Jag köpte den helt ovetandes om vilken lavett till skiva den är, och blev följdaktligen helt duktigt upplavetterad när jag drog igång den. Det helt skoningslösa drivet och gunget är verkligen något som jag tror att fler band hade önskat att kunna få till på samma sätt som SAHG får alltsomoftast. Ascent To Decadence har alltid varit en favoritlåt - den kombinerar allt som går att göra i trioformat på ett lysande sätt. Alla medlemmarna kommer till tals, riffen är smörtjocka, och det finns ett episkt anslag i gitarrsolot.
Om ni lyssnade på Joey Tempests sommarprat så vet ni att han älskar RIVAL SONS. Och det är inte konstigt, för det här gänget kan sitt hantverk. Likt många andra upptäckte jag bandet när de släppte "Pressure & Time" 2011. Det rent självklara gung som bandet demonstrerar i exempelvis titellåten har fått fler än undertecknad att studsa till. Att bandet dessutom verkar kunna få till detta på kommando gör att fler, välförtjänt, har upptäckt RIVAL SONS som ett verkligt liveband som kan förföra de flesta. Jag har valt titellåten för att den, helt enkelt, dräper så totalt, haha!
Påsken överstånden, och äntligen verkar våren vara på gång på riktigt! Idag, onsdag, var den första dagen på väldigt länge som jag inte behövde ha vinterjackan, barnen kunde ha på sig sina skaljackor och var så satans till sig att de sprang omkring som ystra galningar på vägen till förskolan. Ja, ni fattar att det är rent orimligt att inte köra en fredagslista på temat våren den här veckan.
Vi kör!
Denna veckan inleder jag med finska BARREN EARTH och ett fint litet introstycke från deras förra skiva "On Lonely Towers". Förresten så hoppas jag att ni har kollat in deras senaste platta som kom förra veckan. Den är nämligen satans bra. I vilket fall - From The Depths Of Spring är en smäktande vacker liten låt, som sätter tonen på ett alldeles ypperligt värdigt sätt på den här listan. Och då ska ni veta att jag inte är ett fan av just introlåtar till att börja med.
Ja, jag fortsätter med skönt såsiga Spring MCMLXXIV som ligger på OPETHs platta "Sorceress" som kom för två år sedan. Jag gillar den fina släpigheten i den här låten. Den är, såklart, inte den mest komplexa låt som bandet gjort, men till och med när de ligger på denna nästan bagatellartade nivå så sitter jag ändå och nickar med lite förnöjt. Jag får samma känsla som vid en loj eftermiddag i valfri park med en back bira och några goda vänner. Den känslan. Och den är ju en känsla lika god och angenäm som en hel drös andra om ni frågar mig. Det finns ett antal sköna solon i låten dessutom.
Debut på bloggen för finska KORPIKLAANI och nu vet jag att jag gläder åtminstone två av mina vänner som länge tjatat om detta ystra bands förträfflighet. Spring Dance från "Tales Along This Road" är en satans tjo- och tjimartad stänkare till låt. Får ni blodad tand av detta så bjuder skivan dessutom på en myckenhet säckpipa, mandolin, dragspel, och mungiga! Ja, herrejävlar!
Nu blir det gubbrock! Skämt åsido - The Bees Of Spring av THE SWORD är nog en av de snällaste låtar som vi har haft i en fredagslista någonsin. I alla fall första hälften av låten. Sen blir det mer åka av. Det här bandet från Austin i Texas har haft sina tillskyndare i bland andra METALLICA. Detta är skön och tillbakalutad musik, som utan speciellt stora åthävor lyckas få mig att stampa takten.
Jag inledde finskt, och avslutar på samma sätt med finfina AMORPHIS och låten Come The Spring som är en fint episk låt av typiskt snitt från det här gänget. Bölande stämmor, det hemtama finska anslaget som är så underbart att det inte går att motstå, ljuvligt klaviaturspel och gött driv. Ja, ni fattar - världsklass!
På Wikipedia kan vi lära oss följande om instrumentet piano:
Pianot (eller pianoforte) är ett musikinstrument tillhörande kategorin tangentinstrument. Det är en vidareutveckling av hackbrädet och i viss mening också av cembalon. Den stora skillnaden mellan piano och cembalo är att pianots ton åstadkoms av att en hammare slår an strängen. På cembalon åstadkoms tonen genom en knäppning på strängen, vilket gör att tonstyrkan blir lika stor oberoende av hur hårt man slår an tangenterna. Pianots anslagsmekanism är mycket avancerad - när man trycker på en tangent på ett vanligt hemmapiano rör sig cirka 30 olika delar - och möjliggör kontroll av tonstyrkan via anslaget på tangenterna - därav namnetpianoforte, som antyder att man kan spela både svagt (piano) och starkt (forte). Klavikordet är en annan föregångare, med enklare mekanism. Ett piano har normalt 88 tangenter.
Idag lägger jag alltså fokus på låtar som innehåller instrumentet piano i större eller mindre utsträckning. Jag märkte under veckan som gått att min uppskattning av detta instrument behövde vattnas något - det blir oftast ett moras av musik som verkligen inte innehåller vänare tongångar i hörselgångarna, och då jag alltid har gillat piano som instrument tänkte jag att det kunde vara dags att göra en lista på detta tema.
Vi kör!
WINDS är ett så kallat superband där medlemmarna i större eller mindre utsträckning har sin huvudsysselsättning i andra band. Bildat 1998 består bandet av bland andra Hellhammer på trummor som jag tror att många känner igen som stollen bakom trummorna i MAYHEM och en miljard andra band som jag inte räknar upp här. Även om flera av medlemmarna har en bakgrund i den betydligt råare scenen av norsk metal så handlar WINDS musik inte om bröt, utan snarare om mörk progressiv musik. Här finns tydliga "skandinaviska" anslag även om bandet braskar på rätt ordentlig när det gäller infall och krumsprång. Låten The Darkest Path från "Prominence And Demise" innehåller en hel del dubbelsmatter, men också spanskinfluerat gitarrspel och extremt snyggt bruk av pianot som tar sin början runt 1:20.
BARREN EARTH är ju ett namn som ni ofta ser på bloggen - Frozen Processions är en låt som jag har tagit med enbart för att jag tycker att introt är väldigt fint, i övrigt är det inte mycket pianospel i låten som trots detta är värd en genomlyssning för sin fina stämnings skull.
Har ni någon gång undrat hur det skulle låta om ett band inte använde sig av gitarrer alls? IN LEGEND ger i alla fall en fingervisning om hur det skulle kunna låta. Startat av trummisen i VAN CANTO som förutom trummorna är kunnig i just pianospel inkluderar bandet numera tre pianister vilket ger en del intressanta möjligheter minst sagt. Jag har valt en låt från bandets fullängdsdebut "Ballads 'n' Bullets" som heter Heya. En ganska trevlig liten låt, även om jag misstänker att många inte kommer falla för detta. IN LEGEND är ett band som i alla fall jag uppskattar i mindre doser när jag vill ha något rimligt lättlyssnat.
Nu ska vi prata hype och ta oss an MYRKUR, ett band som jag vet att Susanne uppskattar, och banne mig om hon inte har lyckats få med mig på tåget också. Detta är ett enkvinneprojekt som drivs av Amalie Bruun med scennamn Myrkur som startades 2013. Det var mycket hysch-hysch och undrande om vem som stod bakom denna rent magnifika musik, och det var definitivt smart att hålla lite på hemligheten om ni frågar mig - inte minst ur ren hypesynpunkt men också för att black metalscenen oerhört nervöst har bevakat sin manliga hegemoni avundsjukt. Det blev visst rabalder när det kom fram att det var en kvinna med ett liv i popscenen som dolde sig bakom MYRKUR. Fullständigt onödigt då detta är så groteskt "trve" det bara går. Jag har svårt att tänka mig att Sir på bas och Öyvind Myrvoll på trummor (till vardags i NIDINGR) och Teloch på gitarr (MAYHEM, bland annat) skulle ställa upp på något som helst de inte trodde fullt ut på. Plus att musikaliskt står MYRKUR på "M" för en satans leverans av illtjut och smart låtskriveri att det bara finns en sak att göra: kapitulera. Jag ber er observera det gravt hemsökande partiet i Mordet - där pianot inte spelar en liten roll - som tar sin början vid 1:30. Helt fantastiskt!
Jag avslutar listan med härligt överlastade DREAM THEATER och en låt från "Awake" från 1994 - Space Dye Vest. 2014 fyllde den skivan, rätt räknat, 20 år och bandet spelade en hel del låtar från skivan på olika turnéer. De gav också ut ytterligare en live-skiva (jag har tappat räkningen på hur många bandet har släppt, haha!) som spelades in på Bostons operahus. Hur det låter? Precis som det brukar, haha!
Tänkte att vi skulle ta och kolla in min spellista "Värt att kolla in mer" som aldrig är tom utan snarare överfull av musik som jag av en eller annan anledning inte har fått promos till, utan ser till att gotta ner mig i vid sidan av denna tidvattenvåg.
Vi kör.
Jag har lätt för att bli till mig i trasorna. Det är lite av ett tveeggat svärd kan jag säga. Men när jag tar med IRREVERSIBLE MECHANISM (ja, inte det mest lysande bandnamnet) så tror jag att jag har på fötterna när jag skriver att detta är fantastisk musik. Bandet är i huvudsak en duo bestående av Yaroslav Korotkin på bas och sång och Vladislav Nekrash på gitarr. Om ni gissar att medlemmarna hör hemma i Vitryssland så gissar ni rätt. Jag kommer inte ihåg var jag läste om bandet först - men det som fångade min uppmärksamhet var i vilket fall att Lyle Cooper lirar trummor på "Infinite Fields". Ja, vaddå då tänker ni kanske? Jo, det ska jag tala om för er. Lyle Cooper lirade trummor på "Planetary Duality" och "Autotheism" när han var med i THE FACELESS. Framför allt den förstnämnda plattan var oerhört imponerande. IRREVERSIBLE MECHANISM lirar, såklart, oerhört teknisk death metal. Med symfoniska inslag. Det är faktiskt förvånande lättlyssnat (för att vara denna subgenre) och oerhört mäktigt.
Ni känner kanske till att jag uppskattar BARREN EARTH och försöker få alla andra att gilla bandet också? Precis. Desto mer tacksamt att bandet då kommit ut med sitt bästa album till dags dato. Det är väl värt att kolla in föregångsplattorna "Curse Of The Red River" och "The Devil's Resolve" också. Men "On Lonely Towers" är en magisk uppvisning av bandet som sätter känslosträngarna i svaj. De gör allt - svänger, blastar, rensjunger och growlar och smeker fram frenetiska riff vid sidan om melankoliska stämmor. Det räcker att kolla in Howl för att få ett fint tvärsnitt av bandets tonkonst.
Om ni läser Close-Up så kommer ni kanske ihåg att de för några nummer sedan hade en artikel om scenen i Portland. Där var LORD DYING med. Jag brukar inte uppskatta långsam musik, men har lärt mig att det finns undantag som är värda att kolla in. LORD DYING hör till denna skara (THE WOUNDED KINGS är ett annat). För ett tag sedan gav bandet ut "Poisoned Altars" som förutom den grymma titeln bjuder på abnormt tung och svängig musik.
Två skivor har THE ORDER OF APOLLYON hunnit med att släppa. Detta är svårt svärtad och produktionsmässigt knastertorr black/death-metal. Inte helt utan episka övertoner faktiskt, även om blästrandet står i centrum. Medlemmarna har ett längre CV än ett ösregn.
Skyller helt på Alex som spanade in italienska, svårt engelskfunktionsnedsatta, RANESTRANE under sin återkommande helg med MARILLION. Här snackar vi storsläggan i pretentioner. Jag skojar inte. Bandet har gjort det till en grej att skriva egna sountracks till filmer. Bandet började med att ta sig an "Nosferatu" för att sedan ta sig an "2001 - A Space Odyssey". Precis - det är illa ambitiöst. Musiken får mig att tänka på GENESIS i början av det bandets karriär med en metaltwist ovanpå.
Öppningslåtar. Ett fascinerande ämne för en fredagslista. Jag har alltid tyckt att detta är något väldigt väsentligt för hur man uppfattar en skiva, och är av den bestämda uppfattningen att band bör anstränga sig för att välja en låt som inledning. En av mina pet peeves är ju band som helt enkelt öppnar skivor med ett så kallat Intro. Fy fan säger jag bara. Av alla dessa Intron så finns det såklart undantag, som den låt som öppnar listan. Inga höjda ögonbryn när jag berättar att det är Dark Intentions eller hur? Nä, tänkte väl det. Dark Intentions är en låt som trots sin korta längd, 1:30, ger sån mersmak att man knappt vet vart man ska ta vägen. Fy fan vad jag saknar THE HAUNTED när jag tänker på det. Vi hoppar vidare till en i det närmaste sönderkramad skiva - "Epitaph" av NECROPHAGIST. Henrik Nygren introducerade mig till bandet som då sannerligen tar tid på sig att göra en uppföljare. Någonstans läste jag att det florerar ett rykte om att bandet aldrig kommer släppa mer material. Och det är lite trist, för även om tidigare bedrifter aldrig garanterar att efterkommande material blir lika bra, så måste ni erkänna att ni får rysningar av Stabwound. Inledande 44 sekunder är ren och skär genialitet. Så är det bara. Vi fortsätter med DREAM THEATER och Pull Me Under. En oerhört fin låt som med råge drog in mig i ett svårt beroende av bandets musik. Många av de esteter och övriga musiker jag umgicks med i början av 90-talet får fortfarande något saligt i blicken när man nämner "Images & Words" som ritade om den musikaliska kartan rätt rejält. Jag har, såklart, fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Vi hoppar över till den så kallade och av Mikael Åkerfeldt så omtyckta subgenren cockrock. Mikael:
"David
Coverdale is a superstar! Whitesnake’s self-titled is the only proper cock rock
album ever. It’s a classic. I still put that on whenever we party. Everyone
goes insane. Whitesnake is pure party rock with a little metal thrown in.
Perfect! I mean if you put on Celtic Frost’s To Mega Therion at a party, it’s
OK. But if you put on 1987 Whitesnake, people are going to have a great time. I
grew up listening to Whitesnake, Scorpions, and bands like that. You know,
Klaus Meine says “Come on, baby!” when he addresses the audience. He stole that from Coverdale." Så, behöver jag motivera mig mer för att jag har med Still Of The Night? Jag tycker inte det. SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. Så IN FLAMES. Jag vet att det finns plattor i bandets diskografi som hålls högre än "Reroute To Remain". Det finns också enskilda låtar på skivan som hålls högre än titellåten som också öppnar skivan som exempelvis Trigger och Cloud Connected. Men jag har svårt, att värja mig mot den matta som bandet väver i refrängen. Jag skulle köpa MEGADETHs "Rust In Peace" när den kom ut. Av någon anledning fanns den inte i någon annan affär i Karlskrona än Expert. Märkligt. Jag hade svårligen knarkat ner mig på bandets tidigare alster och förväntningarna var uppskruvat till extrema nivåer även för att gälla tonårsmått. Skivan åkte på och ut ljöd...country. Ja, country. Ett episkt kataklysmiskt vrål med tillhörande skrik från min far att nu fick jag banne mig sänka volymen på stereon ekade genom huset. Såklart hade ett fel av stora mått skett och butiken kunde inte göra något åt det förrän om tidigast en vecka. Helt otroligt hur mycket man kunde varva upp sig över det faktum över något som man inte hört en ton av, men efter en vecka så fick jag skivan. Och gosse - tror ni att jag blev besviken? Självklart inte när skivan öppnar med Holy Wars...The Punishment Due och sedan fortsätter i samma storartade stil. Fortfarande bandets bästa skiva. WATAINs "Sworn To The Dark" var ytterligare en skiva som fick folk att kippa efter andan. Jag tyckte att Legions Of The Black Light som öppnar skivan var bland det grymmaste jag hade hört. Mörkt, ondskefullt, fullt creddigt men förvånansvärt lättillgängligt. ENTOMBED har vi ju haft med ett antal gånger i fredagslistan. Det kommer ju inte som en överraskning att vi har med dem även denna gång då bandet har levererat ett försvarligt antal rediga dängor. Valet till veckans lista är Eyemaster från "Wolverine Blues" - skivan som på allvar fick mig verkligt intresserad av bandet. Gissar att jag inte är ensam om den uppfattningen. Likadant är det med efterföljande band - MASTODON. Blood And Thunder kan vara en av de mest ideala öppningslåtarna som finns inom scenen. Drivet liksom pumpas fram på ett oerhört skönt blasfemiskt vis som ger mersmak. Nämner jag SCAR SYMMETRY så kommer nog många att tänka på The Illusionist eller hur? Och det gör ni ju fullständigt rätt i. Trots att låten har kramats i det närmaste ihjäl kan jag inte låta bli att ha med den. Den är ju så bra, liksom efterföljande dänga, Follow The Hollow av SOILWORK. Avslutande duo klockar in på ca 17 minuters musik av bästa halt: IN MOURNINGs Colossus och BARREN EARTHs Curse Of The Red River från plattorna som jag fortfarande inte har tröttnat på: "The Weight Of Oceans" och "Curse Of The Red River". Med detta önskar jag er en trevlig helg! /Martin
Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.
Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst - för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.
Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.
Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt.
BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.
2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.
Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.
TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder.
FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.
Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B. var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.
/Martin
- Pausfilm -
Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.
De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.
Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.
Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.
Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.
Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.
Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.
Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.
THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.
Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!
Så, nu ska vi snacka finsk melankoli. BARREN EARTHs första skiva - "Curse Of The Red River" var en stor upplevelse vågar jag hävda. Därför var uppföljaren efterlängtad.
Och jag skrädde verkligen inte orden när skivan väl skulle sättas under lupp.
[A]tmosfäriskt vemod, driv, förträffligt growlande och rensångsgastande
från sångaren Mikko Kotamäki. Framför allt låter det så förbannat
vackert – ett faktum genomgående på plattan. Lyssna på The Rain Begins
och försök att inte sluta ögonen och bara njuta. Gunget, vemodet,
melodierna. Och då har jag inte nämnt att jag faktiskt börjar böla likt
Börje Ahlstedt i rollen som Ronjas far Mattis när bandet släpper på en
hammondorgel vid 2:55. Och detta är låt nummer två!
Då jag verkligen är glad i att ta i från hälsenan så kan ni ju veta med er att jag fortfarande menar varenda ord så till den milda grad att jag faktiskt har överseende med den mer än lovligt ooriginella videon.
Blandad kompott i mitt i månadenrecensionerna på WeRock - själv har jag dängt dit tre diametralt olika skivor:
Atmosfärisk musik från CYNIC. Ett fall framåt från förra skivan "Carbon-Based Anatomy" som var riktigt usel. Men så bjuder "The Portal Tapes" på musik skriven efter det att CYNIC lade ner 1994. Recensionen hittas här.
Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen.
Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här.
Övriga texter: "Requiem For The Indifferent" av EPICA gör Kitty Rossander allt annat än likgiltig, Jonas Andersson går igång på Thåströms "Beväpna Dig Med Vingar". Jag ska vara helt ärlig och erkänna att efter "Det är ni som är dom konstiga, det är jag som är normal" som jag tyckte var otroligt bra har Thåström ballat ur fullständigt och blivit - och nu vet jag att jag hädar - tråkig. Säger dock mer om mitt eget lyssnande än om Thåström som musiker. Kim drar på med en samlingsplatta betitlad "Oriental Metal".
Veckans vackraste dag är här igen! Fredag och tillika fredagslista. Vi tar igen oss efter utflykten till Tyskland i förra veckan och klipper till med en helt vanlig otematisk lista idag. Jag inleder med en för mig alldeles ny bekantskap som lystrar till namnet GOROD. Dessa franska filurer spelar en sorts teknisk dödsmetall med klart godkänt sväng. Låten The Axe of God inleder således och jag kommer på mig själv med att faktiskt uppskatta den lugna passagen med gitarrsolon och what not. Sådant händer inte alltför ofta på de här breddgraderna ska tilläggas. Nästa band till rakning är ASPHYX och en låt från albumet "Death... the Brutal Way". Det nya alstret "Deathhammer" som i skrivande stund inte existerar på Spotify är ännu ett par snäpp bättre och därför blir det obligatoriskt besök på youtubeklippet här nedanför. Att inleda med frasen: "This is true death metal, you bastards!" ger ju också klara charmpoäng i min bok!
Vi vandrar vidare i floran av band som börjar på bokstaven A med ARSIS och ANOREXIA NERVOSA. Belgisk black (den onda kusinen till Belgian Blue?) och norsk thrash följer i form av ENTHRONED och NEKROMANTHEON. Sedan lugnar vi ned oss några hekto med DÅÅTH och ett kanske otippat inslag i min del av listan: stonergungiga ORANGE GOBLIN. Överraskande bra trots avsaknad av såväl tvåtakt och growl som häxvrål och blastbeats. Efter detta livsbejakande inslag får vi dyka ned i eländets bottenlösa brunn en sväng för att få lite balans i innerörat. INDIANs The Fate Before Fate gör det jobbet väldigt bra tycker jag. (Kanske är inte ordet fate det jag i första hand förknippar med den här låten dock...)
Mysputtriga ALCEST får den äran att avsluta med vackra och vemodiga Faiseurs De Mondes. Hade min franska varit bättre skulle jag kunnat dechiffrera titeln men nu får jag istället gissa hej vilt och jag sätter en peng på att det handlar om någon form av skogsromantiska utsvävningar. Aternativt alltings förgänglighet. Alternativt livet/döden/dimma/fjärilar. Well, hur som helst är det väldigt fint och ohårt.
Rond två inleds med två SLAYER-dängor från klassiska "Seasons In The Abyss": War Ensemble och Spirit In Black. Kan tänka mig att Martin hade svårt att välja och således drog med båda två. Och varför inte, de är ju sanslöst bra. Något mer som faktiskt är sanslöst bra är BARREN EARTHs nya platta "The Devil's Resolve". Jag hörde den häromdagen och tänkte att spår nr 3 - Vintage Warlords hade kunnat passa in bra i min del av listan.
Tur för er att jag inte tog med den säger jag för nu går Bensch fullständigt batshit crazy och drämmer till med hela skivan i ett enda svep direkt efter SLAYER! Total anarki med andra ord. Ja, med en såpass bra skiva är det bara att gilla läget. Jag misstänker starkt att de här låtarna har gått varma den senaste veckan i det Benschska hemmet, eventuellt till grannarnas fasa och/eller stumma beundran. Om detta kan vi dock bara spekulera.
Nå, vad är grejen med de här finländska BARREN EARTH som är så fantastiskt då, undrar ni. Jo, det ska jag säga. Det handlar alltså om progressiv metal av det bättre slaget och vi kan inledningsvis notera ett visst släktskap med OPETH men (och med risk för att svära i kyrkan nu) det här tycker jag är bra mycket bättre. Här fläskas det oblygt på med diverse olika musikaliska element som kanske inte borde passa ihop vid första anblicken: growl, 70-talssväng, folkmusiktralliga melodislingor, lite doom, lite döds, lite tjusiga riff, några skira ljudmattor á la skogsromantik (se ALCEST) och så en smula ödesdiger gothkyla på det. Resultatet blir ett originellt och mycket bra album som växer med varje genomlyssning. Ja, det är helt enkelt bara att tugga i sig hela det här finska buffébordet på en gång och se nöjd ut!
WINDS är ett så kallat superband där medlemmarna i större eller mindre utsträckning har sin huvudsysselsättning i andra band. Bildat 1998 består bandet av bland andra Hellhammer på trummor som jag tror att många känner igen som stollen bakom trummorna i MAYHEM och en miljard andra band som jag inte räknar upp här. Även om flera av medlemmarna har en bakgrund i den betydligt råare scenen av norsk metal så handlar WINDS musik inte om bröt, utan snarare om mörk progressiv musik. Här finns tydliga "skandinaviska" anslag även om bandet braskar på rätt ordentlig när det gäller infall och krumsprång. Låten The Darkest Path från "Prominence And Demise" innehåller en hel del dubbelsmatter, men också spanskinfluerat gitarrspel och extremt snyggt bruk av pianot som tar sin början runt 1:20. 
BARREN EARTH är ju ett namn som ni ofta ser på bloggen - Frozen Processions är en låt som jag har tagit med enbart för att jag tycker att introt är väldigt fint, i övrigt är det inte mycket pianospel i låten som trots detta är värd en genomlyssning för sin fina stämnings skull.
Har ni någon gång undrat hur det skulle låta om ett band inte använde sig av gitarrer alls? IN LEGEND ger i alla fall en fingervisning om hur det skulle kunna låta. Startat av trummisen i VAN CANTO som förutom trummorna är kunnig i just pianospel inkluderar bandet numera tre pianister vilket ger en del intressanta möjligheter minst sagt. Jag har valt en låt från bandets fullängdsdebut "Ballads 'n' Bullets" som heter Heya. En ganska trevlig liten låt, även om jag misstänker att många inte kommer falla för detta. IN LEGEND är ett band som i alla fall jag uppskattar i mindre doser när jag vill ha något rimligt lättlyssnat. 
Nu ska vi prata hype och ta oss an MYRKUR, ett band som jag vet att Susanne uppskattar, och banne mig om hon inte har lyckats få med mig på tåget också. Detta är ett enkvinneprojekt som drivs av Amalie Bruun med scennamn Myrkur som startades 2013. Det var mycket hysch-hysch och undrande om vem som stod bakom denna rent magnifika musik, och det var definitivt smart att hålla lite på hemligheten om ni frågar mig - inte minst ur ren hypesynpunkt men också för att black metalscenen oerhört nervöst har bevakat sin manliga hegemoni avundsjukt. Det blev visst rabalder när det kom fram att det var en kvinna med ett liv i popscenen som dolde sig bakom MYRKUR. Fullständigt onödigt då detta är så groteskt "trve" det bara går. Jag har svårt att tänka mig att Sir på bas och Öyvind Myrvoll på trummor (till vardags i NIDINGR) och Teloch på gitarr (MAYHEM, bland annat) skulle ställa upp på något som helst de inte trodde fullt ut på. Plus att musikaliskt står MYRKUR på "M" för en satans leverans av illtjut och smart låtskriveri att det bara finns en sak att göra: kapitulera. Jag ber er observera det gravt hemsökande partiet i Mordet - där pianot inte spelar en liten roll - som tar sin början vid 1:30. Helt fantastiskt!
Jag avslutar listan med härligt överlastade DREAM THEATER och en låt från "Awake" från 1994 - Space Dye Vest. 2014 fyllde den skivan, rätt räknat, 20 år och bandet spelade en hel del låtar från skivan på olika turnéer. De gav också ut ytterligare en live-skiva (jag har tappat räkningen på hur många bandet har släppt, haha!) som spelades in på Bostons operahus. Hur det låter? Precis som det brukar, haha!
SEPULTURA. När bröderna Cavalera var med i bandet var det en superkraft med mer potens än Ben Johnsons skåp med dopningsprodukter. "Arise" var en skiva som fullständigt golvade mig när jag hörde den första gången. Det kan tilläggas att det var den första skivan jag hörde av bandet, och jag kommer tydligt ihåg hur grymt jag tyckte omslaget var när jag hittade skivan på mitt lokala bibliotek i Karlskrona där jag också hittade IN FLAMES "Reroute To Remain" faktiskt. Den är efterföljande låt nämligen. Men SEPULTURA alltså! Pisket och drivet i öppnings- tillika titellåten imponerar fortfarande, och chansen att jag hade spontant självantänt om jag hade fått höra låten live med ett med bandet återförenat syskonpar Cavalera är stor. 
Så, nu ska vi snacka finsk melankoli. BARREN EARTHs första skiva - "Curse Of The Red River" var en stor upplevelse vågar jag hävda. Därför var uppföljaren efterlängtad.
Lyssnade ni på fredagslistan i fredags? Då vet ni att jag är svag för "The Devil's Resolve" från BARREN EARTH. Det har blivit ytterligare några varv hemmavid under helgen, haha! För en utförligare analys om exakt vad det är som gör skivan så pass bra kollar ni in recensionen. 
Jomenvisst, lite CANNIBAL CORPSE också. "Torture" är med lätthet den mest brutala skivan i månadens recensionsskörd. Hands down. Inte på några sätt nydanande, men bitvis ack så bra. Ett styck blodindränkt recension hittar ni här. 
