Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Gott folk!

Julen nalkas, och det tänkte jag ta fasta på i veckans fredagslista som blir den sista för året faktiskt. Bloggen tar lite ledigt under jul och nyår och kommer tillbaka med kraft måndagen den 6/1 2020 med ett säkert hårresande bra meckighetstips från mig.

Julen alltså. För egen del har jag alltid gillat julen. Familjen, hygge, god mat och såklart oerhörda mängder smaklös julmusik. Om ni trodde att veckans lista  skulle ändra på detta, ja då tar ni fel något så in i risgrynsgröten. Klart givet är att musikerna i min fredagslista kan traktera sina instrument bättre än genomsnittet, men utgångspunkten är ju ändå julmusik - då är det ju uppförsbacke redan från början, haha!

Det blir tvåtakt (såklart blir det det!), bjällerklang, sånger som handlar om renar och tomtar, och heliga nätter om en nu tror på sånt. Och om veckans lista inte uppfyller ert behov av jul, ja då kanske den rent underbara mashupen mellan WHAM!s Last Christmas och SLAYERs Angel Of Death gör det!

Gott folk, tack för att ni har följt oss även under 2019. God jul, och gott nytt år - vi ses, om ni vill, 2020!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 51: Det är jul, för satan!

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Goddagens!

Idag är det inte bara fredagen den 13:e utan även lucia och då kan vi ju passa på att tänka både på blandade skräckfilmer och på legenden om helgonet på Syrakusa som stack ut sina egna ögon och sände dem till sin trolovade. Det torde ju ändå vara höjden av romantik. Själv håller jag ögonklösarfingrarna i styr och tar istället tag i den sista slutklämmen vad gäller årsbästan. Eftersom jag dels inte vet hur man gör när man sätter stopp och dels för att jag vill era öron allt gott kommer här hela fjorton album (eller 8 timmar och 32 minuter om man så vill) att frottera sig med. Gott folk, nu tar vi i för kung och fosterland och bara kör.

TEITANBLOOD - "The Baneful Choir". Spanjorerna håller stilen och tröskar på med sin infernaliska black metal för allt vad tygen håller. Fem getter av fem för detta släpp.

TOMB MOLD - "Planetary Clairvoyance". Det här är en platta som både jag och Martin hållit högt sedan den kom. En rakt igenom klockren dödsplatta som hade fått själve Chuck Schuldiner att jubla.

TEETH - "The Curse Of Entropy". Ska man beskriva den här skivan med ett epitet är det Fullt Ställ som passar bäst. Det blir åka av redan från första sekunden genom det vackra ljudlandskap som stavas dödsmetall möter grindcore.

MORTAL WOUND - "Forms Of Unreasoning Fear". Första demon från det här dödsbandet från Kalifornien som sannerligen varken spar på krutet eller galopptakten. Löjligt bra.

MALIGNANT ALTAR - "Retribution Of Jealous Gods". Vad gör INSECT WARFARE nu för tiden egentligen? Jo, detta. Långsamt krossande finfin döds som låter som nedsänkt i ett träsk.

ALTARAGE - "The Approaching Roar". Dödsmetall med känsla av black i den lika delar meckiga som röjiga skolan. Omslag med tjusigt drunkningstema till det. Jotack, så här ska en slipsten dras.
 

ROTHADÁS - "Rothadás". Doomiga tongångar med mangel härnäst på första demon från detta ungerska band. Lovande musik, angenäma growl och tjusig logga.

NIGHTFELL - "A Sanity Deranged". Olycksbådande doomigt, melodiskt och BOLT THROWER-tungt. På det stora hela en total geniplatta som är svår att sluta lyssna på.

VITRIOL - "To Bathe From The Throat Of Cowardice". Det här är inte allas kopp med gin men för oss som gillar plusmeny extra allt och metal som så att säga kaosar på utan stopp är det mumma.

PISSGRAVE - "Posthumous Humiliation". En guttural gore-smocka rakt i solar plexus kommer lastad från PISSGRAVE. Här ges vi en brutalitet och dedikation som inte skojas bort i första taget.

GRAVEFIELDS - "Embrace The Void". Inga direkta överraskningar här men bra melodislingor, gedigen sånginsats och ett riffarbete som påminner om NILES glansdagar gör att den här skivan gått varm hos mig under året.

VANUM - "Ageless Fire". Vad har varit bäst i genren amerikansk atmosfärisk black metal under året egentligen? Jo, det här. Maken till episk storslagenhet får man leta länge efter.

AORATOS - "Gods Without Name". Här har vi ett stycke black metal som liksom gräver sig rakt ned i underjorden av ren vilja och frenesi. Lika seriöst som svinbra från musikgeniet Kyle Earl Spanswick.

Värd att notera är också slutligen GNAW THEIR TONGUES trivsamma släpp "An Eternity Of Suffering, An Eternity Of Pain" som helt enkelt består av de låtar som av olika anledningar inte platsade på den kommande fullängdaren som väntas se dagens ljus under 2020. Det här är en skön palate cleanser att tvätta öronen med mellan varven.

Med detta önskar jag er en högst rimlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 50: In på upploppet

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Gott folk!

Efter all tung fokus på musik från i år kände jag för att göra en fredagslista med gammal musik. Inte urgammal, men gammal på ett sätt som gör att jag känner att jag själv var ung när den kom. Sent igår kväll kom jag på att "fan, det var ett bra tag sedan jag lyssnade på 'No Prayer For The Dying'" så det åtgärdade jag ju. Och sedan kollade jag in vilka andra skivor IRON MAIDEN hade släppt under sitt ganska bespottade 90-tal.

Vi kör!

1990 släpper MAIDEN "No Prayer For The Dying" efter ett 80-tal som minst sagt är episkt i kvalitet. De gör en skiva som i jämförelse med föregångaren "Seventh Son Of A Seventh Son" låter nästan lågbudgetartad och i fråga om låtar är i det närmaste flamsig. Jag säger inte att det är dåligt, då jag märker att jag gillar flera låtar på denna platta. Egentligen är den fullständigt logisk med tanke på vad bandet gjort tidigare. Jag minns att jag såg videon till Holy Smoke och tyckte att den var ungefär lika lökig som bandets andra videor, men jag gillade låten som fan, och jag blir fortfarande glad av att höra den. Minst lika glad blir jag av Hooks In You och Nickos bruk av ko-klocka i introt.

1992 och "Fear Of The Dark". Tre saker som utmärker denna skivan för mig: jag gillade första låten Be Quick Or Be Dead från första lyssningen, jag fattar fortfarande inte att bandet valde att spela Afraid To Shoot Strangers på återupplivandet av Maiden -88 turnén, och såklart allsångsfavoriten som titellåten har utvecklats till. I övrigt tyckte jag att skivan var lite av en besvikelse och det märktes att bandet inte hade lika kul längre. Det tyckte även Bruce Dickinson som lämnade IRON MAIDEN efter den här skivan.

Detta kan vara det fulaste omslag som någonsin prytt ett MAIDEN-album. Det är även här på "The X Factor" som Blaze Bayley gör sitt inträde som ersättare till Bruce Dickinson. Att Bayley inte riktigt mäktade med att sjunga de ikoniska dängor som Dickinson hade satt sitt märke på det är ju ett faktum. Men det finns många bra låtar även på de skivor som Bayley var med på. Öppnaren Sign Of The Cross är ett oerhört mäktigt epos på över 11 minuter som verkligen inte går av för hackor! Att sedan publiken börjar överge bandet som hade dominerat arenor under stora delar av karriären talar dock sitt tydliga språk är en helt annan sak. Gigen i Sverige på den här turnén hålls på Kåren i Göteborg och Cirkus i Stockholm.

"Virtual X" kom 1998 och blir den andra och sista plattan som Blayze Bayley medverkar på. Likadant här - det finns flera bra låtar på den här skivan - The Clansman sticker såklart ut och tilltalar inte bara publiken som ser bandet på denna turné, utan håller fortet bra även i MAIDENs senare setlistor. Redan året efter det att "Virtual X" kommer ut så är inte bara Dickinson tillbaka i bandet, utan även Adrian Smith och IRON MAIDEN påbörjar den rent magiska upphämtningen som fortfarande pågår. Det var på turnén till samlingsskivan "Ed Hunter" som jag såg bandet första gången. I ett sprängfyllt Scandinavium brände MAIDEN av en hitkavalkad som trots att det gått 20 år sedan fortfarande ger mig tårar i ögonen.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 49: Maidens 90-tal!

Fredagslistan 2019, vecka 48: Tänka på refrängen

Gomorrn.

Som vi har konstaterat börjar det bli hög tid för år 2019 att tänka på refrängen. Utan vidare fördröjning kastar vi oss därför raskt över dagens lista där jag fortsätter balansräkningen. Med exakt ingen inbördes rangordning ger jag eder:

ELLENDE - "Lebensnehmer". Österrike levererar här ett stycke melodisk black metal utan dess like med texter på tyska om krig och ledsamheter. Bitvis rått och kargt, bitvis puttrigt och mysigt. Fem av fem solstolar från mig.

FÖRGJORD - "Ilmestykset". Från Finland, närmare bestämt Pieksämäki kommer denna trivsamma black metal-akt som har en faibless för att besjunga Satan. Det här är musik som värks fram, som låter som att den formligen pressas ur en översnöad finsk bergvägg. Briljant med andra ord.

VASTUM - "Orifical Purge". Den här skivan är så bra att man inte vet var man ska sätta tänderna. Obligatorisk lyssning för alla som har en dragning mot gammal hederlig dödsmetall som drar mot BOLT THROWER-hållet.

NERVOSA - "Downfall Of Mankind". Brasiliansk thrash av högsta klass med en furiös sånginsats av sällan skådat slag signerad Fernanda Lira. Håll i hatten mina vänner för här går det ta mig fan undan.

BLOOD INCANTATION - "Hidden History Of The Human Race". Detta måste vara ett av de mest hypade skivsläppen under hela 2019 men som lyckligtvis lever upp till alla förväntningar. Proffsigt utförd döds som sig bör när det gäller det här gänget med guldstjärna i kanten för alien-konceptet.

NEKRASOV - "Lust Of Consciousness". Bob Nekrasov fortsätter på sin inslagna bana och blandar black metal med noise, dark ambient och industri. Ibland är det kaosartat, ibland drömskt och filmiskt. Ofta bökigt och krävande att lyssna på men hela tiden intressant. Fem av fem päronsplitt.

XOTH - "Interdimensional Invocations". Det här är musik som jag skulle lägga i facket märkt tekniskt begåvad och svärtad döds/thrash. Tematiskt har vi att göra med en hybrid av sci-fi, Lovecraft, ockultism och konspirationer vilket ju är trevligt överlag. Till en början var jag inte helt övertygad om den här skivans storhet men med några genomlyssningar sitter den numera som en mycket välformad smäck.

Med detta säger jag tack och bock för idag och ber en stilla bön för att helgen ska vara oss nådig.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 48: Tänka på refrängen

Fredagslistan 2019, vecka 47: Rejoice!

Gott folk!

Jag tänkte att jag ville göra en fredagslista med låtar som är glada, alternativt uppiggande, så idag blir det mycket musik i dur och jag kan lova att jag mest suttit med ett leende på läpparna när jag lyssnat på veckans lista.

Vi kör!

Öppnar med brasilianska SHAMAN som jag tycker har ett underbart driv i sin musik! Månne om inte sångaren Alirío Netto påminner lite om Geoff Tate stundtals? Jag gillar SHAMANs grej - de kan sina melodier och Blind Spell har ett härligt galopperande sväng som jag verkligen uppskattar.

Ytterligare ett band från Brasilien, och om ni - likt jag - har gjort lite efterforskningar så kommer ni får reda på att ANGRA var bandet som halva SHAMAN var med i innan SHAMAN bildades. ANGRA har ett större inslag av folkmusik, men inte så att det stör. Det finns en så skön mäktighet i Wishing Well att jag blir lite lätt till mig varje gång jag lyssnar på den. Definitivt inte det hårdaste ni kommer höra, men det här är förbannat trevlig musik.

Nu blir det EUROPE! Nädå, men jag tror att många av er kommer tycka att SUPREME MAJESTYs musik påminner om det tidiga EUROPE. Trots att låten Danger från skivan med samma namn släpptes 2003 så finns här ett ack så underbart anslag av 1980-talet med fina moderna inslag. Jag har en viss koppling till SUPREME MAJESTY i det att Daniel Andersson som lirade bas i SUPREME MAJESTY senare skötte sången i BLACKSHIFT som jag var med i. Observera den helt fantastiska tonartshöjningen i slutet av låten!

Through The Fire And Flames har jag ju haft med i tidigare listor. När fan blir gammal blir han religiös, eller hur? Jag föraktade DRAGONFORCE för inte alltför länge sen, men den här låten gillar jag av bandet i alla fall. Det är shred, det är party, det är en helvetisk spelglädje och assnygga harmonier. Ostoppbar, helt enkelt, haha!

Jag skickade GATHERING OF KINGS "First Mission" som tips till  författaren till Korpringarna-serien, Siri Pettersen, i helgen. Och hon var tvungen att dubbelkolla att skivan verkligen var släppt i år, och inte på 1980-talet, haha! Inte så konstigt egentligen, då den här skivan är tydligt influerad och inspirerad av de tre första PHENOMENA-plattorna. Och med tanke på hur mycket jag gillar Forever And A Day så blir jag nog tvungen att kolla in de plattorna. Här har ni dessutom Björn Strid på sång, och det borgar ju alltid för kvalitet!

Jag avslutar med power metal och BEAST IN BLACK som den observante noterar påminner om tidiga BATTLE BEAST. Och det är inte så konstigt då Anton Kabanen tidigare var med i BATTLE BEAST. Detta är sjukligt medryckande power metal som gjort för att dricka öl till och sjunga med i!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 47: Rejoice!

Fredagslistan 2019, vecka 46: Notan, tack!

God afton!

Idag är dagen då även jag börjar ta tag i detta med att göra ett årsbokslut av 2019. Herrejemine vad med bra skivor det har släppts. Jag vill å det grövsta uppmärksamma er på många av dem, här är en första handfull utan inbördes rangordning.

KRATER - "Venenare". Svinbra tysk black metal av det sorgsnare slaget. Tremolo och DISSECTION-känsla hela vägen fram. Shut up and take my money.

MGŁA  - "Age Of Excuse". Det här är eventuellt MGŁAs bästa platta. Den här eller "With Hearts Towards None", hyfsat jämnt skägg där alltså. 5 av 5 solstolar.

SIGILS - "You Built The Altar, You Lit The Leaves". Självsläppt fullängdare som osar ockult stoner och briljans. Malande men samtidigt luftigt.

SCHAMMASCH - "Hearts Of No Light". Återigen visar detta schweiziska gäng var skåpet ska stå men tar musikmässigt en annan väg än episka "Triangle" från 2016. Min gissning är att detta blir en vattendelare hos de mest inbitna fansen.

MISÞYRMING - "Algleymi". Islands stoltheter klipper härmed till med sitt bästa alster! Hatten av för den här sinnessjukt täta och engagerade svartmetallen. Detta vill jag ha intravenöst.

MIZMOR - "Cairn". Totalt knäckande uppvisning i nihilism deluxe extra allt av detta enmansband. Blir man inte ledsen av det här har man inget hjärta. 10 av 10 krossade hjärtan.

SINMARA - "Hvísl stjarnanna". Återigen styr vi blicken mot Island och SINMARA som gör en helt bländande insats på denna sin andra fullängdare. Black metal med ett energiskt driv rakt ned i mörkret. Hurra!

Med detta sagt vill jag understryka att det finns bra mycket mer att ta av från 2019 som är värt era öron. Fortsättning följer således. Men här och nu tager vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 46: Notan, tack!

Fredagslistan 2019, vecka 45: Wilderun

Gott folk!

Veckans fredagslista består av ett enda album, och innan ni nu börjar med att kasta diverse möblemang på mig i någon sorts spirituell mening så vill jag säga detta.

1. Det var ett tag sedan vi hade en lista som enbart bestod av en skiva.

2. "Veil Of Imagination" av WILDERUN förtjänar detta.

WILDERUN, tänkte jag när jag läste namnet, vad är det för lökigt namn, och varför gushar Angry Metal Guy över deras nya album? Jag har stor respekt för just Angry Metal Guy, inte minst för deras helt ärliga försök att recensera så många album som möjligt per år, och recensera dem väl, så därför tänkte jag att jag ska väl ge WILDERUN en chans i alla fall? Så det gjorde jag. Och jag kan inte säga att jag köpte "Veil Of Imagination" rakt av vid första lyssningen. Men sedan, herrejävlar, om jag inte gick runt och nynnande på Far From Where Dreams Unfurl, som är den "hittigaste" låten på skivan.

Skivan kan bäst bäst beskrivas som monumental. Den är totalt pretentiös i ordets bästa bemärkelse, för WILDERUN reder ut de minst sagt episka kompositionerna som glöder så in i helvete. Bandet kategoriseras som Symphonic progressive/folk metal på Metal Archives, men fokus skulle jag säga ligger på det symfoniska. Vilket är bra - folkmusikinslag i metal är jag i det närmaste allergisk emot.

Ni får slå upp en kopp kaffe när ni lyssnar på den här plattan - den är över 1 timme lång och den inleds med en 14 minuter lång drapa till låt. Det fina med "Veil Of Imagination" är att inte en enda minut känns överflödig. Varje uttryck kalkylerat på ett känslomässigt plan. Jag brukar alltid förvänta mig att någon skiva kommer in sent i matchen och ställer till min årsbästalista. Det kan mycket väl bli så med "Veil Of Imagination".

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 45: Wilderun

Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

Goder afton.

Då alla helgona och halloween är över oss ska vi naturligtvis dyka ned i de mer skräckiga tongångarna i dagens lista. Jag tänkte först bara ta med låtar med titeln samhain men insåg efter att ha konsulterat det världsomspännande internätet att det finns en hel myriad av sådana och att jag med svårighet skulle orka plöja igenom alla dessa i jakt på guldkorn. Lösningen blev således att fylla en lista med bra skräckfilmssoundtrack men som vi alla vet rör det sig sällan om extremare former av metal vad gäller sådana låtar tänker jag samtidigt ge er en favorit i repris från förra året. Med fördel låter ni edra öron först smekas av filmmusiken och ger er sedan i kast med listan från 2018 års vecka 44.  Med detta önskar jag en synnerligen ryslig helg. Och kom ihåg - vareviga dag är halloween.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

 

Favorit i repris - Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Ave Fredag!

Som de uppmärksamma läsare av bloggen ni alla är märkte ni säkerligen att fredagslistan lyste med sin frånvaro förra veckan. För att ta igen den förlusten drämmer jag denna vecka i med en dubbellista med hela tio rara bitar på temat Sacramento. Varför just Sacramento undrar ni, jo se det ska jag förtälja. Jag upptäckte finfina bandet CHRCH härom veckan och en stad som lyckas pressa ur sig ett såpass bra band kändes det angeläget att ta en närmare titt på. Sagt och gjort, behold!


Först ut är naturligtvis sagda band (tidigare namngivna som CHURCH men numera alltså utan U) som spelar en alldeles ypperligt tung doom på första fullängdaren "Unanswered Hymns" från 2015. Det är ett blytungt men svängigt och framför allt otroligt välavvägt mos som vi bjuds på i Dawning som klockar in på hela 19:16. Den här skivan har gått varm i mina öron den senaste tiden och det är med svårighet jag bänt bort mina öron för att lyssna på annat.

Nåväl, vi vandrar vidare till PLAGUE WIDOW, ett band som alla vänner av grind bör spetsa öronen till. Det jag gillar bäst med de här glada gossarna är hur de får till den här smakfulla mixen av snabbhet, mörker och totalt kross. På vissa sätt påminner det om ANAAL NATHRAKH och det är ett mycket gott betyg. Låt nummer två i listan blir således Malignant från spliten "This Black Earth" som gjordes tillsammans med OBLIVIONIZED.

Mer mörker nu i form av MODRANIHT, ett black metal-band med paganinfluenser signade till Transylvanian Tapes. Det är så här långsam och rå black låter när den är som bäst. Raspig, rivig och tokseriös. Jag har valt en liveupptagning från den årliga festivalen Festum Carnis och låten är Hexenkessel från EP'n "To The Dark Mothers".  Extra plus för olycksbådande sånginsats och bra liksmink.

Nästa akt är ingen mindre än CHELSEA WOLFE som inte lär behöva någon närmre presentation. Vi lyssnar kort och gott till 16 Psyche från "Hiss Spun".

Mer vemod härnäst i form av WANING som spelar en puttrig och trivsam dark ambient med doomiga inslag. Min enda invändning är att growlet kunde fått vara mer brutalt i The Funeral Mountains.

WILL HAVEN är ett band som blandar sludge och allmänt skitig rock med någon form av core. Det hade kunnat bli total pannkaka av den mixen om ni frågar mig men här lyckas balansgången och Carpe Diem från skivan med samma namn får därmed inta plats nummer sex i listan.

BATTLE HAG spelar i den långsamma, rituella doomligan och gör det med den äran. Den självsläppta demon som kom 2015 bjussar på både growl och psykadelica och en skönt hypnotisk stämning. På fullängdaren "Tongue of the Earth" som kom två år senare har de renodlat soundet ännu mer och det bådar gott inför kommande alster.

Dags för snabbare tongångar och tillika grisdödssång! EMBODIED TORMENT håller den brutala dödsfanan högt och borde locka fans till akter som BRODEQUIN, GOREGASM och liknande. Vi lyssnar till Rädern från "Liturgy of Ritual Execution".

DEFECRATOR är en av de bättre black/döds-akter jag hört den senaste tiden, det ska jag inte sticka under stol med. Här är det raka rör med dyrka Satan som gäller, utan vare sig krusiduller eller pardon. Contractionem Diaboli från EP'n "Satanic Martyrdom" är rakt igenom en total guldlåt.

Slutligen vill jag rikta ett starkt och rungande tack till Sacramento för sludgemästarna BOG OAK! Låten The Resurrection of Animals från debutplattan "A Treatise on Resurrection and the Afterlife" inleder med ett gitarriff som är lika delar oljefett som genialt. Textmässigt inspireras de av ockultisten Agrippa och olika satanistiska grupperingar, ljudbilden är basdriven och sången mästerlig. Lyssna och njut mina vänner för detta går ej av för hackor.

Och med detta tager vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent