Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Gott folk!

Jag tycker det är dags att ta upp en subgenre som har fått utstå så mycket spott och spe, ja egentligen sedan så många tyckte att IN FLAMES "sålde" sig, alltså strax efter det efter att Anders Fridén kom med. Jag överdriver såklart, men göteborgarnas framgångar gjorde att den melodiska dödsen som genre översvämmades av betydligt mer mediokra band som i större eller mindre utsträckning utnyttjades av skivbolag som såg chansen att casha in.

Men de senaste åren har subgenren fått nytt, kvalitativt liv på så många sätt att till och med Angry Metal Guy utbrast att genren är pånyttfödd. Och efter det att ni har lyssnat på veckans lista så tror jag att många av er kommer att nicka instämmande.

Vi kör!

Spanska ETERNAL STORM svarar för en helvetisk inledning i veckans lista. "Come The Tide" är en av de starkaste debutskivorna som jag hört. Fylld till brädden med känsla är det gastkramande hur otroligt bra, intressant och utvecklande den här skivan är. Varenda låt känns genomarbetad, och banne mig om inte den här skivan kommer få mig att tänka om årsbästalistan.

Nu blir det tvåtakt! NIGHTRAGE är bandet som tog sitt pick och pack och flyttade från Grekland och Makedonien till Göteborg. Det är omöjligt att inte gilla det här gänget som har haft en helvetisk mängd medlemsbyten och som ändå lyckas krama ur sig riktigt bra musik. Senaste skivan "Wolf To Man" är en käftsmäll av rang.

Dags att plocka fram näsdukarna, för här kommer INSOMNIUM med en skiva späckad med känsla. "Heart Like A Grave" är, helt uppriktigt, en av de bästa plattorna som det här finska veterangänget har gett ut. Och det kan vara ett av de starkaste albumen i år.

Mer känslosvall från IN MOURNING. Deras senaste alster "Garden Of Storms" är så satans bra. Mycket melankoli, men ack så varierande. Tvåtakt, skira melodier, sorg och saknad gör den här skivan till en helt underbar lyssnarupplevelse.

Och jag kunde inte låta bli att ta med OMNIUM GATHERUM. Deras "The Burning Cold" som kom förra året är en skiva som jag har återkommit ofta till under året. Och den fortsätter att växa, något så in i helvete.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

"The Shadow Theory" av KAMELOT

Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.

"Sometimes The World Ain't Enough" av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA

Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.

"The Burning Cold" av OMNIUM GATHERUM

Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.

"Ossuarium Silhouettes Unhallowed" av HOODED MENACE

Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.

"Mire" av CONJURER

Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Gott folk!

Nu är både jag och Susanne tillbaka från semestern - så nu kommer det bli åka av i vanlig ordning när det gäller Fredagslistan! Jag tänkte att jag skulle gotta ner mig i lite av den musik som har släppts under den senaste tiden - släppen som får mig att höja på ögonbrynen är av en rent fasansfullt ljuvlig omfattning detta år, och då har vi en del släpp som kommer att rocka båten betänkligt framför oss också.

Vi kör!

Finska melodiska dödsarna i OMNIUM GATHERUM har länge kavlat ut musik som fallit mig på läppen. Jag fick promon till kommande släppet "The Burning Cold" i förra veckan och blev riktigt glad över vad bandet presterar på den skivan. Ett smakprov har bandet bjudit på - Gods Go First, och det är en låt som verkligen visar på vad OG är bra på. Det är läckert spel, väldigt snygga melodier a la Finland, och en fet härlig refräng. Jag gick omedelbart igång på låten, och då ska ni veta att Gods Go First inte är den starkaste låten på skivan.

Hypen kring BEHEMOTH kunde väl knappast vara större än den är nu? Fyra år efter det att "The Satanist" kom så har bandet spelat in nytt material. Med tanke på hur sönderkramad den skivan är så tycker jag det ska bli så vansinnigt intressant att höra vilka vägar som Nergal med kompanjoner väljer att trampa upp på lökigt betitlade "I Loved You At Your Darkest". Att BEHEMOTH är känt för sin stora integritet gör ju inte förväntningarna lägre ställda. Första smakprovet God = Dog bjuder på både patenterat lir, men också en del andra inslag. Jag tycker att det låter väldigt intressant och bra.

Lite av en no-brainer att ta med ANAAL NATHRAKH som ju både jag och Susanne verkligen gillar. Efter vansinnigt starka "The Whole Of The Law" som kom för två år sedan är jag redan nu heltaggad på att höra vad duon kommer att göra på "A New Kind Of Horror" som släpps i slutet av september. Forward låter som ANAAL NATHRAKH brukar, vilket inte är dåligt om ni frågar mig, men jag tror och hoppas att vi får en del snårigare stycken än den här ganska raka låten.

Bandet från Raleigh, North Carolina som jag tycker om att tjata om - BETWEEN THE BURIED AND ME - släppte för ett tag sedan andra delen av sin "Automata", och  det är väldigt intressant att lyssna på tvillingskivorna rakt efter varandra, så testa gärna det! Detta är typisk BTBAM-musik. The Proverbial Bellow är lång, vindlande, udda och till stora delar magisk musik. Bandet känns här mer angeläget än vad de gjort på ett tag faktiskt.

Ett av Kanadas bästa band är BEYOND CREATION som på skiva efter skiva visar hur progressiv teknisk dödsmetall ska vara när den är som bäst. Ny platta, "Algorythm" väntas i mitten av oktober och ska jag dra några växlar på kvaliteten på den skivan av första smakprovet The Inversion så kommer skivan att vara otroligt bra. BEYOND CREATION visar så skrattretande tydligt att de verkligen kan skriva så satans bra låtar som gungar och svänger, drar och bänder och dräper så totalt på teknikalitet att jag baxnar.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 32: Nytt och noterbart!

Fredagslistan 2017, vecka 10: Tröst och trygghet

Gott folk!

Jag vet inte om ni följer en podcast som heter Metalpodden? Det är en mycket bra podd i vilket fall, och den drivs av Tomasz och Erik. I förra veckans avsnitt - betitlat "Tänk på döden" slog de an flera strängar hos mig. Bägge två går just nu igenom perioder med mycket död och tankar på döden och det mynnade ut i ett avsnitt lika brutalt som uppriktigt. Jag tycker att det är det bästa avsnittet hittills.

I vilket fall - döden är ju något som vi alla behöver förhålla oss till - och det kan vara mer eller mindre svårt och jobbigt. Jag tror att vi alla har gått igenom jobbiga perioder där musiken som vi normalt sett lyssnar på inte riktigt funkar. Jag funkar på det sättet i alla fall, att är det något som känns jobbigt så går jag kanske inte lika ofta och lyssnar på NASUM, DYING FETUS eller SLAYER, utan behöver musik som ger tröst och en känsla av trygghet. Det är detta som fredagslistan handlar om denna veckan.

Vi kör.

"Escape From The Shadow Garden" är MAGNUMs 18:e studioplatta, och den skiva då jag upptäckte bandet på allvar. Alex har ett långt förhållande till det här bandet och fyllde raskt på vilka skivor med bandet som är värda att kolla in. Här finns en stadga och ett kunnande som bara rutinen ger. Den här skivan är späckad med riktigt bra låtar som nästan samtliga andas ett yrkeskunnande och en fin stämning. Jag gillade redan från första lyssningen egentligen låten Don't Fall Asleep som har en väldigt fin uppbyggnad och ruggigt bra refränger. Texten är också väldigt hjärtevärmande.

Jag slänger in lite EUROPE i mixen, och en låt från deras jubileum som de filmade på SRF 2013. Den här skivan/DVD:n är väl värd att kolla in om ni frågar mig. Det är ju svårt att "undvika" EUROPE egentligen. Deras historia är ju fylld av extrema toppar och väldans djupa dalar och detta fascinerar. Låtmässigt gillar jag verkligen inte allt bandet gjort, men att förneka att Joey Tempest är en låtskrivare av rang är ju bara dumt. Jag har valt New Love In Town som ju är en ganska undanskymd pärla i bandets digra låtlista. Jag har alltid varit svag för låtar som börjar lugnt för att sedan kötta i. Den här låten gör detta på ett bra sätt. Att vi får pianospel gillar jag också - pianot är ett underskattat instrument tycker jag, och så några fina slingor från John Norum som höjer låten lite extra. Den här låten är så sjukt förtröstansgivande att det hade varit tjänstefel att inte ta med den, haha!

Vi höjer intensiteten några snäpp med DIA PSALMAs debut från 1994 - "Gryningstid". Den här plattan betydde så vansinnigt mycket för mig när den kom ut. Jag var i väldigt påverkbar ålder - var 17 år och gick på gymnasiet i Karlskrona - och den här skivan fick jag tips om via några klasskompisar som hade en bakgrund inom punken. Fram tills dess att jag hörde den här skivan hade jag mer eller mindre avfärdat punken som icke varande värd min uppmärksamhet. Kalla Sinnen är fortfarande min favoritlåt på skivan, och det kan ju tyckas konstigt att jag har valt en låt som handlar om krig till en lista om tröst och trygghet. Men skivan som helhet är ett ankare till en tid som jag tyckte är väldigt viktig i mitt liv och "Gryningstid" är en i stort sett permanent del av mitt musikaliska DNA. Därför är den med. En parentes är att DIA PSALMA körde hela skivan 2011 på Getaway och det var magiskt. 

SOEN har sannerligen seglat upp som ett band som det är väldigt värt att hålla koll på. Jag misstänker att bandet alltid kommer få leva med att så fort Martin Lopez namn nämns så tänker de flesta på att han var med i OPETH tidigare, men SOEN är ett band som har så oerhört många förtjänster att de helt klart klarar av att karva sig en egen nisch i dagens metallvärld. "Tellurian" är bandets näst senaste skiva - senaste, "Lykaia", är också oerhört bra - och innehåller en magiskt vacker och sällsamt tröstande låt som heter The Words. Jag har oftare fått gåshud än inte när jag lyssnar på den här låten som inte bara har en ypperlig uppbyggnad, men framför allt sång av Joel Eklöf som stundtals är helt otroligt bra.

Min kärlek till GHOST BRIGADE är stor, och att bandet är satt som "on-hold" gör faktiskt lite ont även om det står vilket band som helst fritt att göra precis som det tycker med sin verksamhet. Men musiken finns kvar. "Isolation Songs" var skivan som jag upptäckte bandet med, och den kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat hos mig. Många finska band har en speciell vemodston i sin musik som jag finner fullständigt oemotståndlig och aldrig kommer få nog av. GHOST BRIGADE vräker på med rikligt av denna vara i Into The Black Light som nog alltid kommer vara en låt som minst sagt gör jobbet när det gäller att sätta känslosträngarna i svajning.

Bonuslåt! Johodå :) Jag kunde inte låta bli att ta med Frontiers från "Grey Heavens" av OMNIUM GATHERUM. Den här skivan är fullt ok, bandet har gjort bättre skivor, men just Frontiers är så magiskt bra att det bara går att tokdigga. Mest är det refrängen som är så otroligt episk och himlasvävande att den känns rätt bra i magtrakten.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 10: Tröst och trygghet

Nytt på WeRock - a. k. a. Pappaledighet my ass!

Kollega Robert "Chief Rebel Angel" Gustafsson lade en kommentar om det var detta jag menade med pappaledighet från redaktörsarbetet på WeRock när jag hade lagt upp recension nummer fyra (av Hypocrisys kommande "End Of Disclosure") på vår Wiki inom loppet av lika många dagar och dessutom meddelade att jag hade en intervju på gång med Peter Tägtgren. Nu är det en e-postintervju, så Peter gör det mesta av jobbet själv (för vilket jag är honom evigt tacksam f. ö) och ni får vänta med att läsa recensionen ett tag till.

Vad ni däremot kan läsa redan nu om ni känner för det är recensioner av undertecknad av CLUTCHs "Earth Rocker" ojämförligt den svängigaste skivan denna recensionsomgång. Gillar man bandet sedan innan kommer man inte gilla det mindre när man hör plattan. Svinbra!


Dessutom:  MISERY INDEXs "Live In Munich", som inte når hela vägen fram som liveplatta betraktad och OMNIUM GATHERUMs "Beyond" (ta fram näsdukarna, det är lika vemodigt som vanligt) samt BULLET FOR MY VALENTINEs "Temper Temper" som just Robert satt tänderna i.



/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Godmorgon gott folk!

Fredagslistedags igen - denna gång med enbart undertecknad vid rodret. Det känns som det var en evighet sedan vi kunde bjuda på en samfälld fredagslista, men omständigheterna i detta fall är som de är - barn och sjukdomar kommer före att göra fredagslistor helt enkelt.

När jag började göra fredagslistor, första listan publicerades den 16 april 2010 och hade endast 6 låtar av band som DECAPITATED och BETWEEN THE BURIED AND ME, så var tanken inte att göra tematiska listor som vi numera är väldigt förtjusta i att göra utan bara fungera som en logg över vad jag och senare vi hade lyssnat på under veckan som gått. Ett tag spräckte vi alla vallar och lade upp hela album på listan vilket resulterade i fullständigt vanvettigt långa listor. Någon vi gjorde spände över 8 timmars musik.

Och listan denna vecka är faktiskt ett sammelsurium av dessa två angreppssätt - vad jag har lyssnat på under veckan, samt låtar av band som jag vill lyfta fram lite extra. Det är en ganska schizofren lista faktiskt.

Jag inleder lite nätt och fint (ingen sarkasm för en gång skull) med finska OMNIUM GATHERUM. Finnarna är ju mästare på melankoli och har en stor mängd band av fin kaliber som vet hur man får strängarna att böla fram vemod. Senaste given "Beyond" är musikaliskt en briljant och vacker giv. Jag sliter fortfarande lite med hur sången låter. Jag tror att det har att göra med produktionen faktiskt att jag inte köper Jukka Pelkonens sång rakt av. Får se om ni gillar låten New Dynamic. 

Fortsätter med Tongue av SOILWORK från senaste i mitt tycke oerhört bra skiva "The Living Infinite". Jag kan inte låta bli att citera blogg- och redaktörskollega Kim angående mitt omdöme om skivan: Och då är det bra, det kan jag garantera :-) Martin är inte den som hyllar melodisk death om det inte verkligen har något speciellt att komma med. Så nu vet ni det, haha!

SAHG - jag kan inte släppa bandet. Det är så bra. Jag har haft med bandets musik flertalet gånger, så jag ska inte skriva så mycket mer än att Hollow Mountain från "III" verkligen förtjänar era öron och uppmärksamhet.

Sen kommer finfina Revelations av IRON MAIDEN. Jag greps av en oerhörd lust att lyssna igenom "Piece Of Mind" när jag satt i soffan hemmavid i förra veckan. Sonen sov tryggt i min famn, mamma D sov också sött - helt enkelt ett guldläge att lyssna på musik. Och visst håller låten än?

Raskt hopp över till DEFEATED SANITY och Perspectives från "Passages Into Deformity". Fy fan vad bra det är! Det är gött att bara stänga av och gå in i ett rens såsom det tyskarna är mer än kapabla att kavla ut.

Kollega Robert Chief Rebel Angel Gustafsson skrev om tvekampen mellan WHITESNAKEs "1987" och VAN HALENs "1984". Kommentaren jag skrev på detta inlägg säger egentligen allt om varför Still Of The Night  är med på listan: Men tack utav helvete för att du skrev om dessa skivor ;-) jag har ju haft Still Of The Night på hjärnan under en längre tid, fått bort den, och så kommer du och poppar in den igen. Ah well :-)

HOUR OF PENANCE är ytterligare ett verkligt hårt gäng. Eller, ja, bandmedlemmarna kanske är hur trevliga som helst - musiken däremot är stentuff.I  Fall Of The Servants från "Sedition" demonstrerar bandet att de kan spela skiten ur sina instrument.

Ni har väl hört att VOMITORY ska lägga ner? Ett oerhört tråkigt besked då karlstadsbandet har levererat death metal med oerhört hög verkshöjd. "Carnage Euphoria" och The Ravenous Dead är ett smäckexempel på det faktumet. Släck ner, vrid upp - mosh!

Ett annat hårt gäng är AEON från Östersund. Jag har valt Liar In The Name Of God från "Path Of Fire" då jag tycker att gitarrsolot är så löjligt bra att jag smäller av varje gång jag hör det.

Jag avslutar med WOE OF TYRANTs Behold, The Lion med en förhoppning att ni får en trevlig helg på alla möjliga vis.

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 10 - ett sammelsurium

Fredagslistan vecka 17: All hope leaves

Denna vecka ska vi prata tunga känslor. Tungt brukar det ju förvisso vara i vanliga fall också, men denna veckan har vi plockat fram de grova vapnen i form av känslomässiga fälthaubits som avfyras med kuslig ackuratess i dryga 2 timmar. Vi pratar melankoli och dysterhet i mängd. Susannes del av listan hade arbetsnamnet All Hope Leaves - och det stämmer rätt bra får jag säga när jag lyssnar på de låtar hon valt. Fy satan säger jag bara. Ta bara en låt som Unter Dem Gletscher av tyska orkestern HELRUNAR. Det dryper av ångest och tungsinne så att det räcker och blir över. Underbart.

Att Susanne och jag delar en del band får ni leva med. Speciellt när vi inleder våra respektive delar med samma band, samma skiva men olika låtar - GHOST BRIGADE är ju ingen högoddsare i detta sammanhang. Och skivan "Isolation Songs" är alldeles för bra för att hoppas över dessutom. Into The Black Light  och Concealed Revulsions (titeln, titeln!) får ni från detta makalösa melankoliska finska kollektiv. Det andra bandet som vi delar är SWALLOW THE SUN. Olika plattor denna gång faktiskt. Jag har från "Ghosts Of Loss" tagit en mycket fin och lång låt betitlad Gloom, Beauty And Despair. Lämpligt eller hur? Och den låten är direkt hemsökande kan jag lugnt säga. Susanne har valt Falling World från "New Moon". Galet vacker låt måste jag säga, med en skir men samtidigt avgrundsdjup atmosfär.

Sen börjar vi divergera. Rätt mycket får jag säga. AMORPHIS håller jag högt när det gäller att skapa stämningsfull musik. Her Alone är en oerhört fin låt som bjuder på en refräng jag inte har fått nog av, trots att jag lyssnat på låten oerhört många gånger. I samma fack hittar vi husgudarna OPETH med Hope Leaves tagen från bandets makalösa spelning på Royal Albert Hall. Sista bandet som jag lyssnat mycket på (jag strävade faktiskt efter att upptäcka nya band denna gång) är KHOMA. The Guillotine från bandets bästa skiva "The Second Wave" har en svärta så djup att jag i stort sett tappar andan varje gång jag lyssnar på låten.

Nytt var det ja. OMNIUM GATHERUM är likt många band i den dystra skolan från Finland. Riktigt trevlig bekantskap, och ett band vars diskografi jag kommer återvända till misstänker jag. Deep Cold från "New World Shadows" innehåller oerhört vemodiga, bölande gitarrstämmor vid sidan av grov tyngd. FOR MY PAIN (med Tuomas Holopainen från NIGHTWISH på keyboard) är kanske lite väl lättlyssnat, men jag har svårt att värja mig mot Sea Of Emotions faktiskt. Betydligt ödsligare blir det i ENTRHOPEs The Desolate som bjuder på ett grepp jag gillar mycket - growl blandad med kvinnlig rensång. Utmärkt substitut för DRACONIAN som inte finns på Spotify om ni undrade varför inte det bandet är representerat i listan.

Heter bandet man lirar i YEARNING så vet man vad som väntar inte sant? Moll utav bara helvete får vi vält rätt in i hörselgångarna i låten Nocturne. THE CHANT är ett band som jag kommer lyssna mer på. Green Waters från "Ghostlines" är ett bra exempel på välproducerad musik som bjuder på lite mer lättsmält tungsinne. Tänkte att det kunde behövas i denna misär, haha!

Nu till Susannes del. Värt att veta är att Susannes hjärta bankar för goth. Vi pratar alltså om en verklig expert på tunga känslor. Och, ja du glade alltså, det märks på ett oerhört fint sätt. WINTERFYLLETH får mig att sjunka ner i ett tillstånd av verkligt tungsinne. Jag njuter i fulla drag av det under hela A Valley Thick With Oaks. AGALLOCH har jag inte alls lyssnat på. Jag vet att det är en brist när You Were But A Ghost In My Arms (titeln, titeln!) drar igång. Ack så vackert! Det formligen dryper av vemod.

Pianot är ett mycket bra instrument för att framkalla vemod. Lägg till detta en ljudbild där det låter som om pianisten sitter i en gigantisk grotta och spelar och ni får hur Innocent Child låter. ARCANA brer på rejält med stråkar och en mastodontartad värdighet i den vokala leveransen. Jag gillar det starkt. Att låten inte innehåller några trummor tänker jag inte alls på faktiskt. KATATONIA. Ja, ni visste ju att det gänget skulle dyka upp inte sant? For Funerals To Come från plattan med samma namn vill man inte bara ha misär i nuet utan även i framtiden. Låten kan dock inte skämtas bort bara så där, trots att sången inte får mig att gå igång så värst.

Episk mäktighet och desperation får vi skopvis av i Erwachen av AGRYPNIE, ytterligare ett för mig okänt band innan fantastiska Pale Rider av SOLSTAFIR avslutar listan. Skivan den är tagen från heter "Köld". Nog sagt tycker jag.

/Martin

Fredagslistan vecka 17 - All Hope Leaves