måndag, mars 28, 2016

Metallbibliotekarierna fyller 10 år!

Gott folk!

Igår var det det 10 år sedan denna bloggen skapades, med ett skivtipsinlägg om IRON MAIDENs "The Number Of The Beast". Ett decennium är i det stora hela inte en speciellt lång tidsrymd, men tittar jag på vad som har hänt under dessa tio år så är det ändå ganska mycket som har hänt - inte minst i mitt personliga liv.

Ska vi ta det från början? Ja, det kanske vi ska - en dag som denna kan till och med jag tillåta mig att vara en smula nostalgisk och tillbakablickande. Jag hade påbörjat ett vikariat på Helsingborgs Stadsbibliotek - ett vikariat som sträckte sig över nästan ett år - på bibliotekets Barn & Ungaavdelning, eller Team B&U som vi hette då som ungdomsbibliotekarie. Det kom ganska fort fram att jag uppskattade mer extrema tongångar än de flesta på biblioteket,
och detta ville man ta fasta på. 2006 lånade biblioteket fortfarande ut skivor - det gör vi fortfarande men i mycket, mycket mindre omfattning (och ingen metal/hårdrock) - och det var ett sorgligt standardsortiment som fanns att tillgå vad gäller hårdrock/metal. I stort sett ingen dödsmetall, black metal, thrash metal, grindcore eller progressiv metal fanns i samlingarna. Detta ville vi råda bot på och jag minns med glädje de inköpsmöten vi hade där i stort sett alla förslag jag gav accepterades. Såklart ville vi tipsa om samlingen när den började ta sig - tanken var att detta skulle ske på vår sidosida på UNG - korta skivtips på några få stycken skulle locka användarna till skivorna. Ganska snart så bestämde jag mig för att skriva om en portalskiva för mig: "The Number Of The Beast" av IRON MAIDEN. Vill ni läsa inlägget så hittar ni det här.

Skivan - i den mån ni har missat den - hittar ni nedan.



Och det blev ett långt inlägg - för långt för att läggas upp på UNG-sidan i vilket fall. Så vad göra? Jag minns inte vem det var som föreslog att jag skulle starta en blogg, men en blogg blev det i vilket fall av detta enstaka infall, haha! Så här långt efteråt känns det mest som en bizarr slump att det blev detta av det.

Nu kanske ni drar er till minnes att jag började här på ett vikariat? Hur kan det då komma sig att bloggen finns kvar? Så här var det: personen jag vikarierade för beslutade sig för att söka chefstjänsten när vår gamla chef gick i pension - och hon fick den. Därmed inte sagt att jag skulle få bli kvar. Fasta heltidstjänster växer inte på träd inom skrået, så jag fick vackert söka jobbet jag redan satt på när det utannonserades. Det var ett antal veckor som kändes rätt jobbiga för att vara helt ärlig innan jag fick besked om att jag fick jobbet. Hade bloggen fortsatt annars? Nej, det hade den inte, men det känns bra att konstatera att just den frågan inte behöver besvaras, haha!

En faktor till som jag tycker att jag vill nämna. Jag och mina kollegor Alex och Susanne har alltid haft bra chefer som ofta aktivt har stöttat bloggen med glada tillrop och till er säger vi såklart tack som fan! 

Grundförutsättningarna för bloggen är desamma som vid starten - den är en blogg som vi jobbar med på arbetstid, vi uppdaterar när vi vill och hur ofta vi vill och - viktigt -  den handlar inte om våra privatliv. Jag var redan när bloggen startades rejält trött på alla bloggar som handlade om folks liv. Nä, bloggen skulle användas dels som en marknadsföringskanal för biblioteket och för att tipsa om bra musik. Det finns många bibliotek som har bloggar - jag kan ganska nöjt konstatera att Helsingborgs Bibliotek är det enda biblioteket i landet som har en metalblogg och att bloggen fortfarande väcker någon uppmärksamhet utanför Helsingborg.

Sommaren 2010 träffade jag Alexander Bergdahl för första gången. Han hade en tröja med Family Guy motiv, ni vet det där med Star Wars-temat. Jag kände inte till Alex alls - jag lyssnar väldigt lite på KISS - och begrep inte (egentligen tror jag fortfarande inte jag förstår helt och fullt, haha!) hur stor han är i den världen. Vad jag dock kommer ihåg är att vi pratade musik och att Alex visade mig sina KING DIAMOND, MERCYFUL FATE och KISS-tatueringar och jag kände att detta kommer att bli ett förhållande som kommer bli bra. Jag är, så här 6 år senare, oerhört glad och stolt över att kalla Alex min vän.  Jag tror inte att jag frågade då om han ville börja blogga, men om en kille har de gaddningarna så vet vi ju att det är en hängiven kille, inte sant? Precis. Fredagen den 3/9 2010 begick Alex debut på bloggen. Att vi blev två skribenter på bloggen märktes inte minst med att vi dubblerade antalet inlägg från 2009 till 2010 - och att det blev mer av annan musik än death metal som jag då (och fortfarande) tyckte var den hetaste musiken sedan, ja, någonsin. Jag och Alex har alltid hyllat våra olikheter när det gäller band. Kärvänligt trätande om förtjänsterna med nyare musik och hårdare musik (även om Alex kan förvåna med att uttrycka kärlek till både MORBID ANGEL och EMPEROR) har vi hyllat inställningen både och snarare än antingen eller. Jag vet inte om Alex någonsin har tagit till sig något bandtips jag gett honom, men jag är i alla fall tacksam för att Alex såg till att jag fick upp öronen för den verkligt klassiska gruppen MAGNUM som jag blev svårt förälskad i.



Vi spolar framåt till den 21/10 2011 då vi fick ytterligare tillskott i form av Susanne Johansson. Susanne hade först gjort praktik hos oss (tror jag) och sedan börjat ett vikariat på Ödåkra bibliotek. Det tog ett tag innan vi träffades faktiskt, men många kollegor berättade att Susanne gillade hård musik. Hård musik kan ju i princip vara rätt mycket, så när jag ställde frågan "Vad gillar du ANAAL NATHRAKH då?" trodde jag inte att jag skulle få ett skinande leende till svar, haha! Susannes intåg på bloggen genererade i minst två saker: jag grottade ner mig ännu mer i dödsmetallen då Susanne var och är en aldrig sinande källa till verklig mangelmusik, och att vi skrev 363 inlägg det året. Helt galet! Tre band som jag har Susanne att tacka för att jag ens upptäckte är MOLOKEN, NE OBLIVISCARIS och BOREALIS vilket jag - och nu överdriver jag faktiskt inte - är henne evigt tacksam. Det går inte en vecka utan att jag lyssnar på något av dessa band.







Förra jubileumet vi hade - inlägg 1000 - känner jag får avsluta detta väldigt speciella inlägg. Det är jag och Susanne som tramsar oss i bibliotekets magasin, med benäget tekniskt bistånd från Alex.

Tack för att ni varit med oss det gångna decenniet - vi kör ett tag till eller hur? Precis.

/Martin



fredag, mars 25, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 12: Favorit i repris

Gott folk!

Idag är det ju långfredag, och av diverse anledningar kör vi idag en favoritlista i repris: Jesus, Död och Korsfästelse.

Vi har kört tre sådana listor innan. Ni får ta del av listan från 2012. Så här skrev vi då:

Om ni har följt bloggen under en längre tid kommer ni kanske ihåg att jag och Alex körde en lista med namnet Död, Korsfästelse och Jesus på långfredagen 2011? Vill ni fräscha upp minnet så hittar ni den listan här. 

Men nu är det ju nytt år - och därmed får ni en ny, synnerligen blasfemisk lista signerad mig och Susanne. 

Det faller ju sig naturligt att det blir en hel massa death metal när vi pratar veckans tema. Därför är det inte så dumt att börja med ett band vars musik (och kanske även blotta uppenbarelse) retar gallfeber på många, nämligen BRING ME THE HORIZON. Jag har plockat i mina öron finfina Crucify Me från skivan med det där ohemult långa namnet. Jag pallar faktiskt inte skriva ut det. 

Men sen blir det åka av i mer traditionell mening. Från skivan "Crucify The Priest" av BLUDGEON hämtar vi Last Rites. Det är en hel del dubbeltramp kan jag säga, och en liten fin uppvarvning inför klassiskt sarkastiska Jesus Saves från favoriterna SLAYER. Sen kände jag för lite punk. Steget är ju inte alltför långt från SLAYER, även om thrashtitanerna ledigt spelar brallorna av efterföljande RÖVSVETT och Jesus Var En Tomte från "Boll-Mats Bjuder På Bullkalas Och Kaffe". 

Något punkiga är TOXIC HOLOCAUST. I vilket fall trakteras öronen i härlig anda både tvåtakt och matiga chugga-chugga gitarrer under de 2:48 Nuke The Cross från "An Overdose Of Death" varar. Mumma säger jag bara. DEICIDE är, well, inte mina favoriter live. På skiva däremot lyssnar jag gärna. Har man en komposition betitlad Death To Jesusså vet man vad man får. Det är rens och ett galet tempo. 

Något lugnare, men inte mindre blasfemiskt blir det med ENTOMBEDs Out Of Hand från "Wolverine Blues". Den är minsann fin den låten. 

En sådan här lista hade ju inte varit komplett utan WATAIN. Med tanke på att bandets katalog håller en imponerande mängd högkvalitativ musik var problemet snarare att välja låt än något annat. Death's Cold Dark från magiska "Lawless Darkness" är dock ett bra val enligt mig. 

THE CROWN. Jävla bra band, vilket man hör med tydlighet på Forever Heaven Gone. Inga krusiduller - bara rakt på - exakt som avslutande låt på min del av listan Mock The Crossav BLOODBATH. 

Susanne fortsätter, som om det var uttänkt, på korstemat.Once Upon The Cross.Återigen galningarna i DEICIDE som larmar på. Sen blir det elitkvalitet i låtarna två: TRIBULATION och ANAAL NATHRAKH. Ja, jävlar vad bra - Curse Of Resurrection och Oil Upon The Sores Of Lepers lyste upp dagen avsevärt kan jag säga. 

DARK FUNERAL, IMPALED NAZARENE och ROTTING CHRIST är tre band som inte fallit mig på läppen lika totalt som vissa andra band. Att de är självskrivna i sig själva på en sådan här lista torde dock vara uppenbart. Stigmata, One Dead Nation Under Dead God samt Santa Muerte slinker dock ner lätt och ledigt. 

LAMB OF GOD dundrar in med en virveltrumma tajtare än det mästa i låten Fake Messiah. Att bandet i forntiden hette BURN THE PRIEST gör ju deras medverkan än solidare. Lite gosigt satanistiskt sväng följer, KULT OV AZAZEL har jag faktiskt aldrig hört innan. Det lär bli mer lyssnande eftersom Trampling The Cross är en bra låt. PESTILENCE med Resurrection Macabre står för en tyngd som listan inte innehåller mycket av denna gång. Ett sanslöst riffande som får mig att studsa upp och ner i stolen, haha!

Vi avslutar listan med en låt som nog har hörts i många stereos därute. Christgrinding Avenue av och med BEHEMOTH. Ack så lämpligt. 

Ha en blasfemisk helg!

/Martin

måndag, mars 21, 2016

W.A.S.P. och de finska folkdansarna

Jaja, jag vet att jag sålde in detta med en rolig rubrik och den kommer inte att motsvaras helt i texten nedan. Så bli inte besviken, eller kom åtminstone inte och säg att jag inte varnade.

1984 kom helvetet till byn när skräckrockgruppen W.A.S.P. besökte Sverige. Vi har skrattat och ironiserat över detta besök sedan dess, mest p.g.a. de närmast absurda proportioner det pyttelilla bandet W.A.S.P. gavs i just vårt lilla Hem Och Skola-land. Dessutom finns det ju ingen direkt uppsjö av filmer från bandets tidiga år så de få minuterna vi fick genom Barnjournalen från Stockholmskonserten får vi fortfarande leva på. Nu finns det förvisso en bootlegfilm från Göteborgskonserten, men den hålls så nedrans hårt i att den aldrig lär se dagens ljus tyvärr. Ah well.

Dagarna efter Sverige åkte W.A.S.P. till Finland. Egentligen finns det inte hur mycket som helst att säga om de tre spelningarna de gjorde, förutom att de spelade i så små byar. Visst, de började turnén i Helsingfors, såklart, men sedan åkte de lite norr- och väster ut till lilla Huittinen och sedan styrde de kosan österut och lite mer norrut till den väldigt lilla byn Kaavi. I Kaavi bor det strax över 3000 personer så man måste beundra modet hos promotorn som kände att "fan, borde vi inte få hit den där gruppen ändå".

Jag tänkte i denna stund emellertid uppehålla mig en stund vid konsert #2 - Huittinen (eller Vittis, som staden heter på Svenska). Huittinen är en stad på drygt 10000 invånare och centralorten heter Lauttakylä med strax över 6000 invånare. Vad är det då som gör att mitt fokus hamnar på just denna spelning av dessa tre, jo - någon gång på eftermiddagen så laddade någon i byn videokameran för att på aftonen bege sig in till sporthallen Huhkolinna. Därför har vi faktiskt lite film från just denna annars så anonyma ort, 22 minuter närmare bestämt. I många år har filmens ursprung famlat i blindo, i listor kallats för bara Finland, eller Helsinki Kulttuuritaalo (de spelade som sagt i Helsinki men inte på Kulttuuritaalo) eller, på senare år, Lauttakylä. Och det var just Lauttakylä som knäckte hästens gris som det heter, när jag nu bestämde mig för att forska lite i det hela eftersom Lauttakylä alltså är en del av Huittinen,.

Jag kikade dessutom runt lite på de olika arenorna och en snabb bildgoodling på Helsinkis Leppako (som var stället de spelade på) vittnar om att filmen inte är inspelad där. Scenen är betydligt högre än publiken och det finns ingen avsats på högersidan som skulle ha kunnat orsaka att filmen ser ut som den gör. Se bild på Discharge live at Leppako 1983 HÄR.

Men Kaavi då? Nu blir det kanske lite mer troligt. Det står faktiskt 13/10 i själva filmen i början vilket förvisso är Kaavi-spelningens datum men vilket också absolut inte behöver betyda någonting. Bootleggers är välkända för sina felaktiga datum och just detta är dessutom tillagt i efterhand, ungefär som Kiss Stockholm 1980 som är filmad i Göteborg...suck. Men själva idrottshallen Iloharju har till viss del rätt förutsättningar (klicka HÄR), men saknar även denna någon form av avsats på sidorna.

Och, om jag får ha fördomar, exakt hur många personer fanns det egentligen i Kaavi 1984 som faktiskt hade intresse av att se W.A.S.P. och utöver detta inte bara intresse utan även möjlighet att filma dem. Ja vem vill veta. Så kommer vi till Huittinen och deras lilla sporthall Huhkolinna (INGÅNG). Nu faller det på plats. Dels är det en söt liten idrottshall som uppenbarligen ar dansande tanter i sig emellanåt (KLICKA PÅ EGEN RISK), dels ser vi klart på den HÄR suddiga bilden att det finns en tydlig avsats till vänster i bild. Om vi föreställer oss att filmaren stått där och att scenen varit längst till vänster (alltså utanför bilden) så säger vi Simsalabim och filmens utseende stämmer bra överens med arenans layout.


Nu säger jag inte att detta är en exakt vetenskap, men av allt jag hittat att döma så är filmen inspelad i Huittinen, Finland den 12/10 1984. Kom gärna med mothugg i form av solida bevis, speciellt om du har en masterkopia på filmen som just nu inte verkar finnas i bättre kvalitet än nedan. Synd, eftersom det finns så lite film från detta fina år, men vi får som sagt glädjas åt det som finns.

Enjoy!



/Alex



fredag, mars 18, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 11: Gästlistare - Siri Pettersen

Gott folk!

För ett antal år sedan så bjöd vi in medlemmar från ett antal band att göra gästlistor på bloggen. Vill ni spana in dessa? Då hittar ni dem via länken. 

Idag inleder vi en serie nya gästlistor, men istället för att det är band som står i centrum är det författare. Vi är ju ändå en biblioteksrelaterad blogg, och jag kan helt ärligt inte begripa varför vi inte kommit på denna idén tidigare.

Jag vill påstå att vi börjar med en riktig slägga till både lista och författare. Siri Pettersen är författare till serien Ravneringene - eller Korpringarna som den heter på svenska - och det är inte vilken serie som helst. Jag hade kunnat fylla inlägget med alla priser som de tre böckerna har vunnit, alla synnerligen hyllande recensioner som de fått, för att inte tala om alla omdömen som böckerna har fått av alla de hundratusentals läsare som har följt Hirka och Rimes öden. För ett tag sedan blev det klart att alla tre böckerna ska filmatiseras. Ja, ni fattar - detta är en big deal. Och ändå skulle jag skjuta över målet om jag inte berättade att Siri, trots allt detta, verkligen är en författare som bryr sig om sina läsare. Annars hade inte detta inlägg kommit till, det kan jag garantera er.

Men nog från mig, nu lämnar jag över ordet till Siri.

Vi kör!

Siri her, jeg skriver fantasy, så selvfølgelig hører jeg på metal. Jo, jeg er altetende på sjangre, og musikkbiblioteket bærer preg av heftig schizofreni, men det ER noe med metal og fantasy. En dragning som ikke lar seg overse. Noe tungt og episk. Villskap og blodsmak. Metal er musikk for de tunge dagene, de store slagene, og dragene. Bare se på covrene! Er det en LP, eller en fantasyroman? Faen ikke lett å si, hadde ikke formatene vært ulike.
Og når vi snakker om covre (Smooth, hva?) så var det der alt begynte for min del. Heldige meg hadde foreldre som var opptatt av musikk. Jeg vokste opp med klassisk rock og progrock: Queen, Bowie, Genesis, Marillion ... Det tyngste i platehylla var Iron Maiden, og det coveret skremte vettet av meg. Hver gang jeg bladde i platene hoppet jeg over det. Den glisende, skjelettaktige skapningen jaget meg når jeg lukket øynene. Men jeg ble eldre, og før jeg visste ordet av det ble mørket tiltrekkende. Det fanget meg. Først og fremst med det visuelle og fantastiske: Illustrasjon, tegneserier, film, bøker, rollespill ... Da metal først traff meg (via min bedre halvdel) var grunnen forlengst lagt. Røde tråder gikk gjennom livet, fra kjærligheten til illustrasjon som sendte meg til tegneserien Sandman som hadde covre av Dave McKean som også lagde covre til Paradise Lost osv ...
Musikk ble visuelt for meg. Umulig å skille fra bildene den skapte og historiene den fortalte. Jeg hører alltid på musikk mens jeg skriver. Den former både meg og bøkene, så da jeg ble spurt om å skrive dette innlegget var det umulig å si nei. Jeg begynte å tenke tilbake på alle låtene jeg har elsket, fant fram ting jeg ikke har hørt på altfor lenge og ble litt på gråten, sant?
Så her er de, et knippe veldig gamle og helt nye favoritter. Jeg vvurderte kronologisk rekkefølge, men endte med å sortere etter humør. Fra happy, energisk, tysk speedmetal til det mer mer alvorstunge. Og ja, jeg vet at NIN ikke faller inn i metalsjangeren, men det driter jeg i, jeg elsker det. Enjoy!

onsdag, mars 16, 2016

Recension: Ace Frehley Origins Vol. 1

Coverlåtar och, ännu värre, hela coverskivor är inte min tekopp. Ytterst sällan bryr jag mig om slika och det får erbjudas något alldeles särskilt för att jag ska lyssna mer än en gång. När det därför avslöjades att ACE FREHLEY skulle släppa en sådan så fick jag tråkslag och hamnade i tristesskoma i ungefär en kvart. Jag gillar både "Anomaly" och "Space invader" och hade fan så mycket hellre hört en skiva med ny musik av gamle rymd-Åke.

Sedan hände två saker som förändrade mycket. Låtlistan släpptes och där i slutet kunde vi läsa att han spelat in en cover på Rock and roll hell, alltså samma låt som KISS gjorde en cover på på skivan "Creatures of the night" 1982 där Ace förvisso är med på omslaget men inte på skivan. Lite nyfiken blev jag allt. Varför den låten? Vet han själv att Kiss spelade in den då, under den otroligt turbulenta tiden? Vad kan han rimligen göra med den ödesmättade låten?

Nästa bomb var ännu större: Paul Stanley medverkar på skivan. På leadsång. Ingen bortglömd gitarrslinga från någon gammal demo utan helt nyinspelad sång på en cover av en FREE-låt. Vafalls? Hatar inte Paul och Ace varandra? Vill de inte skicka bajs i jiffypåsar till varandras postboxar till jul? Så står det ju i Hänt Extra varje vecka?

Självklart är verkligheten en annan. Man behöver inte vara bästisar eller värsta ovänner alltid, i alla väder. Världen är inte så svart och vit. Frågar du mig så gissar jag att de hyser en innerlig respekt för vad de åstadkommit tillsammans, det stora, det unika. Det som få andra lyckats med. Att de sedan kan ha åsikter om varandra rent personligt är bara mänskligt. Men bara grejen att Ace ringer Paul som säger "visst, skicka tapen, kul!" vittnar om att Hänt Extra inte alltid har rätt.

Så fick jag en promoskiva från bolaget igår natt och efter omedelbar lyssning hände följande i tämligen rask takt:

1. Jag konstaterade att jag förvisso fortfarande tycker det är meningslöst med covers, och speciellt coverskivor.

2. Jag konstaterade att Paul borde konsultera Ace vad gäller sång. Sist jag njöt av Pauls sång på något sätt var 2006 när "Live to win" kom, efter det har det bara gått åt fanders för min del. Men imorse njöt jag. En gång. En gång till. Det lilla som är kvar av Pauls fornstora röst presenteras på ett för honom otroligt fördelaktigt sätt. Det enda som kunde lyft denna låt ytterligare voro att det varit en helt egen Paul/Ace-komposition, istället för någon annans låt. Men det lämnar jag därhän. Jag kommer nog aldrig att lyssna igenom skivan igen eftersom jag aldrig, på något sätt, vill höra hans nyinspelningar av Kisslåtarna fler gånger. De lät precis lika uselt som när Kiss spelade in den fruktansvärda "Jigoku Retsuden" för några år sedan. Men jag kommer att lyssna på denna låt igen. Speciellt eftersom Ace lyckas få ur sig ett förhållandevis bra solo också. FAN vad glad jag blev av denna låt.

3. Rock and roll hell var förvånansvärt bra. Den hade passat perfekt på "Trouble walkin'" ljudmässigt och stämningsmässigt, och jag måste säga att jag älskar Ace sång. Den passar honom skitbra. Nu älskar jag såklart Genes mörka version, komplett med yxbas och blod (som jag såg framför mig som liten påg) men denna version gör mig också glad. Solot är lite sådär, det blir mest meningslöst Ace:ande till skillnad från hur han spelar på Freelåten, men jag står ut med det.

Två riktigt roliga överraskningar på en skiva som jag dömt ut på förhand, det hade jag inte trott. Idag är jag en happy hippo som gläds åt att jag trots min cyniska och ibland lite bittra "det var bättre förr"-svada faktiskt kan övertygas tillstå att nuet också kan vara rätt kul.

/Alex

P.S. Omslaget kan vara det fulaste jag sett i mitt liv. D.S.
P.S. 2 näste man som gör en cover på Spanish castle magic eller Wild thing borde få brännässlor uppstoppade i näsan. Pis og papir, som de säger i Rödovre. D.S.2







fredag, mars 11, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 10: Stämning!

Gott folk!

Efter förra veckans djupdykning i "The Dead Eye" (det kommer att bli flera återblickar på jubilerande skivor i fredagslistan, var så säkra!) så ska vi idag gotta ner oss i stämningsfulla låtar - och då pratar vi sannerligen inte om trubadurtjafs vid tänd lägereld på strand - utan verkligt kvalitativa låtar.
Stämning kan ju vara så mycket, men jag tror att när ni kollar in listan så är det låtar som verkligen är episka som samsas om utrymmet.

Vi kör!

Watain - LogoÄr WATAIN världens bästa black metalband? Jo, skulle nog en hel del svara. Jag uppskattar bandet storligen, och kring släppet av "Lawless Darkness" 2010 tokhyllade jag bandet. Sist på den skivan ligger en låt som kan vara den mäktigaste bandet gjort -  Waters Of Ain - som är så monumental i sitt majestät att jag baxnar varje gång jag lyssnar på låten. Gitarrerna verkligen bölar fram slingor så oerhört vackra att det är svårt att hålla tårarna borta.



Deafheaven - LogoSusanne drog nu ner mig i ett svårartat beroende av DEAFHEAVENs musik - det kan jag inte säga att jag är ledsen över - och jag har lyssnat oerhört mycket på bandets senaste album "New Bermuda" där jag i synnerhet uppskattar låten Luna som på ett fint sätt kombinerar furiöst trummande med extremt vackra stämmor.

Säfflebandet DRACONIAN är ett band att kolla in när det gäller verkligt vemodig musik, och de har en väldigt trevlig nivå på sin utgivning. Att bandet inte ändrar sin vinnande formel och ändå lyckas fängsla för varje ny skiva ska ni se som en kvalitetsstämpel av stora mått. Det är sorgset och och extremt vackert.

Jag tar fram storsläggan och väljer, såklart, Faith Divides Us - Death Unites Us från skivan med samma namn. För satan vad fin den låten är, och det var den som gjorde att jag på allvar började kolla in bandet från Halifax. Trots väldigt många lyssningar på låten tycker jag att den fortfarande är väldigt vacker.


Metallica - LogoMETALLICA kanske inte är mest kända för stämningsfull musik, men vissa låtar är ju extremt episka. Koppla på en symfoniorkester som bandet gjorde på skivan "S&M" (en skiva som bara sådär har sålt 8 miljoner exemplar) och låtar som inte var så bra i originalversion växer ut till riktigt fina stunder. Nu har jag inte valt en av dessa utan väljer, kanske en smula traditionellt, The Call Of Ktulu från "Ride The Lightning". Det är ju en låt som är mäktig i originalutförandet - här växer den ut till ett monstrum av gigantiska mått.

/Martin

fredag, mars 04, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 9: The Dead Eye

Gott folk!

Jag tänkte att jag skulle prata lite grand om skivan vars omslag ni ser till vänster - "The Dead Eye" av och med THE HAUNTED. Den kom ut 2006, bland 2,584 andra CD-fullängdare om vi ska tro Metal Archives, och medan den kanske inte är den mest originella titeln på en skiva så kan jag garantera (i det närmaste) att den drog till sig betydligt större uppmärksamhet än GNAW THEIR TONGUES skiva "Spit On Me And Wreak Havoc On My Flesh".

När "The Dead Eye" såg dagens ljus den siste oktober 2006 markerade den bandets femte skiva. I intervjuer har främst Anders Björler - inför släppet och långt senare - lyft fram "The Dead Eye" som den skiva han är mest stolt över i bandets diskografi.

Lite bakgrundshistoria vad gäller min relation till THE HAUNTEDs musik. Jag upptäckte bandet vid utgivningen för "Made Me Do It", men första gången jag alls hörde bandet var på TV då THE HAUNTED låg ute på turné och bandets konsert på KB filmades. För övrigt första gången jag hörde NASUM också, men det är en annan historia.

THE HAUNTED hade då växlat sångare till Marco Aro (jo, samme Aro som nu är tillbaka i bandet) och detta påverkade väldigt mycket hur jag drogs till bandet. Aros synnerligt brötiga sång passade fruktansvärt bra på både "Made Me Do It" och efterföljande - extremt mörka - "One Kill Wonder" och jag lyssnar fortfarande på de skivorna med stor behållning.

Peter Dolving kom tillbaka inför "rEVOLVEr", en skiva som jag tror att rätt många håller som en av topp 3 i bandets diskografi. Produktionen var väsentligt mycket bättre - Per Möller Jensens trummor lät ursinnigt bra - och jag älskar fortfarande skivan som byggde upp stora förväntningar inför "The Dead Eye".

Jag hade inte lyssnat på skivan - hela skivan det vill säga - på bra många år innan jag bestämde mig för att göra ett inlägg om den. Jag var ambivalent kring skivan när den släpptes. Den skavde och smekte ömsom trumhinnorna på sätt som verkligen utmanade. Hur skulle det bli denna gång?

Och, jo - den skaver fortfarande. Kanske inte lika mycket som för 10 år sedan, men nog frestar den på rätt friskt. Är det för att Dolving kanske hade tröttnat på den musik som bandet hade skrivit tidigare som gör det? Det finns betydligt mycket mer dynamik - och jag har verkligen inget emot detta - men då får denna vara betydligt mycket bättre än exempelvis bongopartiet i The Flood som jag verkligen har avskytt från första genomlyssningen. Eller är det bandets experimenterande med ljudbild? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att "The Dead Eye" fortfarande intresserar mig mer än någon annan skiva i bandets diskografi just för att den utmanar betydligt mer än råraka "The Haunted", "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" och för att den är flera resor bättre än "Unseen" och "Versus".

Om jag kommer att lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera.

/Martin

Featured Post

Martins tekniska tisdagstips, vecka 34: Enfold Darkness

Gott folk! Semestern är över, och det har - äntligen - blivit dags att köra igång de tekniska tisdagstipsen igen! Visst har ni saknat de...

Populära inlägg