Pretties For You live 2015 - A dvd review

This long review will be in english since I want the people involved to be able to read it.

I love the ALICE COOPER album "Pretties for you". Sometimes I feel quite alone in my passion for it which is understandable in some ways of course (it sounds NOTHING like Poison you know), but sometimes I just wish more people would come together and enjoy the album and maybe even get today's Alice to do a song live. If nothing else it would most certainly shake people up. Until recently I had no hopes of ever getting to hear this music live myself though, but in some ways this has now changed.

Sometime late last year I was pointed to a facebookgroup called PRETTIES FOR YOU NYC. I had no prior knowledge of this group but clips on the page showed it to be a musical group rehearsing to play the PFY album live in New York in november 2015. You could have knocked me over with the weather. And best of all, they sounded pretty fekkin' awesome.

I could not go to New York to see the show, rest assured had I not had my NYC trip planned for december I would have jumped on the first plane but two trips to the big apple in one month would have put a strain on my budget and quite possibly resulted in a change of locks when I got home... Therefore I was very happy to learn that the performance would be filmed for a DVD. I got it in the mail yesterday, and now I have to change underwear.

As I said I had no prior knowledge of the bandmembers, the band leader is "Glen Buxton"-guitarist Nick Didkovsky and then we get Glenn Johnson on drums, Max Johnson on bass, Adam Minkoff on keyboards and vocals, Nick Oddy on the "Michael Bruce" guitar and lastly the eerily '68-Alice-looking Paul Bertolino on vocals. These guys play through the PFY-album in the correct order, adding a couple of encores to it all in the process. And in the audience we have original Alice Cooper Group members Dennis Dunaway and Neal Smith. Dennis even introduces the show by telling a few stories about that particular point in time. You see? This is the stuff my dreams are made of. Let me tell you about it.

For the Titanic Overture intro Nick had made his own version in a multiple guitar arrangement which they played over the PA while showing the original vinyl album to the audience. Incredibly moving and well arranged. Then we march right into 10 minutes before the worm. Perfect rendition. Sing low, sweet cheerio sounds good and then the first of my two personal faves comes alive, the song about the girl Today Mueller. I kid you not when I say I was mesmerized. By a DVD. That never happens. What would I have felt had I been able to be in the audience that night? I get goosebumps thinking about it. God I love that song. Living comes alive (heh) and then the groundshattering, stomping would-fit-great-in-a-set-2016 Fields of regret takes off. I travel back in time to Toronto 1969, that infamous bootleg which is one of the three known concert recordings from the time. I am there. In the zone. Spaced out. The sound is heavy but detailed, it's not perfect but it's perfect for what it is. And when the song is over...we turn the vinyl over.

After some tuning the amazing No longer umpire kicks in. Again, this must be what is was like sitting in a crowded room in 1969 experiencing this weird and wonderful music, except for the patrons which are all probably quite a bit older now than they were back then. After Umpire we travel back to the Cheetah, to go to the Levity ball. Another brilliant song and if I close my eyes I am there with them. The desolate feeling of the Cheetah recording on the original album is not quite captured, but it doesn't matter. The desolate feeling of the song remains intact. Next up - my second fave B.B. on mars. Paul even does the intro from the live at the Whiskey live recording "This is a song called B.B. on mars, it's about this B.B.......on mars". I almost fell off the sofa. That intro, which I have loved and laughed at for 25 years, such a small thing to do, but which immediately lifts me high into the clouds. And then the song bursts alive. Guys - if you only knew what you do to me. It's incredible, nothing else to say.

After the onslaught that is B.B. on mars it's almost comforting to relax to Reflected and the happy Apple bush, two lighter songs that does not at all prepare you for the crazed madness that comes next which is Earwigs to eternity. And as the last song Changing arranging draws to a close, I catch my breath. The whole album. Song by song, but not note for note. No, this is not a classical Mozart piece. This is living, breathing, pulsating music which demands a lot from the listener and from the performer, and to ask that it was performed exactly note for note as it was on the album would be to miss the point. It's nigh on perfect, rest assured, but it breathes by itself. It really can't get any better.

Or so I thought.

Encore time. What to do? That epic, no holds barred Nobody likes me of course. Best song of the 60's, and way too forgotten. And best of all? Dennis Dunaway takes the stage to sing it. You can't make this up. You don't even dream it. But there it is. A wonderful version of a great song. There are two more songs on the dvd, first up is (You drive me) nervous which has Dennis on BASS for crying out loud, and then we also get Halo of flies. Both of these sound very nice but for me they actually don't add to my enjoyment since I wanted to hear PFY only (even though seeing Dennis play on one song was a treat). If I could wish for one thing I would have wished that Don't blow your mind was one of the encores. But it really doesn't matter.

I am back now. Back from the zone. Back from 1969. I never thought I would see anyone do this. Never Alice of course, but never anyone else. I had thought this album would be lost to time. But Nick, Glenn, Max, Adam, Nick and Paul made sure that we don't forget. They picked it up from it's hiding place and let us other fans know that we are not alone in our love for this. We stand as one, most people will never know what we talk about or understand the love. But that's their problem. For those of us who DO know it's a perfect love.

"Pretties For You", the band, Dennis and Neal - what a wonderful show. Thank you for making it possible. Now - how do we get you guys to play this at the Sweden Rock Festival in 2017?

Order the dvd HERE. Just do it.

EPILOGUE

I met Alice in London in 2011, and while he signed my PFY album I told him it was my fav and that Today Mueller was the best song. He then proceeded to sing the first four lines from it. If I had only had a tape recorder with me...

/Alex

När Alice Cooper erbjöd mig ett jobb

På våren 1994 släpptes ALICE COOPERs nya skiva "The Last Temptation" och jag älskade den direkt. Jag håller den fortfarande som en av de bästa skivorna han gjort, mycket för att konceptet med en underbar serieblaska och återgången till att göra en temaskiva var så välkommet. Jag och Ernie hade stora förväntningar på den stora turnén som skulle genomföras som skulle bli en ny Nightmareshow typ, och såg med tillförsikt fram emot vilka låtar han kunde tänkas köra, hur showen skulle se ut och så vidare. En skiva vi spelade sönder och samman under denna tid var den semi-officiella "Live at the Whiskey" inspelad 1969, den där första skivan-perioden är också en av mina favoriter, och det var den redan då. Låtar som Today Mueller, No Longer Umpire och 10 Minutes Before The Worm hade jag betalt hur mycket som helst för att få höra live.

Denna vår, i maj tror jag bestämt det var, dök Alice upp lite här och var i Europa för att göra press inför skivan och vi fick nys om att han skulle ha skivsignering inne på danska HMV i den danske kongelige hovedstad. Väl på plats var det inte massor av folk där, längs väggen gick en högst resonabel liten kö som vi dessutom ställde oss i gång på gång efter att vi kommit fram. En fin dag som resulterade i några signerade skivor (Ernie blev till slut den sista i kön så han fick hela samlingen signad!) och ett väldigt fint foto på oss tre ihop. En bra dag.

Någon dag senare, eller flera - jag minns inte numera, var Alice i Stockholm. Han gjorde lite tv-grejer och annat där och hamnade bl.a. i Anders Tengners soffa i programmet Metalljournalen som gick på Z-TV. Detta var ett direktsänt program som man dessutom kunde ringa in till. Sagt och gjort, jag ringde och kom fram nästan direkt. Efter lite platityder om att Alice är gud och spörsmål om den nya scenshowen så fick jag en sista fråga, och det var huruvida han tänkte spela låtar från just den första skivan live denna gång. Han svarade med att erbjuda mig en plats i bandet. Hade jag varit jag idag hade jag bara tackat ja, men jag var 17, nervös och skitnödig så fan med. Det blev inget.

Men jag åtminstone erbjudandet på film.

/Alex

A Real Live Christmas, vecka 4

Och julefriden sänker sig....

22/12 King Diamond – Köpenhamn 1987 / Kiss – Coventry 1973

Vi inleder dagen med att lyssna lite på det sista giget på King Diamonds ”Abigail”-turné. På inspelningen från anrika Saga i Köpenhamn river han av hela setet och ingen kan ha blivit besviken. Le pièce de résistance för dagen blir dock, självfallet, världens bästa konsertfilm: Kiss på The Coventry i New York 1973. En dryg vecka innan nyårsgiget och den sista regelrätta klubbspelningen de gjorde innan karriären så smått började ta fart. Den finns utgiven i den tredje Kissologyboxen, och även om det i extrema samlarkretsar finns en bättre version är Kissologyversionen väl så god. Men visst - själv håller jag mig till Bill Aucoins originaltape med oprocessad bild och oprocessat ljud. Det är nästan som att stå längst bak i lokalen. Och den som ändå hade fått göra det…

23/12 Cactus – Long Island 1971

I hela min samling har jag inte lyckats hitta någon inspelning som bär exakt detta lillejulaftonsdatum så jag improviserar genom att jag faktiskt har ett decembergig som inte bjuder på exakt dag. Giget är definitivt inspelat i december, och jag låtsas därför att det är inspelat den 23/12 och sitter nöjd med detta. En soundboardinspelning gjord på något som hette Action House på Long Island (läs mer HÄR!) från tiden när Cactus var som allra bäst, kan man önska mer? Nej det kan man sannerligen inte. Det svänger ju!

24/12 Julafton

Julafton kommer lite då och då för oss bootlegsamlare. Det kan vara en nyupptäckt film från någon som precis hittat ett band i en flyttkartong, det kan vara en kassett från en vind, eller varför inte ett spår på en bränd cd som inte varit uppmärkt med innehåll? 2014 har bjudit på flera överraskningar för oss samlare, några har dessutom luftats offentligt. Radioinspelningen med Kiss från Cleveland 1974 är nog en av de mest spännande även om jag hade den sedan tidigare, det är alltid skitroligt att kunna få dela med sig av något och se folk bli glada. Den nystartade youtubekanalen med samtliga Kissupptagningar från 1974-76 är också helt fantastisk, men av allt jag fått tag i under året är det en Alice Cooper-grej som lyser starkast. Den klassiska radiosändingen från Detroit i juli 1971 har funnits ute i många herrans år, och jag tyckte länge att min version lät helt okej. Så fick jag tag i en köpebootleg från ett av världens bästa köpebootlegskivbolag och vips – där stod håren rakt ut på armarna. Betydligt bättre ljud, HELA giget inklusive en låt som jag saknade utan att veta om det och Alice Cooper visar tydligt var skåpet ska stå. ”Love it to death”-turnén i all sin prakt. Det blir min julklapp till mig själv, att på julaftons morgon lyssna på denna i hörlurarna och längta mig tillbaka till den sommarkvällen. Med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul. Vi ses 2015!

/Alex

A Real Live Christmas, vecka 3

Och den näst sista bootlegveckan tar sin början.

15/12 Deep Purple – Tokyo 1975

Den mest utskällda av alla liveskivor, för att sedan bli den som fått mest och bäst upprättelse. Visst är pekoralet ”Last concert in Japan” ingen höjdare, vare sig sett till låtval eller mix. Lyckligtvis släpptes sedermera 2-cd’n "This time around" för några år sedan med en komplett konsert helt ommixad varpå inte ett öga var torrt i salongen. Tommy har sina problem, absolut, men det överskuggar inte det faktum att denna konserten är helt jävla outstanding. Låtmässigt får vi fantastiska versioner av Wild dogs, I need love, Love child och självfallet You keep on moving. Filmen är tyvärr ett jäkla uselt mixat hopkok men det är den enda film vi har så vi får vara glada för den tills vidare. En av de liveskivor jag lyssnar oftast på.

16/12 Mercyful Fate – Providence 1984

Jag var inne på Mercyful redan dagen innan denna men då körde de ett kort set som band två av tre i Passaic, NJ. Denna kväll kör de istället över en timme, de är det enda förbandet (till Motorhead) och de lämnar ingen oberörd. Det är det sista giget på USA-turnén, bandet är fantastiska här och låtar som Welcome princess of hell och Into the coven framförs med satanisk frenesi. Mumma.

17/12 Alice Cooper – St. Louis 1971

Det blir old school idag, i dubbel bemärkelse. Denna har funnits som soundboardbootleg i många år och nu är den släppt officiellt i just ”Old School”-boxen som kom för något år sedan. Den visar the Alice Cooper Group i all sin elegans, ett i det närmaste perfekt gig på en fin turné.

18/12 Iron Maiden – Dortmund 1983

Ah, minns ni Benidorm? Eller Dortmund i alla fall. Över två dagar 1983 spelade massor av hårdrocksband i anrika Westfalenhalle och bl.a. Iron Maiden såg till att ha turnéavslutning här där de tog livet av Eddie genom att slita ur hans hjärna. Subtilt. Enkelt. Anspråkslöst.

(Här är för övrigt hela tv-sändningen med alla banden – något för mellandagarna?)

19/12 Marillion – Glasgow 1984

Det känns på något sätt alltid som att julen är Marillions tid, åtminstone för mig. Idag lyssnar vi på en inspelning från Fugazi-turnén och de låter så underbart bra här. Dessutom kör de knappt 20 minuter av en ny grej som de bara kallar för ”Misplaced Childhood p. 1”. Vad nu det kunde vara för något?

20/12 Kiss – Landover 1977

En av de mest mytomspunna tv-filmade Kisskonserterna var en väl förborgad hemlighet tills den läckte ut för några år sedan. Kiss har själva förstört en officiell utgivning av densamme genom att släppa en nedkortad version med pålagt publikljud och sönderprocessad bild men det kompletta giget med obehandlad bild finns att få tag i för den som söker. Och det är värt det för de är bra här. Det är Peters födelsedag och han är väl inte helt ren om vi avrundar uppåt, men på det hela taget är det en bra uppvisning i varför de var störst i världen där och då.

21/12 Black Sabbath – Chicago 1981

Sabbath körde två kvällar i Chick-Ago 1981 och denna andra kväll är den bästa. Mob Rules-turnén var en underlig turné på vissa sätt, låtlistan förändrades fram och tillbaka och man körde oftast tyvärr bara ett fåtal låtar från den nya skivan. Liveplattan ”Live evil” är ett ganska bra dokument men inget klår riktiga livespelningar, och som en sådan är denna grym.

Bara några dagar kvar. Eller som Thore Skogman sjöng: "Kommer inte tomten snart?"

/Alex

A Real Live Christmas, vecka 2

Det var väl en fin första vecka med massor av skoj inspelningar och kul i poolen? Vi fortsätter med mer blandat mums och njuter av alla dessa människor med kassettbandspelare som gjort kulturgärningar en masse.

8/12 Kiss – Detroit 1984 (Animalize Live)

Vi kickar igång veckan med en av de bästa köpfilmerna jag vet. Inspelad på anrika Cobo Arena i Detroit, med sättningen som är min favorit ur ett barndomsnostalgiskt perspektiv. Låtarna går i 180, Eric är snortight och spelglädjen är nästan så man kan ta på den. Men när bassolot kommer så spolar jag nog en smula ändå, eller går och hämtar mer kaffe.

9/12 Genesis – Boston 1974

Vilken grej ändå. Genesis har precis blivit ett stort namn och väljer då att på sin nya turné köra den nya skivan, en temadubbel-lp dessutom, rakt av. Knappt några gamla hits, ingen Supper’s ready, bara den nya skivan och en eller två äldre låtar som avslutning. Men vilken skiva, och vilken spelning. En publikupptagning i nästintill otroligt bra kvalitet. Skoj!

10/12 Rainbow – Kyoto 1976

Rainbows japanturné 1976 är tveklöst den bästa turné de gjorde, och musiken de spelade framfördes med en frenesi och ljuvlighet som de inte lyckades åstadkomma vare sig innan eller efteråt. Hela turnén finns tillgänglig i oftast fantastiska ljudupptagningar, även den officiella liveskivan ”On Stage” är som bekant inspelad på denna runda. Jag valde Kyotogiget eftersom det är ett av de riktiga supergigen med både Stargazer och A light in the black (den senare försvann snart ur låtlistan) samt ett jam på The Shadows-hiten Apache som mig veterligen bara hände just i Kyoto. En ypperlig publikupptagning från den japanska bootleggern Mr. Peach bjuder oss således på en riktig högtidsstund i hörlurarna.

11/12 Alice Cooper – London 1989

Jag dissade ju (nästan) Alice ovan så nu får han ta plats med den andra kvällen på Wembley arena 1989. Trashturnén är i full gång, låtlistan bjuder på obskyriteter som Desperado och Gutter cat vs. The Jets samt nästan hela "Trash"-skivan. Jag hade faktiskt möjlighet att se detta i Köpenhamn men avstod. För jag var dum i huvudet.

12/12 Black Sabbath – Syracuse 1976

På undertecknads namnsdag blir det stenjävlahårt. En kristallklar radioinspelning från en av Sabbaths sämst dokumenterade turnéer. Och vilka låtar vi bjuds på, det är tyvärr inte hela giget men på den knappa timmen som bjuds har radion ändå lyckats få med rariteter som Gypsy, Electric funeral och den riktigt rara All moving parts (stand still). Jag minns fortfarande när detta gig läckte ut via Wolfgangs Vault. Det var en fin dag.

13/12 Rainbow – Fukuoka 1976 / 220 Volt – Östersund 1982

Det är luciadags och vi lyssnar lite på ännu ett Rainbowgig innan vi hoppar över till gänget i 200 Volt. Voltarna spelade två gig denna dag enligt Mats Karlsson, och det som finns bevarat bland samlare är en videoupptagning på det andra giget – det ägde rum på Folkets Hus och bandet kör på alla cylindrarna. Kvalitén på inspelningen är dålig, men vi överlever eftersom det finns så otroligt lite material med 220 Volt ute bland samlare. White powder, för bövelen!

14/12 Alice Cooper Göteborg 2009 / Europe Helsingborg 1984

Alice Coopergiget i Göteborg var ett sådant som hade alla förutsättningar. En otroligt bra låtlista med många rariteter och en scenshow där han blev avrättad massor av gånger på olika sätt. Ändå var det tyvärr en ganska trött tillställning, bandet var inte det bästa och speciellt trummisen verkade tycka det var skittråkigt. Jag skippar därför den fina soundboarden som man fick på ett USB efteråt och hoppar tillbaka till 1984 och ett Europe på Idrottens Hus i Helsingborg. Ljudet är tyvärr bara sådär men de är så satans bra på denna höstturné att man får magknip. Briljant låtlista, en ny stark trummis och rökbomber. Vad mer kan man begära?

Ah, vilken vecka. Och snart börjar en ny. Med en av mina absoluta favoritliveinspelningar, alla kategorier. Tills dess, enjoy!

/Alex

Mount Olympen - en bokrecension

Det kommer många specialinriktade böcker nu, folk har olika historier att berätta och helt andra medel än tidigare att få ihop något vettigt och få ut det till allmänheten. En av de mest spännande böckerna i år är boken om Olympen i Lund. Denna konsertarena som var standard för södra Sverige blev besökt av oändligt många band, framförallt på 70- och 80-talet. Jag är för ung för att ha varit med om dessa glansdagar och såg bara stadens och arenans namn i bootleglistor när jag växte upp varför Olympen antog samma musikmytiska proportioner som Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Olympen stod ju ofta i nära anslutning till de andra hallarna i dylika listor när bandens turnéer tröskade runt.

Därför blev kontrasten desto större när jag växte upp och förstod att detta var en lite mindre hall. Eller rättare sagt BETYDLIGT mindre. Jag såg väldigt få foton därifrån på KISS konserter 1976 och 1984 under min barndom, men när medvetenheten började komma och jag började leta aktivt förstod att jag att det måste ha varit något alldeles sju helvetes hästar coolt att ha fått se just sådana gigantband i en så väldigt liten hall. Idag hade man faktiskt kunnat kalla det för en slags klubbspelning, vilket blev påtagligt när jag till slut hamnade där (2006 med EUROPE och 2007 med ALICE COOPER).

Nåväl, boken är mer än bara hårdrock. Boken ger oss en genomgång av de flesta band som spelat där, såklart med fokus på glansdagarna, de sista åren springs tyvärr förbi rätt fort. Bildmaterialet är enormt, och visst hade jag kanske önskat tiotusen bilder på BLACK SABBATH-konserten 1977, Alicegiget 1972 eller varför inte Miles Davis, Depeche Mode eller Abba, men urvalet är tydligt och klart gjort med omsorg? Vi har alla önskemål och preferenser men boken kunde såklart inte bli hur stor som helst. På det hela taget är urvalet bra, layouten snygg och man fnissar som en liten skolpojke när man hamnar på vissa uppslag. Det är ett kärleksfullt arbete som lagts ner som inte torde göra någon som är intresserad av konserthistoria besviken. Årets julklapp? You bet. Boken finns på stadsbiblioteket i Helsingborg, jag får väl se till att önska mig ett eget ex. också.

Jag ber att få bjuda på lite ljud och bild från Olympen här. Enjoy!

/Alex

Till minne av Dick Wagner

Igår nåddes vi av beskedet att Dick Wagner lämnat oss. Det han lämnar efter sig är en underbar karriär som många av oss håller väldigt högt. Min högst personliga relation till honom är naturligtvis hans jobb med ALICE COOPER och hans bidrag till KISS "Destroyer". 1974 när Alice Cooper blev en artist istället för en grupp och vägen kanske kändes lite osäker knallade Dick Wagner in som en räddare i nöden och skrev och spelade på en av världens finaste skivor, "Welcome to my nightmare". Han stannade sedan med Alice till och med 1979 års "From the inside" vilket betyder att han är inblandad i alla de skivorna och turnéerna jag älskar mest. Starka låtar och ett ypperligt framförande av desamma var hans signum, och ingen glömmer väl hans höga svarta hatt och svarta mantel på 1975 års turné?

1983 återvände han till Alice efter några års bortavaro varpå de spelade in en sista skiva innan Alice gömde sig från världen under några år. "DaDa" är en riktig vattendelare bland Alicefans, många (mig inkluderad) håller den väldigt högt medan andra tycker att den är skräp. Utöver detta dök han upp som gubben i lådan några gånger genom åren, han var en av kompositörerna till Might as well be on mars på "Hey stoopid" 1991 och även den fantastiska The Underture på "Welcome 2 my nightmare" från 2011.

Världen har förlorat en fin gitarrist. Vi får glädjas åt det han lämnat kvar.

/Alex

Sweden Rock, tillbaka

Så är det lördag och jag är tillbaka på Sweden Rock! Jag lyckades få ställa några frågor till ALICE COOPER på presskonferensen i förrgår, det var roligt. Den går att beskåda i sin helhet via youtubekanalen SwedenrockTv. Konserten var bra, han hade kanonljud och var nästan ovanligt energisk vilket var kul att se. Jag såg första timmen, jag visste att han skulle köra ett set med coverlåtar i slutet och dylika extravaganser (covers framförda av etablerade artister som har en låtskatt som är större än ett normalstort lands BNP) intresserar mig inte ett smack så jag njöt av House of fire, He's back och en sedvanligt nedkortad men fin Welcome to my nightmare.

Jag hann även kasta ett öga på ROB ZOMBIE som spelade innan Alice. Han och gitarristen John 5 var pigga på eftermiddagens presskonferens och även om jag inte är ett jättefin av musiken så bjöd han på en tight show pyntad av festivalens tveklöst snyggaste scen någonsin. Fem jättebilder på gamla Universalmonster täck hela scenen och var väldigt effektfullt.

Strax är det dags för barndomsidolerna i MADAM X, och sedan ska äntligen FOGHAT spela på svensk mark igen.

Tills dess,

Alex

Sweden Rock, torsdagen del två

PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.

Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC  har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.

Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80  minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!

Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.

Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!

Alex

Super Duper Alice Cooper

Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.

WARNING: SPOILERS BELOW

"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.

Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.

Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.

Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.

/Alex

Fredagsskivan på en torsdag - Alice Cooper

Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.

Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:

1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.

Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.

Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.

Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.

Fredagsskivan: Alice Cooper - Special Forces

/Alex

Winger och 90-talet

Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:

1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.

Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.

Tack för påminnelsen Stefan!

/Alex

Fredagslistan vecka 30 - En mardrömsresa

Jag har under de senaste två veckorna tagit mig igenom ALICE COOPERs samlade verk. Jag begränsade mig med ett undantag till studioskivorna eftersom jag inte pallar lyssna igenom de senaste årens liveskivor, jag lyssnar i så fall mycket hellre på inspelningar från konserterna jag själv sett. Undantaget är "The Alice Cooper Show", den enda liveskiva från 70talet som släpptes officiellt när det begav sig. Idag har allsköns andra grejer från guldåren släppts men denna är lite speciell i min pixibok. Det är en kraftigt producerad överdådig skiva med tämligen lite livekänsla egentligen, men den är ändå helt fenomenal. Så den fick vara med.

Varför lyssnar man då igenom en komplett diskografi? För min del är det för att upptäcka och återupptäcka. Det finns skivor som jag egentligen aldrig skulle behöva höra igen, det räcker att jag blundar så kan jag ta mig igenom KISS "Unmasked" eller IRON MAIDENs "Seventh son of a seventh son", jag kan alla toner, alla trumslag och alla texter. Därför är det egentligen meningslöst att lyssna, om det inte vore för att det alltid finns mer att hitta. Det är det som är tjusningen med musik, på samma sätt som att en tavla kan ge ett helt annat uttryck om man tar ett steg bak eller fram så kan två års bortavaro från en skiva öppna nya ingångar. Du har ju själv (förhoppningsvis) förändrats och utvecklats under de två åren, så varför skulle inte din perception ha gjort det?

Enough of that. Jag älskar Alice Cooper. Fredagslistan denna vecka är en kronologisk sammanfattning av mitt lyssnande och min kärlek. Den innehåller rock, ballader, pop, musikallåtar, skräck och humor. Ofta i en och samma låt. Jag går inte igenom hela listan men tänkte som hastigast skänka några tankar kring några av de mer obskyra alstren. Detta för att det alltid är så roligt att diskutera, att vrida och vända. På den svenska Alice Cooper-facebooksidan (Alicecooper.se - Bed of swedes) har jag emellanåt uppdaterat folk med var i diskografin jag befunnit mig vilket understundom skapat några roliga inlägg och tankar.

"Pretties for you", Alicebandets första skiva är en av mina absoluta favoriter och en av de jag lyssnar allra mest på. Jag förstår att den inte tilltalar alla, men det är deras förlust. Låtvalet gick direkt till min favorit Today Mueller som Alice dessutom sjöng två rader ur för mig när jag träffade honom i London 2011. Jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. "School's Out"-skivan var sämre än jag mindes, topparna är oslagbara (Luney tune, My stars) men låtar som Alma mater, Public animal #9, Grand finale och titelspåret tillhör inte mina favoriter alls. Likaså är den sista skivan med gruppen Alice Cooper, "Muscle of love", inte en skiva jag spelar alltför ofta. En oinspirerad skiva, speciellt med tanke på vad som skulle komma bara Alice ömsade bort originalmedlemmarna och satsade på storslagenhet. Perioden 1975-1979 är min favoritperiod musikmässigt och skivorna, alla fyra, är unikum i rockhistorien tycker jag. Jag tog faktiskt två låtar från "Welcome to my nightmare" eftersom Devil's food och The black widow inte går att dela på för då får man smäll.

Apokalypstiden (1980-1983) är det inget fel på alls heller. Förutom "Zipper catches skin" från 1982 så håller alla skivorna hög klass och problemet med att älska musiken så mycket är att det är svårt att välja bara en låt. Imorgon hade jag säkert valt andra låtar än de jag valde idag. Efter det kommer så min barndom i musikform. Skivorna Constrictor, Raise your fist and yell och Trash är min uppväxt i plastform. De är min passion, mitt liv och vissa dagar de tre skivorna jag skulle ta med till en öde ö för att när som helst bara kunna blunda och drömma mig bort. Mitt vuxna jag säger ibland åt mig saker som att "men det är ju för fan trummaskin på Constrictor" eller "allvarligt - Bon Jovi-Alice på Trash??". Då tar mitt barndomsjag en pinne och slår mitt vuxna jag i ansiktet upprepade gånger. Den dagen jag inte längre kan njuta av nostalgi och bakåtblickande är dagen ni hittar mig fördelad medelst motorsåg i tre Icakassar i Råå hamn.

Den sista skivan från den för mig klassiska tiden är "The last temptation" (1994), men där gjorde jag en fusk eftersom jag sparar den till halloween. Vi har en liten grej, den skivan och jag. Tända ljus, serietidningarna, vinylvarianten av skivan och kaffe med småkakor. Så nice att man inte tror det är sant.

Sentida Alice har spottat ur sig ömsom bra ömsom intetsägande grejer, på "Dirty Diamonds" (2005) hittade han tillbaka till sitt 70tal med fina dängor som Sunset babies och You make me wanna. Det är dock alltid Zombie dance som pekar på det psykedeliska 60talet som får min röst, jag älskar verkligen den låten. En liten smutsgris på tebjudningen är dock skivan "Along came a spider" (2008). Skivan föregicks av den häftigaste hypen någonsin och många med mig önskade sig nog en riktig skräckskiva igen, kanske en blandning av "Brutal planet" och "Welcome to my nightmare". Storymässigt kanske den innehöll detta men musiken föll så oändligt platt att den verkligen delade Alicefansen i två läger. Jag var en av de som kraftfullt tog avstånd från skivan trots det fina omslaget på vinylutgåvan, och jag hade fram till idag inte lyssnat på den sedan den kom 2008. När jag nu hörde den igen så hade naturligtvis besvikelsen lagt sig, och även om det fortfarande är en förhållandevis slätstruken historia med några riktiga bottennapp till låtar så får jag nog säga att låtar som Salvation, Killed by love och Wrapped in silk hade passat på vilken som helst av de andra 2000talsskivorna. Till sist, jag låter den instrumentala The underture från den senaste skivan "Welcome 2 my nightmare" avsluta, det känns som en perfekt säckhopknytare. Min personliga dröm är att just W2MN blir Alices sista skiva, det är tveklöst den starkaste han släppt sedan "The last temptation" och det skulle vara en fröjd om den fick skriva slutkapitlet så att säga. (Jag vet att han ska släppa en coverskiva men den räknas absolut inte).

So there. Enjoy, lyssna och följ med längs en stig kantad av lik, giljotiner, snaror, mördare, dåliga vitsar, transvestitcowboys, döda husdjur som kommer tillbaka och mycket mycket mer. Är Alice Cooper den allra mest mångsidiga rockartisten genom tiderna? Jag tror det.

Och försök nu att inte få mardrömmar ikväll. Det finns inget i garderoben. Tror jag. Jag har inte kollat. Men jag är nästan övertygad. Nästan.

/Alex

Fredagslista vecka 30 - En mardrömsresa

Påflugen på: Mattias Lindeblad

Facebook kan man ha till mycket, bland annat lära känna personer som man annars aldrig skulle stöta på. Jag har under något år haft ynnesten att prata lite strunt med Mattias Lindeblad, bl.a. en av författarna till de tvenne böckerna om hårdrock och ensam författare till boken om skräckfilmer. Ett av hans senaste järn i fyren är att han iklär sig en slags Skavlanroll och bjuder in intressanta gäster till Frölunda Kulturhus där ett samtal dem emellan förs inför publik. "BULLSEYE - en talkshow mitt i prick" kallar han detta, och jag tänkte låta honom själv berätta lite om hur det gått hittills und so weiter.

Var kom idén ifrån, dig själv?
Jag har gått och närt den här idén sen jag var moderator för en paneldebatt under P3 Guld 2009. Mina gäster då var Anders Fridén från In Flames, Oscar Dronjak från Hammerfall och Ralf Gyllenhammar från Mustasch. Även om det var väldigt mycket fråga/svar och inte så mycket show så var det mycket som stämde där. Alla tre gästerna var smått exalterade efteråt och tyckte att det var skitkul att få komma till tals i ett forum där de ocensurerat kunde få utrymme att diskutera musik, bakgrund och uppväxt. När jag i våras fick stolen bredvid en gammal kompis vid namn Tomas Modig på planet till Gran Canaria, så visade det sig att han också hade gått och tänkt på att det vore kul att sätta upp en talkshow. Eftersom han är kulturproducent på det fräscha och nytänkande Frölunda Kulturhus så var arenan redan klar. När vi efter en vecka fick stolarna bredvid varandra även på hemresan var saken biff.

Du har haft två samtal redan, hur har de gått? Som förväntat, eller över/under förväntan?
Det blir ju väldigt sällan som man tänkt sig när man gör saker. Ofta blir det inte riktigt lika bra som man hoppats på, men ändå något man kan känna sig tillfreds med. Bullseye har faktiskt varit det där undantaget som bekräftar regeln. Om jag fantiserade om något drömscenario innan första omgången med In Flames så infriades mina förhoppningar upphöjt till två. Peter och Björn var fantastiska, publiken var med på noterna från första sekund, tekniken funkade, scenografin funkade och skratten satt där de skulle. Om jag ska vara helt ärlig så är Bullseye något av det jag är mest stolt över under hela min karriär. Det låter kanske lite självgott, men det är faktiskt sanningen. Jag stormtrivdes varenda sekund på scen. Och det kändes som att det fanns fler än jag i lokalen som mådde bra.

Hur har det gått publikmässigt? Känns det som att det är uppskattat?
Eftersom Bullseye-konceptet inte på långa vägar är inarbetat än och folk som inte varit där inte riktigt förstår vad det är så känner jag mig mycket nöjd. Det har varit mellan 100-150 betalande varje gång. Lokalen tar det dubbla, men är utformad så att det aldrig känns glest. Men det är toppen eftersom jag är övertygad om att ryktet kommer att sprida sig och showen växa. Det händer något i det där rummet som är svårt att sätta fingret på. Något unikt. Bullseyes tagline känns faktiskt mer sann idag än när jag skrev den innan första showen: ”Så nära kommer du aldrig igen …”

Efter IN FLAMES-gubbarna och JOACIM CANS- vilken gäst kommer nästa gång?
Nästa gång blir det hela Gothenburg Sound som står i fokus. Företrädare för de viktigaste banden kommer att slå sig ned i Bullseye-soffan, dvs In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity, tillsammans med producenten Fredrik Nordström från legendariska Studio Fredman. Bullseye kommer då att göra ett gästspel på Stora Teaterns Klubbscen inne i centrala Göteborg. Talkshowen kommer att bli en del av Gothenburg Sound Festival som äger rum på Trädgår’n bara ett stenkast därifrån. På klubbscenen kommer det även att vara en foto/konstutställning om Göteborgssoundet där jag även har ett finger med i spelet. Festivalen går av stapeln den 4+5/1 2013. Utställningen inkl. Bullseye på Stora Teaterns Klubbscen är gratis och öppen för allmänheten under båda dagarna.

Vilken är din största drömgäst?
Drömgästen (vilken inte känns helt otroligt i mitt sjuka sinne ha ha) är Alice Cooper. Nu när vi har haft prominenta gäster som Peter och Björn från In Flames och Joacim Cans från Hammerfall så känns det som att det borde kunna öppna vissa dörrar. Att detta är en talkshow som är ”på riktigt”. Har en internationell artist en day-off och får en chans att berätta om sig själv och möta sin publik under uppstyrda och personliga former så tror jag inte att det är en omöjlighet. De flesta tycker att det är ganska kul att få stå i centrum en stund och berätta om sig själva. Annars hade de inte valt det liv de lever. Showerna har dessutom filmats så det finns klipp att visa där det ser riktigt härligt ut ha ha. Jag kan lova dig att herr Cooper hade stortrivts i Bullseye-soffan.

Den som själv vill botanisera bland julespriten kan klicka HÄR varpå Bullseye-sidan på facebook torde öppnas, det kan nog vara värt att hålla ett getöga där lite då och då eftersom blotta möjligheten att självaste Alice Cooper skulle äntra denna scen skulle få mig att omedelbart slå upp ett tält utanför Frölunda Kulturhus och sedan saligt vänta.

Tack Mattias, allt gott framledes!

/Alex

Ständigt dessa jubileer

Jag gillar datum. Jag gillar att hålla reda på datum som ingen annan bryr sig om. Vi kan ta som exempel besökaren på biblioteket som igår lämnade fram sitt körkort till mig i receptionen och plötsligt fick veta att när hon blott var sex dagar gammal så släpptes KISS första skiva. Hon tittade lite underligt på mig och försökte antagligen fundera ut vad fan hon skulle med den informationen till, sade "eh...jaha...tack?" och gick lugnt vidare i livet. Eller varför inte nämna min gamla klasskompis som var född samma dag som Kiss spelade i Anaheim 1976 - en av deras mest klassiska spelningar tillika en av världens mest underbara vinylbootlegs, varför det inte gick många dagar under våra tre år tillsammans som hon inte blev påmind om detta ystra faktum. Jag hoppas att du minns det fortfarande Maria.

I vilket fall, vi kan fira lite av varje denna veckända. Idag är det 28 år sedan Kiss spelade i Stockholm 1984, även denna finns på vinylbootleg och om du klickar HÄR får du höra första låten när Paul fastnar i golvet varpå gamle Gene försöker sjunga texten. Han kan inte den såklart, utan improviserar fram något som han, och bara han, tydligen tycker passar in. En fin stund i bandets historia.

Ett annat jubileum är såklart ettårsjubileet på ALICE COOPERs halloweenshow i London. Datummässigt är det inte helt i sin ordning förvisso, men imorgon är det ett år sedan jag fick träffa min gamle gud igen. Längst ner i inlägget finns konserten i sin helhet där undertecknad syns flertalet gånger eftersom jag dessutom råkade stå längst fram på högersidan nedanför Steve Hunter.

Till sist, en liten gåva till er alla. På söndag är det sex år sedan jag och gamle Svärrten var i storäpplet och tittade på Paul Stanley. Svärra filmade en kvart med sin kamera, men utöver dessa 14 minuter finns det bara några sorgliga youtubeklipp ute från giget. Tre av dem var dessutom filmade på "fel håll" och alla klippen var i princip olyssningsbara. Nedan finner ni dessa klipp, samlade kronologiskt, rättvända och med nytt ljud från konserten översynkat. två av klippen är fortfarande svårtittade men med bra ljud går det iallafall att drömma sig tillbaka lite. Dessa 12 minuter är som sagt tyvärr i princip allt som finns - om inte just DU filmade och har avstått från att dela med dig. Isåfall får du gärna ändra dig, och jag synkar gärna ljudet.

Nästa vecka blir en hård rockvecka. Eller hårdrockvecka. I shall return.

/Alex

Alice Cooper Show 1977

Ibland kör jag en Pippi, alltså diskuterar på stort allvar med mig själv. Många ämnen är avhandlas på detta sätt, och så här i halloweentider ber jag att få dela med mig av det senaste (tillika återkommande) pekoralet.

Jag: Men du kan väl på fullt allvar inte säga att "Alice Cooper Show" är en bra liveskiva?
Jag också: Det är den ju visst det!
Jag: Men va fan, ett hopkok av medleys och några perfunctory hits inslängda, det är väl inget att komma med? Bootlegsen från turnén har ju intressantare låtar!
Jag också: Förvisso, men stämningen är ju rätt bra och jag är ju som bekant svag för 70-talets överdådiga inte-fullt-så-live-alltid-skivor.
Jag: Men det finns ju ingen stämning alls?
Jag också: Joho.
Jag: Nähä.
Jag också: Joho.

Och så vidare i all evighet. Om vi håller oss till grundfrågan här, är ALICE COOPERs första liveskiva "Alice Cooper Show" en bra skiva så blir svaret trots allt ett bestämt JA. Efter vissa förutsättningar dock. Den som förväntar sig den gamla Alice Cooper-gruppen blir besviken. Den som förväntar sig en skräckfylld show med massor av läskigheter blir nog inte heller överväldigad. Men den som bara vill höra en hygglig 33-varvare från en fortfarande ganska ung Alice är verkligen in for a treat. Självfallet kunde låtvalet varit annorlunda, och jag tycker personligen att det är lite ljug att skriva ut låttiteln Wish you were here då den endast förekommer med ett par fraser i ett instrumentalt medley (likt DEEP PURPLE: Woman from Tokyo på "Last Concert In Japan"). Men ÄNDÅ njuter jag av att lyssna på skivan.

Jag njuter av det fulsnygga omöjliga omslaget. Jag njuter av bandet som var SJUKT bra vid den här tiden med parhästarna Dick Wagner & Steve Hunter på gitarr och den fenomenale Prakash John på bas. Jag njuter av det faktum att You & me spelades live, en låt jag själv hoppats få höra varenda gång jag sett honom sedan premiären 1998. Jag njuter av att en liveskiva 1977 till skillnad från 2012 var något annat än bara ytterligare en skiva från en artist, där KISS för övrigt satte en ny standard med sina "Alive!" och "Alive II" som få band kan tävla med. Alice gör lyckligtvis inte ens ett försök att ta upp tävlan - han gör "bara" en Alice. Sina knappa 40 minuter och sina uppenbara brister (varför fick inte King of the silver screen vara med? Snyft.) till trots äger denna en av Coopers mest bortglömda alster definitivt sin plats i hyllan. Synd bara att spelningarna inte filmades, de få minuterna som finns från Anaheim på samma turné är tyvärr en katastrof både klipp-, kvalitets- och konsertmässigt.

/Alex

Skräck ute, skräck i sinne

Det är höst. Jag gillar höst. Jag gillar Halloween. Jag gillar även skräckfilmer och KING DIAMOND. Nedan finner ni en länk till en spellista jag satt ihop som personifierar hösten, mig samt ren och skär rädsla. Denna kommer att gå varm under ett par veckor för att sedan, precis som alltid, övergå till en i det närmaste otäckt långvarig lyssning till LARS VEGAS TRIOs fantastiska julskiva.

Men nu njuter vi således av skräcken som den gamle dansken frammanar, till sin hjälp har han dessutom både ALICE COOPER, NOTRE DAME och väl valda toner ur filmer som fortfarande skrämmer skiten ur mig. Bada-ba-ba-baaaa - I´M LOVING IT!

 

 

WELCOME GREAT PUMPKIN!

/Alex

I skuggan av mörkret

Helgens lyssnande har mer eller mindre bestått av tämligen ljusskyggt material. Fokuset har legat på KISS och en hög med repetitioner från 70-talet, vi samlare är nämligen inte helt svältfödda vad gäller dylika. Speciellt en månad har vi både ljud- och bildmaterial ifrån, i november 1976 repade Kiss på Camp Curtis Guild Armory i Reading, Massachusetts inför den stundande "Rock And Roll Over"-turnén. De som engagerar och intresserar sig lite utöver det vanliga kan ta del av en halvtimmes ljudupptagning från en av dessa repetitioner, som dessutom innehåller två tagningar av den nästan aldrig spelade Hard luck woman. Detta är naturligtvis oerhört skoj.

Utöver detta så har vi en helt underbar svartvit film som läckte ut för ganska många år sedan och som visar ett band i vardagskläder, utan smink och effekter, skojandes och spelandes på ett golv i ovan nämnda lokal. Denna lilla kuplett är en äkta bit historia och kan avnjutas precis hur många gånger som helst. Material som detta är det absolut bästa jag vet, och jag blir fnissig som en liten skolflicka varje gång jag tittar på det.

För den som gillar NEAL MORSE kan jag varmt rekommendera denne att gå med i hans Inner Circle. För knappt en hundring i månaden får man regelbundet tillskickat sig en skiva med ibland oerhört obskyrt material, courtesy of Neal himself. Jag gick med i juni 2011 och har sedan dess fått hem bl.a. två dvd´s från inspelningen av "One" (Över en timme per skiva!), en cd med Neals egna demo på The Whirlwind (48 minuter lång), en cd med "gamla synder" och mycket annat. Nästa skiva är aviserad att innehålla konserten han gjorde i Finland i somras, hela giget tv-filmat med soundboardljud. Alltså sånt som andra artister gladeligen tar 229 kronor för på Ginza. Jag längtar redan, hur många gånger får man en tvfilmad konsert med sin favoritartist skickad hem till brevlådan. Av sagda artist. Dessutom väntar jag på mitt ex. av hans nya skiva "Momentum" som jag förbeställde i samma sekund man kunde förbeställa. Det retar mig att jag inte hade möjlighet att ta mig söderöver denna månad för att se honom med FLYING COLORS men det var helt enkelt en ekonomisk omöjlighet denna gång. Darn.

Nu drar hösten igång, och i min lilla lilla värld av blommor är hösten skräckrockens årstid. KING DIAMOND, MERCYFUL FATE, ALICE COOPER, HARRY BRANDELIUS - alla blommar upp i mitt huvud och med skräckfilmer på näthinnan ljuder dessa magnifika artister dygnet runt inom mig. Finns det något bättre än en ledig oktobermåndag med sinnessjukt dåligt väder ute varpå man sitter inne och avnjuter Halloween, Horror Hotel, Carnival Of Souls och artisterna ovan? Jag tror inte det.

/Alex (som i den andra kanalen idag kommer att prata om Elvis Presley)

Alice Cooper - Pretties For You 1969

Att jag gillar ALICE COOPER vet många redan och att min högra skuldra numera pryds av en tatuering signerad skräckfarbrorn själv är inte höljt i något vidare dunkel. Något som dock brukar förbrylla de flesta är min passion för att inte säga besatthet av bandets allra första skiva "Pretties for you". Sedan tjugo år tillbaka när jag en nästintill grotesk kärlek till denna ganska underliga skiva. Skivan låter inte som någonting annat i bandets/artistens katalog och är en psykedelisk utsvävning i det sena sextiotalets allra mest bortglömda utmarker.

Den innehåller inga hits. Granted, en av låtarna heter Reflected och innehåller stoff som senare skrevs om och blev den stora klassikern Elected. Detta är så nära den "riktiga" Alice Cooper gemene man kommer på skivan, låtar som BB on mars, 10 minutes before the worm och Earwigs to eternity är så utspaceade och knepiga att varenda muskel hoppar av glädje i min kropp. Det finns inte en enda ton eller takt jag ogillar på denna skiva, den är i mitt tycke fulländad. Dess enda brist skulle kunna tänkas vara att en av de bästa låtarna från tiden, Nobody likes me, inte kom med på skivan utan släpptes som en bonusflexidisk i turnéprogrammet från 1971 och såg en riktig officiell skivutgivning först i boxen som kom typ 2001. Detta är dock den enda missen jag kan tänka mig, allt annat är perfekt.

Liveinspelningar från tiden är vi inte direkt översållade med, det finns en semiofficiell liveskiva inspelad på The Whiskey som jag lyssnat på ungefär två gånger månaden sedan dess utgivning 1992, det finns även en bootleg med lite ruffigare ljud inspelad i San Francisco 1969. That is all. En hög med outtakes från skivinspelningen cirkulerar också, det är lite skoj eftersom dessa ibland innehåller annorlunda versioner av några av låtarna.

Mer finns egentligen inte att säga om PFY. Det är en fantastisk skiva. Har du inte hört den och har ett tämligen öppet sinne rent musikaliskt så sväng in en runda på Spotify och lyssna. Har du hört den och gillar den kan du ju alltid gå med i min lilla facebookgrupp: "Alice Cooper Pretties For You Appreciation Society". Även den svenska Alice Cooper-gruppen är värd ett besök, även om de knepiga, skumma och förbluffande vackra människorna där alltid pratar alldeles för lite om PFY.

/Alex (som i den andra kanalen uttrycker sin oro över tidens gång)

Alice Cooper på Liseberg

Det var en fin kväll i onsdags. Jag har sett bättre låtlistor och jag har sett bättre bandkonstellationer men det spelade ingen roll när ALICE COOPER intog scenen inför...hugaligen....22000 åskådare på Lisebergs stora scen. Tydligen slog han Håkan Hellströms publikrekord. Skoj såklart, men jag undrar ändå - när Alice vanligtvis spelar i Lisebergshallen (som tar knappa 2000 personer) - var är de andra då? (Jag veeeeet, men frågan är retoriskt ställd från en ironisk elitist).

Alice är alltid rolig att se. Hittills har det bara varit en enda spelning jag sett som jag hade svårt att njuta av eftersom regnet dödade tillställningen, på Sonisphere 2010 såklart. I onsdags var det betydligt angenämare i den varma sommarkvällen och jag njöt av ett taggat band, en hygglig låtlista och det faktum att Is it my body numera verkar vara standard i showen är så formidabelt bra att jag tror att han varit inne och rotat lite i min hjärna. Ingen hit för de flesta, men rena himmelriket för mig. Den dagen han dessutom vågar lägga till avslutet på låten som de körde live under den tidigaste delen av 70-talet (kallat My very own) då ska jag dansa Vättern runt i dagarna sju endast iförd tigertanga och sandaletter.

Nu får vi se vad Alice hittar på härnäst. Min dröm är att få se en turné där han kör hela "Welcome to my nightmare" och sedan hela "Welcome 2 my nightmare" rakt av. Jag åker var som helst i världen för det. Men allra helst till New York.

Nu är det alldeles tomt i min kalender till september tjugoåtta då jag äntligen ska få se WALTER TROUT igen. Och sen jävlar tar det fart, det blir en hård höst.

Tills dess,

/Al