Fredagslistan 2025, vecka 33: I Martins lurar

 Gott folk!

Som en bumerang kommer jag tillbaka med ytterligare en fredagslista, men nu blir det på temat vad jag lyssnat på under den senaste tiden - inga konstigheter egentligen - och ni kommer nog känna igen flera av banden i veckans lista, det kan ni kanske stå ut med med tanke på att musiken är så rungande bra? 

Ni hittar listan här om ni kör med Tidal, och här om ni kör med YouTube. 

Vi kör!

Vi inleder med AN ABSTRACT ILLUSION som, om vi ska gå på hur magiskt bra No Dreams Beyond Empty Horizons är verkar ha ytterligare en skiva i absolut toppklass på gång. Deras senaste, "Woe" (2022) satte jag högst upp på årsbästalistan så att jag har längtat efter nytt material från Boden/Lund bandet är ju liiiiiiiiiiiiite av en underdrift. Det är precis lika magiskt mäktigt som tidigare. Det skaver stundtals, men innehåller också en hel del oerhört vacker tonkonst - melodislingorna bölar ut så mycket känsla att man baxnar. 

Tredje plattan från BLACKBRAID, och ja, det är ju löjligt bra detta! Det som bandet inte peakar på är ju att skivorna bara heter I, II och ja ni fattar. Tack herre satan för att musiken är lika bra som den brukar. Hela skeppslaster med känsla från Adirondackbergen gör att skivan kommer hamna på en hel del listor när årets ska summeras. För egen del har jag oerhört svårt att sluta lyssna på skivan. 

AVERSED från Boston. När jag skrev om "Erasure Of Color" så tyckte jag att skivan stal lyssnartid från andra skivor som jag kanske borde lyssna på. Och ja, den har fortsatt att göra detta. Progressiv melodisk death metal, det kan ju vara hur analt som helst egentligen, och det är väldigt många band som inte lyckas inom genren. AVERSED är inte ett av dessa band. Satan vilka stänkare till låtar, fyllda med både mening, mål och känsla. 

Dalarnas bästa band IN MOURNING är också på gång med nytt album, och det är riktigt bra kan jag berätta. Smakproven Song Of The Cranes och The Sojourner är rediga godbitar, men skivan, "The Immortal", är som helhet otroligt fin. Det är både imponerande och glädjande att det här bandet lyckas på skiva efter skiva att skriva musik av denna kalibern.

FINISTÈRE från Bremerhaven lirar en kylig black metal som det inte är svårt att uppskatta även för en noob inom genren som undertecknad. Desperat skönhet kanske är några ord som passar att beskriva skivan "Am Grauen Meer" som min själ är så bra att ni får den i sin helhet. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

 Gott folk! 

Jag har velat fram och tillbaka om temat på veckans lista. Allt från regionala, lokala till internationella teman har susat fram i skallen på mig. Och såklart även skivbolag. Ett tag tänkte jag att jag skulle köra på temat DalaPop, det fantastiska regionala resurs- och produktionscentrumet som lyfter fram mycket av den otroliga populärmusiken i Dalarna. Nu blev det ändå nytt och notervärt i veckans lista, men med en del Dalarna inbakat i listan. Dessutom får ni två bubblare, två band som redan är etablerade - storligen så - men som jag ändå tycker är så pass bra att de får vara med. 

Vi kör!

Värmländska dödsnestorerna i VOMITORY kommer idag med nytt material i form av totalskivan på vilken de slår fast att samtliga skallar kommer att rulla. Detta är, trivsam kanske inte är rätta ordet med tanke på textinnehållet, men stabil och klart lyssnarvärd metal. 

Faluns med lätthet bästa band, IN MOURNING, som som jag sedan en bra tag tillbaka är djupt investerad i. Jag blir alltid glad av att få ny musik från det här gänget. The Broken Orbit är inget undantag från den regeln. 

Med råge det yngsta bandet, med de yngsta medlemmarna i veckans lista. XION från Borlänge i  Dalarna lirar thrash metal, och de gör det bra. Och det är det inte bara jag som tycker - det här gänget har imponerat på Sweden Rock Magazine - med sina pigga riff, maniska tvåtakt och tydliga känsla för hur thrash-slipstenen ska dras. Det ska bli oerhört kul att följa det här gänget framöver. 

PREDATORY VOID från Ghent i Belgien - ett fantastiskt band från en stad med ett mycket imponerande bibliotek (är ju tvungen att få in detta, eller hur?!) gör att jag känner än mer för min farfars hemland. Svärtad sludge/doom är genren vi pratar om, och detta är helt enkelt hypnotiskt bra. Varenda ton i 10-minuterskolossen Funerary Vision känns direkt nödvändig och fruktansvärt drabbande. Det borde egentligen inte vara möjligt men det skav som PREDATORY VOID skapar här känns väldigt tryggt och tröstande. 

ENVISION från Philadelfia lirar en djupt sympatisk blandning av klassisk (som jag uppfattar den) hardcore och göteborgs melodöds. Så marknadsförs bandet i alla fall på Bandcamp. Här finns något speciellt, och att Oscar tycktes dra sig till minnes att han lyssnat på bandet stärkte bara mig i uppfattningen att detta var värt att kolla in. 

Vi kastar oss nästan rakt över till andra sidan av USA och Salt Lake City i Utah. BLOOD STAR startade som ett sidoprojekt till Jamison Palmer från VISIGOTH som jag inte dyrkar förbehållslöst. Sidoprojekt har också viss risk att bli totalt innehållslösa eller platta. Men så är det inte här. Det svänger och drar utav bara helvete. Riffen sitter som en keps och är klassiska utan att vara urvattnade. Plus att sångerskan Madeline Smith har en fruktansvärt bra röst som passar musiken som hand i handske. 

Tycker ni att listan har varit för såsig så balanserar jag upp detta med avslutande svärtade döds/thrash-bandet CHRONICLE och deras drivna musik. Ytterligare ett förträffligt band från Danmark, som börjar ta för vana att skämma bort oss med högklassig musik. Jag får sköna vibbar av THE ABSENCE om ni minns det bandet? Underbart riffande, snygga melodier, bra sväng och potent sång gör att jag går igång rätt rejält på detta. 

Vi tar helg på det kosmonauter!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 21: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan.

 Gott folk! 

Det kommer några listor från mig framöver som kommer att ta oss till en del udda regioner och länder, men jag är inte riktigt färdig med urvalet till dessa, så istället blir det en retrospektiv lista idag. Med tanke på hur skivor står som spön i backen har jag - det tillstår jag villigt - oerhört svårt att minnas när verkligt bra skivor, eller låtar för den delen, gavs ut. Därför ville jag friska upp minnet. Vilka låtar från 2012 tyckte jag var riktigt bra? Jag kom inte hela vägen i mål - veckans lista har bara låtar från 2012 års första hälft. Kanske blir det en fortsättningslista, kanske inte, vi får se. 

Vi kör!

Rise, Vulcan Spectre! Fler som går igång på de orden? Tänkte väl det. Den oerhörda kraften i norrmännens thrash som den manifesteras på deras andra skiva är helt galet bra. För min del så gick jag igång utav bara helvete bara på titellåten, men resten av skivan är magiskt förträfflig. När den här skivan kom så insåg jag att jag hade kommit  bort från hur riktigt förträfflig den här sortens thrash är och istället snöat in på mer avrundad dito. Det kändes bra att bli korrigerad, haha!

Sonisk pugilism från Kalmar! Jag är fortfarande djupt bedrövad att SPAWN OF POSSESSION inte finns mer. 2012 släppte bandet "Incurso", en skiva som - om ni inte gillar teknisk death metal - det kostar på att lyssna på. För oss andra är det bara att sätta på sig haklappen. The Evangelist är en gitarrmässig uppvisning. Det gnisslas och bänds nåt så in i bänken. Det meckas med taktarter. Det är helt fantastiskt. 

"The Weight Of Oceans" kom 2012. Det är lite av en no-brainer att jag tar med Colossus här. Ni får ursäkta, för den här låten och detta band har dykt upp en förfärlig massa gånger på bloggen, och min kärlek till bandet är nästan grundlagsstabil. Men det är helt orimligt att inte gilla det här bandet, för de lirar så bra, och skriver så fantastiska låtar att jag baxnar. 

CATTLE DECAPITATION - ett band som jag har pendlat fram och tillbaka till under åren. Med "The Harvest Floor" föll jag i djup förälskelse med bandet, när "Monolith Of Humanity" kom ut 2012 var jag inte lika imponerad även om jag tyckte att skivan bjöd på stunder av genialitet. Ändå återkom jag till den. Och den har levlat upp för mig, det förstår ni när Kingdom Of Tyrants är med i veckans lista. 

Thrash på svenska? ZOMBIEKRIG regerar denna subgenre till max. Som jag tokdyrkar "Undantagstillstånd", bandets debut från 2010. Två år senare dök "Den vänstra stigens ljus" upp. Svårt att toppa debuten, men bandet kommer bra nära tycker jag. Träl är en tung låt, med viss finess. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2022, vecka 35: För 10 år sedan. 

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

 

"The Bleeding Veil" av IN MOURNING

En mycket emotsedd skiva för mig, och den gjorde inte mig besviken. Faktum är att "The Bleeding Veil" kan vara bandets starkaste skiva hittills. Med självklarhet samsas rent röj och djupt vemod i samma låt, och bandet har vid det här laget kommit fram till exakt vad som är dess styrkor. Det gör att varenda ton känns uppriktigt menad och når fram till mig som lyssnare. Riffen och de melodiska slingorna är vad som sticker ut lite extra - de känns så angelägna att det är svårt att värja sig mot dem. Många solon, ja, men de lämnar mig alltid med en känsla av att vilja ha mer - ett bra tecken på att bandet vet att balansera sin musik. En skiva som jag har spelat otroligt mycket redan, och kommer att återkomma till mycket i framtiden också. 

"Solar Paroxysm" av MARE COGNITUM

Jag hade med en låt av det här bandet i WeRocks "Halfway to Hell" som vi körde i somras. Frozen Star Divinization är inte en one-off, utan hela plattan frustar av kvalitet. Detta enmansprojekt imponerar med sin enorma hantverksskicklighet, och rent känslomässiga påverkan. Vid sidan av SPECTRAL WOUND är detta den bästa atmosfäriska black metal jag hört på hela året. Jag har återkommit gång efter annan till "Solar Paroxysm" och aldrig känt för en sekund att jag slösat bort tid, utan mest känt att detta är en skiva som det är så oerhört skönt att vara i. 

"Arete" av NETHERBIRD 

Jag gick igång som bara den på Void Dancer när Amelie hade med den i ett "Hot or Not?" någon gång under året. Att resten av skivan håller samma fina och höga klass är bara att konstatera. Det blir allt svårare att värja sig från känslan att NETHERBIRD gör melodisk döds så fruktansvärt härlig att lyssna på. Denna subgenre, så uttjatad till stora delar, känns i detta bands händer så oerhört väsentlig och angelägen. "Arete" är en mustig, sjudande gryta av mycket hög kvalitet som hela tiden känns härlig att ta del av. 

"The Grand Scheme Of Things" av DORMANT ORDEAL

Skivan som fått mig att inse hur mycket jag längtat efter polsk döds som inte är BEHEMOTH, VADER eller DECAPITATED. Detta är oerhört djupt berörande musik som drar in som en känslomässig tsunami. Trots att det är härjigt nästan genomgående så tycker jag "The Grand Scheme Of Things" är så fruktansvärt tröstande. Här finns en djup klangbotten i vad det innebär att vara människa. Sorgen, oron, påfrestningarna kommer fram på ett underbart sätt på den här skivan, som trots att det är sent in på året jag upptäckte den i allra högsta grad är med i tävlan om en plats på årsbästalistan. 

Gott folk, detta är det sista av mina nomineringsinlägg - min årsbästalista kan ni ta del av på WeRock.nu den 3/1 2022, efter klockan 16.26!

/Martin

Årsbästalistan 2021 - de nominerade, omgång 5

Fredagslistan 2020, vecka 45: Majestätisk musik!

 Gott folk!

Konstig vecka på jobbet över - vi har stängt ner Helsingborgs bibliotek något, och jag har inte jobbat lika många pass i yttre tjänst som jag brukar göra - och jag har alltmer gått över till att tänka på årsbästalistor och verkliga elitlåtar. Det kommer i vanlig ordning bli ett antal inägg om vilka skivor som kan komma i fråga för min årsbästalista som publiceras den 1/1 2021 på WeRock.nu. Men det ligger i framtiden. I veckans lista har jag gottat ner mig i majestätisk musik, för i ärlighetens namn kan jag inte få nog av svulstig musik. 

Vi kör!

Israeliska SCARDUST och deras "Strangers" svepte in under radarn och gjorde väl visst intryck om jag säger så. Milde tid, jag har kommit på mig själv att nynna på melodier från den plattan nästan varje dag. Det är alltid lika kul när sånt händer - den där sena överraskningen som har förmågan att möjligtvis skaka om på årsbästalistan. Att SCARDUST har den oerhört goda smaken att inleda plattan med en riktig ouvertyr tycker jag är värt en applåd. 

Kommer ni ihåg DIALITH? Senaste skivan "Exctinction Six" kom i slutet på förra året, och den var satans bra! Jag har återkommit en hel massa till den under året också, och den håller än, för den har så fint genomarbetade låtar och skickliga musiker som sannerligen kan spela. Quiver Of Deception har dessutom en av de bästa refrängerna jag har hört så det blir den låten ni får. Men snälla ni, gillar man symfonisk power metal, då är det här bandet mycket värt att kolla in. 

Det är ju ingen direkt hemlighet att jag älskar IN MOURNING, och deras senaste platta "Garden Of Storms" tycker jag är en finfin platta. Första singeln från skivan var om jag inte minns fel Black Storm och satan om den låten inte håller än. Fullpackad med känslomässigt löd!

När BORKNAGAR är som bäst ger de mig alltid känslan av att sväva fram som en örn över snöklädda vidder. Och för att vara en fundamentalt urban människa är det att betrakta som en bedrift. Det finns en hel massa musikalisk mumma i bandets diskografi, och kreativiteten har inte mattats av med åren. Snarare tvärtom, då senaste plattan "True North" var svinbra. Fast det är inte från den skivan som listans låt är tagen ifrån. 

Jag avslutar listan med ett svulstigt nummer av FLESHGOD APOCALYPSE, svulstighetens främsta försvarare på den västra hemisfären. Det här bandet är sannerligen ett antingen eller band. Gillar man band som släpper i stort sett alla spärrar och bara saftar i, ja då är sannolikheten stor för att man gillar det här italienska bandet. Att jag har tagit en låt från en skiva som heter "King" är i sig en motivering till att den finns med i veckans lista. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 45: Majestätisk musik

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Gott folk!

Jag tycker det är dags att ta upp en subgenre som har fått utstå så mycket spott och spe, ja egentligen sedan så många tyckte att IN FLAMES "sålde" sig, alltså strax efter det efter att Anders Fridén kom med. Jag överdriver såklart, men göteborgarnas framgångar gjorde att den melodiska dödsen som genre översvämmades av betydligt mer mediokra band som i större eller mindre utsträckning utnyttjades av skivbolag som såg chansen att casha in.

Men de senaste åren har subgenren fått nytt, kvalitativt liv på så många sätt att till och med Angry Metal Guy utbrast att genren är pånyttfödd. Och efter det att ni har lyssnat på veckans lista så tror jag att många av er kommer att nicka instämmande.

Vi kör!

Spanska ETERNAL STORM svarar för en helvetisk inledning i veckans lista. "Come The Tide" är en av de starkaste debutskivorna som jag hört. Fylld till brädden med känsla är det gastkramande hur otroligt bra, intressant och utvecklande den här skivan är. Varenda låt känns genomarbetad, och banne mig om inte den här skivan kommer få mig att tänka om årsbästalistan.

Nu blir det tvåtakt! NIGHTRAGE är bandet som tog sitt pick och pack och flyttade från Grekland och Makedonien till Göteborg. Det är omöjligt att inte gilla det här gänget som har haft en helvetisk mängd medlemsbyten och som ändå lyckas krama ur sig riktigt bra musik. Senaste skivan "Wolf To Man" är en käftsmäll av rang.

Dags att plocka fram näsdukarna, för här kommer INSOMNIUM med en skiva späckad med känsla. "Heart Like A Grave" är, helt uppriktigt, en av de bästa plattorna som det här finska veterangänget har gett ut. Och det kan vara ett av de starkaste albumen i år.

Mer känslosvall från IN MOURNING. Deras senaste alster "Garden Of Storms" är så satans bra. Mycket melankoli, men ack så varierande. Tvåtakt, skira melodier, sorg och saknad gör den här skivan till en helt underbar lyssnarupplevelse.

Och jag kunde inte låta bli att ta med OMNIUM GATHERUM. Deras "The Burning Cold" som kom förra året är en skiva som jag har återkommit ofta till under året. Och den fortsätter att växa, något så in i helvete.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Du glade, vilken traderövsvecka det har varit! Jag har legat pall med en helvetisk mancold hela jävla veckan, därav denna osedvanligt - för mig - sent publicerade fredagslista. Jag fick ta mig samman, för det har sannerligen inte varit fokus på musik den här veckan, och först idag kände jag att jag kunde känna något som ens kunde liknas vid inspiration att sätta ihop en lista.

Vi kör!

Min kärlek till Faluns IN MOURNING har varit i stort sett beständig sedan jag upptäckte bandet i höjd med "The Weight Of Oceans" som jag fortfarande älskar. Nya Black Storm får mig att hoppas på en stordådsplatta senare i höst, för dra åt helvete vad bra den här låten är. Den är fylld med känsla, driv, helt underbar 2-takt, glödande sång och vad som verkar vara ett helt band on fire! Bara att spänna på sig haklappen med andra ord.

Nytt från NILE! Och det låter, med risk för att framstå som konservativ, exakt som det ska om dessa egyptologiskt besatta herrar från South Carolina. Det är ett fett smatter, katakombdov sång, och ett piskande riffande som får mig att dra på smilbanden och röja likt Ramses. Är det nyskapande? I helvete heller, men det känns precis så tryggt som jag vill att det ska låta om NILE för oss som lyssnat på bandet under längre tid.

Ny musik från BORKNAGAR brukar alltid få mig att spetsa öronen lite extra, och kommande "True North" är en skiva som jag har vansinnigt svårt att slita mig ifrån, det kan jag helt ärligt säga. Up North får mig så jävla glad - det underbara drivet, den stundtals nästan hejiga sången, den totala känslan av frihet som låten andas - allt smälter samman till en ljuvlig helhet. Det är en låt som får mig att vilja klättra uppför ett berg och dricka öl!

CONJURER kan vara ett av de mest intressanta banden att komma från England under en väldigt lång tid. Jag har skrivit om bandet på bloggen flera gånger, och jag kan bara konstatera att samarbetsplattan med artisten Pijn "Curse These Metal Hands" fortsätter samma oerhört fina trend som bandet startade redan på debut-EP:n "I" och fullängdaren "Mire". Just nu verkar det inte som om bandet kan göra några fel. Tyngden och känslan är två nyckelbegrepp som CONJURER har gjort till sina, i sanning, på samma underbara sätt som exempelvis PYRAMIDO och MOLOKEN här på hemmaplan. Har ni inte hört bandet innan, så gratulerar jag er till ynnesten att få dyka ner i musik som är så här bra.

Oerhört kreddiga MGŁA släppte nytt tidigare i veckan, och det är ju precis lika skrattretande bra som det här polska bandet har skämt bort oss med sedan länge. Det finns betydligt mer svårtillgänglig black metal, men det är få band som lyckas packa in så satans mycket känsla i sin musik som det här mystiskt dimhöljda bandet. Jag vågar påstå att "Age Of Excuse" kommer hamna på en hel del årsbästalistor när året ska summeras.


/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Gott folk!

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us [...] - Charles Dickens "A Tale Of Two Cities"

Ja, ni får faktiskt stå ut med att jag citerar Charles Dickens, men han är ju så satans bra, och att citatet passar väl in under rådande omständigheter gör ju inte saken sämre. Låt mig förklara. 

Ju mer jag lyssnar på musik - och jag lyssnar mycket - desto mer blir jag medvetande om att det finns så helvetiskt mycket riktigt bra musik. Och det finns för mycket musik för att någon ska hinna med att ta in all denna rent magiska tonkonst som dagligdags väller över oss. Ett lyxproblem förvisso, i synnerhet om vi betänker att de karaktärer och verkliga människor som befolkade Dickens verk och tidsperiod hade betydligt större och allvarligare problem än det att det fanns för mycket bra musik att dyka ner i. 

Det finns band som åstadkommer debutskivor som är snäppet bättre än de flesta. Kollar vi bakåt i historien så finns det gott om exempel på band som får till en helt ok skiva att debutera med, men oftast är det några skivor in i karriären som banden i fråga når sina största kreativa höjder. Idag tycker jag, helt ovetenskapligt såklart, att det ställs större krav på både band och författare att de ska vara bättre redan från starten. Och väldigt många klarar faktiskt av denna press och presterar debutverk av enastående kvalitet. Jag tänkte att vi skulle kolla in några av dessa i veckans fredagslista. 

Vi kör!

Frågar ni mig vilket som är Faluns bästa band så kommer jag alltid att svara IN MOURNING. Det här är ett gäng som vid varje släpp har golvat mig i stort sett totalt. Jag älskar verkligen hur bandet låter så angeläget att känslan av ömsint desperation kryper in under skinnet på mig vid varje lyssning. Efter ett gäng demos så debuterade bandet 2008 med "Shrouded Divine" som släpptes i en väldigt limiterad utgåva på 1000 ex. Jag är så glad, ja tacksam rentav, att skivan finns att ta del av via Spotify för detta är helt otroligt bra musik. Bräddfylld av känsla, talang, storslagenhet och spelmässiga insatser är "Shrouded Divine" en verklig pärla inom den progressiva melodiska dödsmetallen. Har ni inte kollat in skivan (eller bandet) innan så lovar jag er att ni har fina stunder framför er då detta är ett band som håller nivån hög genomgående. 

Jag gav ett riktigt högt betyg till ALLEGAEONs senaste skiva "Proponent Of Sentience". Det tekniska men melodiska dödsmetallbandet från Colorado har jag gillat sedan de bildades 2008. Dels gillar jag att bandet har rejält skickliga instrumentalister men som alla verkligt bra band så läggs det väldig möda på att skriva bra låtar som håller för väldigt många lyssningar. Här finns, såklart, gott om rens och hastigt spel, men också ett fint sväng, gung och en tydlig tanke bakom varje låt. Detta skapar en fin känsla av att bandet väldigt skickligt omhändertar lyssnaren. 

2013 hade vi med Michiganbördiga KONKEROR i en fredagslista. Då hade "The Abysmal Horizons" varit ute i nästan exakt ett år. Jag och Susanne skrattade faktiskt åt bandets namn. Sen började vi lyssna på skivan och blev riktigt nöjda med hur den fick oss att skärpa till oss och dyrka denna pärla till skiva som fler i våra respektive umgängeskretsar har uttryckt gillande över. Strunta i att omslaget är episkt fult - låtarnas rent sjukliga kaliber väger mer än väl upp för bristande estetiskt omdöme när det gäller omslagskonst. Jag tänker ta till ett slitet uttryck när det gäller "The Abysmal Horizons": All Killer - No Filler. Ja, det är faktiskt så att varenda jävla låt på den här skivan är knäckande bra. 

Från Sundsvall kommer ett av världens bästa tekniska dödsmetallband - SOREPTION. Vi har ju skrivit en hel del om detta rent geniala gäng tidigare här på bloggen. Regel ett när det gäller alla band, men i synnerhet tekniska dödsmetallband, är att tekniken alltid måste vara ett medel och aldrig ett mål i sig. Vi vet alla att lirar du denna typ av metall så är du bra på ditt instrument. SOREPTION har verkligen visat att de är ett band som tar låtskrivande på allvar, och de gör detta på ett rent ypperligt vis redan från starten med "Deterioration Of Minds" från 2010. Det är rent ruggigt hur tajt, svängig och rolig den här skivan är. 

Jag avslutar med en skiva från 2016. SPIRIT ADRIFTs "Chained To Oblivion" är en tung, långsam och oerhört upplyftande doomskiva. Jag älskar verkligen den här skivan, och det är ingen liten grej, då jag sannerligen inte brukar ta till sådana ord när det kommer till sån här musik. Men så är det alltså. 5 långa låtar där varenda ton, anslag och insats från Nate Garrett (som alltså är ensam ansvarig för allt) känns så vanvettigt angelägen och ärlig att det är rent omöjligt att värja sig. Helt otroligt bra - och detta är såklart en skiva som i allra högsta grad är med i racet om en plats på min personliga årsbästalista för 2016. 


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

Hav, en lika fascinerande som skrämmande företeelse. Jag är uppvuxen mitt i havet - visserligen en rätt liten och till stora delar lugn del av det - i Karlskrona. Hela livet fram tills dess att jag flyttade till Skåne 1998 antingen såg jag havet, eller var endast en kort promenad ifrån det.

Att flera band har intresserat sig för havet blev ganska uppenbart då jag börjande göra denna första av 3 listor som kommer att ta upp hav, land och luft som teman. Så nu vet ni vad ni har att vänta er i vecka 5 och 6 också. Listorna är gjorda så långt i förväg av en enkel anledning - vi väntar tillökning i familjen vilken dag som helst och när det händer så kommer jag försvinna in i den proverbiella bebisbubblan för ett tag. Men först ut - havet.

Vi kör.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men jag vill ju gärna ha en svulstig inledning på varje lista. Havet är ju mäktigt i sig så jag ville ha en riktig mother of a blowout till låt som öppnare. Och A Vow To Conquer The Ocean är som titeln antyder en sjukt episkt fläskig låt från ett favoritgäng från Falun. Jag har tjatat hål i huvudet på folk att kolla in IN MOURNING både via flera fredagslistor och i samtal, så har ni fattat galoppen är det bara att gratulera. Ni andra har en fin bekantskap framför er.

THE AGONIST är Alissa White-Gluz "gamla" band. De är förresten på gång med nytt material som kommer i  slutet på februari om man är intresserad. Jag är det kan jag säga. "Prisoners" blev den sista skivan som White-Gluz gjorde med bandet. Det är habilt hantverk om man gillar melodiös death metal. Dead Ocean är en skönt gungande dänga där vi får rikliga bevis på vilket röstmonster White-Gluz är.

Habilt hantverk. Det är ett begrepp jag är illa förtjust i att använda mig av, både här på bloggen och i mina recensionstexter på Werock.se. Använder jag detta uttryck så är det att betrakta som en rekommendation till  att kolla in bandet i fråga. GRAND MAGUS från Stockholm har kämpat på under ganska många år och levererat just detta - habilt hantverk. Jag lyssnade en hel del på "Hammer Of The North" som kom 2010. En svårt ostig titel förvisso, men ack så förädiskt indragande musiken var. "The Hunt" som jag tagit Sword Of The Ocean ifrån är också en ytterst habil skiva. Bandet har suverän känsla för sväng och muskulösa riff. Lägg till detta en stämma av renaste guld från Janne Christoffersson och det är bara att kapitulera.

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Det går ju inte att göra en lista om hav och inte ha med Rime Of The Ancient Mariner från "Powerslave". I nära 14 minuter trollbinder IRON MAIDEN mig fullständigt. Stunden då jag såg bandet framföra låten på Wacken 2008 räknar jag fortfarande som en mycket stor stund i livet.

Vi tar en klassiker till tycker jag - Children Of The Sea från den så kallade Dio-eran. Jag vet ju att det finns en diskussion om Ozzy kontra Dio som bästa sångare för bandet. Jag nöjer mig med att konstatera att bandet BLACK SABBATH är bra och värt att lyssna på till stora delar. "Heaven & Hell" är ju en suverän skiva där bandet svänger på utav bara fan och Dio sjunger trasorna av de flesta. Jag gissar att flertalet av er har hört låten innan och matar vidare med nästa band.

Finnarna i INSOMNIUM sätter segel och tar en melankolisk och fin seglats ut på sjön i Out To The Sea från bandets senaste skiva "Shadows Of The Dying Sun" som är väl värd att kolla in, mycket för det fantastiska trumspel som Markus Hirvonen bjuder på.

Nu tänker ni att jag har valt en låt från "Leviathan" eller hur? Jag hade kunnat göra det, men det blev Battle At Sea från "Remission". Jag lyssnade oerhört mycket på MASTODON när de kom ut med "Leviathan" och fängslades svårt av "Remission", "Blood Mountain" och "Crack The Skye". Då var bandet magiskt meckigt. Battle At Sea är en svårt hetsig och förbryllande låt med fina rent majestätiska inslag. Lite tuggmotstånd men väl värt det!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav