Through The Looking Glass: STEELHEART

I likhet med Alex upplevelse av BLOODBATHs ”The Fathomless Mastery” får jag nu konstatera att den självbetitlade plattan från STEELHEART inte är min kopp valfri varm dryck. Det är inte det att gubbarna inte kan spela, men musiken – jösses, det låter som ett band som har knarkat WHITESNAKE sedan dag ett av sin karriär – att sångaren Michael Matijevic nog skulle vilja vara Coverdale är ingen underdrift.

”Steelheart” kom 1990 precis innan grungen slog in med full kraft och begravde hårmetallen, men lyckades med konststycket att få en hit först med I’ll Never Let You Go och She’s Gone vilka såklart var powerballader. She’s Gone är en helt okej låt som nog så väl gör jobbet med inledande pianospel och smäktande gitarrer som gjorda för att appellera till en stor radiolyssnande publik.

Övriga förtjänster med plattan är det faktiskt njutbara gitarrspelet och den tidstypiska produktionen med rejäl rymd i.

Det man kan anmärka på är att trots att sångaren Matijevic har en riktigt skön röst i mellanregistret blir det ack så påfrestande att lyssna till hans stämma i de högre oktaverna. Och det finns det gott om exempel på under skivans gång.

På ett sätt är jag glad att grungen kom för att det tvingade hårdrocken/metallen att bli mer extrem så att man faktiskt slapp denna typ av strömlinjeformade musik som STEELHEART stod för.

Sammantaget är ”Steelheart” ett ypperligt exempel på musik som kom i brytningspunkten 80/90-talet som visst duger som bakgrundsmusik, men inte så mycket mer. De som kommer se bandet på årets upplaga av Sweden Rock Festival lär inte hålla med mig.

/Martin