fredag, februari 26, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 8: De sju dödssynderna - Högmod

Gott folk!

Vi har kommit till den sista av dödssynderna - högmod. Det är säkert fler som drar sig till minnes det fina ordspråket högmod går före fall. Och ibland gör det ju det.

På Wikipedia kan vi lära oss följande om högmod

Pride (Latin, superbia), or hubris (Greek), is considered, on almost every list, the original and most serious of the seven deadly sins: the source of the others. It is identified as believing that one is essentially better than others, failing to acknowledge the accomplishments of others, and excessive admiration of the personal self (especially holding self out of proper position toward God); it also includes vainglory (Latin, vanagloria) which is unjustified boasting. Dante's definition of pride was "love of self perverted to hatred and contempt for one's neighbour". In Jacob Bidermann's medieval miracle playCenodoxus, pride is the deadliest of all the sins and leads directly to the damnation of the titulary famed Parisian doctor. In perhaps the best-known example, the story of Lucifer, pride (his desire to compete with God) was what caused his fall from Heaven, and his resultant transformation intoSatan. In Dante's Divine Comedy, the penitents are burdened with stone slabs on their necks which force them to keep their heads bowed.

Vi kör!

Bolt Thrower - LogoJag tror att det finns en hel massa som har någon sorts relation till det magiskt klassiska och högeligen gigrestriktiva death metal bandet från Coventry som enbart skriver om krig - BOLT THROWER. Nyligen gick bandets mest långvariga trummis Martin Kearns bort och frågan är om bandet trots detta väljer att fortsätta. I vilket fall har BOLT THROWER producerat en fantastisk mängd väldigt fin och stämningsfylld death metal. Jag har plockat en låt från bandets mer sentida produktion - Pride från "Honour Valour Pride" som kom 2001. Jag älskar verkligen gunget i låten.

Overkill - LogoVi tar lite OVERKILL på det och den mer än lovligt fina Hellish Pride från "Immortalis". Av någon anledning får jag ACCEPT-vibbar av den här låten, mest tror jag, för hur Bobby Ellsworth sjunger just orden "hellish pride", haha!

Strapping Young Lad - LogoNi kanske känner till att jag tycker att STRAPPING YOUNG LAD var ett genialiskt band? Jag brukar begagna mig av varje tillfälle att ha med låtar av bandet i fredagslistor, och när jag kom på att bandet ju har en fin tvåtaktsmatarkäftsmäll till låt i form av Dirt Pride från sin självbetitlade skiva så blev det ju lite av en no-brainer att ha med den. Kort, intensiv och fullständigt vanvettigt ljuvlig.

Ayreon - Logo
Jag kan verkligen inte säga att jag har lyssnat mycket på AYREON, ett band som drivs av Arjen Anthony Lucassen med ett helt koppel gästmusiker. Tar vi en titt på "The Human Equation" så fladdrar en sån oerhörd mängd gästsångare förbi att jag tappar andan - Mikael Åkerfeldt, Devin Townsend och James LaBrie för att nämna några. Detta är verkligen pretentiös musik som funkar alldeles utmärkt. Låten Day Fourteen: Pride gav definitivt mersmak!

Decapitated - LogoEn låt från ett verkligt favoritband - DECAPITATED och en av bandets bästa skivor "Nihility" i form av Babylon's Pride som handlar om staden som satte sig upp mot gud och blev fullständigt tillintetgjord. Uppenbarligen gillade gud att fullständigt förinta då han gjorde det med stor regelmässighet och furious anger. Sämre ämnen för en teknisk dödsmetallåt finns det verkligen.

/Martin



tisdag, februari 23, 2016

Supporta scenen: Udo's farväl till Accept

På torsdag spelar Udo Dirkschneider i Malmö, denna gången inte som bandet UDO utan som bandet DIRKSCHNEIDER eftersom han under detta år tar farväl av sitt gamla band ACCEPT. Han är trött på att behöva köra  en massa gamla hits från ett annat band när han har hundra skivor med sitt soloband, och jag förstår honom.

Även om jag missade 80talet så hade jag ynnesten att få vara med under hela Accept's återförening 1993-96, jag såg dem tre gånger och älskade att de var tillbaka. Så försvann de igen, men Udo bestod och på Sweden Rock fick jag se honom 1999 och 2004. Framförallt fick jag dock se en väldigt intim konsert för kanske 40 personer på Folkets Hus i Växjö 2006. Han körde hela setet och vi som var där fick vara med om något väldigt speciellt.

Det känns såklart lite sorgligt att veta att detta är sista gången han kör Acceptlåtar, men vilken avslutning! Jag spoilar inte, den intresserade kan gå in på setlist.fm och kolla. 23-25 låtar (han ändrar), alla klassiker och en del deep cuts. Det blir sannerligen en värdig avslutning, och eftersom Accept fortsätter med sitt och Udo med sitt så tar det ändå inte riktigt slut.

Tur är ju det.

Biljetter till Malmö finns HÄR (bara ett fåtal kvar).

/Alex



måndag, februari 22, 2016

Neon Rose, återkomsten

Så har dammet lagt sig och jag tittar lite nyktert på NEON ROSE CHAPTER III's spelning i Stockholm. Vi tar de två tråkiga grejerna först: trumsolo är inte min grej, ensamsolo funkar aldrig för min del. Sedan, ljudet - tyvärr ett av de sämsta utljud jag någonsin hört. Vilket dessutom är oerhört konstigt eftersom 220 VOLT en timme innan hade hur bra ljud som helst. Neon Rose slet med ljudet och det blev en smula bättre under kvällens gång, men en smula är också allt.

I övrigt - gud vilken kväll. Lite nervöst/orepat på något ställe, men inte så att det störde mig det minsta. Ett låtval som var bra, absolut, men som kanske lade lite för mycket tyngd på tredje skivan "Reload" medan bara en stackars låt från "Two" avverkades. Vi fick tre låtar från debutskivan inklusive det fina titelspåret, hiten Love rock och den fullständigt enastående Julia's dream. Dessutom bjöds det på två sprillans nya låtar där We work all day inte föll mig i smaken medan Don't mess with me var en riktig rökare som jag ser fram emot att höra igen.

Igen, ja. Jag släpper inte taget om detta. Att Piero bestämt sig för att spela denna fantastiska musik på en scen igen låter jag inte trilla under eller mellan någon stol. Jag har sett till att kunna finnas på plats både på Muskelrock i Blädinge i början av juni och, såklart, på Sweden Rock Festival veckan därpå. Jag ser med stor glädje fram emot detta, och liverapporterar från båda ställena. Både på min facebooksida och Twitter (@tolvis).

Så vad hoppas jag på till sommaren nu är helt enkelt bara en underbar fortsättning av en bra början. Piero, Peter, Fille och Micke - ni förgyller 2016 så det står härliga till. Tack ska ni ha, vi ses i vimlet!


För övrigt var även 220 Volt så bra att näshåren stod rakt ut, men det tar vi nästa gång.

/Alex

fredag, februari 19, 2016

Fredagslistan vecka 7: A Matter Of Life And Death

Gott folk!

Jag tänkte att vi skulle unna oss att vara lite retrospektiva. I år är det 10 år sedan den här ringa bloggen startade och detta faktum sätter lite perspektiv på tillvaron. Likaledes är det 10 år sedan en hel räcka album gavs ut. 

Ett av dessa album är "A Matter Of Life And Death" av IRON MAIDEN. Skivans utgivande sammanfaller med faktumet att detta var året som jag fick jobb på Helsingborgs Stadsbibliotek. En slump gjorde att en av mina kollegor hade en kompis som lönearbetade på EMA Telstar och riggade press inför i stort sett alla större grejer i Stockholm och andra städer för den delen. När denna kompis kom för att prata om sitt dokumentärfilmande på biblioteket började vi prata musik och gled in på just MAIDEN. Hon frågade om jag skulle se bandet när de kom till Sverige. Nä, svarade jag - jag hann inte köpa biljett. Dagen efter får jag ett mejl där jag får frågan om jag kan tänka mig att köpa en biljett till bandets spelning i Globen - och som i en bisats nämns att platsen är på pressläktaren, haha! Ja, ni förstår - jag höll på att smälla av!

Mina intryck från själva spelningen kan ni läsa här om ni känner för det. 

Till saken hör att bandet under denna turné körde hela "A Matter Of Life And Death". Jag har faktiskt inte lyssnat på skivan så jättemycket sedan dess - men nu tog jag chansen. Och den är fin. Framför allt de sista tre låtarna For The Greater Good Of God (som är riktigt knäckande!), Lord Of Light och The Legacy är svinbra och har fått rejält med speltid denna veckan.

Det roliga är att jag tycker att skivan har blivit bättre med åren, och helt andra låtar har kommit att växa fram som bättre än vilka jag tyckte var bäst för 10 år sedan. Då tyckte jag att Brighter Than A Thousand Suns var ojämförligt bäst.

Ser jag till IRON MAIDENs diskografin efter det att Dickinson och Smith kom tillbaka 1999 så är det faktiskt "A Matter Of Life And Death" som jag vid sidan om "Brave New World" tycker är bäst.

/Martin





fredag, februari 12, 2016

Fredagslistan 2016, vecka 6: De sju dödssynderna - Avund

Gott folk!

Vi börjar närma oss slutet på vår syndavandring, och idag tar vi oss an avund.

På Wikipedia kan vi lära oss följande

Envy (Latin, invidia), like greed and lust, is characterized by an insatiable desire. Envy is similar to jealousy in that they both feel discontent towards someone's traits, status, abilities, or rewards. The difference is the envious also desire the entity and covet it.
Envy can be directly related to the Ten Commandments, specifically, "Neither shall you desire... anything that belongs to your neighbour." Dante defined this as "a desire to deprive other men of theirs". In Dante's Purgatory, the punishment for the envious is to have their eyes sewn shut with wire because they have gained sinful pleasure from seeing others brought low. Aquinas described envy as "sorrow for another's good".[22]

Vi kör!

Armored Saint - LogoDet är verkligen inte ofta som ARMORED SAINT omnämns här på bloggen - detta är faktiskt andra gången. John Bush - bandets sångare i perioder stiftade jag först bekantskap med när han var med i ANTHRAX (gosse som han lyfte det bandet rent vokalt!) Detta är verkligen inte det tuffaste ni kommer höra i veckans lista, men ge låten Envy från bandets debutskiva "March Of The Saint" en chans - den växer faktiskt till sig ganska så rejält. Och snälla, bortse från det mer än lovligt lökiga omslaget.


Broken Hope - LogoBROKEN HOPE från Chicago. Jag har faktiskt sett bandet en gång. De spelade som ett av väldigt många förband till OBITUARY på Gramercy Theater i New York den 10 september 2012. Jag var mest där för att se DECREPIT BIRTH, och BROKEN HOPE gav inga större intryck, men övrig publik samt alla de andra banden var sjukt till sig i trasorna. Bandets blodindränkta death metal appellerar till många, och sedan bandet återaktiverades just 2012 har de turnerat skoningslöst. Varför finns de då med på listan om de inte är helgjutna? De har en låt på "Repulsive Conception" som heter Penis Envy. Nog sagt.
On Broken Wings - LogoMetalcore av den ilskna sorten från Hull, Massachusetts och ON BROKEN WINGS. Känner ni till bandet sedan innan? Jag gjorde inte det, men så har också syndatemat bjudit på en hel räcka band som jag inte kände till sedan innan, haha!
Det är argt utav bara helvete i låten A Lazarus Envy från bandets debutskiva "Some Of Us May Never See The World". Ett råd: avbryt lyssningen vid 2:48. Där tar bandet ett beslut om att ha ett långt stycke tystnad innan de rundar av låten på ett icke övertygande sätt. Jävla fånigt grepp för övrigt.

Throne of Decay - LogoEnmansprojekt! THRONE OF DECAY har släppt en enda skiva, "The Blessing Of Disease" som kom 2011. Travis Letcavis sköter alla instrument och sång. Det är inte helt tokigt detta - det får jag erkänna - trots att den melodiska death/black metalblandning "bandet" bjuder på inte är speciellt originell. Men utförandet är det verkligen inget fel på. Jag tror att jag lyssnat mest på låten Of Woe And Envy av låtarna i listan. Det säger en del i alla fall.



Woods of Ypres - LogoJag lyssnade inte alls på WOODS OF YPRES när bandet var aktivt, men vet att det var ett band som många hade ett väldigt hängivet förhållande till. Bandets fullängdsdebut "Pursuit Of The Sun & Allure Of The Earth" kom 2004 och bjuder på fint svärtad musik med en hel del rensång. Summer's Envy är en väldigt vacker låt som drar åt rätt många håll. Jag har återkommit med stigande frekvens till låten som fascinerar mig en hel del.

/Martin

torsdag, februari 11, 2016

Black Sabbaths sista suck 1992

Ja vad fan var det som hände där i november 1992? BLACK SABBATH hade precis återförenats med Ronnie James Dio och Vinny Appice, och med denna sättning släppt skivan "Dehumanizer". En världsturné genomfördes vilken skulle avslutas i Kalifornien i november, samtidigt som Ozzy spelade i samma region.

Jag kan inte alla turerna kring detta, det kan nog ingen, men vad som hände var att Ozzy var ute på sin avskedsturné (faktiskt, men det gick ju som det gick) och ville spela med Black Sabbath en sista gång varför han bjöd in det nyåterförenade Dio-Sabbath att öppna för honom på de två sista spelningarna i Costa Mesa. Därmed kunde han bjuda in Tony och Geezer för en återförening på det andra och sista giget, och även Bill Ward flögs in för att göra originalsättningen komplett. Dio får tokspel och vill absolut inte vara förband till Ozzy, och vill inte att de återförenas i sin originalsättning eftersom de precis återförenats med Dio. Dio meddelar att hans sista spelning blir Oakland den 13:e november, dagen innan den första av de två Costa Mesa-spelningarna skulle äga rum. Vad fan gör Black Sabbath då? Utan sångare?

Enter: Rob Halford.

Som både god vän till bandet OCH Sabbathfan ut i fingerspetsarna bjuds The Metal God in att köra dessa två sista spelningar på turnén som förband till Ozzy. Halford tackar ja, och vi får två helt unika spelningar där det blandas hej vilt bland låtarna och ett par riktigt bortglömda pärlor såsom Symptom of the universe och Supernaut luftas. Bara sådär.

Och dessutom sker såklart återföreningen med Ozzy. Idag kan det kännas "vadådå?" men 1992 var det helt enkelt ofattbart. Jag minns MTV-rapporten med liveklippet, jag minns nyheterna kring detta och alltsammans verkade så...overkligt. Idag är det fortfarande kul att de gjorde återföreningsgiget med Ozzy (fyra låtar) men det som står ut är de två unika spelningarna med Halford. Han skulle dessutom få göra ett gästspel till 2004, när Ozzy var sjuk, men det tar vi en annan gång. Idag klickar vi nedan och tittar på den kompletta privatfilmningen av den andra konserten och även på den fräsiga photopitfilmen från samma kväll, det är en oklippt MTV-kamera som sett dagens ljus och som av en slump hamnade på youtube just idag.

Håll till godo!

/Alex



Jaja, vi tar bootlegfilmen från Ozzyåterföreningsgiget också då:


Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg