Fredagslistan 2026, vecka 34; Sikta mot stjärnorna

Förlåt om rubriken var lite click bait. Det är inte Lasse Holm vi ska prata om idag. Istället bjuder vi på lite tuffare tongångar. Det är inte bara helvete och Satan ondskefulla artister sjunger om. Ibland vänder de blicken uppåt mot rymden och stjärnorna. Idag tänkte jag att vi skulle kolla på ett par exempel när detta sker. Listan hittar ni här och sist i texten. Mot stjärnorna! 

Curse - "Slaughter of the Stars" (Slaughter of the Stars, 2006, Blackmetal.com).

Här har vi ett isländskt black metal band som inte riktigt låter isländskt på det där dissonanta sättet. Istället är det ganska mycket chugga-chugga trummor och lite mer 90-taligt sound. Det är inte så dumt helt enkelt. Tydligen ska bandet ha flyttat till Norge och är fortfarande aktiva. Det blandas in lite synth och tuffa effekter. Omslaget ser naturligtvis ut som riktig skit. Det hör ju till om du släpper skivor på ett bolag som heter Blackmetal.com. Oväntat tufft och hårdrockigt gitarrsolo. Nu raskt vidare till något annat som delar ett par likheter med Curse.

Covenant - "Bizarre Cosmic Industries" (Nexus Polaris, 1998, Nuclear Blast Records).

Nu snackar vi, ett äkta tidigt norskt allstars-band. 

Eller ja, bandet var ett sidoprojekt till medlemmar från Dimmu Borgir och släppte en fullängdare 1997 innan det var dags att röra om lite. 

Bandet bestod år 1998 av medlemmar från Dimmu Borgir, Mayhem, Carpe Tenebrum samt sopranen Sarah Jezebel Deva känd från inte minst Cradle of Filth. 

Så vad hittade man på år 1998 när millenieskiftet närmade sig med stormsteg? Jo då bestämmer sig detta glada gäng för att spela in en skiva med progressiv/melodisk black metal som handlar om planeter och rymden och inte det minsta sataniska dyrkandet. Resultatet? En så kallad mesig skiva som man skulle skämmas för att äga och digga. Jag köpte den samma vecka som den kom ut och jo det är lite svulstigt och svettigt på sina ställen men det är nog också för att produktionen är väldigt klinisk och gör att det låter ofarligt. Covenant förlorade en namntvist med det svenska EBM-bandet Covenant och fick sedan byta till The Kovenant och började göra någon sorts Marilyn Manson doftande metal/rock och det var väl inte särskilt spännande men bandet är fortfarande aktiva. Precis som i fallet med Curse kan man titta in omslaget som säger något om sin samtid men inte direkt osar ondska. Då blir det mer ondska i fallet med nästa band.

Torture Chain - "Mutilating Astral Entities" (Mutilating Astral Entities, 2013, Egenutgivet kassettband).

Här räcker det nästan med att kolla in loggan och omslaget för att förstå vad det är för musik som väntar. Helt omöjlig primitiv black metal där fokus inte direkt lägger på ljudkvalité eller lyssnarvänlighet. Den som utför denna musikaliska gärning kallar sig själv Torturer. Gott så. Denna enda medlem är amerikan och spelar och sjunger naturligtvis i tusen olika band och projekt. Det mest kända namnet bland dessa band är kanske det brittiska bandet Pagan Altar som hållit på sen år 1978 och vilket Torturer är sångare i sen år 2017. Det om det. Vad är då det som gör Torture Chain speciellt? För min del handlar det helt enkelt om att det finns en punkig nerv och en känsla för melodier som döljs genom att produktionen är som den är. Det är egentligen samma recept som gjort många finska black metal band framgångsrika, en anti-tes till Covenants kliniska produktion. Att låten jag har valt är över 12 minuter lång visar också på att det inte så hjärndött som det kan upplevas vid en första lyssning. Precis som sina landsmän i Funereal Presence är det progressivt i smyg. Jag fann bandet när jag grävde runt på några forum för längesedan och jag har inte riktigt kunna släppa melodierna som skapas och fastnar. Nu ska vi över till något ännu ondare. 

Matricide- "Morning Star" (Morning Star, 2016, Daemon Worship Productions).

Okej. Det är lite fusk med Morgonstjärnan. Det vet jag. Men det är ändå en sorts stjärna även om den som symbol mest används för att symbolisera Lucifer i black metal kretsar. Matricide är ändå ett band som jag tycker får för lite uppmärksamhet när det kommer till hyfsat modern svensk ortodox black metal. Bandet kom från Uddevalla men är numera splittrat. Denna låt är tagen från en EP som spelades in år 2005 så redan här är det kanske svårt att prata om modern musik egentligen. Medlemmar från Matricide har spelat live och i andra band som Grift, Morbid Insulter, Excessum med flera. Detta är musik för folk som tycker att Ofermod, Ondskapt och andra band som dök upp i början av 2000-talet i Sverige hade något som gått förlorat i kommersialiseringen av black metal. Kan inte rekommendera detta nog. Bandnamnet är också väldigt ont. Att döda någons mamma är ondskefullt. Bolaget Daemon Worship Productions som verkar nedlagt hade också en förmåga att snoka fram intressanta band på samma sätt som Norma Evangelium Diaboli är duktiga på. På tal om just det bolaget så är det dags för dagens sista låt. 

Teitanblood - "Sunken Stars" (The Baneful Choir, 2019, Norma Evangelium Diaboli).

Sista låten blir en nedstigning till de sjunkna stjärnorna. Vår guide denna gång är det fullständigt briljanta döds/blackbandet Teitanblood från Spanien. Den som inte har hört bandet kanske tror att det rör sig om någon form av War eller Goat metal av kanadensiskt snitt men detta är något annat. Det är mer dödsmetal med en nerv från black metal. Det är ganska svårlyssnad musik och för min del fungerar bandet bäst när jag behöver rensa tankarna från allting och bara sätter igång en skiva. Det är svårt att beskriva den känsla som bandet kan väcka, det bästa är att prova själv och om det inte fungerar försöka ett tag senare. Ibland klickar det och ibland inte. Väldigt stämningsfullt omslag måste jag säga. 

Det var allt vi hade att bjuda på idag. Jag hoppas att det blev lite stjärnglans på er fredag. Listan hittar ni här. /Oscar K.

Fredagslistan 2026, vecka 14: FFF1 - Finally Fenriz Friday 1

 

Idag är det långfredagen i nådens år 2026. Långfredagen kallas ju som bekant Good friday på engelska. Därför är det bara logiskt att Fenriz från Darkthrone får börja denna post med att önska alla en great friday. Idag blir det en hyllning till Darkthrone då de släpper sin nya skiva "Pre-historic metal" om drygt en månad. Listan fokuserar på det som folk kanske hatar mest med bandet, att de aldrig bara spelat black metal. Trots att det är True Norwegian Black Metal (TNBM) Vi får se om jag lyckas övertyga dig som läsare av bloggen om detta när vi är klara för idag. Listan hittar ni här och längst ner i inlägget. 

Darkthrone - "Pre-Historic Metal", (Pre-Historic Metal), 2026, Peaceville Records).

Kolla bara in omslaget. Klassisk grep. Skäggig man. Är det bonnarock som ZZ Top vi pratar om? Nej, det är så klart den nya singeln från Darkthrone som heter samma som det kommande albumet. Bandet fortsätter på många sätt på den inslagna vägen som de senaste tre skivorna visat. Det är lite mer långsamt och doomigt men fortfarande med en fot i Celtic Frost och det är bra dubbeltramp nästan från början. Här sjunger Fenriz i början vilket jag också vet är en vattendelare men oroa er inte för mycket, Nocturno Culto kommer in sen med sin stämma. Låter riktigt bra och jag längtar efter att höra hela albumet. Kolla in den retrodoftande musikvideon för mycket ostigt mimande från Fenriz sida. Vi går vidare. 

Darkthrone - "I Am the Graves of the 80s", (Circle The Wagons), 2010, Peaceville Records).

Alright nu snackar vi. Kolla in låttexten : 

I AM THE GRAVES OF THE 80s

I AM THE RISEN DEAD

DESTROY THEIR MODERN METAL

AND BANG YOUR FUCKING HEAD

UH!

Här är gubbarna sura som fan på den nya musiken som finns och deras sätt att lösa det är att köra någon form av Discharge-käng genom sitt Darkthrone filter. Komplett med svettiga körer och sång som nästan spricker. Detta är gött för alla som gillar gammelkäng men istället för att prata om orättvisor i världen handlar texterna om att vara true. Tråkigare kan man ha. Överlag tycker jag att bandet får mycket kritik för skivorna som kom kring denna tid där de närmar sig käng. Trots att det kan låta som att det skulle vara progressivt känns det bara som att bandet gör sin egen spinn på käng snarare än tidig 80-tals black metal. Jag uppskattar detta men visst är det kanske inte klassiskt på samma sätt som tidigare skivor. På något sätt känns det mer skojfriskt än tidigare. 

Darkthrone - "Sjakk matt Jesu Krist ", (Sardonic Wrath), 2004, Peaceville Records).

Här är någon sorts mellanting mellan käng och black metal. Det är ett ganska enformigt riffande men låten hamnar närmare black metal än käng trots att tendenserna är där. Trummorna från Fenriz är också mer punkiga vilket ger en annolunda känsla. Här är det inte heller så lattjo lajban stämning men klart en "hata gud"-låt kräver sitt allvar. Även omslaget med jordens undergång och änglar som blåser i horn signalerar seriositet.  

Darkthrone - "Lifeless", (Ravishing Grimness), 1999, Moonfog Productions).

 

Pre-milleniskiftet, Norge. Halva den norska black metal scenen har drabbats av det så kallade "Matrix-viruset". Det vill säga att ha solglasögon, trenchcoat och glansiga byxor samt blanda in coola synteffekter i musiken. I detta står Darkthrone kvar som någon sorts omodern monolit. Kolla bara in omslaget som fick min kompis att fundera på hur många gånger bandet har kopierat det i en kopieringsmaskin för att få den riktigt risiga tonen. Genialt. Visserligen har denna låt en sampling, jag misstänker att det ska låta som en pisksnärt, som ligger överst i mixen men i övrigt är det svårt att se något modernt i musiken. Det låter som Darkthrone gjort under stora delar av 1990-talet. Black metal som utgår från Hellhammer, Celtic Frost och Bathory men gjort på deras egna sätt. Är detta då kanske ett bevis på att Darkthrone är true black metal och faller min teori? Kanske men Darkthrone spelar INTE black metal som den lät år 1999. 

Darkthrone - "In the Shadow of the Horns", (A Blaze in the Northern Sky), 1992, Peaceville Records).

Okej, häng med mig nu. Jag vet att detta är klassikernas klassiker och alla och hans morsa har hört denna skiva. Det är för många essensen av andra vågs black metal. Ja, jag kan bara hålla med på alla punkter. Vid en närmare lyssning går det också verkligen att höra att det inte bara är modern musik. Det finns en tradition här som bygger på riff som skapades i början av 80-talet. Det gör att bandet skapar något modernt som black metal för 90-talet. Jag vill också hävda, inte minst i den låt jag har valt, att det går att höra trummor och låtidéer som låter daterade. Enligt mig betyder det att Darkthrone aldrig bara har spelet utpräglad black metal utan att de alltid framförallt har spelat det Darkthrone vill spela. Det går att gnälla på det som ett fan men att beskylla bandet för att ha svikit sina ideal och inte vara true skulle jag säga är omöjligt. Extra plus för den riktigt otillgängliga mixningen av skivan som gör att lyssnare som inte vill komma in i musiken snabbt lägger ner sin lyssning. Skiljer agnarna från vetet på ett snabbt och effektivt sätt. Må dom alltid fortsätta med sitt unkna sound tills de ligger i graven. 

Det var allt för idag. Jag kommer garanterat att posta mer Darkthrone i framtiden men det vet ni ju redan. Listan hittar ni här. 

/Oscar K.

Fredagslistan 2025, vecka 12: Mood board metal del. 1

Ibland börjar allt lite på skämt. En idé dyker upp. Hur kan jag spinna vidare på detta ? 

Idag har min hjärna tagit oss till färgen lila. Eller för att specificera lite mer, skivor med omslag där färgen lila ingår. Detta kanske låter som en fruktansvärt dålig idé och tramsigt men vi får väl se. Listan hittar ni i alla fall här samt längst ner i listan. 

Pagan Rites - "Satanic Sadist" (Bloodlust and Devastation, 2000, Primitive Art Records). 

Vi börjar starkt med Halmstads bästa band som verkligen inte är Gyllene Tider. Pagan Rites har plågat fram sin version av black /thrash metal sen 1992 och denna låt är tagen från en ep utgiven år 2000. Grundaren, sångaren och bandets motor Devil Lee Rot är här kompad av Tyrant från Nifelheim samt Harri Juvonen och på trummor hittar vi ingen mindre än Sexual Goat Licker. Ja har man inte fattat vad detta band går för innan är det bara att kolla in lineupen och det läckra omslaget som är snott från någon Hammerfilm eller liknande. Musiken är riktigt stökig och ljudkvaliteten och inspelningen är av kakburksnitttet. 

Svartsyn- "Cursed Be the Rivers" (Nightmarish Sleep, 2014, Carnal Records). 

Vi går vidare i lite mer allvarliga trakter. Jag har nämnt Svartsyn tidigare på bloggen men det är svårt att bortse från när man ser omslaget. Någon sorts sömndemon i lila som sträcker sig över en sovande kvinna och maran som suger i sig själen. Ruggiga grejer. Ornias skrev den här musiken när han mådde riktigt kass och hade extrema drömmar av den tunga medicinering hans tillstånd krävde. Musiken är upprepande och obehaglig. Påträngande på något sätt. Trummisen Hammerman hoppar in och styr upp piskandet. Vet att många lyssnare saknar Draugen på trummor men jag tycker att Svartsyn har gått vidare från det band det en gång var. Rekommenderas för alla som gillar svensk black metal. Svartsyn kommer också att släppa en ny fullängdare i år där hälften av låtarna är Chalice låtar från 1994 som aldrig blivit inspelade. 

Valkyrja - "Oceans to Dust" (Contamination, 2010, Metal Blade Records). 

Vi håller oss kvar i Sverige och tar en låt från Stockholmsbandet Valkyrjas andra fullängdare från 2010. En skiva som överaskade mig mycket när den kom. Varken skivan före eller de som släppts efteråt har imponerat på mig lika mycket. Detta är black metal av bästa snitt. Lite influenser från svenska och norska band framförallt men också med en lätt rockig underton som Watain var duktiga på där ett tag. Riktigt bra sånginsats på låten också. 

Omslaget är klassikt ondskefullt med en mystisk figur som håller i en jordglob men anledningen till att skivan får plats på denna lista är den lila logotypen. Den som gillar välproducerad modern black metal bör kolla in Valkyrja som jag trodde skulle bli större än de hittills har blivit. 

Pest - "A Face Obscured By Death" (The Crowning Horror, 2013, Agonia Records). 

Ännu ett omslag med ondskefulla dödskallar och lila färger. Ännu ett svenskt band och ännu en skiva utgiven på 2010-talet. Jag anar en liten trend i konstnärliga uttryck. Anyway. Detta är Pest från Stockholm. Tidigare var bandet en duo och släppte i början väldigt norskinfluerad black metal för att senare gå mer mot thrash metal och på denna skiva göra någon mellanting mellan black metal och gubbrock. Inte alls dumt. De har också fin förstärkning av en legendarisk musiker i form av  Peter "Flinta" Stjärnvind på trummor. Denna skiva utnyttjar däremot inte helt hans potential utan är mer lite lunkig i tempot. Jag kan erkänna att jag är väldigt svag för Pest trots att genren black n'roll aldrig riktigt intresserat mig. 

Celestial Bloodshed - "The Aorta of My Thoughts" (Ω, 2013, Terratur Possessions). 

Vi avslutar dagens lista med lite äkta TNBM i form av Celestial Bloodshed. Ett viktigt band för scenen i Trondheim. Bandet upplöstes egentligen redan 2009 när sångaren Steingrim Torson avled till följd av en skottolycka. Denna låt är tagen från den samling som kom ut ett par år efter med låtar som är inspelade innan hans död. Omslaget visar en ett öga omgivet av lila färg och ormar och andra ockulta symboler. Mycket stämningsfullt. Celestial Bloodshed hade också ett väldigt ortodoxt black metal sound. Just denna låt påminner mig om lite senare Mayhem men också lite om Ofermod och Ondskapt. En återhållsam satanisk hyllning i musikalisk form. Tror att de flesta som gillar allvarsam black metal kan uppskatta detta band. 

Då har vi tagit oss till slutet av listan. Jag hade fler exempel på lilaaktiga omslag och jag kommer att återkomma med mer mood board metal fast kanske med en annan färgskala vid ett annat tillfälle. På återseende /Oscar K.

Listan hittar ni här.