Fredagslistan 2016, vecka 21: Nick Menza

fredag, maj 27, 2016

Gott folk!


Denna vecka är temat för fredagslistan lika självklart som sorgligt. 2016 har ju artat sig till ett mörkt år när det gäller musiker och deras frånfälle. Med all respekt till de som har uttryckt sorg över exempelvis Lemmys och Bowies död - Nick Menzas frånfälle känns lite extra jobbigt. 

Nick Menza kom med i MEGADETH 1989, var med till 1998 och var sålunda med under den period som av många anses som bandets bästa. Skivmässigt hann bandet med att spela in 4 skivor - "Rust In Peace", "Countdown to Exctinction", "Youthanasia" och "Cryptic Writings" - skivor som både har hyllats av kritiker och sålt väldigt bra.

Personligen är det de två första som ligger mig närmast hjärtat, även om de två senare har sina förtjänster de också.

Innan Nick Menza kom med i bandet så hade MEGADETH redan fångat min och många andras uppmärksamhet. Men jag tror att väldigt många tycker att med Menzas inträde i bandet så hände det något alldeles extra - och detta extra stavas såklart dels hans lir, men också den rent sagolika rigg som han använde.
Måste ha krävt mycket övning för att få koll på pendlingen av cymbalerna. 



Att kitet, såklart, fick det att vattnas i munnen var en sak - när jag såg det i videon till Holy Wars...the Punishment Due så höll jag på att smälla av - men det var också något djupt tilltalande i hur Menza attackerade trummorna. En vecka efter det att jag sett videon hade jag "Rust In Peace" hemma. På vinyl.
Vad jag minns så lämnade skivan inte spelaren på bra länge - den framstår fortfarande som den bästa MEGADETH har gjort - och det finns drösvis med ren mumma på skivan som verkligen gör den värd att återvända till.

Idag bjuder jag, förutom de sedvanliga 5 låtarna i listan, på en video inspelad på klassiska Hammersmith 1992 som visar på MEGADETH när de var som bäst.

Vila i frid Nick Menza - och tack.

/Martin



Juni annalkas....

tisdag, maj 24, 2016

The hour of the festival is coming. Juni i år bjuder på inte mindre än tre festivaler för min del, även om jag inte stannar hela tiden ut på två av dem.


Vi smygstartar med en konsert redan på måndag - skräckmästaren JOHN CARPENTER kommer till Köpenhamns nya konserthus för att spela sin filmmusik, komplett med filmvisning. Vi kommer att få höra musik ur Halloween, Christine, Assault On Precinct 13 och Escape From New York bl.a. En höjdarafton.


Sen drar det igång. På lördag nästa vecka drar jag upp till Muskelrock för att se NEON ROSE CHAPTER III igen, det ser jag fram emot. Möjligen kollar jag även in Salem när jag nu kör en bit, men sen bär det hemåt igen för att ladda inför årets upplaga av Sweden Rock Festival. I år blir första gången på många år som jag plockar alla de tre huvuddagarna, och jag recenserar dessutom för BLT/Kristianstadbladet så den som sitter hemma kan ju läsa lite där. Det blir mer Neon Rose Chapter III där, men även 220 VOLT, THE WINERY DOGS, KING DIAMOND, MAYHEM, VANILLA FUDGE, KING KOBRA, MICHAEL SCHENKER och en massa annat. Tidigare om åren har jag ju rapporterat för Helsingborgs bibliotek och denna bloggen, och jag kommer att skriva här igen men det blir inte lika frekvent som tidigare år av naturlig anledning.


Sedan drar jag även till COPENHELL på dennes lördag för att vinka farväl till BLACK SABBATH. Som spök i braxen ska jag även se King Diamond göra en slags intervju på Köpenhamns Stadsbibliotek på eftermiddagen, 50 kronor kostade en biljett och de 200 tog slut direkt. Gäster utlovas, tänk om Hank och Denner dyker upp...och Timi....då dör jag. Rapport kommer såklart även därifrån.


Men vi börjar med John Carpenter nästa vecka. Ja himmel så fint det kommer att bli.


/Alex



Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan

fredag, maj 20, 2016

Gott folk!


Idag ska vi dryfta skivor som består av en enda låt. Detta kan vara ett illa svårt grepp från bands sidor, som ställer höga krav på både avsändare och mottagare då det i nästan alla fall jag stött på rör sig om låtar med viss längd och med - för att vara snäll - viss meckighet. 

Listan denna vecka är låtmässigt kort, men klockar in på en speltid på 52 minuter, så jag ber er bereda er på krävande men ack så belönande musik. 

Vi kör! 

Vi börjar med - om vi är elaka - svårt skitnödiga DEATHSPELL OMEGA. Fransmännen, om vi nu ska tro på Metal Archives, och då det inte finns någon bekräftelse på vilka som faktiskt ingår i bandet, har kavlat ut sin Black metal till creddig acklamation sedan 1998. Bandet har gett oerhört få intervjuer, men jag hittade denna som jag tycker är väl värd att kolla in om du vill veta lite mer om bandet. 

På Wikipedia - jag kan bara föreställa mig vad bandet tycker om att ha en artikel om sig på detta minst sagt folkliga uppslagsverk - kan vi lära oss följande.

Their lyrical content deals primarily with Satanism on a metaphysical level – as the band has stated that "all other interpretations of Satan are intellectually invalid"[1] – and other various theological topics. They have recently completed a series of three concept albums which focus on the theological aspects of God, Satan and man's relationship with the two. Some of their lyrical inspiration revolved around existentialist themes coming from the post-surrealist Georges Bataille,[1][2] Friedrich Nietzsche and the German idealist Georg Wilhelm Friedrich Hegel.[3]
 
2008 släppte bandet "Veritas Diaboli Manet in Aeternum: Chaining the Katechon" som klockar in på strax över 22 minuters speltid. Tidsmässigt ligger denna synnerligen intressanta skiva efter del 1, "Si Momentum Requires, Circumpice, och del 2, "Fas - Ite, Maledicti, in Ignem Aeternum" i trilogin. Del 3, "Paracletus" kom 2010.

Vi har haft låten med i någon lista, men minnet undslipper mig när.

DEATHSPELL OMEGAs musik är både förvirrande lättillgänglig och illa skavande mot öronen, och det ni hör här är inget undantag. De stundtals gravt dissonanta gitarrerna skär in i hjärbarken på ett rent obarmhärtigt sätt, men det finns gott om rejält vackra och, faktiskt, njutbara partier som balanserar upp bandets ganska krävande tonlandskap. I vilket fall är det konstant intressant, och det liknar inte mycket något annat jag hört. Band som DEATHSPELL OMEGA behövs verkligen - även inom en subgenre som black metal behövs det band som tar sakerna till de yttersta extremerna - om inte annat för att markera den yttre gränsen för vad black metal kan vara.  Att bandet dessutom är mer än lovligt hemlighetsfulla tycker jag bara ökar attraktionsgraden, även om jag är ganska övertygad om att bandet  struntar ganska blankt i vad folk tycker om musiken. Det är i alla fall det intrycket jag får av detta band.

Omslaget till GORGUTS nya skiva tycker jag är ett av 2016 allra snyggaste. För er som kanske har missat bandet kan jag nämna följande: bandet bildades 1998 och har bytt skepnad ett ohemult antal gånger. Den ende konstanten har varit Luc Lemay som med varierande svårhetsgrad har styrt detta quebecianska flaggskepp för teknisk och avantgardistisk death metal sedan starten. Efter ett kortare uppehåll mellan 2005 och 2008 har bandet tuffat på och gått från klarhet till klarhet. 2013 års "Colored Sands" var en grym skiva som hamnade strax utanför min egen årsbästalista, och live är bandet extremt imponerande. 

"Pleiades' Dust" är en speciell skiva av flera anledningar. För det första har Lemay lyckats behålla samma sättning sedan "Colored Sands". Colin Marston på bas, Brian Hufnagel på gitarr och Patrice Hamelin på trummor skämmer alltså återigen bort trumhinnorna med briljant spel. För det andra har handlar skivan om ett bibliotek - Visdomens Hus - så ni kan ju fatta att jag gick igång på detta, haha! 

Lemay: 
The lyrics tell the story of the 'House Of Wisdom', which is referring to a library that was based in Baghdad sometime between the 8th and the 13th century. There much of the intellectual activity of the Middle Age took place while Europe was stuck in the Dark ages after the fall of Rome. Many scientific discoveries were made at the time such as algebra, optics, astronomy, and many more... Without the translation movement that brought this library to life, we would have never had the Renaissance that we know. It is a story about curiosity, beautiful minds and sadly, about how man destroys great discoveries and achievements."
 
Det är ju helt suveränt, och jag är extremt glad över att det finns ett band som GORGUTS som inte väjer för att skriva om ämnen som inte brukar dyka upp i death metal. 


Fredagslistan 2016, vecka 20: Enlåtslistan











Fredagslistan 2016, vecka 19: någon sorts summering

fredag, maj 13, 2016

Gott folk!


Sommaren börjar närma sig, och jag tänkte att det kunde vara på sin plats att göra nån sorts summering för egen del av vad 2016 hittills har burit med sig. 

När 2016 började så hade jag bestämt mig för att jag skulle lyssna mer på sådant som låg utanför min bekvämlighetszon. Det skulle således bli mycket mera doom, sludge och allmän "hipp" musik som jag kanske inte hade ens gett en chans om jag ser på mitt lyssnande i backspegeln. 

Ni kommer i listan få två artister som jag har lyssnat på som ett resultat av denna inställning. 

Att ni också bör se listan som en vägledning i någon mån till skivor som jag verkligen tycker ni ska kolla in - det kanske jag inte ens behöver påpeka? 

Vi kör! 

 

Jag har inte det nästan vördnadsfulla dyrkandet av Ihsahns tidigare band EMPEROR som många har i kroppen. Visst, det är bra musik men inget jag skulle ta med mig till en öde ö. 
När jag fick promon till "Arktis" bestämde jag mig ganska snabbt för att, trots att Ihsahns sologrejer aldrig intresserat mig, recensera. Jag bävade faktiskt inför uppgiften. Men "Arktis" är en förvånansvärt lättillgänglig skiva, nästan uppsluppen i vissa hänseenden! Jag blev, som kidsen kanske säger, tjockt förvånad. Låten jag valt är Mass Darkness som har en väldigt fin inledning, extatisk refräng och übergöttiga gitarrsolon. Faktum är att jag blir rent glad över att lyssna på låten. Förvånande? Jo, det får jag säga! 

 

Jag tror att det var fler än jag som trodde att det inte skulle bli mer musik från Gävles grindcoreorkester nummer 1, GADGET. 10 år mellan "The Funeral March" och "The Great Destroyer" är ju lång tid. När det väl kom musik så var den av sådan kaliber att den nog, med stor sannolikhet, kommer att kvala in på årsbästalistan för undertecknad. Som i all bra grindcore har GADGET en känsla för vad som funkar och vad som behövs i låtarnas struktur för att musiken ska lyfta högt över mediokritetens tyranni. 

 
Vi växlar spår på ett brutalt vis. Från grindcore till progressiv och väldigt snygg rock/metal. HAKEN har jag byggt upp ett förtroende för genom bandets tidigare utgivning som bär karaktären av att även om varje skiva som helhet betraktat inte är helgjuten så är majoriteten av låtarna väldigt bra. Så är det med "Affinity" som har en hel del lyssningsmumma. Jag har valt Earthrise för det är en låt som gör mig väldigt glad. Här finns ett djupt sympatiskt driv och en optimism som är smittande. Totalt ovetenskapligt skulle jag tro att det är låten som fått mest speltid från skivan. 


 

PYRAMIDO har vuxit ut från att ha varit ett band jag gillar till att bli en livsnödvändighet. Unikt i nästan varenda aspekt i sitt skapande har bandet stringent övertygat mig om att de är värda min tid och uppmärksamhet genom, såklart främst musiken, men också sin estetiska inriktning på sin merch som är bland den snyggaste du kan bära. Nya skivan "Vatten" är en lika dräpande som tröstande skiva om ni frågar mig. I bandets långsamma svärta finns det melodier och harmonier så vackra att tårarna kommer. En Linje I Sanden är inte bara en helvetes öppnare, den kan vara en av de bästa låtarna PYRAMIDO har pressat ur sig överhuvudtaget. 

 

Murken doom/döds avslutar listan på ett minst sagt mustigt vis. Australiensiska INVERLOCH lyckas med mästerstycket att perfekt balansera sin krävande musik med ljuvt gitarrarbete i det nästan kompakta mörker som "Distance I Collapsed" är. From The Eventide Pool är en mästarlåt av stora mått som ställer sina krav på lyssnaren, men gosse vad den belönar. 

/Martin

Shotgun: Live Down Decadencia Drive

tisdag, maj 10, 2016


Fan så gött.

Sommarens partyplatta är här, courtesy of halva SHOTGUN MESSIAH. Under namnet SHOTGUN körde sångaren Zinny Zan och trummisen Stixx under 2014 en slags återförening, eller snarare hyllning till sitt gamla band eftersom debutskivan firade 25 år. Tillsammans med gitarristen Rob Marcello och Zinnys gamle vapendragare Chris Laney på bas blev det några festivalspelningar där de dammade av låtar som inte sett dagens ljus på många år. Spelningen på Sticky Fingers i Göteborg förevigades och är nu släppt på skiva, utan omsvep och krusiduller, bärandes titeln ”Live: Down Decadencia Drive”. Jag fick aldrig tillfälle att se bandet 2014 så jag blev himla glad över att det faktiskt blev en skiva av den där sommarrundan. Och jag blev inte besviken.

Jag hade kanske önskat mig lite mera OOMPH i ljudbilden, lite mera slå-mig-i-huvudet-med-en-kronärtskocka, men det är också mitt enda klagoljud. I övrigt njuter jag storligen och riktigt känner hur denna platta kommer att gå varm i bilen under sommarens alla mil som ska avverkas. Vi får det mesta från debuten på denna skiva och komplett med lite mellansnack är det en rätt svettig historia. Nervous, inledande Squeezin’ teazin’ och såklart hitsen Shout it out och Don’t care ’bout nothin’ svänger gott, och Rob Marcello är en sann tillgång med sitt underbara lirande.

Ytterligare ett faktum som gör mig glad är längden på plattan. Inga DREAM THEATER eller IRON MAIDEN-manér här, musiken klockar in på 45 minuter och lämnar dig utmattad och svettig. Precis som det ska vara. Skivan ska dessutom enligt uppgift komma på vinyl, det är såklart det enda rätta i dessa tider eftersom cd’n för en tynande tillvaro (jag köper inga längre – antingen digitala HD-filer eller vinyl, that’s the shit!), och jag längtar sannerligen tills jag håller plattan i min hand.

Sommarens platta, alla kategorier.

Fan så gött.


/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 18: Gästlistare - Torbjörn Lien

fredag, maj 06, 2016

Gott folk!

Idag har vi besök av en av Norges mest uppskattade tecknare - Torbjörn Lien, en man flink med tuschen och uppskattare av verkligt bra musik. I Norge är han kanske mer känd än här hemmavid, och vill ni kolla upp Torbjörns skicklighet så rekommenderar jag länken till Kollektivets hemsida nedan, eller att ni kollar in vad vi har att erbjuda i bokväg på era bibliotek. 

Nog från mig - nu lämnar jag ord och bild till Torbjörn!

/Martin


Som skaper av en tegneserie (Kollektivet) der en av hovedfigurene (Ronny) både hører på metal og spiller i et metalband (Blacktööth) så er det neppe noen overraskelse at jeg også liker den typen musikk.
Med en eldre musikkinteressert bror vokste jeg opp til soundtracket fra klassisk 70talls rock og progrock som han gladelig introduserte meg for. Senere kom hardrocken og heavy metal inn i bildet, og musikksmaken min utviklet seg stadig, og gjør det fortsatt. Sant og si har jeg få hemninger. Jeg har noen guilty pleasures som jeg vil ta med meg i graven, og noen som jeg kan avsløre om du gir meg nok øl. Men sånn generellt sitter den klassiske rocken i ryggmargen min.




Jeg føler meg veldig heldig egentlig. Jeg lærte tidlig å sette pris på musikk som både noe man kan digge, avreagere til, søke trøst i og ikke minst bruke som inspirasjon. Musikk fulgte meg alltid når jeg satt og tegnet. Inspirasjonen fra både musikk og fantastiske platecovere (Damn you, CD’er og deres puslete covere, dere er djevelens oppfinnelse!!) har inspirert utallige tegninger, tegneserier og historier jeg har laget opp igjennom årene. Jeg liker spesielt progressiv musikk i ulike varianter som maler bilder for meg, musikk som gir meg historier, som lar tankene fare i tid og rom, til andre verdener og som maner fram tanker og følelser som jeg prøver å uttrykke visuelt. Eller som gir meg en pause og stenger resten av verden ute.

Det er ikke enkelt å sette opp en liste som ikke blir alt for lang. Men skal jeg kun holde meg til metalsjangeren (eller deromkring), og musikk som jeg har satt størst pris på og hørt mest på de siste årene, kan jeg sette opp en liste med ti album (ja, jeg foretrekker å høre hele album) som jeg har hørt på utallige ganger, og som jeg fortsatt ikke er lei av. Lista kunne som sagt vært lenger, og jeg kommer sikkert på andre plater etterpå som jeg gjerne skulle hatt med. Men her er i alle fall ti av mine favorittplater, i tilfeldig rekkefølge.

Ayreon: Into the Electric Castle (1998) Jeg har aldri prøvd LSD, men første gang jeg hørte denne plata fikk jeg en opplevelse som jeg tipper er i nærheten. Innledet mitt platonske kjærlighetsforhold til både Ayreon og andre musikalske prosjekter som Arjen Anthony Lucassen står bak.

Symphony X: V - The New Mythology Suite (2000) Her kunne jeg egentlig tatt med alle platene til bandet, men denne var den første jeg hørte, og som gjorde meg solgt. Jeg elsker dem. Hører dere? Elsker dem.
Day Six: The Grand Design (2010) Jeg aner ikke noe om bandet. Men denne plata er for meg utrolig bra, og en jeg fortsatt ikke er lei av å høre på, selv om mine digitale filer av den nå sikkert begynner å bli tynnslitte. Om sånt går an.

The Ocean: Pelagial (2013) De er fra Tyskland vet jeg. Derfra kommer det jo mye rart. Men ellers hadde jeg ikke hørt om disse heller før jeg hørte denne. En fantastisk musikalsk reise ned i dypet. Rå, vakker, klaustrofobisk, og drømmende. Føler meg sliten etter hver gjennomgang. På en god måte.
Devin Townsend Project: Addicted (2009) Jeg er en stor fan av Townsends musikk, så det var litt vanskelig å plukke kun ei plate. Men mannen er for meg et musikalsk geni som evner å lage musikk som både berører og fenger, og som ikke minst tør kombinere humor og metal på en måte jeg ikke vet andre gjør like bra. Jeg valgte denne plata fordi den har mange knallgode enkeltlåter.

Seventh Wonder: Mercy Falls (2008) Ei konseptplate jeg har et spesielt nært forhold til blant annet fordi den gir meg så mange bilder. Å høre hele plata i sammenheng er for meg som å gå på kino og drømme meg bort i en fantasiverden med utallige gåsehudøyeblikk.

Evergrey: In Search Of Truth (2001) Denne plata veldig i samme gate som den til Seventh Wonder, syns jeg. En konseptplate som også setter i gang min indre kino og tar meg bort til andre verdener langt herfra.
Opeth: Ghost Reveries (2005) Ved siden av Symphony X er Opeth en av mine største metalfavoritter. Også når de ikke spiller metal. Ja, også når de, som på de siste platene, holder seg til 70-tallet. Men akkurat denne plata har betydd mye for meg i flere år. Stemningen, harmonien, råskapen… Det er en komplett pakke headbangende gåsehudnytelse.



Leprous: Bilateral (2012) Jeg liker egentlig alle platene til bandet, men det er nok denne jeg har spilt mest. De er progressive og originale, melodiøse og eksplosivt rå. Hva er det egentlig ikke å like?
Isis: Oceanic (2002) Ah, denne er bare pur nytelse. Såkalt post-metal er ikke en sjanger jeg kjenner så veldig godt. Men denne plata er så full av stemning at jeg kan glemme tid og sted fullstendig når jeg hører på den. Skulle jeg ha laget en rangert liste, ville denne utvilsomt ha kommet veldig nær toppen.