Fredagslistan 2026, vecka 16: Tre snabba och spretiga recensioner

 Idag kör vi rakfram, traditionell recension av 3 album av 3 olika band som jag varit nyfiken på: Leftoverture (1976) av Kansas, Rum Sodomy & The Lash (1985) av the Pogues och The Downward Spiral (1994)av Nine Inch Nails. Här har ni mina favoriter från skivorna på Youtube! Los geht's! 

Vi kan snabbt bränna igenom Leftoverture, det visade sig relativt snabbt att alla låtarna var likadana och av dem var Carry On Wayward Son den bästa. Antiklimaktiskt, jag vet. Jag spelade den låten under min korta professionella karriär som sommarjobbsbasist och tänkte…men fan, den är ju riktigt härlig att spela. De har säkert fler såna låtar. Jadå, och ingen av dem var speciellt bra. En massa pratsång om kristna och sen något vilt orgelsolo och lite riff. På en skala från Möjligtvis till Sisådär får den ett Njae. Livevideon för Carry On är dock guld, coola killen Steve Walsh i sina gula shorts (absolut inte coked out of his mind) med ett bongo-fill. Sick.

Rum Sodomy & The Lash var betydligt roligare, inte särskilt oväntat. Dock sköt jag mig lite i foten då jag valde en Expanded Super Deluxe Megapundare Tandläksrfri utgåva som var hela 65 min lång. Folkpunk går alltid hem även om det blev snäppet långdraget, men givet min stora kärlek för The Wire kunde jag inte motstå när jag såg The Body of an American bland bonuslåtarna tillsammans med Sally MacLennane. Det finns en abstrakt tanke om den “autentiska” musiken, det dyker oftast upp för musik som handlar om någon som kämpat, någon som gått igenom livets hårda skola och all sån skit. Från de gamla bluesgubbarna till punkarna, det gällde att talk the talk och walk the walk. Och finns det då något mer autentiskt än en packad Shane MacGowan sjungandes Dirty Old Town i en pub 1986. Cait O’Riordan är lika fantastisk på I'm a Man You Don't Meet Every Day och Wildcats of Kilkenny med sin mäktiga distade bas inspirerar nästan till en pint Guinness och ett parti slagsmål ute på gatan. På en skala från “munhygien” till “dricka Guinness för att kunna somna vid 5 års ålder” ger jag skivan ett “Ar dheis Dé go raibh a anam, Shane MacGowan!” 

Whiplash är bland det minsta kan vänta sig när man går från dessa två till The Downward Spire. Nine Inch Nails och Trent Reznor har alltid varit något jag ämnat att undersöka och jag ångrar att det tog så här lång tid. Influensen på mycket av min favoritmusik är fundamental. Jag vet att första gången jag medvetet la märke till dem var när jag hörde The Hand That Feeds i Sopranos, åtminstone är det så jag vill minnas det. Den är ändå lite mer poppig än materialet på The Downward Spiral som sträcker sig från nihilistiskt till...erotisk och kåt? Någon, jag minns inte vem, beskrev NIN som “stripper music” och det är väl lite reduktivt men jo, ja. Tankarna går väl lite till en dunkel strippklubb i en David Fincher-film. Lite groteskt och obehagligt men ändå inbjudande. Det är ju klart mer nihilism och depression än det är horny, och en satans massa oväsen. Vackert, ljuvt oväsen. Jag är frälst, på en skala från “Depression och isolering” till “Inspelade där Mansonmorden skedde” ger jag den ett “Glöm inte ta era happy-pills, kids”.

Det lär bli fler av denna typen av listor framöver, även om det säkert blir en och annan djup katalogdykning här och där. Jag har fortfarande ont i mjälten från Rush och får desto grövre hälsoproblem för varje nyhet jag ser om att de funderar på att släppa ny musik.

Adios, amigos,

El senor B (som absolut kan spanska, hombre)

Juldagslistan 2023: Micke är tillbaks i Drömteatern!

 Följande är varken verklighetsbaserad eller speciellt relevant. Viewer Discretion Is Advised osv.

Ännu en jul med släkten, gallan försöker sig på ett vulkaniskt utbrott. Jag låser grinden, höjer vindbryggan, kniper igen gapet. Doften av brunkål och andra styggelser utmanar försvaret. Det är en kamp om överlevnad. Plötsligt, doften av tjära och stofil, skärande genom julbordets smog. Långsamt breder den ut sig, nästan kroppsligt intensiv. 

Kurt har för tredje året i rad rymt från tvångsvården.

Stapplande tar han sig till det lediga sätet bredvid mig. “Har du hört att Micke är tillbaka i Drömteatern?” hostar han ur sig med en kvarts lunga. “Han som var så bra.”

Micke, tänker jag, vem i hela helvete är Micke?

“Nej det hade jag inte hört.”

Kurt lägger en blodblandad loska rätt på parketten. “Jo, förstår du, han lirade ju nåt så in i helvete där på nittiotalet. De har ju såklart en stark slaginstrumentstradition där på Färöarna.” Han gör en esoterisk gest, ett trumfill kanske? “Bäst i hela kommunen, och de spelade ju progressiv musik. Nytänkande betyder det ju, tror det kommer från estniskan. Han lirade där med Jan Ponti, Jonny Myrdal, Jörgen Larsson och Kenneth Mogens. Men sen blev det tjafs för Micke va, han ville ju spela lite mer fusion jazz MEN de andra i bandet, de ville ju köra JAZZ FUSION. Det var en riktig skandal.”

Han sörplar i sig en bit gravad lax, tankarna förs till någon obskyr reptil från andra sidan jordklotet.

“De började ju släppa en massa skivor, den ena mer progressiv än den föregående. Bild & Ord, Uppvaknandet, Tanketåget, Scener Ur Ett Äktenskap…”

Ett progalbum baserat på Ingmar Bergman? Vafan är det här för något jävla band egentligen. 

En ljudlig rap låter laxen fly stofilgapet, den seglar i en båge ner på någon avlägsen släktings tallrik. Ett julmirakel.

“Tjafset pågick i sisådär 20 år va, de pryglade varandra för jämnan och kom ut på scen med blåtiror och skrapade knän. Efter ett tag började ett asymmetriskt krig på scen, där kastade trumstockar trumfade plektrum och nästan lämnade Jan blind på ena ögat. Till slut stack Micke en dag, tog bandets kollektiva moppe och drog över Hallandsåsen till Höganäs. Där häckade han i något decennium, ingen vet riktigt vafan han gjorde där. Ryktet är att han sålde korv fram till korvstoppet i fjol. Man får anta att hålrummet lett till snack med grabbarna. Men du grabben, nu måste jag gå vidare. Det är många hushåll man ska hinna med på en dag.”

Kurt reser sig, ger mig en kärleksfylld hurring och flyr fältet. Jag är lika förvirrad som varje år. Vem fan är han? Vart kommer han ifrån (bortsett från tvångsvården)? Var det ett korvstopp förra året, och vafan är ens ett korvstopp?

Hur fan låter den här jävla Drömteatern egentligen?

Skämt åsido så har Herr B lyssnat på precis så mycket Dream Theater som man kan hinna med. 2 skivor visar det sig, Images & Words (1992) och Awake (1994). Jag har haft bättre koll på Mike Portnoy än Dream Theater historiskt. Han spenderade ju något år i Avenged Sevenfold innan de tröttnade på att göra bra musik och sparkade honom (i toppen av råkorkade beslut i musikindustrins räliga historia). 

De skivorna med Dream Theater och de andra enstaka låtarna som hörts från bandets andra eror gör mig väldigt taggad på återföreningen. Så jävla snyggt, varenda jävla tomte kan kasta ihop lite noter och kalla det prog men de lyckas göra det till gedigna låtar. Rush-influensen är väldigt tydlig, framförallt i James (eller Jörgen som vi kallar honom i hushållet) sång. Men jag känner även ett visst släktskap till Toto när de kör på sitt lite mer prog-rock stuk, också de har förmågan att göra allt snyggt. Det kommer absolut konsumeras mer DT i framtiden.

Sist men verkligen inte minst, en av julens enda värdiga ikoner gick tragiskt bort nyligen. I Shane MacGowans punkiga ära drar vi en vända Fairytale of New York (1987) och Body of an American (1985). “Ar dheis Dé go raibh a anam”, som kelterna säger.

Från oss alla, till er alla:

Avskaffa brunkålen och en riktigt god jul

//Herr Tomte B

Här hittar ni listan!