Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk!

Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.

I vilket fall -

vi kör!

SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.

Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).

Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.

Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?

Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal

God morgon!

Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!

Vi kör.

XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.

Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.

Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.

Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.

Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.

Fredagslistan 2014, vecka 38: Symfonisk och pompös metal