Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Konstig vecka på jobbet över - vi har stängt ner Helsingborgs bibliotek något, och jag har inte jobbat lika många pass i yttre tjänst som jag brukar göra - och jag har alltmer gått över till att tänka på årsbästalistor och verkliga elitlåtar. Det kommer i vanlig ordning bli ett antal inägg om vilka skivor som kan komma i fråga för min årsbästalista som publiceras den 1/1 2021 på WeRock.nu. Men det ligger i framtiden. I veckans lista har jag gottat ner mig i majestätisk musik, för i ärlighetens namn kan jag inte få nog av svulstig musik.
Vi kör!
Israeliska SCARDUST och deras "Strangers" svepte in under radarn och gjorde väl visst intryck om jag säger så. Milde tid, jag har kommit på mig själv att nynna på melodier från den plattan nästan varje dag. Det är alltid lika kul när sånt händer - den där sena överraskningen som har förmågan att möjligtvis skaka om på årsbästalistan. Att SCARDUST har den oerhört goda smaken att inleda plattan med en riktig ouvertyr tycker jag är värt en applåd.
Kommer ni ihåg DIALITH? Senaste skivan "Exctinction Six" kom i slutet på förra året, och den var satans bra! Jag har återkommit en hel massa till den under året också, och den håller än, för den har så fint genomarbetade låtar och skickliga musiker som sannerligen kan spela. Quiver Of Deception har dessutom en av de bästa refrängerna jag har hört så det blir den låten ni får. Men snälla ni, gillar man symfonisk power metal, då är det här bandet mycket värt att kolla in.
Det är ju ingen direkt hemlighet att jag älskar IN MOURNING, och deras senaste platta "Garden Of Storms" tycker jag är en finfin platta. Första singeln från skivan var om jag inte minns fel Black Storm och satan om den låten inte håller än. Fullpackad med känslomässigt löd!
När BORKNAGAR är som bäst ger de mig alltid känslan av att sväva fram som en örn över snöklädda vidder. Och för att vara en fundamentalt urban människa är det att betrakta som en bedrift. Det finns en hel massa musikalisk mumma i bandets diskografi, och kreativiteten har inte mattats av med åren. Snarare tvärtom, då senaste plattan "True North" var svinbra. Fast det är inte från den skivan som listans låt är tagen ifrån.
Jag avslutar listan med ett svulstigt nummer av FLESHGOD APOCALYPSE, svulstighetens främsta försvarare på den västra hemisfären. Det här bandet är sannerligen ett antingen eller band. Gillar man band som släpper i stort sett alla spärrar och bara saftar i, ja då är sannolikheten stor för att man gillar det här italienska bandet. Att jag har tagit en låt från en skiva som heter "King" är i sig en motivering till att den finns med i veckans lista.
Du glade, vilken traderövsvecka det har varit! Jag har legat pall med en helvetisk mancold hela jävla veckan, därav denna osedvanligt - för mig - sent publicerade fredagslista. Jag fick ta mig samman, för det har sannerligen inte varit fokus på musik den här veckan, och först idag kände jag att jag kunde känna något som ens kunde liknas vid inspiration att sätta ihop en lista.
Vi kör!
Min kärlek till Faluns IN MOURNING har varit i stort sett beständig sedan jag upptäckte bandet i höjd med "The Weight Of Oceans" som jag fortfarande älskar. Nya Black Storm får mig att hoppas på en stordådsplatta senare i höst, för dra åt helvete vad bra den här låten är. Den är fylld med känsla, driv, helt underbar 2-takt, glödande sång och vad som verkar vara ett helt band on fire! Bara att spänna på sig haklappen med andra ord.
Nytt från NILE! Och det låter, med risk för att framstå som konservativ, exakt som det ska om dessa egyptologiskt besatta herrar från South Carolina. Det är ett fett smatter, katakombdov sång, och ett piskande riffande som får mig att dra på smilbanden och röja likt Ramses. Är det nyskapande? I helvete heller, men det känns precis så tryggt som jag vill att det ska låta om NILE för oss som lyssnat på bandet under längre tid.
Ny musik från BORKNAGAR brukar alltid få mig att spetsa öronen lite extra, och kommande "True North" är en skiva som jag har vansinnigt svårt att slita mig ifrån, det kan jag helt ärligt säga. Up North får mig så jävla glad - det underbara drivet, den stundtals nästan hejiga sången, den totala känslan av frihet som låten andas - allt smälter samman till en ljuvlig helhet. Det är en låt som får mig att vilja klättra uppför ett berg och dricka öl!
CONJURER kan vara ett av de mest intressanta banden att komma från England under en väldigt lång tid. Jag har skrivit om bandet på bloggen flera gånger, och jag kan bara konstatera att samarbetsplattan med artisten Pijn "Curse These Metal Hands" fortsätter samma oerhört fina trend som bandet startade redan på debut-EP:n "I" och fullängdaren "Mire". Just nu verkar det inte som om bandet kan göra några fel. Tyngden och känslan är två nyckelbegrepp som CONJURER har gjort till sina, i sanning, på samma underbara sätt som exempelvis PYRAMIDO och MOLOKEN här på hemmaplan. Har ni inte hört bandet innan, så gratulerar jag er till ynnesten att få dyka ner i musik som är så här bra.
Oerhört kreddiga MGŁA släppte nytt tidigare i veckan, och det är ju precis lika skrattretande bra som det här polska bandet har skämt bort oss med sedan länge. Det finns betydligt mer svårtillgänglig black metal, men det är få band som lyckas packa in så satans mycket känsla i sin musik som det här mystiskt dimhöljda bandet. Jag vågar påstå att "Age Of Excuse" kommer hamna på en hel del årsbästalistor när året ska summeras.
Tillbaka på lönearbetet sedan i måndags, och det har ju inneburit en omställning från sovmorgnar till att gå upp i en helt orimligt tidig morgonstund. Tur då att jobbet i sig är så kul att det är värt det. Det har inte blivit något speciellt strukturerat lyssnande den här veckan, med undantag för rimliga mängder London Grammar som är min go to läsningsmusik utanför metallen. Därför så blir det en ganska orimlig lista om ni letar efter teman. Men hittar ni något så hojta!
Vi kör!
Ytterligare ett band från det underbara Kanada, landet som har begåvat oss med så mycket musikalisk mumma att det är rent löjligt. WORMWITCH har med Disciple Of The Serpent Star gjort en låt som kan vara den mest episkt svängiga låten som öppnat en fredagslista på bra länge. Den riffmonsunen som drar in i den här låten alltså!
Atmosfärisk black metal från ASHBRINGER. Detta Minneapolisbördiga band är en ny bekantskap för mig. Jag gillar ju atmosfärisk musik, och det här bandet kommer med skäppan full av denna. Lite stökigt proggigt med lo-fi produktion så jag kan förstå om detta inte är allas kopp, men jag gillar det skarpt.
BORKNAGAR kommer med nytt snart. Och då vet ni ju att de kommer med i minst en fredagslista. Norrmännens episka progressivitet är jag oerhört svag för. The Fire That Burns är ju inte den mest geniala titeln på en låt, men innehållet väger mer än väl upp för lökigheten. Jag får såklart känslan av att sväva fram över fjordarna när jag lyssnar på detta, och det är ju inte dåligt.
Ok, nu åker handskarna av och storsläggan kommer fram. SAOR, som betyder "fri" och "obunden" på gäliska, är inte för de av er som inte gillar storvulenhet. Detta enmansprojekt handlar om att verkligen ösa på av allt. Och det med ett mycket fint och verkligt känslomättat resultat. Jag är helt till mig över att ha upptäckt SAOR. Och då ska ni veta att jag inte är speciellt förtjust i folkinslag i metal. Men detta funkar alldeles ypperligt.
Efter CLUTCHs skrattretande upplyftande lektion till konsert på Copenhell, ja, då fattar ni att jag har återkommit löjligt ofta till dem under resten av sommaren. Plus att jag tänkte att jag ville avsluta med en låt som är betydligt mer durartad än den övriga listan. Så därför får ni In Walks Barbarella från senaste plattan. Bara för att den får mig på så satans bra humör. Jag vill dricka öl, och allt det där övriga som sådan här musik brukar få mig att vilja, haha!
Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i veckan kom det faktiskt lite snö här i Helsingborg, men oftast ser den skånska vintern ut som på bilden till vänster. Kanske ackompanjerat med lite regn med snö i.
I vilket fall -
vi kör!
SAVATAGE brukar dyka upp här på bloggen i ojämna intervall. Det finns något djupt sympatiskt med det här bandet som gör att jag återvänder till det gång på gång. Jag har hämtat ett spår från bandets samlingsplatta "Return to Wacken" som kom 2015 då bandet hade varit återaktiverat sedan 2014. Dead Winter Dead är titellåten från plattan med samma namn från 1995, ett år då jag inte hade en aning om bandet existens. Det är klassisk SAVATAGE om ni frågar mig - melodiskt med pondus och fint lir.
Vi älgar över till Finland och STRATOVARIUS som jag tror gör sin debut här på bloggen överhuvudtaget! Winter Skies är en väldigt återhållsam låt i långsamt tempo som jag tycker är väldigt behaglig att lyssna på! Fint pianospel av Jens Johansson dessutom. Ja, det är den Jens Johansson (son till legendariske jazzpianisten Jan Johansson och bror till Anders Johansson som lirat med HAMMERFALL och Yngwie).
Norska 1349 har karvat ut sig en fin plats inom black metal - vi har skrivit om bandet flertalet gånger av en anledning - och det var trevligt att återkoppla till bandet måste jag säga. Internal Winter är en fin dänga med både magiska melodiska inslag och fett röj. Kan behövas efter två ganska lugna låtar eller hur? Precis.
Det hade ju varit i det närmaste tjänstefel att inte ha med BORKNAGAR i den här listan. Jag har valt titellåten från magiska "Winter Thrice" från förra året. Satan vilken bra skiva det är! De senaste åren har min vurm för det här bandet bara ökat, och när de släppte - helt mirakulöst egentligen efter fallolyckor och annat elände - en sådan magisk skiva som "Winter Thrice" ja, då kanske ni kan ursäkta att jag blir lite till mig i trasorna?
Jag släpper på alla bromsar och dönar på med trippelvinter. Av WINTERSUN från skivan "Wintersun" har jag valt låten Winter Madness som inte handlar om att åka pulka på hälsofarligt vis. Detta är ju yster musik som är väldigt svår att värja sig emot. Det går undan, men med bibehållen melodiositet. Att WINTERSUN tar i med framför allt gitarrspelet, ja det kan man betrakta som en julklapp. Eller inte, haha!
Närhelst jag vill ha verkligt episk musik så har jag sedan "Winter Thrice" kom ut i början av 2016 haft en stadig skiva att ta till. Detta är ett verkligt styrkeprov från ett band som om det hade velat sig illa inte hade haft Vintersorg att tillgå som en av sångarna. Den olycka som sångaren drabbades av - ett fall från hög höjd - gjorde att livet hängde på en skör tråd. Att höra hans röst är inget annat än totalt fantastiskt. Genomgående är sången en av de starkaste punkterna på skivan, även om musiken är helt enastående till stora delar. BORKNAGAR är ett band som jag gärna delar ut högt betyg till - det kändes riktigt härligt att kunna göra detta till "Winter Thrice"!
Ni känner säkert till Wacken Open Air. Det är en av världens mest respekterade festivaler, och den säljer ofta slut redan dagen efter biljetterna släpps. Ofta är inga band ens färdiga att presenteras vid det laget, vilket verkligen är ett tecken på hur stark festivalen är. Jag har varit där en gång - 2008 - och då var det första bandet som festivalen annonserade IRON MAIDEN. På kuppen fick jag se AT THE GATES (ja, spelningen som återfinns på DVD:n Flames Of The End), CARCASS, OPETH, CYNIC och en hel radda andra band.
I år firar festivalen 27 år i gamet. Vilka band - förutom då de stora namnen - är värda att kolla in på årets festival, eller för den delen, skapa ett förhållande till?
Vi kör!
CALM HATCHERY är ett death metalband från Polen, och det landet har ju sannerligen skämt bort oss med verklig kvalitet i den subgenren. CALM HATCHERY är kanske lätta att avfärda på grund av det minst sagt konfunderande bandnamnet. Bandets musik är å andra sidan inget som går av för hackor, grävmaskiner, vinkelslipar, bandsågar eller vässade skedar för den delen. "Fading Reliefs" är skivan som bandet släppte ifrån sig 2014 och den är verkligen inte dålig. Det är supertekniskt utan att för den sakens skull alienera er lyssnare som kanske har svårt för denna typ av musik när den blir för navelskådande. Här finns rejält med riffmumma och tydlig bas för att jag ska gå igång på allvar. Visst - kommer du från ett land som har vräkt fram band som DECAPITATED, VADER och BEHEMOTH så får du kanske acceptera att du inte är herre på täppan. Men, vad jag hör här (och vad juryn i en tävling som hölls i Polen som gav bandet en plats på affischen) gör mig ändå tillräckligt imponerad för att jag garanterat hade kollat in bandet om jag varit på festivalen.
BORKNAGAR - ett band jag verkligen vill se någon gång innan jag kastar in handduken. Jag gillar storligen bandets senaste alster "Winter Thrice" som är en vacker, storslagen i ordets mest episka bemärkelse, och genomarbetad skiva. Och har ni häng med oss på bloggen ett tag så vet ni att jag är ytterst svag för låten Colossus från "Quintessence".
Att ICS VORTEX är tillbaka i bandet ser jag som en ren jävla present för alla som gillar bandet. Herregud vilken stämma, scennärvaro och pondus i basspelet den resen har.
Det finns gott om väldigt tekniskt skickliga band på vilken metalfestival som helst, Wacken är ju inget undantag. Men i fråga om sväng, att lira som ett band där summan blir större en de enskilda delarna där klår CLUTCH alla band med en ledighet som är svårslagen. Att bandet dessutom har hittat tillbaka till att verkligen skriva bra låtar gör ju saken bara bättre. Senaste skivan "Psychic Warfare" är en suverän uppvisning i vad det handlar om att verkligen dra på ett fläsksväng från helvetet. Synnerligen väl investerad tid att kolla in. Live är bandet lika bra, om inte bättre än på skiva.
SERIOUS BLACK är ett multinationellt power metalband där medlemmarna har förflutet i bland andra BLIND GUARDIAN, PYRAMAZE och EDENBRIDGE. De vet med andra ord vad de pysslar med. Jag avskydde verkligen modern power metal som pesten innan. Nu, med åldern kanske, tycker jag det är mycket roligare att testa musik som jag tidigare inte bevärdigade alls. Ration doom/sludge har även den ökat. Det här är musik som är snygg, den är rolig att klappa i takt till. Ren underhållning, vilket verkligen inte är att förakta, med andra ord.
TESTAMENTs senaste albumeskapader gav jag inte mycket för, men bandet är och kommer nog alltid att vara förknippat med bra, roliga och svettiga minnen. Hade jag varit på Wacken hade jag gått och sett bandet för dessa minnen. Jag skattar fortfarande bandets konsert på Malmöfestivalen av alla ställen för snart 10 år sedan som ett väldigt fint minne. Herrejävlar, det är ju nästan helt otroligt att TESTAMENT har lirat på Malmöfestivalen! Live är bandet väldigt bra - de har dessutom en gedigen låtskatt att gräva ur - och jag måste erkänna att jag ser fram emot kommande plattan då en av referenspunkterna som bland annat Alex Skolnick har nämnt är "The Gathering", den kanske hårdaste plattan bandet släppt ifrån sig och på vilken Dave Lombardo fullständigt slaktade kaggarna.
Förresten. Är ni bittra över att ni inte är på Wacken? Då kan det vara värt att veta att festivalen livestreamar flera bands konserter. För mer info om detta klickar ni här.
Denna vecka tittar jag närmre på år 2000. Från början hade jag tänkt att kolla in hela 00-talet och gjorde en sökning på Metal Archives på just denna tidsperiod. Runt 30.000 skivor. Det avskräckte lite, haha! Så i någon sorts kompromissanda valde jag att sysselsätta mig med år 2000 - ett år då det kom ut något mer lätthanterliga 845 skivor.
Lite tidsperspektiv. År 2000 bodde jag i Lund. Jag hade inte än kommit på att jag ville jobba som bibliotekarie. I musikvärlden hade ett 90-tal präglat av ypperlig death metal under senare hälften av årtiondet fått ge vika för ofta rent gräslig nu metal som hade börjat tränga igenom till mainstreamforan av musiken, men ganska snart blev lika inkrökt i sig själv och förlorade sin attraktionsgrad i överljudsfart. Om den någonsin haft en attraktionsgrad, haha!
Andra noterbara skivor som kom ut detta år: "Battle Hymns" av MANOWAR, "Pleasure Pave Sewers" av LOCK UP, "Reinventing The Steel" av PANTERA, "Litany" av VADER och "Clayman" av IN FLAMES. Vissa av dessa skivor lyssnade jag på då, och lyssnar jag fortfarande på emellanåt. Andra inte, haha!
Vi kör!
NILE släppte nytt förra veckan faktiskt - "What Should Not Be Unearthed", men det struntar vi i just nu (för skivan är väl värd att kolla in) och sätter skivan med 15 år på nacken "Black Seeds Of Vengeance"under lupp. NILE är ett band som med stenhård stringens har hållit stilen i stort sett genom hela sin karriär. Det har varit Egypten och teknisk dödsmetall för hela pengapåsen till bandets fanskaras stora acklamation. Jag tillhör själv de som har tokhyllat bandet sedan Henrik Nygren introducerade mig för bandet med skivan "Annihilation Of The Wicked". Jag har sagt det innan, och kommer säga det fler gånger - antalet band som Henrik har sett till att jag fått upp öronen för är skrattretande många.
I vilket fall - "Black Seeds Of Vengeance" är skiva nummer 2 från South Carlolinabandet och den gavs ut på Relapse. Omslaget är, well, inte det finaste i bandets diskografi, men om någon någonstans skulle tvivla på att skivan gör ont så rätas det frågetecknet raskt ut med det omslaget. Jag har valt låten Masturbating The War God, först och främst för att den heter Masturbating The War God. Det är svårt att inte garva och inse att man är en tramsepelle, men också för att den är en låt med så vanvettigt mullrande sång att gomseglen krackelerar. Jag ber er särskilt notera den episka anslagets intrände vid 3:30. Satan så snyggt det är! Jag gillar också, väldigt mycket, bandets lekande med temposkiftningar. Fler band borde ägna sig åt det.
BORKNAGAR, och i synnerhet låten Colossus, är ytterligare ett band som Henrik gjorde mig uppmärksam på. Jag har haft med låten i flera fredagslistor, men låten är av den digniteten att jag inte tvekade en sekund när jag insåg att "Quintessence" gavs ut år 2000. Jag kan lyssna på låten hur mycket som helst utan att tröttna. Övergången vid 2:04 är så magiskt bra att jag ryser varje gång jag hör den. Bandet bildades 1995 av Öystein Garnes Brun som en andningsventil för att skapa mer melodisk musik i konstrast till den norska black metalscenens brutala musikaliska övningar. Och det lyckas bandet bra med.
Skiva 2 från SOILWORK - "The Chainheart Machine" har jag tjatat om mycket. Jag älskar den skivan för dess råhet och rättframma driv. Henry Rantas i stort sett kompromisslösa piskande är en starkt bidragande orsak till min dyrkan, men även Björn Strids galtgastande uppskattas svårligen. Det finns gott om fin låtmumma på denna skiva. Jag valde Possessing The Angels av flera anledningar. Den har ett fint driv, ett väldigt simpelt men effektivt huvudriff, och en fin mellansektion som avbryts föredömligt vid 3:14 med ett vrålsnyggt, ja vrål, av Strid. Föredömligt!
Jag vet inte vad ni anser om inräkningar på virveltrumman, men själv är jag oerhört svag för detta grepp. THE CROWN är ett band som hade en fin utgivningstakt. Kolla in detta: 1999 kom första skivan "Hell Is Here", 2000 "Deathrace King". Sen tog bandet lite paus till 2002 då de släppte 3 skivor, men två av dem var inspelade tidigare under namnet CROWN OF THORNS som bandet tvingades ändra till THE CROWN på grund av att ett annat band ägde rättigheterna till namnet, samt "Crowned In Terror". 2003 kom "Possessed 13", 2004 "Crowned Unholy" som är en nyinspelning av "Crowned In Terror" med så många ändringar att jag fan inte ids lista alla här. Sen iddes inte bandet mer utan lade ner, bara för att återuppstå 2009. Sedan dess har bandet gett ut 2 skivor "Doomsday King" 2010 - den är bra - och "Death Is Not Dead" 2015 - den är inte bra.
I vilket fall - "Deathrace King" har en låt som är givet som låtval: Total Satan. Och den har inräkning på virveltrumman. Det räcker fan som kriterier, haha!
Ni vet ju att jag har ett stort och blödande hjärta för NASUM, ett band som genom sin sinnessjukt starka utgivning inte hade så lite med att göra att grindcoren som genre fick en uppfräschning den sannerligen behövde. Vid sidan av NAPALM DEATH är NASUM bandet som man bara inte får smita runt när det kommer till denna subgenre. "Human 2.0" kom ut den 23/5 2000 och är sprängfylld med så kallade "hits", även om det kanske är svårt att använda sig av sådana termer när det gäller grindcore. På skivan återfinns låtar som A Welcome Breeze Of Stinking Air, Corrosion, The Idiot Parade, Den Svarta Fanan och låten som jag med (självklarhet?) har valt till listan - Shadows. Under sin avslutningsturné 2012 dedikerade bandet just den låten till den i tsunamin 2004 omkomne sångaren/gitarristen Mieszko Talarczyk. Jag har ett innerligare förhållande till bandets "Shift", men "Human 2.0" är en skiva som jag gärna återkommer till med jämna mellanrum.
Metal som helhet är ju inte känd som en scen inom vilken man håller igen speciellt mycket. Som en direkt följd av detta är det kanske inte direkt konstigt att flera band bakar in orkestrala, ja direkt pompösa element i sin musik. Symfonisk metal är ett skällsord för många - för lyssnare med samma eklektiska (läs kommunala musikskolan) ådra som undertecknad slinker denna typ av musik ner aningen lättre - kanske till och med med njutning!
Vi kör.
XERATH är ett band som tycker om att släppa omfattande skivor - senaste skivan, bandets tredje för övrigt, "III" klockar in på närmre 70 minuter. Föregångaren "II" var skivan som gjorde att jag fick upp öronen för det basingstokebördiga bandet. XERATH är ett band vars skivor det rekommenderas att man lyssnar på i intervall. Nu rör det sig enbart om en låt på listan, men om tycke uppstår för vidare lyssnande tänkte jag att denna upplysning kunde vara av godo. Machine Insurgency är en ganska typisk låt för bandet. Det är mäktigt, det svänger fint och produktionen är alldeles förträfflig. Gitarrarbetet tycker jag att ni ska lägga märke till lite extra, samt det något STRAPPING YOUNG LAD-minnande partiet som tar sin början vid 1:32 cirka. XERATHs musik är full av infall - det bökas både hit och dit. Tack och lov med oftast lyckat resultat.
Italienska FLESHGOD APOCALYPSE fångade mitt intresse med skivan före "Labyrinth" betitlad "Agony", en skiva som var allt annat än plågsam för öronen. Gruppens juggernautliknande uppvisning när det gällde levande framfträdande gjorde att jag verkligen såg fram emot "Labyrinth". Något svagare än "Agony" får jag nog ändå säga att "Labyrinth" är, men den är ändå en fet och respektingivande skiva. Minotaur (The Wrath Of Poseidon) är en oerhört mäktig och, ja, pompös låt. Smakfull körsång ovanpå symfoniska inslag gör låten till den nog mest överlastade låten på veckans lista.
Kollar ni på Metal Archives emellanåt? Jag gör det. Ofta. Det är ganska många som går i spinn över WINTERSUN där kan jag säga, och det gäller i stor utsträckning bandets första skiva "Wintersun" från 2004. "Time I" kom mycket senare - 2012 - och var en skiva som jag inte fastnade för trots all bruhaha kring den. Jag hade den i bakhuvudet någonstans uppenbarligen då Sons Of Winter And Stars var en låt som kändes bekant när jag sammansatte listan. Med en speltid på 13:31 är detta den längsta låten på listan. Och den mest mångfaceterade också. Den har vissa power metalinslag, men kan man smälta dessa så kan jag garantera att låten kommer sätta sig utan större svårigheter.
Polare Henrik Nygren blev så till sig över "Urd" från BORKNAGAR att han delade ut högsta betyg till den när den kom ut 2012. Och det är klart att när ICS Vortex återvänder med sin fullständigt episka sångkapacitet då är det lätt att tappa alla koncept. Det finns gott om musikalisk mumma på denna skiva som gör att jag tycker att ni ska kolla in den - det mäktiga anslaget är påtagligt i den valda låten Epochalypse, och det är verkligen inte ett band som har valt att hålla igen som bjuder upp till dans här.
Black metal-light med DIMMU BORGIR. Jag funderade i det längsta över om jag skulle ha med bandet i veckans lista. Till slut så föll jag till föga, men var nöjd med att jag inte valde den förväntade låten Progenies Of The Great Apocalypse från "Death Cult Armageddon", utan istället gick för The Serpentine Offering från "In Sorte Diaboli". Det låter, tja, som det brukar om DIMMU: lagom lättsmält, överlastat utav bara fan, och bra.
Temat denna veckan är direkt inspirerat av faktumet att jag och sambon var och såg "Catching Fire" och då tänkte jag att en fredagslista med temat revolt nog kunde vara kul.
Vi kör.
Jomenvisst - jag kan inte tänka mig ett lämpligare band att öppna listan med än RAGE AGAINST THE MACHINE, bandet vars hela existens var en revolt och ett stolt uppsträckt långfinger till hela etablissemanget. Bandets debutskiva var, och är fortfarande, av sådan dignitet att jag inte tvekar att kalla den en klassiker. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst från skivan men då jag alltid har uppskattat Bombtrack lite extra så får det bli den.
Matar vidare med ARCH ENEMY. Även här finns det ett antal låtar som hade kunnat passa. Jag får erkänna att jämfört med tidigare har tappat intresset lite för bandets musik. "Rise Of The Tyrant" var senaste plattan i bandets diskografi som jag verkligen uppskattade. Att jag då väljer ett måhända en ganska trygg låt, We Will Rise, får ni förlåta mig men det var svårt att motstå när den ligger på en skiva som ack så lämpligt heter "Anthems Of Rebellion".
Det var fantastiskt kul att lyssna på "Thelema 6" kan jag säga då jag valt en låt från den skivan. Det var verkligen inte igår jag lyssnade på den skivan, och det var fint att upptäcka att den fortfarande håller. The Act Of Rebellion skulle som titel betraktat ses som en programförklaring för detta magiskt förträffliga band.
Bruksthrash skulle man kunna säga att JUNGLE ROT står för. Det finns betydligt fler sämre band än detta gäng det kan vi slå fast, samtidigt som det finns en hel del bättre. Gillar man hockeykörer så är detta ett go-toband vilket ni kommer få ett fint exempel på i Rise Up & Revolt från "Kill On Command".
BORKNAGARs "Quintessence" är en skiva som jag lyssnat en hel del på, framför allt eftersom min absoluta favoritlåt av bandet, Colossus, återfinns på detta album. Detta är dock inte låten som är med på fredagslistan, utan (såklart) Revolt som är en fin låt som på ett bra sätt mixar vemod med lite brötigare inslag.
PHOBIAs grindcore är synnerligen värd att kolla upp om man inte känner igen bandet sedan tidigare. Det är rejält rens (såklart), men bandet lyckas gång efter annan att skriva låtar som verkligen sätter sig. Jag kan speciellt rekommendera "Cruel" ifall ni vill ha enskild skiva. Det är dock inte från denna platta som Revolt Your Life är tagen ifrån utan från "Unrelenting". Mosa på säger jag bara.
Refuse/Resist från "Chaos A.D.". Jag har alltid hållt både "Arise" och "Beneath The Remains" som bättre skivor än just "Chaos A. D.", men det är sannerligen inget dåligt däng som brassarna bjuder på även på denna skiva. Dagens SEPULTURA håller jag mig extremt långt borta ifrån då bröderna Cavalera i min mening var kärnan i SEPULTURA.
Från "Human 2.0" tar vi Resistance. Frågor på det?
Ypperliga enmansprojektet LIBERTEER släppte förra året en väldigt politisk skiva betitlad "Better To Die On Your Feet Than Die On Your Knees" som enligt ganska många måttstockar, men framför allt amerikanska kan anses vara rent revolutionär. Jag tyckte skivan var bra - jag tilltalades av vreden, drivet och larmet. Låtval: Revolution's Wick Burning Quick (pluspoäng för det skitnödiga nödrimmet).
Jag avslutar listan med dunderilskna och förträffliga NAILS. Jag märker att jag återkommer till bandets släpp från i år "Abandon All Life" som jag tycker är riktigt bra. Från bandets "Unsilent Death" tar vi programförklaringslåten I Will Not Follow - en mening som verkligen fångar själva kärnan i att göra revolt.
Kära läsare. Idag ska vi prata glada överraskningar. Vi väljer att fokusera på de där plattorna som man inte hade några som helst förväntningar eller ens förhoppningar på. Kanske var det så att vi inte ens kände till bandet, endast sett bandnamnet fladdra förbi och inte blivit inregristrerat i minnesbanken. Vi tänkte att det kunde vara lite roligare än att skriva om skivor som man faktiskt hade stora förväntningar på men som blev bittra besvikelser. Fy fan, det hade säkert varit ett kul inlägg att läsa, men då hade vi ju varit tvugna att återbesöka skivorna.
Så, vi startar med ett band som jag sedan jag på ren slump skaffade på inrådan av Chine-Fredrik har lyssnat oerhört mycket på. Och jag menar så oerhört mycket att jag hamnade i tidspress till deadlinen på Werock som var häromdagen. Bandet i fråga är SAHG, skivan "II". Inte det mest innovativa namnet på en skiva eller hur? Nä, precis. Musiken är dock flera universum genialare än titeln. Jag har valt öppningslåten på skivan Ascent To Decandence. Jag föll direkt - hårt och skoningslöst - för det bestialiska sväng bandet uppvisar. Det är rent beroendeframkallande.
Jag har lyssnat på IN FLAMES sedan många år tillbaka. Första gången jag hörde musik av bandet var på en fest i Lyckeby, Karlskrona hemma i kompisen Håkans föräldrahem. Låten hette Pinball Map, skivan "Clayman". Jag föll direkt kan jag säga och njöt under många år av bandets musik. Sen kom "A Sense Of Purpose". Jag vet inte om ni tänkt på det men så fort ett band sätter titlar som låter som programförklaringar, så är skivorna sällan bra. Det finns många exempel på detta. Jag tyckte inte att "Sense..." var speciellt bra. Där fanns ljusglimtar, men som helhet tyckte jag inte skivan kunde leva upp till de nivåer som bandet haft tidigare. Det var därför som jag inte såg speciellt mycket fram emot "Sounds Of A Playground Fading". Singeln Deliver Us var inte speciellt övertygande heller. Det var därför oerhört skönt att bli överbevisad, överkörd, ja, övertygad att IN FLAMES fortfarande hade musikaliska superkrafter att ta fram. Deliver Us är fortfarande en av de svagare låtarna på skivan. Resten av materialet är till stora delar oerhört bra. Jag gillar speciellt Darker Times som har en grym refräng, så därför har jag valt den.
THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA. Ett tips jag fick av Karl Baker, en kille med koll på musik. Jag hade totalt missat bandet. Det jag fick veta var att Björn Strid var med. Ja, dra åt helvete vad han är med. "Internal Affairs" är en skiva av sådan dignitet, värdighet och spelglädje att jag var tvungen att sätta den på plats 2 på årsbästalistan förra året. Tack för det Kalle säger jag bara! Transatlantic Blues är en 8:22 minuter lång njutning.
Ja, sen ska vi prata powermetal. Jag har ju gjort min åsikt klar vad gäller denna subgenre vid ett flertal tillfällen.Men jag kan inte förmå mig själv till att förneka de uppenbara kvaliteterna i det låtskriveri som, självfallet, tyska ALPHA TIGER uppvisar på "Beneath The Surface". Det är faktiskt en ganska ny skiva som jag har recenserat för WeRock. Kanske att texten ligger uppe redan nu. Ni får kolla helt enkelt.
BORKNAGAR kommer härnäst. Jag har ju haft bandets musik med tidigare. Jag tycker att bandets "Quintessence" är en verkligt bra skiva - Colossus är en grym låt som jag kan lyssna hur mycket som helst på. Anledningen till att jag valt just den låten är att jag för många år sedan hörde låten men hade inte någon som helst möjlighet att ta reda på vilka som hade gjort låten, eller vad låten hette för den delen. Därför är jag oerhört glad att polaren Adam spelade låten på en fest så att jag kunde få vetskap om låten.
2008 var jag på Wacken för första gången. Lineupen var episk. Det första bandet festivalen gick ut med var IRON MAIDEN. Sen fyllde man på med bland andra AT THE GATES, CARCASS, OPETH, SOILWORK, GORGOROTH. Det var magiskt bra. Jag kan helt ärligt säga att rent lineupmässigt har jag varken förr eller senare varit på en bättre festival. Men det var inte det jag skulle komma till, utan Henriks reaktion när han fick reda på att CYNIC skulle spela. Han var helt enkelt jävligt glad och var monomant besatt av att vi skulle gå på konserten. Det enda jag visste om bandet var att de hade släppt en enda skiva. 1993. Precis. Sedan hade bland annat trummisen Sean Reinert och gitarristen/sångaren Paul Masvidal spelat med DEATH. Det faktumet gillade jag. Jag hade, som ni förstår, inga som helst förväntningar på konserten. Ja, du glade säger jag bara. Jag kan förstå att dödsmetallvärlden dit bandet märkligt nog räknades, inte visste hur de skulle hantera "Focus" som låg oerhört långt före sin tid. Oerhört långt. Jag själv föll som fälld i farstun.
Kommer ni ihåg bandet FLESHGOD APOCALYPSE? Jag gör det. Jag glömmer inte heller första gången jag hörde musik från bandet. Svulstigt minst sagt. Bandet var ett av många namn som dök upp i ett mejl från Nuclear Blast när "Agony" skulle släppas. Själv var jag goddag yxskaft tills dess att jag började lyssna. Då blev det annat ljud i skällan.
TREPALIUM hade jag missat helt också. Tack vare Nosegarden upplyste mig om bandet har jag diggat fransmännen. Det är underhållande musik minst sagt. Skruvat sväng - inte minst i Sick Boogie Murder.
FAIR TO MIDLAND. Janne recenserade skivan "Arrows & Anchors" förra året. Robert har också skrivit om skivan. Jag har haft med låtar från plattan tidigare, men jag känner att jag vill påminna er om dennas förträfflighet. Whiskey & Ritalin är en magiskt bra låt som jag fortfarande flera lyssningar senare njuter fullt ut av.
Jag avslutar min del av listan med SYSTEM OF A DOWN. Konstigt? Ja lite kanske. Bandet var ett av många som jag upptäckte i Henriks bil på vägen till repan. Den mannen har koll.Själv hade jag dömt ut bandet som ett muppband som inte var värda att ta på allvar. Idag vet jag att de är ett muppband som man bör ta och ge the benefit of the doubt, haha! B.Y.O.B. var den första låten jag hörde med bandet. Resten är historia.
/Martin
- Pausfilm -
Jag har alltid gillat ENTOMBED men efter "Wolverine Blues" kom det ett gäng mellanplattor som jag inte direkt blir förbannad av att lyssna på men som inte heller får mig att hoppa jämfota av glädjefnatt. De liksom bara är. Förväntningarna på "Morning Star" var därefter, något ljumma med andra ord. Plattan visade sig dock vara bättre än jag trodde, inte på något sätt bättre än "Left Hand Path", "Clandestine" eller "Wolverine Blues" (denna fantastiska treenighet), men ett steg i rätt riktning. Vi lyssnar till About to die.
De senaste åren har det börjat smyga sig in musik med klart gubbrockiga kvalitéer i undertecknads medvetande och hörselgångar. Måhända ska vi alla den vägen vandra men jag blev ändå rejält överraskad när det visade sig att jag föll som en fura för GRAND MAGUS "The Hunt". Det finns många guldkorn här men jag har valt Iron Hand, en låt som jag utan att skämmas erkänner att jag närmast lyssnat sönder och samman. Trots att det är traditionell heavy metal det rör sig om, en genre som jag egentligen inte gillar så värst. Ja, vad ska man säga? När fan blir gammal blir han tydligen religiös.
Nästa band går också i rockens tecken, SAHG visste jag inte ens om att de fanns förrän kollega Bensch inhandlade deras skiva härom veckan, vilket jag fick nys om efterhand. Jag snokade något skeptisk upp det hela på spotify, lyssnade igenom och började tralla med nästan omedelbart. Det kommer ni också att göra misstänker jag. Tralligt och svängigt är nämligen bara förnamnet när den här allstar-gruppen från Norge drar igång. Försök sitta stilla till Baptism of fire, I dare you.
Vi stannar kvar i Norge en stund för VREID, ett band som i teorin borde vara bra. Ett hyfsat klart black metal-ljud med lite melodiska inslag, lite dödsmetall, lite sväng samt en gnutta vikingametal (som man både kan ha och mista om ni frågar mig). Jag säger i teorin, för jag anser att få metalakter (läs: BURZUM) kommer undan med att sjunga på norska (okej, KVELERTAK funkar också). VREID är inget undantag från denna regel. Därför blev jag glatt överraskad av The Way of the Serpent som är ett smakprov från kommande skivan "Welcome Farewell". Jag tycker det bådar gott på många sätt, språkligt som ljudbildsmässigt.
Vi vandrar vidare till BARREN EARTH. Jo, jag vet att det har pratats en hel del om dem här i bloggen tidigare men jag vill ändå framhålla "The Devil's Resolve" som en utomordentligt bra platta. Blev glatt överraskad av att upptäcka den.
Dagens ballad står AORIA för med A Slow Moving Storm. AORIA är en bortglömd pärla, jag hade aldrig hört talas om dem förrän jag snubblade över "The Constant" av en ren slump. Att det är rensång det handlar om gör ingenting alls, bara att luta sig tillbaka och njuta av melankoli och mys-elände.
Nej, vi tar en ballad till när vi ändå är igång. Att DAYLIGHT DIES existerade hade jag inte den blekaste aning om tills för några månader sedan då deras skiva "A Frail Becoming" dök upp som ett "what's new"-tips i Spotify. Jag lyssnade igenom och gjorde en mental tumme upp. Har ni inte hört det här tidigare är det dags att spetsa öronen nu.
Något lite mer upptempo med HATE och Trinity Moons. Jo, man kan tycka att det är en del influenser från landsmännen BEHEMOTH med i bilden här men likväl är det kvalitativ musik detta trallande gäng bjuder oss på. Värt en extra lyssning om ni frågar mig.
THE PROJECT HATE (som också har ett gäng romerska siffror efter sitt namn) lyckas med konststycket att göra den kniviga genren industri-dödsmetall intressant. Det tycker jag att de ska ha en eloge för.
Avslutningsvis tar vi en titt på occult/doom/stoner-vågen som väl inte har gått någon förbi vid det här laget. Jag tänker på band som BLOODY HAMMERS, GHOST, YEAR OF THE GOAT och liknande retrogäng. Men framför allt tänker jag på UNCLE ACID AND THE DEADBEATS. Fenomenalt svängiga I'll cut you down får den äran att avsluta fredagslistan för vecka 7. Adios!
I Norge vet man hur man gör metal - det är nedanstående skivor bra exempel på.
Nominerad: "RIITIIR" - ENSLAVED.
Det här är ganska kul - jag har faktiskt inte hållt ENSLAVED som ett viktigt band för mig personligen. Men "RIITIIR" har ändrat på det faktumet. Mörk, majestätisk, mastodontartad skulle man kunna säga att denna skivan är. Med råge. Och det blir sällan ointressant.
Nominerad: "Urd" - BORKNAGAR.
Du glade vad jag har lyssnat på "Urd" under det gågna året. I mycket beror det på att nu har ICS Vortex återvänt till fållan med sin fullständigt episka sångförmåga. Låtarnas kvalitet är också bra mycket bättre än de varit på länge tycker jag.
Nominerad: "Rise, Vulcan Spectre" - NEKROMANTHEON
En av årets mest hypade skivor. Bandet har gjort en solid, skitig, frustande thrashplatta med en produktion värd att hoppa på ett ben för som med rätta är värd alla lovord. Det tror jag att ni kan konstatera efter att ha lyssnat på titellåten.
