Fredagslistan 2023, vecka 20: Garage Days Re-re-re-revisited

METALLICA. Det finns inget mer att skriva, egentligen. Bandet människor älskar, hatar, älskar att hata, hatar att älska. Själv upptäckte jag dem kring Load/Reload, förstod snabbt att kort hår betydde lam rock och dök snabbt ner i Cliff Burton-eran, och där är jag kvar, med ojämna mellanrum mellan lyssningarna. Utan Burtons spel, stil och legend hade jag nog inte börjat spela bas själv, så bara där har jag mycket att tacka det bandet.

 Något annat jag kan tacka Metallica för är att de aldrig hymlat med sina influenser och sitt ursprung. De har alltid burit sina favoritband på ärmarna, både sjuttiotalets klassiska hårdrock och åttiotalets NWOBHM, och en hel del annat. Och det är vad jag vill lyfta idag: band som jag upptäckte via Garage Inc.-dubbeln i späd ålder - 12 år när den släpptes - och som följt med mig sedan dess. Eller bara riktigt jävla bra rock.

Listan hör ni här!

 

1. DIAMOND HEAD - Helpless. I egenskap av Lars Ulrichs absoluta favoritband har DH en stor del av sitt arv Metallica att tacka. Men bortom live-standarden Am I Evil? gömmer sig en del riktigt, riktigt bra tidig new wave-hårdrock (och en del riktigt tråkig sådan - de tog liksom aldrig riktigt fart). När jag började treva mig fram bakom ett trumset för några år sedan var Diamond Head väldigt bra att öva till. Här hör ni en grym liveupptagning redan från 1979.

2. HOLOCAUST - Small Hours. Hur ond och dunkel är inte den här låten? Som en spökoperett i doom-format: And I try to get through to you / In my own special way / As the barriers crumble / At the end of the day... 

3. KILLING JOKE - The Wait. Lite post-punk! Eller goth? Depprock? Oavsett. Efter närmare 15 års jäsning, utöver några smakprov från nya skivor, insåg jag Jaz Coleman et als storhet runt 2013. Ett av de bästa brittiska banden någonsin, egensinniga och stenhårda rakt igenom. Alla måste lyssna.

 

4. MOTÖRHEAD - Overkill. Kommentar överflödig. Trion Lemmy - Fast Eddie Clarke - Philthy Animal ÄR det tuffaste som hänt rocken, någonsin och för evigt. Och den här låten är det tuffaste Motörhead någonsin gjorde. 

 

 

5. MERCYFUL FATE - Evil. Är Diamond Head evil? Nja, det kan diskuteras. Är King Diamond evil? Nåt så in i helvete! Metallicas medley av låtar från de danska satanisternas debutplatta var tekniskt sett den första black metal jag hörde, och vilket underbart fördärv det ledde ner i...

6. BLUE ÖYSTER CULT - Astronomy. Har jag nämnt att BÖC är ett av världens bästa band? Om inte kan ni kolla de här föregående inläggen HÄR och HÄR. Astronomy etsade sig direkt fast i min puberterande hjärna och har stannat där, i takt med att livet fortsatt och BÖC-kulten grott i mig. Den spelades av en vacker slump som sista låt på min trettioårsfest, och den dag jag lämnar jordelivet så ska ni spisa den vid likbålet. And the light that never warms...

 

7. H.P. LOVECRAFT - Wayfaring Stranger. Vänta va, Metallica brydde sig väl aldrig om psykrock? Nej, och mitt intresse i den genren är rätt ytligt, men däremot är vi alla vänner av kosmisk skräck. The Thing That Should Not Be introducerade mig för skräckmästaren, och med hjälp av Delta Förlag och Tvååkers bibliotek förändrades mitt liv till det mörkare med hjälp av Providence mest xenofoba gentleman. I slutändan ledde det till en kandidatuppsats på universitetet. Och Wayfaring Stranger är en fin bit med.

Så, ja. Oavsett hur trött man är på dansken och Papa Het, och hur tråkiga skivor de än hostat upp de senaste trettio åren - en diskussion för sig - har de haft ett visst inflytande på mitt lyssnande och mitt liv, som jag inte kan bortse från. Alltid något!

 

Nu fortsätter vi långhelgen! Lyssna på listan här!

/Andreas

 

Fredagslistan 2022, vecka 49: Vinterlistan

 

Vintern har anlänt med besked, kylan tränger sig på, mörkret ligger tätt över stad och land. Klart vi ska ha en lista på det temat! Att fylla listan med frostbiten svartmetall vore för lätt, så vi håller oss till andra genrer idag. 

Lyssnar gör ni här!

AMEBIX - Winter ("Winter" 7", 1983). Enkelt val. De brittiska crustkungarnas karga härj väcker inte direkt några associationer till snötäckta landskap i signad juletid: snarare gråmulen snålblåst som tränger sig in genom golvplankorna i ett fallfärdigt squat där bandet själva ligger och frossar av sig gårdagens sil. Hårt liv, hård musik.

WARLORD - Winter Tears ("Deliver Us", 1983). Klassisk melodisk heavy metal från Amerika. Kyrkogårdsmelankolin ger låten en närmast gotisk klang. Svårt att skriva mer: det här är så bra att jag ryser.

WINTER - Eternal Frost ("Into Darkness", 1990). Ännu enklare val. Amerikansk dödsdoom av det riktigt tunga slaget med föredömligt kort diskografi. Åter igen inte musik som för tankarna till pittoreska Jenny Nyström-landskap: här är det grus, aska, skit och sorg som täcker både skog och mark. Och John Almans stämband, låter det som.

 

 

 

KILLING JOKE - Wintergardens ("Brighter than a Thousand Suns", 1986). Efter deras rått gotiska postpunk-ursprung runt 1980, innan deras pånyttfödelse som industrimetall tio år senare, hade britterna i Killing Joke en lite glansigare, poppigare period, som många verkar avfärda men jag håller högt. Jaz Colemans lena stämma döljer många mörka och djupa hemligheter.

ARCTURUS - Hufsa ("Sideshow Symphonies", 2005). Vissa menar att vintern kommer till oss för att Hades var kärlekskrank och kidnappade tjejer. Andra skyller på Kung Bore, eller på Jordens lutning ifrån solen. Sanningen är så klart att kylen, den kommer från Mårran - i Norge känd som Hufsa. Kyla, ensamhet, sorg och mörker i en gestalt. Inte konstigt att Norges mest teatraliska black metal-relaterade band skrev en av sina bästa låtar om henne (det var omöjligt att helt undvika svartmetallen). 

"Evig vinter er hva jeg er - Du er redd når jeg er nær..."

Trevlig lyssning i bister midvinternatt önskar Andreas!