Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

fredag, januari 27, 2017

God fredag kamrater!

Veckans lista består till stor del av black metal av det mer ambienta slaget. Ont ska ju med ont fördrivas och vad är bättre att mota januarimörkret med än en svavelosande tur i beska ljudlandskap? Noll och intet. Vi kör!


DER WEG EINER FREIHEIT är först ut och det här är en ny kärlek för mig som dök upp som tips i Spotifylistan. Jag blev så glad som en bara kan bli av riktigt väl utförd extremmetal att jag höll på att trilla baklänges! Season of Mist har signat detta tyska gäng och det har de gjort helt rätt i. Bandet bildades 2009 och har hunnit släppa tre fullängdare till dags dato.

Jag har valt öppningsspåret Repulsion från "Stellar" men hela skivan är lika bra så gör er själva en tjänst och lyssna igenom den från början till slut. Kraften i eländet i den här musiken tycker jag påminner om ANAAL NATHRAKH fast med nerdraget tempo. Mässande svartmetall med riktigt tung frenesi. Rensång blandas med häxväs, blastbeats med melodislingor. Bara att gå ner i fosterställning och börja dyrka Satan på en gång. Fem av fem äpplen!


NIGHTBRINGER härnäst, från Colorado. Även här vankas det black av episka mått, det hör vi redan i de inledande tonerna av Serpent Sun som ligger på albumet "Terra Damnata". Det skandinaviska arvet ligger nära i ljudlandskapet (tänk WATAIN) och NIGHTBRINGER lyckas väva in en fenomenal luftighet i musiken, vilket är angenämt som kontrast till intensiteten i sången. Vän av bildkonst kan även spana in skivomslaget lite närmre, herrejistanes vad grannt det är!

Om en dessutom har en faiblesse för ockultism kan det intressera att läsa dessa rader där bandet beskriver innehållet: “From the Low House of Black Apollo logoi resounds from the heart of the world, is answered in the heavens by the trumpeting angels of apocalypse, the clarion of an aeon's end. The eight tracks presented here are eight aspects of a sorcerous path that shines like dreadful starlight in the long night of the close of the Kali Yuga."

Tredje bandet för dagen heter MURG och kommer från mina gamla hemtrakter, nämligen Bergslagen! Vargens ständiga vakan ligger som låt nr sex på fullängdaren "Gudatall" som är en skönt smutsig historia. Avskalad, rå 90-talsblack utan onödig garnering med riktigt snygga riff rakt igenom. Har vi hört det förut? Ja, det har vi - fast ändå inte. För trots de solklara influenserna från tidigt -90tal känns det här nytt och fräscht. Som att kliva ner i en helt ny svartmetall-grotta och bara njuta av kylan och lukten av gammal härsken jord. Av bandbilderna att döma rör det här sig om två gärningspersoner (vars identitet ännu icke röjts) som fotas iklädda svarta luvtröjor och med snöig skog som fond. Trve? Jajjebox!

THRÄNENKIND härnäst. Jag som har mycket decimerade kunskaper i tyska språket letade mig in på bandets hemsida och fick som svar på min i undran rynkade panna veta följande: "THRÄNENKIND came to be in 2007 near Munich in the south of Germany. The band name could be translated as "child of tears" or "child that causes tears" and was chosen as contrast to the "grim" and cliché names in black metal. The name links the open-minded and savage nature of children with the depressing artificial realities of modern human society." Så nu vet vi det!

Bandet skriver om anarkism, frihet och människans förhållande till naturen och låter post- (rock/metal/valfritt) så det skriker om det. Och de gör det riktigt riktigt bra! Ledsna plinkgitarrer som går över i blastbeats och melodier som trixar sig ända in i hjärteroten. Lyssna och kapitulera till Desperation, go' vänner. 


Vad gör egentligen Nergal hela dagarna, när han inte pysslar med BEHEMOTH? Den gåtan vet jag numera svaret på, han har nämligen ett sprojlans nytt sidoprojekt med John Porter som heter ME AND THAT MAN. Det här är country/folk med en känsla av svärtad Nick Cave. Inte ett dugg metal men vi behöver något att pigga upp oss med så här på sluttampen och då passar My church is black som handen i fredagshandsken.

Albumet som låten är tagen från ska enligt utsaga heta "Love Is A Dog From Hell" (vilket ju också är titeln på en bok av Bukowski) men releasedatumet är än så länge bara angett som det något luddiga "early 2017". Jaja, kom igen already med sträckbänken säger jag - det ÄR ju tidigt 2017 nu! Jag är personligen svinigt nyfiken på hur resten av skivan kommer att låta.
Min gissning är att det blir våldsamt bra!

Ha en helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017: vecka 4 - Januarimörkret

Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - Persefone

fredag, januari 20, 2017

Gott folk!

Om ni följt med bloggen ett tag så vet ni att ett band som jag har ett väldigt gott öga till är andorranska PERSEFONE. Deras kommande skiva "AATHMA" är en av de mest emotsedda albumen för 2017 för mig. I veckans fredagslista som består enbart av material från denna fantastiska orkester så listar jag fem personliga favoritlåtar av bandet. Det blir alltid en smula märkligt då man tar låtar ur sina kontexter - för PERSEFONEs plattor förtjänar sannerligen att lyssnas på i sin helhet - men det blir också väldigt tydligt vilken enorm utveckling det här bandet har haft sedan debuten - inte minst produktionsmässigt.

Vi kör!

PERSEFONE debuterade med "Truth Inside The Shades" 2004. Då hade bandet varit aktivt i 3 år. Skivan gavs ut på ett litet franskt bolag som heter Adipocere Records. Såklart seglade skivan fullständigt utanför min radar. Det här är den sångmässigt mest mångskiftande skivan i bandets diskografi. Här finns rensång, högpitchad growl och mörkare growl, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Men sången åsido - det som jag tror de flesta kommer gå igång på, och gick igång på vid tiden för utgivningen, är nivån på spelskickligheten. Låt vara att några förmodligen tyckte att bandet tog en för stor tugga med kompositionernas längd, för mig personligen har låtar med över 10 minuters längd inte varit ett problem på bra många år. Jag har valt titellåten från den här skivan. Den är fullständigt episk, storvulen och brutalt eklektisk.

Vi hoppar fram två år och till skivan "Core" som är en tematisk skiva om myten om Persefone. Den här skivan gavs först ut på numera nedlagda japanska labeln Soundholic i en ganska begränsad upplaga. Under flera år gick det inte att få tag på skivan, tills dess att bandets nuvarande bolag ViciSolum beslutade sig för att ge ut en nymixad version av skivan. Att bandet här har tagit ytterligare steg på stegen är väldigt tydligt. Jag tycker att bandet har utvecklat sig mer mot en egen identitet om jag jämför med debuten där influenser som DREAM THEATER och SYMPHONY X var ganska påtagliga. "Core" har framför allt mer musik - debuten var 43 minuter lång, "Core" klockar in på långa 1 timme och 13 minuter!

2009, och en klart japaninspirerad skiva med samurajtema. "Shin-Ken" såg bandet fortsätta med att skriva långa skivor - egentligen är ju debuten undantaget från regeln - och ytterligare några medlemsbyten. Och som vanligt tar bandet i från trossbottnen med en skiva som kanske är den skiva i diskografin som jag återvänder minst ofta till. Jag har valt Fall To Rise för den har ett sånt otroligt fint gitarrarbete. Det glöder om strängarna!





2013 släpptes "Spiritual Migration" på svenska ViciSolum. Det var här som jag upptäckte bandet och föll så brutalt hårt. Min kärlek till det här albumet har jag demonstrerat så ofta - senast utnämnde jag skivan till den bästa som har givits ut mellan 2006 och 2015 i en artikel på WeRock - att det nog finns en hel massa människor i min bekantskapskrets som tröttnat på mitt tjatande om den här skivan. Jag har valt två låtar från "Spiritual Migration" - The Great Reality som förra året återigen seglade upp som en av de mest spelade låtarna för mig på Spotify. Jag tröttnar verkligen inte på den här låten, och då framför allt partiet som tar sin början runt 4-minutersstrecket. Trummisen  Marc Mas trummande - och i synnerhet fillet vid 5:18 skickar trots alla tusentals lyssningar fortfarande rysningar längs ryggraden. Den andra låten är titellåten - en 8 minuters uppvisning i majestätisk pomp och värdighet.

Jag misstänker att PERSEFONE kommer vara ett band som jag väljer att slå följe med under många år framöver. Kommande skivan "AATHMA" som släpps i slutet av februari visar återigen på ett band som levererar musik som känns på riktigt. I väntan på själva albumet som delvis finansierades genom en crowdfundingkampanj har bandet lagt upp en teaser på 15 minuter.


/Martin





Hur blev egentligen årsbästalistan 2016?

måndag, januari 16, 2017

Gott folk!

Efter alla satans inlägg om vilka skivor som skulle komma ifråga på årsbästalistan 2016, så kanske ni skulle vara intresserade av att veta vad jag faktiskt bestämde? Tänkte väl det, haha!

Så här såg min lista ut - den gick live på Werock.nu för några veckor sedan.
Topp 10 skivsläpp

10. ”The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. ”The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.
9. ”Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. ”Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.
8. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i ”Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot ”Winter” nästan varje dag.
7. ”Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar ”Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.
6. ”The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på ”rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. ”The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. ”The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.
5. ”The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att ”The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!
4. ”Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns ”Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. ”Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!
3. ”Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. ”Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!
2. ”Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på ”Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.
1. ”The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då ”The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.
Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på ”The Violent Sleep Of Reason”.
Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på ”Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på ”The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.
Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. ”Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.
Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis ”Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och ”The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.

Fredagslistan 2017, vecka 2: Eftersläpande från 2016

fredag, januari 13, 2017

Gott folk!

Välkomna till ytterligare ett år av vårt rent stolligt långtgående projekt som vi kallar fredagslistan. Jag har tappat räkningen på hur många år vi kört detta musiktipsarrace, men det är minst 5 år som jag, Susanne och Alex har grottat ner oss i vanvördiga mängder musik och grävt fram tonala övningar som vi tycker är värda er tid, uppmärksamhet och musikanläggningar.

Den här veckan så kommer jag, ofrånkomligen, att dröja mig kvar i 2016 års utgivning. Jag hade ambitionen att köra nyare musik, men dels har det inte släppts så mycket än, och det som släppts gav vid stickprov inte så jävla mycket feeling om jag ska vara helt ärlig. Och det vill vi ju att den musik som vi tipsar om ska ge!

I vilket fall - Fredagslistan 2017, nummer 1: Vi kör!

Jag läste om den här skivan på Angry Metal Guy och blev lite sugen på att kolla in den, då den sades påminna lite om A PERFECT CIRCLE som är ett band som jag gav ganska mycket lyssnartid under början av 2000-talet. Och jag blev inte besviken över den tonkonst som THE RETICENT bjuder upp till på "On The Eve Of A Goodbye". Detta är svårt känslosam musik, så pass att recensenten på Angry Metal Guy rekommenderade att du inte ska lyssna på plattan på offentliga platser då den hotar att överflöda tårkanalerna. Detta är en platta som handlar om självmord. Och den gör jobbet alldeles fantastiskt, då känslan av sorg är nästan helt överväldigande plattan igenom. Det spelar liksom inte så stor roll att musiken ibland går i snabb takt, för sången är helt dränkt i känsla.

"Slow Forever" av COBALT. Det här är extremt eklektisk black metal från tvåmannabandet med hemmavist Greenly i Colorado. Jag är helt fascinerad av den här skivan som kollega Robert satte på sin personliga årsbästalista. Det drar åt alla möjliga håll, det är ystra krumsprång musikaliskt, illtjutande sång och nästan countryfeeling emellanåt. Jag kan tänka mig att det inte är alla av er som kommer uppskatta COBALTs ganska så krävande och intrycksfyllda musik. Men jag tycker sannerligen att ni ska ge den en chans.




Nu blir det ett helvetes genrebyte. Indiska KRYPTOS bjuder på en totalt ooriginell hybrid av thrash och heavy metal. Jag är fullt beredd att köpa det här gängets musik mycket beroende på det extremt smakfulla omslaget till skivan. Nä, skojar bara, haha! Jösses, vad i hela helvetet ska jag säga om omslaget? Inte ens titeln på skivan borde få mig att gå bananas - "Burn Up The Night"?! I vilket fall - KRYPTOS övertygar mig med sitt hysteriska patos och rena vilja att faktiskt skita i rådande konventioner om vad som är coolt och bara spela musik direkt från hjärtat. Gott så!



Kanadensiska ANCIIENTS fick en stor del av metalvärlden att haja till med sin hyllade debut "Heart Of Oak" som kom 2013. Jag fastnade aldrig för den skivan på allvar, men när jag nu lyssnar på senaste skivan "Voice Of The Void" börjar jag fundera på om jag inte ska gå tillbaka och ge debuten en chans till. Det här gängets progressiva metal med extreminslag har helt plötsligt blivit något som jag gillar. Jag har faktiskt ingen egentlig ursäkt för att jag inte kollat in "Voice Of The Void" annat än min tidigare inställning. Inledande låten Following The Voice är nämligen så bra att jag får näsblod.


Jag har börjat utforska stoner också. Den här musiken är släpig så det förslår, men när kollega Amelie rekommenderar nåt så brukar jag ofta ge det en chans. EL CACO sölar dock inte till det hela vägen. Öppnaren Curious är en koklockestinn och fint drivande låt som har en satans energi som jag verkligen gillar. Det är riffdrivet, såklart, och påminner en del om hur Josh Homme lirar, utan att för den sakens skull sakna egen identitet. Jag blir definitivt mer sugen på att kolla in fler skivor av bandet.




/Martin