Fredagslistan 2023, vecka 50: Oscar K sammanfattar året 2023

Detta år har som vanligt gått ovanligt snabbt och samtidigt olidligt långsamt i min värld. När alla håller på och kollar på sina Spotify Wrapped kan jag lätt konstatera att det inte är mina musikval som har skapat listan. Det är min dotter som har kidnappat min Spotify annars skulle inte Blackpink och Hooja toppa den. Bortser vi från det så har jag ändå hittat en del grejer under året som gått. Inte bara via Spotify utan även Bandcamp och Youtube. Jag inser ganska snart att denna lista inte är någon sorts topplista men kan fungera som ett tidsdokument över låtar och band jag har tyckt om detta år. Nåväl, nu kör vi igång.

Terrestrial Hospice - Caviary to the general (2023, Ancient dead productions)

Terrestrial Hospice är ett polskt tvåmannaband som manglar på i samma genre som svenska Craft. Jag får också lite vibbar av Svartsyn inte minst på sången.

Det är välspelad och hatfull black metal med långsammare partier och det är väl kanske i de partierna bandet mest liknar Craft. 

Tidigare skivor av bandet minns jag som än mer vansinniga men här stannar de lite upp för att rocka till det och jag hör även synthmattor som påminner om grevens sätt att slänga på ljud över låtarna. 

Trots det bistra och ondskefulla omslaget i svartvitt är det överraskande melodiöst men inte på det finska sättet som jag brukar föredra. 

Jag kan starkt rekommendera denna skiva för den som vill ha en dos av modern black metal som varken är raw eller för välpolerad. Melodierna sitter och jag kommer på mig själv med att gnola med i låtarna. Kanske inte den bästa skivan detta år men lite mysigt sådär. 

Låt : Terrestrial hospice - In the streams of Phlegethon

Trivia: Min goda vän Cartan hörde låten och sa till mig att riffet påminner om Lolita Stasi med deras låt ”Katharsis” från skivan "Ruhr" som kom 2005. Efter att ha hört den låten kan jag bara hålla med. Det är kanske så att jag egentligen gillar Lolita Stasi helt enkelt? 

                                                        Omslaget ser väldigt tyskt ut 

Spirit Possession – Of the sign...(2023, Profound Lore Records) 

Spirit Possession är ett tvåmannaband från Portland, Oregon och borde enligt många direkt diskvalificeras då amerikaner inte anses kunna spela black metal alls. Den som tycker så har helt fel. Det är ett gravt misstag om man inte kollar in den kanadensiska black metal scenen som är helt fantastisk. Dessutom vill jag påstå att både Negative Plane och Funereal Presence har släppt skivor som spöar många europeiska black metal band med hästlängder. Nog om det. Jag fick upp ögonen för Spirit Possession i och med deras första fullängdare då jag som vanligt sökte runt efter något som kunde stilla mitt sug efter en ny Katharsis (tyska bandet alltså) skiva. Då såg jag att någon benämnde bandet som ”mini-Katharsis” och jag kan säga att personen hade helt rätt. Speciellt sångaren i Spirit Possession har en stil och ton som är kusligt lik Drakh från Katharsis. Detta förstärks också genom att de använder samma typ av reverb och effekter på sången som tyskarna. Omslaget som ni kan se är också lite fräckt och färgglatt.

Musikaliskt pratar vi om thrashig, febrig, desperat och manglig black metal. Jag minns också att verkligen gillade trummorna och det är ett starkt plus. 

Spola fram tre år och nu kommer nästa giv från Spirit Possession. Jag lyssnade igenom skivan ett par gånger när den kom men den fastnade inte hos mig. Efter ett par månader kom jag tillbaka till skivan och den klickade. Jag skulle påstå att den senaste fullängdaren fortfarande är väldigt influerad av Katharsis men att de numera har utvecklats och gör lite mer minnesvärda låtar. 

Kan starkt rekommendera denna skiva till dig som gillar Nifelheim, Hellhammer och när Darkthrone är på sitt mest Celtic Frostiga humör. Det kan verka ironiskt att låten jag väljer här ska visa på ett eget låtskrivande då jag tycker att vissa partier starkt påminner om Katharsis fantastiska låt ”So Nail the Hearts” men ändå.

Låt: Spirit Possession -Hierarchical Skin

Zëptenvr - Messe pour un mort-né (2023, Demo)

Ingen riktig årslista är komplett utan åtminstone ett ”häx-black metal” släpp. Vi som gillar denna skit är ju en trogen skara. Oavsett om det handlar om polska genier som Cultes Des Ghoules eller uppstickare som Hagzissa (topp tre skivsläpp 2019 om du frågar mig) så finns det något speciellt i detta. Här har vi Zëptenvr som verkar vara ganska anonyma av sig. De har släppt två demos varav ett i år. Bandet ska enligt egen utsago komma från de franska alperna och konceptet bygger på någon lokal legend där bandnamnet ska ha varit en häxa. 

Musikaliskt då? Jo det är ju ganska mycket som franska Darvulia, det är mystiska oklara texter på en habil grund av tunna gitarriff där det också blandas in en massa olika instrument och ljudeffekter. Självklart finns det häxskratt och allmänt vansinne men också lite sorgliga partier med dragspel (?) och annat. Eftersom min förståelse för franska och framförallt olika dialekter är i det närmaste obefintligt kan jag bara konstatera att titeln på demot kan översättas till ”Mässa för en dödfödd” och låter mina lingvistiska kunskaper stanna vid detta. Häx-black metal är en ganska smal och speciell genre och den som skapas i Frankrike och länderna däromkring är också ännu mer smal. Jag däremot gillar allting med detta, kan rekommenderas till dig som diggar de två första Darvulia släppen. 

Låt: Zëptenvr - Obéissance á la nuit (det blir hela demot i en länk)

Korgonthurus – Jumalhaaska (2023, Woodcut Records)

Finska Korgonthurus är tillbaka. Jag visste inte om jag skulle hinna få med bandet på listan då albumet släpptes i slutet av november men smakprovet som släpptes visade sig inte ljuga. Jag hittade en digital kopia av skivan på en tveksam blogg. Detta är på många sätt en blandning av bandets äldre och nyare stil. Det pratades lite om en återgång till det mer långsamma, depressiva och meditativa som fanns på skivan ”Marras” och även på de 7” som kom innan 2009. När jag fick höra delar av första spåret ”Lankeemus” förstår jag den tanken. Det är väldigt långsamt och depressivt. Men låten är också nästan fjorton minuter lång och efter ett par minuter börjar bandet piska på ordentligt i samma stil som på fullängdaren ”Kuolleestasyntynyt” från 2020.  

Vi pratar om  traditionsenlig finsk black metal, melodiöst men ändå rått och kallt. Lägg därtill Corvus röst som är svår att missta ta för någon annan. Jag vet att många ogillar Corvus som sångare i Horna och jag kan till viss del förstå det. Sången kommer mer till sin rätt i Korgonthurus när han också har ett större inflytande över låtskrivandet. Det är en klagande sångstil som vi känner igen från så kallade ”depressive suicidal black metal” band. Korgonthurus befinner sig i trakterna kring DSBM generellt. Texterna verkar handla till stor del om smärta och lidande men det finns också en underliggande djävulsdyrkan. Det som förvånande mig var de episka och atmosfäriska passager som bandet har lagt in i vissa låtar. Det för lite tankarna till Mgla på sitt gladaste humör.  Sen finns det vissa partier som jag vill påstå är lite influerade av både hardcore och dödsmetal. Både loggan och det grafiska har fågeln (kråka?) med så bandet bygger ju vidare på detta koncept också. Corvus är också det latinska namnet på kråksläktet.

Jag brukar ha med ett finskt släpp varje år på mina topplistor och detta år är inget undantag. 

Låt: Korgonthurus -Lankemuus (det blir hela skivan i en länk men det är första låten) 

Heáfodbán -s/t (2023,Northern Doom records)

Listan har plats för ännu ett nordamerikanskt band, Heáfodbán, detta gäng kommer från grungens Mecka, Seattle. 

Hade någon sagt att jag skulle ha med ett amerikanskt folk/ psykadeliskt ambient/ noise black metal band på min topplista skulle jag nog börjat skratta. Men nu är det som det är. Bandet har tydligen haft det lite struligt och den enda kvarvarande medlemmen är sångaren som också piskar trummorna i bandet. Heáfodbán är uttalat anarkister/kommunister vilket också känns ganska uppfriskande. Någonstans på nätet påstods det att sångaren inte sjunger några ord alls utan bara growlar, gläfser och skriker nonsens. Jag vet ärligt talat inte. 

Produktionen är verkligen kakburk. Necro är för snällt.  Trummorna är mixade så att de ligger i förgrunden och dränker det mesta. Ovanpå de elektroniska instrumenten slänger de på olika ljudeffekter och synthar. Bland annat häftiga kyrkklockor och mandolin samt noise element. Dessutom någon sorts flöjt vilket påminner om instrumenten som dyker på Volahns skiva ”Aq'Ab'Al” från 2014. 

Heáfodbán kan vara den mest svårlyssnade skivan jag har hört i år som fastnat hos mig. Även om Akitsa också släppt ett nytt album så finns Heáfodbán som ett värdigt alternativ till ljudterrorism. Jag försökte beskriva bandet för mig själv och jag har kommit fram till att det är lite som att Archgoat träffar Ride for Revenge för en jamsession där också Akitsa och Volahn är med. Tillsammans tar de alla droger som finns i världen och bestämmer sig för att spela in en skiva som skulle göra Wormlust och Skáphe stolta och slänga in lite hc breakdowns. Låter detta spretigt och omöjligt? Ja det är väl det till viss del men det är det närmaste jag kan komma för att försöka förklara hur bandet låter. Ni får prova själva. Omslaget är ju verkligen black metal med huvudet av en svartvit hund eller varg i någon sorts fetisch. 

Låt: Heáfodbán – Scalp altar 

Koldbrann - Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) (2023, Dark Essence Records)

Här hade jag egentligen tänkt att avsluta min lista men det går inte hoppa över att norska Koldbrann har släppt en ny 7" nu i december. Hittills har jag lyssnat på de två nya låtarna minst tio gånger var. Jag som verkligen avgudar bandet och deras släpp fram till "Vertigo" från 2013 som inte är särskilt kul har väntat på ett livstecken från bandet i flera år.  Koldbrann är ett av de band som gjorde att jag hittade lite tillbaka till black metal i allmänhet och till norsk sådan i synnerhet när de började släppa sina fullängdare. Andra kanske säger att Urgehal och Beastcraft var viktigare för den generationen av norsk black metal men för mig har Koldbrann och Ljå en speciell känsla som gör att jag återkommer till deras tidigare alster. Att Koldbrann senare gick mot en mer tveksam och "rolig" stil med konceptalbum och covers kan jag ha överseende med. 

Mannevond som kanske många känner igen från andra ett antal andra norska band och kanske på senare år främst från Djevel har lyckats spela in två nya låtar med Koldbrann. När jag fick höra att detta skulle ske för ett tag sen blev jag lite orolig att bandet skulle fortsätta i samma anda som deras senaste släpp men detta känns mer som en återgång till skivan "Moribound" från 2006 och även epn "Stigma: på kant med livet" som kom 2008. 

Inte riktigt lika intensivt och argt som de tidigaste släppen men ändå väldigt bra traditionell norsk svart metall. Mannevonds röst tycker jag är fantastisk. Han är en av de "nya" norska vokalisterna som gör att jag kan lyssna igenom lite tveksamma släpp med andra band av den enkla anledningen att han gästar som sångare. De två nya Koldbrann låtarna vi bjuds på fungerar för mig som en ganska bra aptitretare och jag längtar efter en ny fullängdare. Produktionen är naturligtvis lite mer modern och inbjudande men när jag lyssnar tycker jag det känns som trummorna ligger lite väl långt fram i mixen. Det är bara en smaksak och det gör att Koldbrann 2023 låter mer tufft och modernt än papperstunt och necro. Jag måste nog nu gå och lyssna på singeln en gång till. På ett sätt känns det väldigt tryggt och skönt att kunna få med ett norskt band på en lista som handlar om modern black metal.

Låt: Koldbrann -  Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) 

Det var det hela. Kanske inte någon best of 2023 men en inblick i vad jag har lyssnat på. Två omslag som är i kassettformat och bara det i sig är ju fint. Nästa år hoppas jag på fler finska släpp och ännu mer”häx black” metal för alla. 

Låtarna finns att lyssna på här.

10 i Topp 2008 Plats 1

OPETH – ”Watershed”

Mikael Åkerfeldt är ett musikaliskt geni, låt oss slå fast detta redan nu. ”Watershed” är en triumfatorisk ”comeback” för ett band som med sin originalitet når ut, mycket välförtjänt, till stora lyssnarskaror, och som verkar förföra oavsett om man gillar death metal eller progg.
Hade jag gjort en platta så fantastisk som ”Ghost Reveries” hade jag nog känt en fruktansvärd ångest över uppföljaren. Om Åkerfeldt med mannar har känt så, märks det inte ett spår av denna ångest på plattan. Min ursprungliga recension av skivan hade rubriken ”This is fucking Opeth!” för är det något band som så tydligt särskiljer sig från andra är det OPETH. Man hör från första tonen i bräckligt vackra Coil att det är OPETH man lyssnar på. Och bara en sådan sak att öppna med en lugn ballad med kvinnlig sång gör att man höjer lite extra på ögonbrynen.

Det är förstås extremt hög standard på låtarna – men min absoluta favorit sedan första genomlyssningen är brillianta Heir Apparent som är som ett tvärsnitt av allt det OPETH står för – låtlängd, brutala partier blandande med lugnare, Åkerfeldts fantastiska sång, och ett fullkomligt sanslöst sväng. Martin Lopez tvingades sluta, men jävlar i min låda vilken ersättare bandet har i Martin ”Axe” Axenrot som mosar med sitt fantastiska trumspel genom hela plattan; sväng, brutala blastbeats, kreativt och aldrig tråkigt att lyssna på. Men framför allt är OPETH ett vansinnigt samspelat gäng, som definierar tajthet på en nivå som få andra band kan nå upp till.

"Watershed" är en platta som kommer att stå sig mycket långt in i framtiden, på grund av sin originalitetsgrad, sina fantastiska låtar, men framför allt som ett mäktigt vittnesbörd över att OPETH fortfarande är ett av Sveriges allra bästa band, som fortfarande efter 9 plattor fortsätter att bryta ny mark på ett sätt som närmast framstår som självklart.

Heir Apparent

10 i Topp 2008 Plats 2

CYNIC – ”Traced In Air”

1993 års legendariska debutplatta ”Focus” av CYNIC har nu fått en uppföljare – och låt mig säga redan nu, ”Traced In Air” är ett mästerverk väl i paritet med bandets extremhypade debutalster.

CYNIC har aldrig varit och kommer aldrig bli ett band som är älskat av alla – det spretar som fan om denna bångstyriga fyrmanna-combo som helt verkar följa sina egna regler, i den mån den har några, i skapandet av musik som utmanar örat till bristningsgränsen. ”Traced In Air” är en förhållandevis kort platta, 8 spår som klockar in på cirka 38 minuter. Ingen torde bli förvånad när jag säger att plattan definitivt känns längre i en bättre mening än dessa 38 minuter.

Sångaren/Gitarristens Paul Masvidals sköra, bräckliga, eteriska röst svävar som en dröm ovanpå det bitvis hetsiga, bitvis lugna, ofta vackra, alltid pockade på uppmärksamhet soniska ljudlandskap som CYNIC skapar. Glöm sådana saker som vers, refräng, stick – plattan känns mer som en enda lång, vindlande, komplex orgie i originalitet. Bandet, som förutom Masvidal, består av trummisen Sean Reinert, growlande gitarristen Tymon och basisten Sean Malone är en ruggigt samspelt grupp musiker som verkar ha en fullkomligt fantastisk kommunikation med varandra.

”Focus” hade ett gäng fantastiska låtar, men produktionen anno tidigt 90-tal lämnade i alla fall för mig en del övrigt att önska. Detta är inte fallet med ”Traced In Air” där produktionen signerad av Masvidal och Reinert är fullkomligt, i likhet med det mesta på denna platta, lysande. CYNICs återkomst med ”Traced In Air” är utan tvekan ett av de bästa släppen år 2008, och är en platta som kommer, och bör, hyllas lika mycket som deras debutplatta för 15 år sedan.

Evolutionary Sleeper

10 i Topp 2008 Plats 3

DARKANE – ”Demonic Art”

Helsingborgs söner i DARKANE tillhör inte den skara band som pressar ur sig en platta vartannat år – ”Demonic Art” är gruppens femte alster sedan debuten med ”Rusted Angel” från 1998. Man har hunnit med att byta sångare två gånger sedan starten – Lawrence Mackrory gastade endast på debutplattan, sedan tog Andreas von Sydow över men slutade ett par år efter plattan ”Layers Of Lies”. Med nye vrålaren Jens Broman (även i The Defaced) har bandet gjort ett riktigt storkap – aggressivt på gränsen till nervpåfrestande ligger Bromans sång som en kil rakt in i trumhinnan.

En jämförelse med SOILWORK ger vid handen att DARKANE är mycket, mycket meckigare än sina kollegor, något som kom fram mer tydligt på föregångaren till ”Demonic Art” – den här gången verkar bandet ha satsat mer på raka rör och på plattan- i- mattan- thrash när den är som bäst. För detta är vansinnigt bra – frågan är om detta inte är gruppens bästa platta överhuvudtaget. Det finns en rak linje genom hela plattan, och varje låt ligger på en mycket hög nivå – vid skrivande tillfälle håller jag dock Leaving Existence en riktigt thrashstänkare, mäktiga Impetious Constant Chaos, Execution 44 och The Killing Of I med en illvrålande Jens Broman i högform som favoriter.

Genomgående är det brilliant spel från samtliga musiker – Peter Wildoer har jag länge hållit som en av Sveriges absolut bästa trummisar; hans spel är tajt, snabbt och naturligtvis kryddat med de där vansinnes-fillen som har blivit lite av hans signum. Gitarristerna Christofer Malmström och Klas Ideberg levererar här något av det bästa spelet jag har hört – det fullkomligt glöder om strängarna i de matiga, brutala riffen som kryddar hela plattan. Basisten Jörgen Löfberg har fått till ett basljud från helvetet och fullkomligt krossar med sitt innovativa spel.

”Demonic Art” är en fantastisk platta från en av Sveriges bästa grupper och att inte ha med den på topp 10 år 2008 hade närmast varit att betrakta som tjänstefel.

Leaving Existence

10 i Topp 2008 Plats 4

BLOODBATH – ”The Fathomless Mastery”

Det finns death metal band – och så finns det BLOODBATH. En sökning på Google på söktermen ”bloodbath fathomless mastery” renderade i ungefär 112000 träffar, vilket helt ovetenskapligt får anses vara ett ganska ok resultat för den typen av musik vi pratar om här. BLOODBATH har kallats supergrupp, och låt mig säga så här, alla grupper som har Mikael Åkerfeldt som medlem bör kallas supergrupp. Dennes ursinniga growlande på ”The Fathomless Mastery” håller absolut världsklass. När han dessutom spottar ur sig rader som

The advent of Christ shall matter not to us

Abortus bastards, our nemesis be gone

Yearning to entice the cowardice in our enemy

So hasten the plague when all the rats shall come

i låten At the behest of their death då förstår ni att det är det högsta betyget man får plocka fram. En jämförelse med Åkerfeldts andra band, OPETH, ger att BLOODBATH är väldigt annorlunda musik – det är plattan i mattan, no nonsense fucking death metal som levereras på ”The Fathomless Mastery”. Två-takten (oh yeah!) dominerar kraftigt, strängarna är så nedstämda att de får gomseglet att vibrera och bänds med en fruktansvärd precision av Anders ”Blakkheim” Nyström gitarr, Jonas Renkse, bas och Per ”Sodomizer” Eriksson, gitarr. Att BLOODBATH dessutom är så lyckligt lottade att ha trummisen Martin ”Axe” Axenrot (även han i OPETH) som medlem gör att trumspelet larmar som en blästringspistol. ”The Fathomless Mastery” är årets death metal platta vad mig anbelangar, och det vill inte säga lite.

At The Behest Of Their Death

´

10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation

10 i Topp 2008 Plats 6

THE HAUNTED – ”Versus”

Jensen är tillbaka som låtskrivare – och det betyder så fantastiskt mycket för denna platta från THE HAUNTED. ”The Dead Eye” är en platta som jag har svängt (och fortfarande svänger) i uppfattning om – många har hyllat plattan som en nytändning för göteborgsgänget med landets kanske argaste frontman, Peter Dolving, men jag kan inte säga att jag sörjer när bandet snarare tar ett litet steg tillbaka med ”Versus”. Många influenser samsas på plattan, som bitvis spretar, men dock inte lika mycket som sin föregångare. Låtarna håller en jämn hög standard, men personligen håller jag Jensens Moronic Colossus och Crusher högst, eftersom dessa låtar visar att Jensen verkligen har spetskompetens i att skriva ösiga tvåtaktslåtar, som han hävdade i Close-Up Magazine #102.

Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.

THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.

Crusher

10 i Topp 2008 Plats 7

FAITHFUL DARKNESS –”In Shadows Lies Utopia”

Japp, gänget från Höganäs har faktiskt gjort en platta som jag gillar mer än METALLICAs ”Death Magnetic”. Ett av mina favorituttryck när det gäller superlativ i recensioner är ”gosse vad bra det är!” vilket jag självklart använde mig av i min ursprungliga recension av bandets debutalster. För inte är det en oplogad genre bandet verkar i – melodiösa death metal band poppar ju upp ur marken som bakterier – och band som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och SOILWORK har gjort genren vida känd utanför Sveriges gränser.

Men det går inte att förneka att FAITHFUL DARKNESS befolkas av en vansinnigt spelskicklig grupp människor som dessutom kan skriva riktigt bra låtar – Stay Awake, Pure Silence och Fast I Fall är bara tre av höjdpunkterna på plattan. Som trummis imponeras jag av Martin Langens knäckande lir; precision, hastighet och coola fills är utmärkande för hans stil och hans spel med basisten John Svensson Renström bildar en stabil grund att stå på. Att bandet dessutom har våldsamt duktiga gitarrister i Johan Aldgard och Jimmy Svensson vars händer flyger fram över greppbrädorna gör ju inte saken sämre. Andrea Greens lir på keyboards gör verkligen sitt i exempelvis Afterlife där hon skapar riktigt sköna DIMMU BORGIR-vibbar. Lägg ovanpå detta en sångare som Erik Nilsson som trots sin ålder har en pondus i leveransen av sången som är betydligt bättre än många andra (äldre) sångares och man får ett band som övertygar i alla fall mig.

”In Shadows Lies Utopia” är en stark, övertygande debutplatta från ett band som det ska bli verkligt kul att följa i framtiden.

Pure Silence

10 i Topp 2008 Plats 8

METALLICA - ”Death Magnetic”

Okej, jag säger det igen – ”Death Magnetic” är det bästa METALLICA har släppt sedan ”Black Album” plattan som är en vattendelare i gruppens utgivning. Hur bra är det då? Många tycker att plattan är skit, andra fantastisk – men den är inte i närheten av de plattor som bandet gav ut i början av sin karriär, i synnerhet inte ”Master Of Puppets” en referens som många har gett till ”Death Magnetic”. Och hur skulle den kunna vara det egentligen? Är SLAYERs ”Christ Illusion” lika bra som ”Reign In Blood” – nä såklart inte. Jämförelsen blir orimlig och ointressant.

Vad som inte är ointressant är att METALLICA verkar ha återfunnit en del av sin gamla kraft – My Apocalypse är en tvåtaktsmatning från början till slut, bara en sådan sak. Lägg till att Hammett spelar solon igen, och att Hetfield sjunger bättre än på mången dag gör att jag verkligen gillar ”Death Magnetic” betydligt mer än i stort sett bandets hela 1990-tal.

Ulrichs trumspel lämnar som vanligt en hel del övrigt att önska, men han verkar ändå ha hittat en viss stabilitet, som jag tror beror mycket på att nykomlingen Trujillo på bas ger en sådan betongbastant grund att stå på att inte ens Ulrich kan sabba det helt och hållet.

Låtmässigt håller plattan en hög nivå – Judas’s Kiss, The Day That Never Comes och My Apocalypse har blivit personliga favoriter.

Man skulle kunna ifrågasätta om ”Death Magnetic” ens platsar på en 10 i topp lista över 2008, för mig betyder dock METALLICA fortfarande så pass mycket att jag inte kan exkludera ”Death Magnetic” från listan.

My Apocalypse

10 i Topp 2008 Plats 9

DRACONIAN – ”Turning Season Within”

Här är en skiva som växer med varje lyssning; ”Turning Season Within” är en relativt långsam platta med oerhört vackra, djupt poetiska låtar i en skön doomatmosfär kryddad med growlsång. I min första recension av plattan skrev jag att ”Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.”

Storslagna gester har alltid tilltalat mig – och Draconian är ett band som verkligen inte sparar på det känslomässiga krutet. Den genomgående känslan är nattsvart melankoli, brustna hjärtan och sorg; kolla bara in dessa rader från låten Seasons Apart så får ni en mycket bra vink om vilket känslosamt band vi har att göra med

It's the end for me and you

Somehow we always knew,'Cause the guilt we had to hide

Was right here at our side

Heal my heart before it breaks,

Shade these austere lights...

Heal that wound that came to me...

Take me away from here

Jag föreställer mig att DRACONIAN måste älska hösten med dess känsla av död och förmultnelse. Bandet har verkligen lyckats med att skapa en röd tråd genom skivan, musiken går oftast i moll, det är nedstämt som fan och så konsekvent genomfört att det ibland blir lite mycket av det goda, men de stunderna är inte många.

Låten Seasons Apart

10 i Topp 2008 Plats 10

EDENBRIDGE – ”My Earthdream”

Det här kan jag lugnt utnämna till listans högoddsare – symfonisk gothmetal tillhör inte vad som normalt brukar ha sin hemvist i stereon hemma hos mig. Jag tog på mig, halvt på skoj halvt på allvar, att recensera denna platta åt werock.se. Föga kunde jag ana att EDENBRIDGEs ”My Earthdream” om och om igen skulle hamna i stereon och mp3-spelaren. Men detta är för bra för att ignoreras. Den genomgående känslan på denna platta är majestätisk, och jag behöver väl inte påpeka att det är en vägg av stråkar och snygga harmonier som vräks över en som lyssnare. Det kommer ut 13 plattor på dussinet av band som försöker efterhärma NIGHTWISH, få når fram, men EDENBRIDGE kan i sina bästa stunder (och de är många på denna platta) utmana de finsk/skånska titanerna.

Genomgående synnerligen bra spel från de tre musikerna Frank Bindig på bas (som har lämnat bandet ganska nyligen), Max Pointner på trummor och den kreativa motorn Lanvall som bitvis briljerar med sitt spel – och naturligtvis har bandet en sångerska vars stämma klockrent funkar i bandets låtar; Sabine Edelsbacher.

Gillar man snygg, välproducerad symfonisk metal rekommenderar jag starkt att man kollar in EDENBRIDGEs ”My Earthdream".

Här är introt+låten Shadowplay

Metallbibliotekariens Top - 5 2007

Dags för den kanske roligaste listan - vilka plattor tog sig in på Metallbibliotekariens lista över de bästa från 2007? Det är ju också en förbannat svår lista att göra, med tanke på att 2007 nog får summeras som ett bra år vad gäller extrem musik.

1. The Apostasy - Behemoth

Polska dödstriumviratet Behemoth toppar min lista i år - The Apostasy är helt enkelt en uppvisning av musiker som totalt och komplett behärskar sina uttrycksmedel och dessutom lyckas ingjuta denna kompetens till ett stringent album. Inte ett enda svagt spår finns med på plattan som kännetecknas av fullkomligt halsbrytande tempon, tygd och och kanske det mest lysande trumspelet denna sidan millenieskiftet.

2. Rise of the tyrant - Arch Enemy

Arch Enemy ledda av sin obevekliga sångerska Angela Gossow har med Rise of the Tyrant gjort en platta som har bott i min mp3-spelare sedan den kom ut. Arch Enemy har ju gjort sig känt som ett band där perfektion genomsyrar det mesta - Rise of the tyrant är inget undantag från den regeln. Suverän produktion, glödande gitarrsolon, brutal sång, lysande trumspel - men det är framför allt låtarna som håller en hög och jämn nivå som gör att plattan bara växer för varje genomlyssning.

3. Sworn to the dark - Watain

Kan black-metal vara svängig? Innan jag hörde Watain svarade jag nej på den frågan - sällan har jag blivit så glad över att ha blivit överbevisad. Sworn to the dark är en fusion mellan onska och ett - ursäkta uttrycket - satans sväng. Produktionen är så fet att man knappt tror att det är ett tremannaband som lirar och varenda låt håller toppklass.

4. Ithyphallic - Nile

Titelns åsyftning åsido - ithyphallic lär betyda ett erigerat mansorgan av avsevärd storlek - Niles koloss till skiva är absolut inget skämt. Äntligen har bandet åstadkommit en skiva där allt stämmer. Niles patenterade texter om Egypten, det furiösa trumliret, de komplicerade låtarna, allt kommer till sin rätt med den förträffliga produktionen som med sin tydlighet gör att man hör allt så mycket bättre än på bandets tidigare alster.

5. Fiction - Dark Tranquillity

En fantastisk skiva av ett av Sveriges bästa band. Det som jag tycker har utmärkt Dark Tranquillitys tidigare alster är att det har funnits bra låtar på varje skiva - på Fiction är samtliga låtar en fröjd att lyssna på. Musikerskapet är som alltid lysande, och sångaren Stanne sjunger bättre än någonsin.