Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

 Gomorrn! 

Idag kommer fredagslistan i sin helhet att tillfalla ENTOMBED eftersom jag helt enkelt tycker att det är på sin plats att hylla dessa gamla legendarer. Vissa musikaliska akter sätter sig i hjärtat mer än andra och för egen del är det en handfull band som klängt sig fast i blodpumpens rottrådar och liksom förändrat min musiksmak i grunden. Och mig själv som människa, för den delen. 

Min tonårsperiod var sanslöst mörk, det är inget att sticka under stol med. Egentligen var det först efter 25 som det började kännas halvhyfsat att finnas till och vore det inte för dödsmetallen och kraften den gav när jag behövde den som mest hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. 

Därför gjorde det mig riktigt ledsen och bedrövad att nås av budskapet att LG Petrov tragiskt nog har fått en svårartad cancer. Nu tänker inte jag vara den som målar fan på väggen utan jag hoppas och tror att det finns många goa år kvar för den mannen och att sjukdomsförloppet kan bromsas och saktas in. Men det är inte utan att man blir nostalgisk och därav kör vi igång utan inbördes rangordning. 

Jag kunde inte välja ut vilka låtar som är bäst, det är omöjligt, så därför valde jag fem favoritskivor istället. "Wolverine Blues" och "Clandestine" var de första plattorna jag hörde, jag vill minnas att jag lånade dem på bibblan i Hallsberg i samma veva som jag även lade rabarber på DISMEMBERs "Like an Ever Flowing Stream". 

"Left Hand Path" letade jag förstås också upp men då var jag så att säga redan fast och hade några veckor tidigare förmått mina föräldrar att skjutsa mig till Köping så att jag kunde knata in på Birdnests affär och införskaffa mig en Entombed-tischa med en gigantisk text i form av MISANTHROPIC på bröstet. Jotack, då mådde man! 

Sedan dess har jag sett ENTOMBED live ett otal gånger. I Örebro, i Malmö, i Stockholm, inomlands och utomlands, på festivaler lite överallt, högt och lågt. Ibland önskar jag att jag hade kära bloggkollegan Alex nitiska passion för att dokumentera för jag minns knappt ett enda när/var/hur så årtal och platser är en sorts virrvarr. Men de har alltid hållit hög kvalitet, alltid gett järnet och spelat så svetten sprutat som ett moln runt scenen. Det älskar jag dem för. 

Även om de tidiga skivorna ligger mig närmst om hjärtat vill jag också lyfta "To Ride, Shoot straight and Speak the Truth" från -97 som jag förknippar med mitt livs andra egna boende och kompisgänget som fanns runt mig då. 

Och sist men inte minst "Morning Star" som jag egentligen fick upp ögonen för på riktigt när jag började jobba på bibblan i Helsingborg och snackade med Martin om ENTOMBEDs storhet, varpå han påminde mig om att "det här, Suss, det är ju en totalt svinbra skiva som du borde lyssna mer på". Det hade han ju förstås helt djävla rätt i. 

Men nog med ordande nu, jag låter er avnjuta listan och tillönskar en fabulös helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

Dismember - en kärlekshistoria.

From dream to dream we have always been like an everflowing stream.

Det här är ett inlägg som jag har tänkt skriva länge men inte fått ro att sätta mig med förrän nu. Det handlar om ett av Sveriges genom tiderna bästa och mest ihärdiga dödsmetallband in my humble opinion: DISMEMBER. Jag minns när det begav sig (jag minns det faktiskt som igår eller möjligen i förrgår) i nittiotalets början. Källarbanden kravlade så sakteliga upp mot ytan och såg dagens ljus i det som skulle bli början till dödsmetallscenen på de här breddgraderna. Själv var jag ung, arg och hyfsat skoltrött. Det var ettan på gymnasiet i en  mindre ort (som man önskade skulle vara lite större än vad den var). I väntan på bussen som skulle ta mig hem (till den ännu mindre orten där jag bodde) klev jag in på biblioteket och bläddrade förstrött bland skivorna. Under bokstaven D fanns två skivor som skulle komma att förändra mitt sätt att förhålla mig till musik för evigt: "Like An Everflowing Stream" och "Indecent And Obscene". Jag minns känslan, det var en skräckblandad förtjusning, en pirrande vetskap om att det här, det var något nytt. Något annat. "Like An Everflowing Stream"-omslaget hade konventionell hårdrock/metal-estetik med eld, drakar och ett underjordiskt landskap, inget häpnadsväckande där direkt. Men baksidan! Där hände det grejer minsann:

Imponerande och lite skrämmande på samma gång tyckte jag. Som om någon gräns överskreds med allt det där blodet. Farligt men fascinerande, hotfullt men hett! (Ja, ni vet vad jag menar.) Jag kunde bara inte sluta titta på det. Samma sak var det förstås med Indecent and obscene, inälvsfest galore:

Det här tilltalade ju förstås min skräckfilmsådra något sanslöst mycket. Det kändes som att få både splatterfilm och musik samtidigt, som en fenomenal kombo man inte ens visste fanns. (Lite som då Sourcreme & onion-chipsen kom till byn, så enkelt och så fruktat genialiskt.) Visst hade jag lyssnat på METALLICA innan men det här gänget såg ut att lira i en helt annan musikalisk division. ALICE COOPER hade lattjat med giljotiner och WASP kastade blodiga köttstycken på publiken långt tidigare men jag kunde inte bry mig mindre. Det var för showigt och musiken var inte min kopp med te. Så plötsligt fanns detta istället. DISMEMBER. Bara bandnamnet bådade ju gott. Jag lånade hem båda skivorna och lyssnade på dem nonstop tills lånetiden gick ut. Då lånade jag om dem.

Dödsmetallen alltså, vad viktig den blev för mig i den stunden. Det var en aha-upplevelse av stora mått. Som att gå in i en andra andning och hitta en helt ny typ av urkraft precis när man är som tröttast. En sorts renodlad känsla av att inget var omöjligt. Så kändes det. Som att hitta hem, för att ta till ett slitet uttryck. (Det kan låta klyschigt och over the top men det är alldeles sant.) Resten är, som de säger, historia. Jag började köpa på mig allt jag kom över som såg ut att låta likartat och det var goda tider de där åren runt -93 -94-snåret. Band har kommit och gått som band brukar genom ens liv men Dismember är ett av de där få banden som alltid har funnits kvar oavsett vad. Jag har sett dem live en handfull gånger, det kunde gärna ha varit fler. Förra november, efter 23 år och ett gäng fantastiska plattor tog resan slut men kärleken lever vidare.

Tack för allt. Tack som fan!

/Susanne