fredag, november 29, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 48: Revolt!

Godmorgon!

Temat denna veckan är direkt inspirerat av faktumet att jag och sambon var och såg "Catching Fire" och då tänkte jag att en fredagslista med temat revolt nog kunde vara kul.

Vi kör.

Jomenvisst - jag kan inte tänka mig ett lämpligare band att öppna listan med än RAGE AGAINST THE MACHINE, bandet vars hela existens var en revolt och ett stolt uppsträckt långfinger till hela etablissemanget. Bandets debutskiva var, och är fortfarande, av sådan dignitet att jag inte tvekar att kalla den en klassiker. Jag hade kunnat välja vilken låt som helst från skivan men då jag alltid har uppskattat Bombtrack lite extra så får det bli den.



Matar vidare med ARCH ENEMY. Även här finns det ett antal låtar som hade kunnat passa. Jag får erkänna att jämfört med tidigare har tappat intresset lite för bandets musik. "Rise Of The Tyrant" var senaste plattan i bandets diskografi som jag verkligen uppskattade. Att jag då väljer ett måhända en ganska trygg låt, We Will Rise, får ni förlåta mig men det var svårt att motstå när den ligger på en skiva som ack så lämpligt heter "Anthems Of Rebellion".




Det var fantastiskt kul att lyssna på "Thelema 6" kan jag säga då jag valt en låt från den skivan. Det var verkligen inte igår jag lyssnade på den skivan, och det var fint att upptäcka att den fortfarande håller. The Act Of Rebellion skulle som titel betraktat ses som en programförklaring för detta magiskt förträffliga band.

Bruksthrash skulle man kunna säga att JUNGLE ROT står för. Det finns betydligt fler sämre band än detta gäng det kan vi slå fast, samtidigt som det finns en hel del bättre. Gillar man hockeykörer så är detta ett go-toband vilket ni kommer få ett fint exempel på i Rise Up & Revolt från "Kill On Command".




BORKNAGARs "Quintessence" är en skiva som jag lyssnat en hel del på, framför allt eftersom  min absoluta favoritlåt av bandet, Colossus, återfinns på detta album. Detta är dock inte låten som är med på fredagslistan, utan (såklart) Revolt som är en fin låt som på ett bra sätt mixar vemod med lite brötigare inslag.

PHOBIAs grindcore är synnerligen värd att kolla upp om man inte känner igen bandet sedan tidigare. Det är rejält rens (såklart), men bandet lyckas gång efter annan att skriva låtar som verkligen sätter sig. Jag kan speciellt rekommendera "Cruel" ifall ni vill ha enskild skiva. Det är dock inte från denna platta som Revolt Your Life är tagen ifrån utan från "Unrelenting". Mosa på säger jag bara.





 Refuse/Resist från "Chaos A.D.". Jag har alltid hållt både "Arise" och "Beneath The Remains" som bättre skivor än just "Chaos A. D.", men det är sannerligen inget dåligt däng som brassarna bjuder på även på denna skiva. Dagens SEPULTURA håller jag mig extremt långt borta ifrån då bröderna Cavalera i min mening var kärnan i SEPULTURA.

Från "Human 2.0" tar vi Resistance. Frågor på det?





Ypperliga enmansprojektet LIBERTEER släppte förra året en väldigt politisk skiva betitlad "Better To Die On Your Feet Than Die On Your Knees" som enligt ganska många måttstockar, men framför allt amerikanska kan anses vara rent revolutionär. Jag tyckte skivan var bra - jag tilltalades av vreden, drivet och larmet. Låtval: Revolution's Wick Burning Quick (pluspoäng för det skitnödiga nödrimmet).

Jag avslutar listan med dunderilskna och förträffliga NAILS. Jag märker att jag återkommer till bandets släpp från i år "Abandon All Life" som jag tycker är riktigt bra. Från bandets "Unsilent Death" tar vi programförklaringslåten I Will Not Follow - en mening som verkligen fångar själva kärnan i att göra revolt.

/Martin

måndag, november 25, 2013

Bortom sömnens vägg

När jag upptäckte BLACK SABBATH så stod klockan på 90-tal. Jag gillade Ozzyhitsen men kärleken låg annars mest kring låtar som Anno mundi från "Tyr", Cross of thorns från sorgligt bortglömda "Cross purposes" och varenda låtjävel från mästerverket "Seventh star". En vän vid namn Mats var av en svagt annan åsikt kan vi väl diplomatiskt säga, han såg Sabbath redan 1977, var allra mest förtjust i Ozzytiden och höll låten Behind the wall of sleep från debuten som bäst. Just den låten var den jag spolade när jag tittade på konsertfilmen från Pari....nä just det - Bryssel 1970.

Efterhand som åren gick så lyssnade jag oerhört mycket på Sabbath, och har väl i ärlighetens namn fortsatt göra det ända fram till idag. Det finns massor av roligt att prata om vad gäller dem och sedan några år tillbaka har jag förstått vad Mats menade. Just Behind the wall of sleep har krupit in under skinnet på mig och förvandlats till något helt annat, själva urmeningen med allt jag älskar med bandet. Briljant gitarrspel, ett i det närmaste outhärdligt köttigt trumkomp där bastrumman låter så bra att jag blir näsvis samt Geezers bas som inte kompar, aldrig kompar, utan lever sitt eget liv.

Imorgon åker jag till Köpenhamn för att se Black Sabbath igen. Jag struntar i Ozzy och hans röst (eller bristen därpå), det är kul att han lever men som hårdrockssångare och artist lever han sannerligen på övertid. Jag går dit för att få höra spelet mellan Tony Iommi och Geezer Butler, kompade av den mer än habile Tommy Clufetos på trummor. Jag går dit för att musiken är fantastisk, alldeles oerhört fantastisk. Jag går det för att de kör Behind the wall of sleep, imorgon blir det första gången sedan december 1970 som den spelas i Köpenhamn. Den tillhör nämligen en av de mest ovanliga livelåtarna i bandets digra katalog, och att ges möjligheten att få höra den live håller jag som ett av de lyckligaste ögonblicken i min personliga Sabbathhistoria.

Mats lämnade oss för några år sedan, så imorgon lyssnar jag lite för honom också.


/Alex

fredag, november 22, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 47: Refränger!

Tjena!

I veckans fredagslista tar jag upp ytterligare ett känsligt ämne, nämligen detta med refränger. Refrängmakeriet som sådant sammankopplas ju ofta med popen eller, i värsta fall, med schlagern som i alla fall tidigare gärna dängde till med en tonartshöjning innan sista refrängen. Succé och handklapp i mainstreamland. Men så finns det såklart undantag från denna mycket snäva och rent elaka regel. Låtar som min själ dänger dit refränger som får nackhåren att resa sig, pulsen höjas och lusten att dricka öl infinner sig. Det är såklart dessa som avhandlas i veckans lista.

Vi kör.

Jo, jag kommer dragandes med SOILWORK igen. Jag har svårt att låta bli får jag erkänna då bandet i stort sett alltid har levererat musik av klass. Många instämmer nog med mig då jag säger att "Stabbing The Drama" var skivan som fångade uppmärksamheten till bandets verksamhet. Den skivan har fortfarande en härlig charm. Det var fint att lyssna på den igen märkte jag när jag började leta låtar till listan. En låts refräng sticker ut lite extra. Eller lite - den är ju helt fenomenal så jag kan lika gärna skriva som det är: den knäcker som satan. Jag pratar såklart om Distance som med lätthet kan sägas ha en magisk refräng. Ni anar inte hur svårt nerknarkad jag var på den låten. Vi pratar alltså fler än 10 lyssningar per dag. Jag var som en sockerberoende när det gällde just den refrängen. Ja, ni fattar att jag inte kunde öppna med en annan låt.

NASUM sysslade inte med refränger kanske ni nu säger. Jag svarar: bara för att de var extremt korta så betyder detta inte att bandet inte sysslade med refränger. Det är en större dygd att ha effektiva refränger än att skriva en som sedan mjölkas alltför hårt om ni frågar mig. Kolla in låten The Engine Of Death från den i mina öron absolut bästa metalskivan som ett svenskt band presterat - "Shift". Att låten är en genismocka på 1:48 gör inte saken sämre.

Kort låt följs av lång. Jag har tjatat hål i huvudet på folk om att IN MOURNING skall kollas in. Nu gör jag det igen - magiska "The Weight Of Oceans" är en skiva som jag återkommer till med regelbundenhet. Jag tänker då framför allt på låten Colossus vars synnerligen rytmiska refräng fick mig att njuta från första lyssningen. Låten är i sin helhet verkligen inte dum den heller.

 "Come Clarity". Det är ingen dum platta om ni frågar mig, och att säga att den är refrängstinn är ingen överdrift. Det finns dock en låt vars refräng fick mig att haja till lite extra vid första genomlyssningen och då pratar jag inte om titellåten utan om Crawling Through Knives. Refrängen i den låten är, well, fantastisk. Jag kan inte tänka mig ett lämpligare ord faktiskt. Jag älskar också Daniel Svenssons cymbalarbete i just refrängen - pricka klockan på backbeatet brukar det kallas.

Det var ett tag sedan jag hade med en låt av ARCH ENEMY på någon lista, men jag ville verkligen ha med finfina Dead Eyes See No Future då den har en alldeles förträfflig refräng. Jag har på senare tid tappat intresset för bandets musik, men deras äldre material tycker jag fortfarande håller hög klass. Att den sedan är lite väl polerad och i vissa fall rent steril må vara fallet. Jag uppskattar dock Angela Gossows enorma sångleverans och ni som har sett bandet live vet ju med er att hon är en frontperson av rang.



Jo, jag tog med World In Silence från DIABOLICALs senaste alster. Det är en sjuhelvetes refräng i den låten som gör den omöjlig att stå emot. Ödsligheten och ångesten alltså - den sitter ju som en smäck!

Kommer ni ihåg förra året när NEKROMANTHEON släppte "Rise, Vulcan Spectre"? Du glade vad alla skulle krama ihjäl det bandet och den skivan. Det var full credd rakt av. Själv tyckte jag att skivan var ok som helhet. Titellåten däremot: den är klockren. Framför allt refrängen som visar på dygden av att hålla det enkelt som de säger i USA.

Grunge? Japp - jag gör gärna ett undantag för ALICE IN CHAINS då det bandet i sin tidiga karriär stod för en starkt ångestladdad och nervig musik. Jag lyssnade i princip sönder "Dirt" när den kom och har fortfarande kvar mitt fysiska exemplar. Jag tyckte (och tycker) att den skivan är helt överlägsen exempelvis NIRVANAs "Nevermind". "Dirt" är ju fylld till brädden med kvalitetslåtar och starka refränger. Jag har alltid varit svag för Junkhead som har en skönt driven och lite lätt oroväckande refräng. Låtens ämne och i stort sett oförblomerade advokerande av narkotikamissbruk är i backspegeln inte speciellt vackert - Layne Stayley dog nämligen av en överdos 2002.

Vi fortsätter med dyster musik. PARADISE LOST - ett band jag fått upp ögonen för på senare tid. Jag märker att jag återvänder oftast till "Faith Divides Us - Death Unites Us" och då främst titellåten som har en sjukligt episk refräng. Satan vad bra den är!




Jag avslutar listan med en låt från "Internal Affairs", skivan som jag placerade på plats 2 på 2012 års årsbästalista. Att bandet är bokat för nästa års SRF gör att jag starkt överväger att åka dit. Transatlantic Blues är en lång låt - över 8 minuter - men inte en enda gång har jag upplevt låten som just lång i den negativa aspekten. Refrängen har en skönt släpig attityd som varje gång får mig att sluta ögonen och bara njuta.



/Martin



torsdag, november 21, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 14

Nominerad: "Surgical Steel" - CARCASS

Jag var start skeptisk till att CARCASS skulle släppa ny musik. Detta band är ju verkligen klassiskt och hade gjort musik av sådan dignitet att jag hade mycket svårt att se att ny musik skulle ha något värde alls. Det hade kunnat bli hur pinsamt som helst.

Jag fick såklart äta upp denna oro. Och det var skönt att ha fel. I min recension av skivan skrev jag att

Nu känner jag att jag personligen vill ringa upp Jeff Walker och Bill Steer och be så mycket om ursäkt för att jag någonsin tvivlade på deras kapacitet att skriva musik som så fullkomligt dräper som låtarna på ”Surgical Steel”.

/Martin

onsdag, november 20, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 13

Nominerad: "Exodromos" - WORMED

På samma sätt som ULCERATE negerar föreställningar man har om Nya Zealand vräker madridbördiga WORMED sin svårsmälta tekniska döds rakt in i hörselgångarna på lyssnaren. Det är tekniskt, brötigt och sångleveransen är så sinnessjuk att jag i det närmaste kan lova att ni inte kommer höra något mer gutturalt i år.

I min recension av skivan skrev jag att

Artikulerad är dock inte sången från Phlegeton. Till och med när jag har texterna framför mig måste jag koncentrera mig till det yttersta för att uppfatta vad karl’n gastar. Å andra sidan har denna typ av musik aldrig handlat om att höra texterna. Tekniken från denne gutturale mästare är, rätt gissat, brutalt bra.
All sådan här musik bygger såklart på att musikerna kan lira tajt. Jag tror inte man skulle kunna få in ens ett frimärke någonstans i den oerhört väl sammansvetsade enhet som WORMED är.


/Martin

tisdag, november 19, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 12

Nominerad: "Neogenesis" - DIABOLICAL

Med en skiva som ges ut med en över hundra sidor lång bok där varje kapitel motsvarar och kompletterar en låt på skivan, en skiva med över 400 kanalers användande och med ett omslag som sammanfogar bandmedlemmarnas ansikten till ett då har man väldigt aktivt valt bort att inte kallas pretentiös.

DIABOLICAL styr dock upp en skiva som jag inte tvekar till att utnämna till den bästa death metalskivan som getts ut i år. "Neogenesis" är i all sin storvulenhet rent magiskt bra. Det är inte bara låtarna som håller fruktansvärt hög klass - produktionen är en ren dröm för öronen. Här samsas det episka med det brötiga - inledande Into Oblivion är en uppvisning i hur man fångar denne recensents uppmärksamhet.

/Martin

måndag, november 18, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 11

Nominerad: "Everblack" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Jag har följt detta mycket sympatiska och stringent hårdarbetande band sedan fina släppet "Deflorate" som kom 2009. THE BLACK DAHLIA MURDER har alltid lyckats övertyga med ett fruktansvärt rensande sväng som inte många band lyckas bemästra. Att de också har en förmåga att skriva minnesvärda låtar gör ju inte saken sämre.

I min recension av skivan skrev jag att

THE BLACK DAHLIA MURDER visar på ”Everblack” att den goda formen som bandet har uppvisat sedan ”Deflorate” från 2009 verkar hålla i sig med kraft. Detta är såklart glädjande, och det är inte svårt att dela ut ett betyg som hamnar på den övre delen av skalan. 

Jag imponeras, fortfarande, av Trevor Strnads fina och rent gastkramande förmånga att leverera storligen varierande sång. Vokalistens insats är det som gör denna skiva verkligen bra.

/Martin

Nytt på WeRock.se

Mitten av månaden (eller ganska nära i alla fall!) vilket innebär nya recensioner på WeRock.se. Från undertecknads tangentbord får ni recensioner av DIABOLICALs smäckplatta/bok/get "Neogenesis" som är lika bra som hypen påstår om ni frågar mig.

Sen har vi den minst sagt krävande, men ack så belönande skivan "Vermis" från ULCERATE. 


Från Robert Gustafsson får ni recensioner av SAHGs "Delusions Of Grandeur" samt AVATARIUMs självbetitlade platta.

/Martin

fredag, november 15, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 46: Covers!

Denna vecka tar jag upp ytterligare ett känsligt tema, nämligen covers. Covers, och framför allt att lira dessa, har ju ett skamfilat rykte och många ser nog framför sig en publik (aspackad så klart) som skrålar med till Living Next Door To Alice, Knocking On Heaven's Door eller Änglahund. Kort sagt - musikalisk misshandel av låtar. Men vad händer när verkligt begåvade band eller artister gör versioner av andra akters musik? Jo, det kan bli pannkaka (såklart) men det kan lika gärna bli fina versioner av låtarna. Ibland, ytterst sällan, kan coverversionen överglänsa originalet. Jag ska, självfallet, fokusera på de bra versionerna. I sann disclosureanda så får ni såklart även originallåtarna efter coverversionerna.

Vi kör.

MAIDEN UNITED är ett gäng med namnkunniga musiker som gör akustiska versioner av IRON MAIDENs musik. Och detta är riktigt kul, och bra! Bandet har, såklart, godkännande från Steve Harris att göra detta, och när det låter så pass bra om detta gäng så ser jag verkligen ingen anledning att inte digga loss till finfina versionen av Only The Good 
Die Young från "Seventh Son Of A Seventh Son".

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Tänkte väl det. EVERGREYs skamlöst kommersiella kapande av I'm Sorry som ju gjordes av Dilba i originalversionen. Detta passar ju bandet som handen i handsken. Vemodigt, teatraliskt och bombastiskt var originalversionen (faktiskt). Bara att sätta till distade gitarrer och så var det färdigt. Och det låter ju inte helt tokigt om jag säger så.
PANTERAs version av BLACK SABBATHs Planet Caravan ligger sist på "Far Beyond Driven" en av de bänghårdaste skivorna som har producerats inom metal. De hade till och med en disclaimer om att låten inte skulle ses som ett avvikande från bandets inriktning och om man inte gillade låten så kunde man ju ge fan i att lyssna på den. Haha - klockrent!

IN FLAMES tog sig an Land Of Confusion av GENESIS. Det hade såklart varit mycket mer intressant att höra bandet ta sig an en annan, bättre, låt från när GENESIS fortfarande lirade progressivt men som en stunds förströelse funkar ju detta alldeles utmärkt tycker jag.




Ja! HELLSONGS - detta är ju bara så bra. Bandet har gett ut ett gäng skivor där de i sann loungeanda tolkar (och här handlar det verkligen om att tolka originalen) väldigt kända metaldängor. Det är väl värt att investera några minuter åt bandets övriga diskografi. Till listan har jag valt bandets tolkning av MEGADETHs Symphony Of Destruction bara för att den är så jävla bra.

Vi hoppar över till detta hyfsat välkända band. METALLICA har ju alltid varit ett band som lyssnat på en hel del musik. De har också gjort väldigt många covers. Jag har alltid varit oerhört svag för bandets version av Blitzkrieg. Originalbandet hette samma sak. Originellt.


Nu blir det slakt! SOILWORK mosar sig igenom Burn av Deep Purple. Denna version innehåller två-takt, blastbeats, skriksång, kvinnlig sång, dubbeltramp. Rätt gissat, originallåten innehåller inget av detta, haha!

Detta kan vara bland det dingaste jag hört - THERION gör en ultrateatral och därmed extremt skitnödig version av ABBAs Summernight City. Döm själva - för egen del tycker jag detta är lika frånstötande som fascinerande.

 DEAD KENNEDYS låt Nazi Punks Fuck Off har ju befunnit sig väldigt många år i NAPALM DEATHs låtlista. NAPALMs version är, såklart, mycket bättre än originalversionen. Eller så kan det ju vara så att jag uppskattar NAPALM DEATH så oerhört mycket mer än DEAD KENNEDYS, haha!



Johnny Cashs version av NINE INCH NAILS Hurt får avsluta listan av den enkla anledningen att det är världens bästa cover. Jag menar det verkligen - denna version är för mig själva sinnebilden av hur fantastisk en coverlåt kan bli när någon med samma närvaro som Johnny Cash hade i rösten tar sig an en låt med sin fulla auktoritet. Detta är inte musik - detta är magi.






/Martin


torsdag, november 14, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 10

Nominerad: "Passages Into Deformity" - DEFEATED SANITY

När tyska DEFEATED SANITY släpper nytt då gör man rätt i att spetsa öronen om man gillar teknisk brötdöds (och det gör man ju) då detta band tillhör den absoluta eliten inom denna mest krävande av subgenres.

"Passages Into Deformity" är en oerhört stark skiva - kvar finns bandets grund i tidigare alster, men här har de modet och kunnandet att bredda musiken. Detta är annars något som det ses ned på inom denna subgenre.

Därför är det mycket intressant att se att bandet nu vågar vidga sitt uttryck och inte bara stompa på i sedvanlig ordning utan bjuda på en betydligt mer varierad och därmed mer minnesvärd platta än vad man kanske hade förväntat sig. 

[...]

För oss som har lyssnat på DEFEATED SANITY innan så är ”Passages Into Deformity” ytterligare ett bevis på att bandet fortfarande är värda vår uppmärksamhet. För alla andra är skivan ett väldigt lämpligt ställe att börja utforska bandets musik på.
  

Nog sagt eller hur?

/Martin

onsdag, november 13, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 9

Nominerad: "Queensrÿche" - QUEENSRYCHE

Ur bråk och knivhot reser sig QUEENSRYCHE med en skiva lika stark som en uppercut. Det var ett tag sedan jag blev så glatt överraskad av en "återkomst" som av denna skiva.

”Queensrÿche” är en platta som med besked sätter bandet på kartan på grund av sina musikaliska förtjänster och inte på grund av ovärdiga och kreativt dödande bråk. Det är bara att konstatera att QUEENSRYCHE med besked är tillbaka.

Så valde jag att sammanfatta skivan i min recension på Werock.

/Martin

tisdag, november 12, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 8

Nominerad: "Saga" - PYRAMIDO

PYRAMIDO har, sedan jag upptäckte bandet, varit fullständigt fenomenala med att släppa skivor som blir nominerade till en plats på årsbästalistan. Så är det även med färska "Saga", en uppvisning i kreativ långsam rock som får en surgubbe likt undertecknad när det gäller sludge att verkligen spetsa öronen.

I min recension av skivan skrev jag att

PYRAMIDO lyckas med stor trovärdighet och obändig integritet fusionera ett sorgset uttryck med en vrede, oftast kanaliserad genom sångarens Ronnie Källbäck rent makalösa bändande av stämbanden, och skapa verkligt egen musik.

Jag kan verkligen rekommendera bandet om man i vanliga fall inte gillar sludge. PYRAMIDO är på god väg att få samma betydelse för långsam rock som NASUM fick för grindcoren: folk som i vanliga fall inte gillade grindcore gillade nämligen, ofta, NASUM.

/Martin

Djävulens Musik 1983

Haja på dere, lange zeit nicht gucken som de säger nere i Dresden.

Hårdrock är som bekant djävulens musik. Likaså rock, pop, och allt som inte är Carl Jularbo. Fast det är nog djävulens musik det också. I vilket fall så finns det lyckligtvis folk som är beredda att stå upp för en snällare, kristnare och frommare livsstil. Folk som inte tänker sitta still och se hur världen förändras till det sämre genom att folk får för sig att sjunga och spela musik.

Folket ifråga heter ofta PETERS BROTHERS och i början av 80talet (kanske fortfarande?) hade de en radioserie kallad "The Truth About Rock" som minsann berättade för oss oinvigt naiva hur förfärlig rockmusik kan vara. En hel timme ägnades en gång åt sminkrockbandet KISS, och det fina med just den tapen är att de smugglat in en bandspelare på en konsert (jävla bootleggers) och spelar in en del av bandets konsert i Bloomington i februari 1983. Man får dessutom ett ovalbart kommentarspår till inspelning med uttryck som "det är så HÖGT" och "KORS I JÖSSE NAMN SÅ HÖGT".

Häromdagen dök det upp ett litet klipp på youtube också. Peters Brothers har alltså även haft ett TV-program. Programmet visar dem i foajén till sagda Kisskonsert. Och i sann Fönster Mot TV-världen-anda bjuder jag här således på lite skön TV från förr.

Det finns absolut ingenting jag inte älskar med detta klippet. Ofrivillig humoristisk perfektion.

 
/Alex

måndag, november 11, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 7

Nominerad: "Spiritual Migration" - PERSEFONE

PERSEFONE härstammar från det ytterst lilla landet Andorra. Det är bara att gratulera landet till att de härbärgerar ett band av denna kaliber. Bandets diskografi är verkligen väl värd att kolla in om ni inte redan gjort det. "Spriritual Migration" är en skiva som på ett alldeles ypperligt sätt visar på vilket fenomenalt gäng vi har att göra med här. Den tar faktiskt andan ur mig.

I min recension av skivan skrev jag att

Här krockar och sammanförs nämligen det sköna med det brötiga, det skira med det brutala på ett väldigt intelligent sätt.

Jag har återkommit till skivan med ganska stor regelbundenhet under året - och det behövs - och varje gång så upptäcker jag något nytt med den.

/Martin

fredag, november 08, 2013

Årsbästalistan 2013 - de nominerade, nr. 6

Nominerad: "The Inheritance" - WITHERSCAPE

En magisk skiva på många sätt. Med ett namn som Dan Swanös så är det inte svårt att fatta att "The Inheritance" har en produktion som är synnerligen adekvat. Att mannen dessutom i samarbete med den andre medlemmen i bandet Ragnar Widerberg har snickrat ihop en drös riktigt starka låtar gör ju inte saken sämre. Jag har i år svårt att tro att någon annan skiva kan toppa denna i fråga om variationsrikedom - här samsas bröt med skirhet, här varvas tordönsgrowl med powersång.

I min recension av skivan skrev jag att

Jag kan verkligen anbefalla ”The Inheritance” om man gillar tung, svängig skönt doomig rock med growl och vill ha en skiva med stor variation. Då finns det knappt någon skiva som i år toppar denna makalösa skiva. 

/Martin

Fredagslistan 2013, vecka 45: Feelgoodmetal

Godmorgon!

Idag ska vi prata om ett känsligt ämne, nämligen detta med feelgoodmetal. Det finns ju en hel del saker som förknippas med metal i alla fall utanför scenen. Att må bra är inte en av de vanligaste förekommande konnotationerna om jag säger som så. Vanligare är då följande: hat, vrede, mord, satanism, samhällskritik, religionskritik för att nämna några. För oss som är en del av scenen är det ju ingen hemlighet att metalheads tycker om att ha kul, umgås och stampa takten till två-takt: klassiskt stambeteende. Detta sagt så finns det ju metal som är mer sprittande och positiv av naturen än säg VAPENLICENS, GORGOROTH eller varför inte DEICIDE. Dessa band ska vi prata om idag. Slå upp en kopp kaffe, en grogg, en öl eller vad ni nu vill, för nu ska vi ha det skoj!

Jag tänkte att jag ville öppna med en riktigt positiv låt. Då är det fullt lämpligt att öppna med UNISONIC vars sångare heter Michael Kiske. Jo, han som var med i HELLOWEEN när det bandet var bra, haha! UNISONIC lirar hejig och refrängstark melodisk power metal (den per definition mest tjo och tjimmiga subgenren inom metal). Och de gör det bra. Lyssna bara på Souls Alive och försök att inte stampa takten. Jag har svårt att inte göra det kan jag säga. Observera gärna det tajta och schlagerartade slutet på låten.

BATTLE BEAST kommer från Finland. Jo, melankolins förlovade hemland. Därför kan det verka konstigt att just detta band finns på listan. Men med en sådan klappa händerna i takt refräng som i Out On The Streets från plattan "Battle Beast" så är det omöjligt att inte ta med bandet. Att bandet dessutom har en röststark sångerska i Noora Louhimo som river loss rejält gör ju inte saken sämre. Party!

Nu ska ni få ett erkännande: Superstitious är en av mina absoluta favoritlåtar med EUROPE. Jag blir alltid uppiggad av den låten. Går den fort? Nä. Två-takt? Glöm det. Growl? Driv inte med mig. Vad den däremot har är en refräng med en av de både ostigaste och mest geniala synthfanfarerna som bandet gjorde. Ja, den är bättre än den i den stora hiten. Sen har låten ett av de finaste gitarrsolona jag vet. Jag älskar det faktumet att Kee Marcello tar det lite lugnt i början för att sedan vräka på i slutet.

Närhelst jag träffar Adam och Henke (gitarristerna i forna storslagna thrash metalbandet BLACKSHIFT) och dricker öl så kan man ge sig fan på att det nån gång under kvällen kommer ljuda en speciell låt ur högtalarna. Den låten är Thunder Rising. Adam brukar alltid bli helt till sig och sjunga med med stor emfas. Stort nöje. Och låten är helt genialisk som partylåt. Gary Moore gjorde ju sig aldrig känd som en muntergök, men här kommer han rätt nära.
Och ja, jag vet att trummisen matar på med sextondelar på hi-haten som om hans liv berodde på det. Ni får helt enkelt köpa det, eller inte haha! Slutet är tajt och genialiskt.

Att Y&T är med på listan tänker jag "skylla" på bloggkollega Jarno på A Fair Judgement som skrev ett långt och ruggigt intresseväckande inlägg om bandet för ett tag sedan. Så jag var ju tvungen att dra igång skivan "Mean Streak". Och satan alltså! Detta är ju helt fantastisk musik. Jag blir, likt Jarno, partysugen och vill dricka öl när jag lyssnar på skivan. Låten Mean Streak har ett fläskigt gung, toksnygg sång och helt underbart gitarrspel. Kapitulation helt enkelt.

Få band förkroppsligar partymetal på ett lika överjävligt överdrivet sätt som THE DARKNESS. Jag äger faktiskt bandets första skiva "Permission To Land" i fysiskt format. Rätt mycket är skruvat i bandets musik. Kompet är det inte, men detta bands musik har aldrig och kommer aldrig att handla om att ha intressant kompspel. Den kommer alltid handla om att Justin Hawkins ska spela gitarr utav helvete och sjunga i falsett. Growing On Me var från första lyssningen en favorit.
ALPHA TIGER är ett för ovanlighetens skull relevant och intressant power metalband. Jag gillade verkligen bandets skiva "Beneath The Surface" som släpptes i år. Detta är partymetal när den är som bäst. Riffglädje, tempo och en ruggigt fin sånginsats från Stephan Dietrich gör låten till en ren njutning.




Ni måste ha sett det komma. En feelgoodmetalfredagslista utan MUNICIPAL WASTE hade varit ofullständig eller hur? Precis. Detta gäng är sjukligt underhållande på scen. Där har bandet sin naturliga plats. Skivorna kan slira lite hit och dit i kvalitet om jag säger som så. Men det gör inte alldeles utmärkta partydängan Headbanger Face Rip från ack så lämpligt döpta "The Art Of Partying".


Listan avslutas med klassiska VAN HALEN. Detta är fullt i sin ordning då bandets musik i stort sett under hela karriären har handlat om att ha kul. Panama från "1984" är, well, inte en direkt negativ låt om jag säger som så då den handlar om att pippa. I en bil. Ack ja, varför krångla till det tänkte nog bandet. Jag sekunderar gärna detta och önskar er med denna skönt hejiga pojkdrömslåt från David Lee Roth med manskap en synnerligen trevlig helg. Nästa vecka kan ni förvänta er fler nomineringar till årsbästalistan 2013 samt en ny fredagslista med ett helt annat tema, haha!

/Martin





Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg