måndag, maj 28, 2007

Swedish Deathmetal

Kan man motivera 500 sidor om svensk dödsmetall? Om man gör det som Daniel Ekeroth har gjort i mastodontverket Swedish Deathmetal är svaret ja.

Under en resa till Stockholm under sent 80-tal snubblade jag in på klassiska House of Kicks i Gamla stan. Av det jag kom ihåg av besöket var att lokalen var väldigt svart och till brädden fylld av skivor av artister jag aldrig hade hört talas om. I efterhand har jag förstått att jag hade gått in i något av en institution inom svensk dödsmetall. Och ja, jag ångar mig som fan att jag inte handlade fler skivor - men å andra sidan hur mycket pengar har man egentligen vid 13 års ålder?

Att Sverige är stort vad gäller dödsmetall blir man varse, om man inte redan var det, när man läser Daniel Ekeroths standardverk i ämnet - för att det är ett standardverk är det inget snack om. Detaljrikedomen är rent imponerande, så imponerande det bara kan bli när författaren själv är en del av scenen han beskriver. Upplägget är kronologiskt något som jag tycker funkar bra. Att dessutom Daniel verkligen har gått ner till källan, musikerna, gör att boken blir ett massivt myller av who's who inom dödsmetallen i Sverige. Fokus geografiskt ligger på Stockholm, vilket är ganska naturligt med tanke på att det var här scenen startade där, men författaren tar även upp scenen i andra delar av landet.

Som läsare tänker jag främst på att dödsmetallscenen i Sverige startade precis som många andra scener inom metall genom tape-tradande. Med tanke på hur stor scenen ändå blev är detta imponerande - Ekeroth verkar dessutom ha alla demos, alla flyers, alla zines som har producerats.

Boken avslutas med ett A-Z of Swedish deathmetal samt en förteckning över de zines som scenen kan skryta med.

Den här boken borde finnas i varje metalheads hylla oavsett om man gillar deathmetal eller inte, men självklart hjälper det om man gillar musiken. Trots att Daniel måste ha haft grymt kul under tiden han skrev boken, så tror jag nog att det också tog emot bitvis, med tanke på den möda på detaljer han har lagt ned på boken.
Andra bloggar om Swedish Deathmetal

måndag, maj 14, 2007

Kort om "Swedish death metal"

Att Sveriges inflytande på dödsmetallscenen är stort torde vara ett välkänt faktum - och därför är det fullkomligt befogat att det nu äntligen har kommit ut en härligt fet volym skriven av Insisions Daniel Ekeroth. 500 sidor fullpregade av dödsmetall - och trots att jag bara har kommit runt 100 sidor vågar jag säga att denna bok kommer att betraktas som ett standardverk vad gäller death-metal. Längre recension följer när jag har plöjt igenom hela verket.

torsdag, maj 03, 2007

Avgrundsmuller

Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.

Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.

Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem. Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om.

Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.
Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen.
För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg