Självfallet är alla hungriga, aggressivt så, efter sista listan om Rush. Dessvärre är den lite för lös i mitten, inte fått färg och innertemperaturen visar på salmonellarisk. Vi får därmed sätta in åbäket i ugnen igen. 45min mitt i ugnen my ass,men men. Vad göra? Gästerna har oroväckande blick, katastrofen är nära. Snart börjar det kastas stolar och pekas finger. Lyckligtvis hittar jag lite antipasti i sinnets skafferi. Men det är samma gamla slitna mög som alltid, det kommer bli för tröttsamt. Vi får gräva djupare, längst bak i skåpet ska vi nog hitta något. Hmm, underskattade sångare kanske? Och kanske med en lite besk eftersmak i form av jävligt överskattade sångare, vi får väl se…
Att göra en lista om favoritsångare kommer bli lika enformigt och stereotypiskt som många av mina listor, det är samma jävla band och namn alltid. Maynard James Keenan från Tool och A Perfect Circle, Till Lindemann från Rammstein, Peter Steele från Type O Negative uzw. Old news, så som sagt ska vi gräva lite djupare och hitta några namn som jag åtminstone inte hör så mycket om. Förhoppningsvis är det ett och annat oväntat namn med på listan.
Näst upp har vi Devin Townsend, någon jag i princip aldrig lyssnar på vilket är synd för jävlar vad killen kan gala. Hans operatiska rensång är helt fenomenal, men som med Rody är även hans grovsång riktigt frän med Strapping Young Lad. Jag hade chansen för några år sedan att se honom på Sweden Rock men hade dessvärre influensan mitt i sommaren. I övrigt är jag inte så sorgsen över att jag missade åbäket, men Devin hade varit häftig att se.
Wayne Static, ett konstigt namn att ha med på en lista över underskattade sångare. Ingen skulle väl påstå att han är en speciellt begåvad vokalist, men jag har alltid gillat hans sound. Det passar så perfekt in med resten av bandet, mycket likt hans genre-kamrat Robban Zombiesson.
Nu kommer en kluring, Susumu Hirasawa. En elektronisk kompositör från Japan känd för sina unika soundtrack och sin distinkta joddlande sång. För listans del har jag valt ut hans arbete med den animerade versionen av mangan Berserk, en jävligt mörk fantasy om en man på jakt efter hämnd i mitten av en helvetisk apokalyps. Den håller inte tillbaka, bara minnet av den gör mig lätt illamående. Varmt rekommenderad för alla som gillar mörk skit. MEN, musiken Hirasawa komponerade till den kortlivade animen är fenomenal och en stor del av det är hans unik sångstil med sin joddlande dramatik. Hans andra mest kända verk är troligtvis musiken till den fenomenala filmen Paprika av framlidne Satoshi Kon, i sin tur inspirationen bakom Inception (även om Christopher Nolan och Hollywood aldrig kommer erkänna det).
Sist har vi en RATM-cover av rapparen Denzel Curry. Jag kan inte påstå att jag vet speciellt mycket Herr Curry (röd, grön eller gul? hmm) men en av kommentarerna summerar prestationen bäst: he sings it like hes been holding that rage since childhood. Jag har länge tänkt att jag önskade hiphop-artister utforskade mer aggressiv musik, då de fåååtal gånger jag hört kända rappare gå åt hårt brukar det bli riktigt vidrigt fint.
Det finns massor med sångare som inte borde få gå i närheten av en mikrofon. Jag har faktiskt bara en som jag vill uttala mig om här dock, och han är inte egentligen så illa utan det är mer hur enformigt det blir. John Baizley från Baroness, jag lyssnar slentrianmässigt på dem och anledningen till att det blir slentriant är att han låter nästan exakt likadant på varenda jävla låt. De var absolut fenomenala live, helt otroliga (jag vill minnas att jag nämnt det i en tidigare lista) men jag kan inte lyssna på mer än en låt eller två då och då. Hade varit intressant om de haft olika sångare, som deras goda vänner Mastodon. Deras gitarrist Gina Gleason verkar även hon vara rätt bra på att gala trots allt.
Hoppas det smakar, nästa gång blir det huvudrätten Rush.
//Herr B
