Fredagslistan 2025, vecka 16: Judaspåsken

Som alla vet hade påsken inte varit så mycket att lägga i ägget utan den mest baktalade av Jesu lärjungar: Judas Iskariot. Den ursprunglige förrädaren, som har sin plats allra längst nere hos Djävulen i Dantes helvetesvision, är ju trots allt den viktigaste lärjungen. Utan hans angivande av Jesus igår, besatt av Satan själv, ingen korsfästelse idag, och ingen uppståndelse på söndag. Vad vore kristendomen då, liksom? 

Men nog om teologi. Såklart utgör Judas-karaktären en hejdlös inspirationskälla för metalband. En sökning på Metal Archives ger över 2000 träffar på låttitlar med Judas - även om en stor del är Judas Priest-covers så talar det ju för Iskariots odödliga influens på den tyngre rocken. Så här kommer alltså åtta låtar av varierande hårdhetsgrad, om och med den störste syndaren som möjliggjorde fundamentet för ett par miljarder människors tro. 

 

Glad påsk! Listan hittar du här!

 

JUDAS PRIEST - "Judas Rising" (Angel of Retribution, 2005). Om jag förstått det rätt var detta Halfords återkomst till Priest. Hyfsat pigg låt ändå för att vara sådär sjuttio år in i karriären! Och förvånansvärt nog enda albumspåret som heter något med Judas, vad jag kan se.

 

IRON MAIDEN - "Judas Be My Guide" (Fear of the Dark, 1991). Och här: sista skivan innan Bruce avhopp. Underskattad skiva bortom titelspåret! Bra produktion, snyggt omslag, mestadels starka låtar. Jag hittade den här på en kassett på skolgården när jag var barn, ungefär halva albumet. Resten var Bob Marley och Eric Clapton. Bra ingång till Maiden.

 

STRATOVARIUS - "The Kiss of Judas" (Visions, 1997). Av alla länder som är erkänt bra på power metal är ändå Finland sämst. Jag tycker ändå den här biten har något - sannolikt bara nostalgivärde på grund av en samlingsskiva från Noise Records som blev mitt soundtrack en sommar under högstadiet (Celtic Frost, Kreator och Gamma Ray smällde lite högre än finnarna här). Men nu är vi trogna temat och håller ut i sex minuter. Det är ju trots allt långfredag.

 

HELLOWEEN - "Judas" (Judas 12", 1986). Vet ni vilka som är bäst på power metal? Tyskland såklart. Och de peakade tidigt, med Kai Hansen-era Helloween. Har haft med den här låten tidigare, men jösses vilken speed metal-hit det här!

 

HOLY TERROR - "Judas Reward" (Mind Wars, 1988). Amerikansk speed/thrash metal med egenartad sång. Snabbt ska det gå! Häftigt band, även om jag inte är så insatt i dem.

JUDAS ISCARIOT - "Damned Below Judas" (The Cold Earth Slept Below, 1996). Nu snackar vi. Folk som rackar ner på amerikansk black metal får ju skärpa sig, även om Akhenaten främst låter som en andra gradens Darkthrone-klon här i början av karriären är Judas Iscariots diskografi helt klanderfri. Och han visste, precis som sin namne, när det var dags att släppa allt och lämna scenen (utan trettio silvermynt men istället med hedern i behåll).

 

HATE ETERNAL - "Behold Judas" (I, Monarch, 2005). Gjorde Erik Rutan den bästa dödsmetallen under hela nollnolltalet? Eventuellt utkonkurrerad av Nile, men det är inte långt ifrån. Herregud vad den här skivan snurrade i min discman när det begav sig. Varför spela snabbt när man kan spela snabbast?

 

ADORIOR - "Begrime Judas" (Bleed on my Teeth, 2024). Min förra lista hade med en låt från Adoriors debut, men här kommer "hitten" från deras oväntade återkomstplatta från ifjol, efter 19 års tystnad. Det är lika rivigt och otrevligt som alltid, riktigt bra det vill säga. En lämplig slutpunkt för den här listan!

 

//Andreas

Fredagslistan 2021, vecka 20: USBM del 2!

För ett tag sedan skrev jag en inte alls uttömmande lista på några favoritband inom svartmetall från Förenta staterna. Då stod våren för dörren, och nu har livet återvänt på riktigt i underskön försommarskrud. Alltså dags att dyka djupt i den själsliga och musikaliska källaren. Här kommer fem till, utan pardon. Håll i hatten och lyssna HÄR!

HAVOHEJ - "Man and Jinn" EP, 2000

En-demon-bandet HAVOHEJ uppstod under det tidiga nittiotalet ur askan från urkultbandet PROFANATICA, som bland annat har kopplingar till tidiga INCANTATION. Mest känd är debutalbumet "Dethrone the Son of God", som egentligen bara är PROFANATICA-låtar som sångar-trummisen Paul Ledney spelade in efter bandet splittrats (sedermera återuppstod PROFANATICA och har fortsatt turnerat och släppa skivor). Men vad Ledney sedan kanaliserat genom HAVOHEJ är... svårt att beskriva. Har ni hört något så demoniskt? Istället för riff, en brinnande helveteseld. Smattrande trummor, och vid mikrofonen en snorförbannad avgrundsande som sliter sönder sina stämband. Bästa Venom-covern någonsin. Inget för den lättskrämda. THIS IS THE END OF JESUS CHRIST.

 

LEVIATHAN - Merging with sword, onto them ("Massive Conspiracy against All Life" 2008)

Ur vågen av enmannaband som kom under 00-talet stack främst jänkarna XASTHUR och LEVIATHAN ut, och av de två fastnade jag egentligen bara för den överproduktive Jef Whiteheads LEVIATHAN. Efter en misshandelsdom mot en f d flickvän tappade jag lusten att fortsätta lyssna på Whiteheads musik, men de äldre skivorna väcker fortfarande något stort och djupt. På 2008 års "Massive Conspiracy of All Human Life" nådde han tveklöst sin konstnärliga höjdpunkt. Whiteheads musikaliska, poetiska och visuella visioner är något helt eget, som ingen annan. Vilka ljudlandskap och atmosfärer! Fantastisk trummis med. (obs! notera vilket ledmotiv han lånat vid ca 8 minuter in)

JUDAS ISCARIOT - An Eternal Kingdom of Fire ("Heaven in Flames" 1999)

På tal om enmannaband, det här blev visst det tredje, och i mitt tycke det bästa på hela kontinenten. Åsikten om nordamerikansk svartmetallband som bleka och dåligt spelade kopior av norska förlagor kan ha kommit från Akhenaten i JUDAS ISCARIOT. Han var ökänd för sin "första tagningen duger"-approach, vilket hörs tydligt på de tidiga skivorna där han själv spelar trummor (det styrdes senare upp med sessionstrummisen Cryptic Winter, som håller takten på låten jag valt). Men till den som inte dras med av JUDAS ISCARIOTS karga och melankoliska nihilism frågar jag: varför lyssnar du ens på black metal?


KRALLICE - Energy Chasms (liveklipp, ursprungligen från självbetitlade debuten från 2008)

Vi blandar det råaste med det proggigaste idag. KRALLICE, med medlemmar från massor av avantgardistiska band med eller utan metal (från THE FLYING LUTTERBACHERS till GORGUTS), lät när första skivan kom för tretton år sen inte som något annat jag hört dittills. Utdragna melankoliska och hisnande melodier från svartmetallens högtid på nittiotalet tillsammans med ett komplext ursinne, kryptiska texter och spelskicklighet som inte var av denna värld. om detta verkligen är BLACK METAL kan vi diskutera i timmar, främst på senare skivor som rört sig mer mot det meckigt progressiva - det är mer SLINT än DARKTHRONE så att säga - men det första albumet från 2008 är en modern klassiker i mina öron. (De blev orättvist hipster-stämplade när de dök upp i samband med såna som DEAFHEAVEN och LITURGY, men KRALLICE handlar snarare om prognördar som verkligen gillar black metal, än något annat trams.)

WELTMACHT - Requiem of the Screaming Raven (från "And To Every Beast Its Prey" 2003)

Vad får vi om vi sätter ihop Nordamerikas två äktaste svartmetallkrigare i ett band? Jo, det råaste och mest intoleranta och elitistiska på rätt sida brunhögern. Lord Imperial från KRIEG och ovan nämnda Akhenaten (och Cryptic Winter) från JUDAS ISCARIOT. Det här öppningsspåret från deras andra och sista album, innan Akhenaten lämnade musiken helt, fångar allt jag söker i renodlad black metal. Det blir inte bättre än såhär. (Låten må vara lång men håll ut, vid sexminuterssnåret kommer alla tvivel blåsas bort!)

 

Ni lyssnar på listan HÄR! Ond helg på er! 

Fredagslistan 2020, vecka 15: Påskens obligatoriska lidande i repris

 Goder afton.

Idag är det långfredag och tillika fredagslistedags. Jag har valt att dra en gammal favorit i repris anno 2018 som innehåller idel rara ärtor som jag tycker att vi alla ska påminnas om. De var bra för två år sedan, de är lika bra idag. Vi kör!

---

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!


Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.


Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Så här i påsktider gör vi som vi brukar i bloggen och tillhandahåller en lista med lika delar lidande som flagellering. Jesus korsfästelse, marsipanäggens tillblivelse, påskharens ursprung och ja ni vet - et cetera påskgrejs. Med andra ord, ta en vuxen hårt i ena handen och tälj ett krucifix med den andra så kör vi!

Inledningsvis säger vi hej till genibandet BLOODLINE och låten Jerusalem Addio från "Hate Procession" som släpptes i nådens år 2009. BLOODLINE härstammar från Sundsvall och har kokat ihop en black metal-brygd som icke på något vis går av för hackor. Hela albumet är en mörk historia av malande mellantempo med seriemördarsamplingar och en underliggande poäng om att världen gått åt skogen.

Det som skiljer detta gäng från liknande akter är att det finns en militärisk seriositet och en kyligt industriell känsla som präglar låtarna. Gott så! Även plus i kanten för snygg logga.

Vi fortsätter på inslagen bana och tar en titt på FLAGELLANTs tjusiga Into the Maws of Death. FLAGELLANT bjuder inte på några direkta överraskningar när det kommer till det musikaliska konceptet men de spelar å andra sidan så solitt bra att vem som helst inom scenen som torde grina ögonen ur sig av avund och börja gissla sina ryggar med påskris vid blotta åsynen av skivomslaget.

Fem av fem törnekronor till denna slingriga och kalla riffverkstad som bevisar att Leviathan lever och att han bor i Umeå.

Nästa akt är NECROS CHRISTOS som utifrån namn och koncept förstås är ett givet inslag i påskplågarlistan. Första gången jag hörde dessa gossar ta ton fick jag fram ett halvkvävt fniss och en liten kindrodnad, så nära den parodiska gränsen ligger nämligen deras rituella och überseriösa black/döds och väger av och an.

Vid närmare genomlyssning begriper man dock storheten med det här bandet - kompetent muciserande, stort ockult kapital och den där omistligt svulstiga och storslagna dramatiska ådran som kommer igen i varje låt. Så även i Nine Graves.
 

En filur som är ytterst lämpad att ha åsikter om påsken är som bekant JUDAS ISCARIOT. ”To Embrace The Corpses Bleeding” släpptes 2002 och skulle visa sig bli bandets sista fullängdare. Synd på så rara ärtor, samtidigt ska man ju som välkänt är sluta när man befinner sig på topp. Hela skivan är fantastiskt kraftfull och jag valde efter mycket om och men låten I Avoke To A Night Of Pain And Carnage (episk titel, jag vet) för att det är den låt som i mitt tycke har flest bottnar att upptäcka.

Missa för all del inte den mäktiga tempoväxlingen vid  fyraminutersstrecket som accompanjeras av åska, regn och ett allmänt missnöje med livet.

Som avslutning tänker jag vara traditionsenlig och drämma till med en gammal klassiker. Den har varit med i påsksammanhang tidigare och den kommer säkerligen vara med igen - ANAAL NATHRAKHs Lama Sabachtani. Enligt utsaga ska Jesus ha sagt ungefärligen "min gud, min gud, varför har du övergivit mig?" när han allmänt trött och hungrig satt fastspikad på korset. Vilket ju är förståeligt med tanke på den något kniviga sitsen han torde befunnit sig i. Den där frasen blir översatt till arameiska "eli, eli, lama sabachtani" vilket vårt kära husband tagit fasta på i låttiteln.

Om han egentligen sa så där eller något helt annat får vi aldrig veta men vi kan med säkerhet slå fast att låten som ANAAL NATHRAKH snickrat ihop på temat är rasande bra och kaotisk.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 13: Påskens obligatoriska lidande

Fredagslistan - FTW (Well, mostly ;-))

I Awoke To A Night Of Pain And Carnage. Där lägger vi ribban för veckans fredagslista. Gosse vilken titel alltså, haha! Susanne, som inleder veckans soniska slakt, förnekar sig sannerligen inte med att förundra i alla fall mig med vilka band det faktiskt finns i den mörka undervegetationen. Prick ett band som jag faktiskt har lyssnat på innan, DEMIURG, och som öppnar listan på ett förtjänstfullt vis. Sen stampar vi bara hårdare på gaspedalen med  MY OWN GRAVE och HOUR OF PENANCE som piskar på en rensfest som får gomseglet att fladdra i takt med blastbeatsen. Underbart. Grottiga WITHERED smiter med på ett hörn innan JUDAS ISCARIOT avslutar med ett black metalväsande från underjorden.

Efter det måste man ju lugna ner sig, inte sant? Ja kanske inte jag, men Alex tyckte att det var idé att öppna med (förlåt Alex), tre låtar med så låg verkshöjd att pulsen avstannade nästan helt. Men det är ju bara jag. MERCYFUL FATE, KISS och YES - tre band som inte betyder så där värst mycket för mig, men desto mer för Alex. Men sen jävlar rycks det upp med musik från IRON MAIDENs bästa skiva, och redigt gammal gosig DREAM THEATER från när Portnoy fortfarande var med.

Bandet som öppnar min del av listan har faktiskt en koppling till DREAM THEATER då PERIPHERY är så kallade Special Guest (med andra ord förband på vanligt språk) till just DT på åtminstone giget i Stockholm i januari. Sen blir det lite gungig musik från KVELERTAK, och resten rens (i vanlig ordning) från TRAP THEM, LOCK UP och NAPALM DEATH.

Nästa vecka ser listan mycket annorlunda ut - det kan jag faktiskt lova.

Tills dess, trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 49