Supporta scenen: Suicidal Tendencies i Malmö

måndag, juli 29, 2013

Ikväll blir det en riktig 90talsåterförening av en gammal vänkrets, fler personer än jag kommer ihåg kommer att samlas på Debaser i Malmö för att avnjuta Mike Muirs ödmjuka och timida framtoning när SUICIDAL TENDENCIES gästar byn. Med sig har de DR. LIVING DEAD, således lär det inte bli den lugnaste kvällen denna vecka.

Vad: SUICIDAL TENDENCIES + Dr. Living Dead

Var: Debasre, Malmö

När: Ikväll, kl. 20.30 går Dr. Living Dead på enligt Debasres hemsida

Pris: 250 piloter



/Alex

Fredagslistan vecka 30 - En mardrömsresa

fredag, juli 26, 2013

Jag har under de senaste två veckorna tagit mig igenom ALICE COOPERs samlade verk. Jag begränsade mig med ett undantag till studioskivorna eftersom jag inte pallar lyssna igenom de senaste årens liveskivor, jag lyssnar i så fall mycket hellre på inspelningar från konserterna jag själv sett. Undantaget är "The Alice Cooper Show", den enda liveskiva från 70talet som släpptes officiellt när det begav sig. Idag har allsköns andra grejer från guldåren släppts men denna är lite speciell i min pixibok. Det är en kraftigt producerad överdådig skiva med tämligen lite livekänsla egentligen, men den är ändå helt fenomenal. Så den fick vara med.

Varför lyssnar man då igenom en komplett diskografi? För min del är det för att upptäcka och återupptäcka. Det finns skivor som jag egentligen aldrig skulle behöva höra igen, det räcker att jag blundar så kan jag ta mig igenom KISS "Unmasked" eller IRON MAIDENs "Seventh son of a seventh son", jag kan alla toner, alla trumslag och alla texter. Därför är det egentligen meningslöst att lyssna, om det inte vore för att det alltid finns mer att hitta. Det är det som är tjusningen med musik, på samma sätt som att en tavla kan ge ett helt annat uttryck om man tar ett steg bak eller fram så kan två års bortavaro från en skiva öppna nya ingångar. Du har ju själv (förhoppningsvis) förändrats och utvecklats under de två åren, så varför skulle inte din perception ha gjort det?

Enough of that. Jag älskar Alice Cooper. Fredagslistan denna vecka är en kronologisk sammanfattning av mitt lyssnande och min kärlek. Den innehåller rock, ballader, pop, musikallåtar, skräck och humor. Ofta i en och samma låt. Jag går inte igenom hela listan men tänkte som hastigast skänka några tankar kring några av de mer obskyra alstren. Detta för att det alltid är så roligt att diskutera, att vrida och vända. På den svenska Alice Cooper-facebooksidan (Alicecooper.se - Bed of swedes) har jag emellanåt uppdaterat folk med var i diskografin jag befunnit mig vilket understundom skapat några roliga inlägg och tankar.

"Pretties for you", Alicebandets första skiva är en av mina absoluta favoriter och en av de jag lyssnar allra mest på. Jag förstår att den inte tilltalar alla, men det är deras förlust. Låtvalet gick direkt till min favorit Today Mueller som Alice dessutom sjöng två rader ur för mig när jag träffade honom i London 2011. Jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. "School's Out"-skivan var sämre än jag mindes, topparna är oslagbara (Luney tune, My stars) men låtar som Alma mater, Public animal #9, Grand finale och titelspåret tillhör inte mina favoriter alls. Likaså är den sista skivan med gruppen Alice Cooper, "Muscle of love", inte en skiva jag spelar alltför ofta. En oinspirerad skiva, speciellt med tanke på vad som skulle komma bara Alice ömsade bort originalmedlemmarna och satsade på storslagenhet. Perioden 1975-1979 är min favoritperiod musikmässigt och skivorna, alla fyra, är unikum i rockhistorien tycker jag. Jag tog faktiskt två låtar från "Welcome to my nightmare" eftersom Devil's food och The black widow inte går att dela på för då får man smäll.

Apokalypstiden (1980-1983) är det inget fel på alls heller. Förutom "Zipper catches skin" från 1982 så håller alla skivorna hög klass och problemet med att älska musiken så mycket är att det är svårt att välja bara en låt. Imorgon hade jag säkert valt andra låtar än de jag valde idag. Efter det kommer så min barndom i musikform. Skivorna Constrictor, Raise your fist and yell och Trash är min uppväxt i plastform. De är min passion, mitt liv och vissa dagar de tre skivorna jag skulle ta med till en öde ö för att när som helst bara kunna blunda och drömma mig bort. Mitt vuxna jag säger ibland åt mig saker som att "men det är ju för fan trummaskin på Constrictor" eller "allvarligt - Bon Jovi-Alice på Trash??". Då tar mitt barndomsjag en pinne och slår mitt vuxna jag i ansiktet upprepade gånger. Den dagen jag inte längre kan njuta av nostalgi och bakåtblickande är dagen ni hittar mig fördelad medelst motorsåg i tre Icakassar i Råå hamn.

Den sista skivan från den för mig klassiska tiden är "The last temptation" (1994), men där gjorde jag en fusk eftersom jag sparar den till halloween. Vi har en liten grej, den skivan och jag. Tända ljus, serietidningarna, vinylvarianten av skivan och kaffe med småkakor. Så nice att man inte tror det är sant.

Sentida Alice har spottat ur sig ömsom bra ömsom intetsägande grejer, på "Dirty Diamonds" (2005) hittade han tillbaka till sitt 70tal med fina dängor som Sunset babies och You make me wanna. Det är dock alltid Zombie dance som pekar på det psykedeliska 60talet som får min röst, jag älskar verkligen den låten. En liten smutsgris på tebjudningen är dock skivan "Along came a spider" (2008). Skivan föregicks av den häftigaste hypen någonsin och många med mig önskade sig nog en riktig skräckskiva igen, kanske en blandning av "Brutal planet" och "Welcome to my nightmare". Storymässigt kanske den innehöll detta men musiken föll så oändligt platt att den verkligen delade Alicefansen i två läger. Jag var en av de som kraftfullt tog avstånd från skivan trots det fina omslaget på vinylutgåvan, och jag hade fram till idag inte lyssnat på den sedan den kom 2008. När jag nu hörde den igen så hade naturligtvis besvikelsen lagt sig, och även om det fortfarande är en förhållandevis slätstruken historia med några riktiga bottennapp till låtar så får jag nog säga att låtar som Salvation, Killed by love och Wrapped in silk hade passat på vilken som helst av de andra 2000talsskivorna. Till sist, jag låter den instrumentala The underture från den senaste skivan "Welcome 2 my nightmare" avsluta, det känns som en perfekt säckhopknytare. Min personliga dröm är att just W2MN blir Alices sista skiva, det är tveklöst den starkaste han släppt sedan "The last temptation" och det skulle vara en fröjd om den fick skriva slutkapitlet så att säga. (Jag vet att han ska släppa en coverskiva men den räknas absolut inte).

So there. Enjoy, lyssna och följ med längs en stig kantad av lik, giljotiner, snaror, mördare, dåliga vitsar, transvestitcowboys, döda husdjur som kommer tillbaka och mycket mycket mer. Är Alice Cooper den allra mest mångsidiga rockartisten genom tiderna? Jag tror det.

Och försök nu att inte få mardrömmar ikväll. Det finns inget i garderoben. Tror jag. Jag har inte kollat. Men jag är nästan övertygad. Nästan.

/Alex


Regnbågsdags

tisdag, juli 23, 2013

Den 26:e augusti släpps RAINBOWs konsert från Düsseldorf 1995 på dvd. "Düsseldorf", tänker ni, "var inte det från början en boskapsmarknad"? Om det säger jag noll och intet, däremot är konserten som spelades där i oktober sagda år fenomenal. Jag vet att Rainbow är en såndär grupp som delar folk i massor av läger, typ "gillar bara hitsen", "gillar bara Diotiden", "gillar lite fast inte allt", "hade hellre lyssnat på Göingeflickorna" osv. Själv gillar jag det mesta de petade ur sig, även om de sista 80talsplattorna inte får sådär vansinnigt mycket speltid hos mig. "Stranger in us all" från 1995 däremot, den tillhör favoriterna.

Vi var fyra i bilen som åkte in till KBhallen, den sjätte oktober 1995. Det syntes en regnbåge när vi körde längs den danska motorvägen, det kändes som ett tecken. Förbandet var lika uselt som förband brukar vara. Rainbow däremot, de rockade. Hårt. Såpass hårt att när konserten var slut och lamporna börjat tändas så fick de släckas igen för Ritchie hade mer att få ur sig. Vi fick en impromptu version av Black night att ta med oss hem. Det tackade vi för. Jag såg dem några gånger till, men denna första gång var magisk. Att få stå någon meter från Ritchie i anrika KBhallen och höra honom spotta ur sig Burn, ja BURN, som haft sin livepremiär i samma hall 22 år tidigare - det var ståpäls hela veckan I tells ya.

Konserten från Düsseldorf har funnits bland samlare sedan den sändes på tv all those years ago, och nu får den alltså en officiell release.

Inte en dag för tidigt.

 
 
 
 
/Alex


Fredagslistan vecka 29 - Låtar som heter samma

fredag, juli 19, 2013

Heja på dere och välkomna till Räkna Med Rizzla.

Eftersom andra har tagit semester har det ärofyllda uppdraget att förse världen med en liten spellista inför helgen fallit på undertecknad. Eftersom jag som vanligt är sprängfylld med goda idéer och påhittigheter så blev temat för denna veckans lista:

"Låtar som heter samma som låtar som heter samma. Som låtarna. Som heter samma som de andra låtarna. Alltså de låtarna som heter samma som låtarna jag först talade om."

Vi går starkt ut med en trojka Into the night, veckans fynd var som bekant en JACKAL-konsert varför de får inleda listan. Efter detta bjuds vi på några dubblar för att sedan starkt få en kvadrupel Gypsy. Det är för övrigt nästan otroligt hur många låtar DEEP PURPLE skrivit som heter som andras låtar. Jag valde att nästan bara köra en låt per band, så några Purplelåtar ni SLIPPER höra är Time to kill, Lick it up och Under the gun som alla dessutom finns som betydligt bättre låtar signerade andra band. (Detta hindrar i och för sig inte att Purple är med några gånger på listan ändå, men i ett par olika sättningar i alla fall.)

Mot slutet anas en sommarhit vars två olika versioner kanske inte kan anses vara två låtar per se. Eventuella klagomål på detta hänvisas till callegurra@hovet.se

Undrar vad det blir för tema nästa vecka. Någon som har en idé?

/Alex



Någon som minns Jackal?

onsdag, juli 17, 2013

JACKAL var ett jävligt bra danskt band som släppte en sjukt bra platta 1990, "Rise". Det släpptes även en köpvideo då som hette "Rise from the lies" vilken gick varm hemma hos mig efter att StorNilsson dragit en kopia på den åt mig.

Det kom några skivor till som jag har sämre koll på, men när jag idag nåddes av beskedet att sångaren Brian Rich begått självmord i våras så blev jag oerhört nedstämd. Det var en fin tid, en bra skiva och det är ju bara själve fan att jag inte minns så mycket av den enda gången jag fick se dem live (Köpenhamn 1995, förband till FREAK OF NATURE).

Filmen nedan är en nästan komplett konsert från deras gig i Faelledparken i Köpenhamn 1990. Good times indeed! Idag kollar jag in den och minns Brian. Tack för minnena!



/Alex

Philip H Anselmo för i helvete

tisdag, juli 16, 2013

Sitter i skrivande stund och lyssnar på PHIL ANSELMOs nya platta "Walk through exits only" och gläds dels åt skivan, dels åt minnena den framkallar.

Mina första inblickar i att all musik inte nödvändigtvis behövde ha enkla melodier och refränger typ KISS' Crazy, crazy nights bör ha kommit någon gång i början av 90talet då folk i min närhet började lyssna på betydligt hårdare tongångar. Det var lätt att skratta åt, att fnysa åt eller bara ignorera eftersom jag inte förstod bättre. En skiva som stod ut då och som står ut även idag är den smått genialiska "Live at Budokan" av S.O.D. som blev en slags ögonöppnare. Då betraktade jag den nog som ett slags skämt, både på grund av den putslustiga titeln (den är ju inspelad i New York, på anrika The Ritz!) och på grund av att den egentligen saknade allt som jag dittills hade fått för mig var "riktig" musik.

Idag är jag skyldig en hel massa människor ett tack för att de oförtröttligt plågade mig med allehanda oväsen, jag hade nog lite längre inkubationstid än andra. Eller så var min potatismoshjärna helt enkelt bara så in i helvete inställd på att det var KISS och inget annat som satte definitionen för god musik. I vilket fall så sitter jag nu och njuter av en ny skiva (bara en sån sak), behagligt befriad från allt vad skönsång, melodier och pentatoniska skalor heter. Phil och bandet THE ILLEGALS formligen skäller ut instrumenten och mikrofonerna och till och med på ganska låg volym protesterar mina hörlurar mot misshandeln de utsätts för genom att spraka lite. "Walk through exits only" är inte en skiva. "Walk through exits only" är en käftsmäll.



Köpenhamn i höst någon?

IT'S RUINED!

/Alex (med en blinkning till Omar, Micke och alla er andra)

Samma som innan fast nytt

måndag, juli 15, 2013

Den uppmärksamme har noterat min frånvaro under några veckor, och sedermera dessutom möjligen sammankopplat detta med årstiden. Japp, jag har haft semester. Nu är det dock slut med sånt så bring on the höst!!

IRON MAIDEN i Malmö var en fin tillställning, det usla ljudet och den usla arenan till trots. Låtvalet och showen var vad jag längtat efter sedan jag var 12 år gammal då jag fick se "Maiden England" och genast blev betagen. Självfallet levererade Maiden, det gör de nästan alltid, men det var lite mer än så. En slags sista regression i jungfruns sällskap eftersom detta torde vara den sista Early Days-turnén, om de inte kör något på "No prayer for the dying", "Fear of the dark" och Blazeskivorna. Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt hoppas på just det sistnämnda, Bruce har redan bevisligen gjort bättre versioner av flera Blazelåtar än vad Blaze själv gjort. Tänk The aftermath eller The edge of darkness med Bruce...MUMMA!!!!!

Jag har åtagit mig att komponera fredagslistorna både denna och nästa vecka eftersom Martin har semester. Jag har inte kommit på något kul tema ännu så alla eventuella förslag tas gärna emot för beaktande.

Till sist, glöm inte bort att anmäla er om ni vill gå på Kissföredraget på Helsingborgs stadsbibliotek i höst. Jag kommer att tjata mer om det senare men man kan ju aldrig tjata för mycket. In och kika på http://biblioteksnv.se/web/arena/forfattarbesok.

Next time Gadget, next time!

/Alex

Supporta scenen: The Real Shit

fredag, juli 12, 2013

En endagars moshfest i Helsingborg? Kan det vara möjligt? Japp, och den går av stapeln imorgon den 13/7 i Grytan tack vare REGAL DEMISE som roddat ihop en finfin line-up.

THE SCORNED, HUMANITY'S LAST BREATH, REGAL DEMISE och CHINE bland andra kommer se till att inte en planta står efter de är klara.

Och det bästa - kostar inte en spänn att beskåda denna förnämliga line-up. Det ni!

/Martin


Fredagslistan 2013, vecka 28: The Haunted

För några veckor sedan kunde vi äntligen ta del av THE HAUNTEDs nya sättning. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så glatt överraskad som jag blev. Men nu blev jag det, och fann i detta en anledning att gå tillbaka och lyssna på lite gammalt material från bandet. Jag var, likt många, svag för Peter Dolvings insatser på både debutskivan och "Revolver" från 2004. Jag har lyssnat oerhört mycket på "Revolver". Men innan dess att den skivan kom ut hann ju bandet göra "Made Me Do It" och "One Kill Wonder" - bägge med Marco Aro på sång. Då det är Aro som nu återfinns bakom mikrofonen blir det naturligt att fokusera på dessa två skivor.

Ett klassiskt omslag. Jag kommer tydligt ihåg hur fantastiskt bra skivan var redan från dess att jag lyssnade på den första gången julen 2001. Jag har alltid hävdat, och kommer alltid att hävda att Dark Intentions är ett av de bästa "intron" som skrivits. Annars är jag kroniskt allergisk mot alla dylika övningar då de sällan bjuder på något särskilt välskrivet och snarare utmärks av alibikomponerande. Bort med det. Så förhåller det sig inte med öppningslåten - drivet och det infernaliska svänget gör att jag fortfarande får rysningar av låten. Att bandet med rätta insåg låtens potential i synnerhet ihopkopplad med låt nummer två på listan (precis som på plattan) Bury Your Dead gjorde att duon blev en förödande öppning på en konsert, alternativt en rejäl vitamininjektion om bandet valde att köra låtarna en bit in i setet.

Låt 3 kan vara min absoluta favoritlåt med bandet - Silencer. Trumspelet är framför allt det som får mig att baxna nåt så in i bänken, och jag hoppas verkligen  att bandet nu åter plockar in låten i setlisten då Adrian Erlandson är mer än kapabel att exekvera den låten. Inte för att Per Möller Jensen var en dålig trummis, men ändå.
 Hollow Ground har jag tagit med enbart för att jag älskar det gung som finns i låten. Ja, jag är beredd att överse med att den är ganska poppig i övrigt just av denna anledningen.

Victim Iced är den sista låten på skivan, och den har jag tagit med för att jag tycker att här börjar man kunna skönja hur musiken skulle låta på nästkommande skiva. Lyssna bara på Aros första tjut i låten och ni måste erkänna att det tjutet är metal.

"One Kill Wonder" är inte bara den mörkaste skivan i bandets diskografi - det är också den hårdaste. Jag kommer inte ihåg vem av bröderna Björler som tyckte att skivan faktiskt blev för hård, haha! För egen del gillar jag verkligen skivan då Aro på den visar hur hans egen röst låter. Och den låter grymt. Första låten Godpuppet är en pungspark i musikalisk form om jag någonsin hört en. Det går verkligen fort och jag begriper inte hur i hela helvetet Möller Jensen hinner med att lägga dubbla baskaggar i den låten. Underbart.Vi jobbar vidare med DOA som fortfarande får det att rycka till i nackmuskulaturen, precis som Shadow World, och avslutar med två rejäla två-taktare i Urban Predator och Shithead. 

Med detta meddelar jag att nu går jag på semester, men, det kommer trots detta att dyka upp fredagslistor från yours truly veckorna 31, 32 och 33 då de redan ligger preparerade i bloggens databas. Det ni! Övriga veckor, 29 och 30 är det den gode Bergdahl som står för listorna. Då misstänker jag att det blir ett helt annat ljud i skällan, haha!

/Martin

Veckans youtubeklipp: Alex Rüdinger får oss att tappa hakan återigen

tisdag, juli 09, 2013

Tjena. Ni vet ju att jag har kört ett klipp med trummisen i THE FACELESS, Alex Rüdinger innan. Nu har han lagt upp ytterligare ett klipp där han lirar en låt av bandet. Han lägger upp väldigt mycket den killen, men jag tycker att det alltid blir extra intressant när han lirar THE FACELESS-material. Då verkar han få anstränga sig lite extra faktiskt. Och jag förstår honom - The Eidolon Reality är inte en lätt låt. Titta, lyssna och njut - så här ska trummor liras.

/Martin

Supporta scenen: Iron Maiden

måndag, juli 08, 2013

På onsdag kommer jag uppleva något jag faktiskt inte trodde att jag skulle få uppleva - IRON MAIDEN i en stad som inte heter Stockholm eller Göteborg. Utan istället är det i Malmö som bandet lirar. Ja, det är ju bara att köpa biljett eller hur? För de finns märkligt nog kvar. Och för er som tror att det blir nytt material? Nä, istället är det turnén från -88 som bandet plockar upp. Ja, den som de gjorde när "Seventh Son Of A Seventh Son" hade kommit ut. Bara detta faktum borde få er att likt den gode Bergdahl springa rundor. Bandet kör dessutom The Prisoner. Bara det ett skäl till att åka, för det är inte ofta den spelas. Ja, nä - jag hade ju kunnat fortsätta i all evighet.


Således:

Vad: IRON MAIDEN

Var: Malmö Stadion. Ja, den gamla.

När: Onsdag, 10/7, kl. 19 går första bandet på enligt Eventim

Pris: från 635 spänn.

/Martin

Lite uppladdning på det? Såklart - här har ni konserten från Birmingham NEC från 1988.




Fredagslistan 2013, vecka 27: Metaltown

fredag, juli 05, 2013

I skrivande stund skall dag två på 10-års jubilerande Metaltown inledas. Denna lista inleder också ett antal listor som är festivalrelaterade. Varje lista tar upp band som jag hade kunnat tänka mig att se, alternativt ska se på varje festival och är således inte att betrakta som listor där samtliga band på festivalen listas.

Så, nu åker vi!

Jag såg KORN för ett antal år sedan på Copenhell. Där och då övertygade bandet mig om att de är ett ruggigt bra band. Jag hade inga förhoppningar alls på konserten, men KORN blåste fullständigt bort mig kan jag säga. Generiskt låtval - Freak On A Leash.





Gå och se GHOST för det rena spektaklet. Detta är ett band som skall upplevas live. Konserten för två år sedan på Getaway var magiskt bra, och jag kan bara hoppas på att bandet får en speltid på kvällen - det vinner alla på skulle jag vilja påstå. Låtval - Per Aspera Ad Inferi. 



 Man bör se MESHUGGAH minst en gång innan man dör för att beskåda ett gäng som visar på vilken grad av musikerskap man kan uppnå med en vilja av järn att aldrig kompromissa med sin musik. Detta är ett band som med all tydlig önskvärdhet visar på detta faktum. Låtval - Electric Red. 

Ett av rockvärldens hårdast arbetande band. CLUTCH kan lira brallorna av rätt många band med sitt sväng. De har gjort det genom idogt turnerande och med en förståelse för att sväng är det svåraste och det mest nektarljuva man kan uppnå som band. Låtval - Electric Worry. 

 De har gjort en skiva som heter "Heartwork". De har gjort en skiva som heter "Necroticism - Descanting The Insalubrious". Där har ni två skäl till att kolla in CARCASS.

Kommentar överflödig, haha!








Ersättare för DILLINGER ESCAPE PLAN. Är det någon som kan klara det så är det Devin Townsend. Giget på GRF förra året var något alldeles speciellt, och Devin är knäpp och intelligent nog att kunna underhålla en pinne i skogen. Nyckelord: Eklektiskt. Låtval - Grace.







Ett av världens bästa black metalband är MARDUK. Med benhård integritet och stort människoförakt kavlar de ut musik så nattsvart att det är svårt att fatta hur hårt ett band kan vara. Tajt, furiöst, nattsvart. Låtval - Souls For Belial. 





 Den direkta antitesen till MARDUK. BTBAM är ett band bestående av rasande skickliga musiker. Inte allas bag. Jag sväljer bandets musik med hull och hår. Var förberedda på långa låtar. Jag menar det. Låtval - Ants Of The Sky. 


 Brottarmetal från Jesper Strömblad med kamrater. Låtval - Expand Or Expire. 





 Ett intressant band som lirar metal i den mörkare skolan. Väl värt att kolla in då plattan "Obsidian Stonemirrors" var en glad överraskning.









Hur många var det inte som hyllade "The Horror" när den kom. Precis. Hela death metalsverige fick kollektiv orgasm och hade sig. Med rätta.





Listan rundar vi av med vemodiga MINORA. Detta är verklig tårkanalsmusik med ypperlig produktion. Hade varit intressant att se hur de låter live. Låtval - Mountain. 

Det var det hela, trevlig helg!

/Martin


Nyheter på WeRock

måndag, juli 01, 2013

God morgon!

Det har dykt upp lite nyheter på WeRock. Karin har varit på Bråvalla festival och sett bland andra IN FLAMES och STONE SOUR. Det finns dessutom en hel del material på zinets Facebooksida om festivalen som jag tycker att ni ska kolla in.

Igår lade jag upp nya recensioner - och det är som vanligt ett gött spretigt fält recensioner (precis så som vi vill ha det) som nu finns att ta del av på sidan.

Om vi börjar i omvänd ordning så är nedanstående skiva den som suger hårdast denna månad. Ja, den kan vara den sämsta skivan som getts ut under hela 2013 från en större akt.

Precis. MEGADETH viker ner sig något otroligt på "Super Collider". Vad jag tycker om skivan i detalj läser ni här.

Roligare är det då att läsa om IMMOLATIONs nya platta "Kingdom Of Conspiracy" som Robert utnämner till årets hittills bästa death metalsläpp, och vår power metalexpert Mats Manhammars recension av Timo Tolkki's Avalons "The Land Of New Hope" Det verkar vara mer regel än undantag numera att man ska strössla med gästartister så den skivan är fylld av vokalister som Sharon Den Adel (WITHIN TEMPATION) och Michael Kiske (ex-HELLOWEEN) bland andra. Inte min bag alls, men Mats skriver som vanligt initierat och bra, så jag tycker att ni ska kolla in recensionen i vilket fall.

Fredrik Sandberg lyckas alltid hitta intressant musik att skriva om. HACRIDE är ett band jag har missat hittills, och nog skulle ha fortsatt att leva i ovetskap om bandets musik om inte Fredrik satt tänderna i "Back To Where You've Never Been".  Och den är inte dum kan jag säga. Fredrik recenserar dessutom BLOODLITs "Dead On".

Övriga skivor som recenseras: JORNs "Traveller", det Tatelösa QUEENSRYCHEs självbetitlade album, tysk death metal från SPHERON. Och så denna, av undertecknad lite lätt efterlängtade skivan:

Och "The Sinister Supremacy" är en bra skiva. 5 år tog de på sig DARKANE, och jag kan konstatera att skivan var värd att vänta på. Lawrence Mackrory är tillbaka på sång, vilket får old schoolfans som mig att dra lite extra på smilbanden.

/Martin