Visar inlägg med etikett James LaBrie. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett James LaBrie. Visa alla inlägg

fredag, november 21, 2014

Fredagslistan 2014, vecka 47: Jens Bogren

Godmorgon!

Mannen till vänster heter Jens Bogren. Namnet
klingar kanske bekant? Bogren är personen som trots sina relativt unga år (han är 35 år) minst sagt har satt sin prägel på rätt många skivor genom åren. Basen Fascination Street Studios i Örebro har utgjort vistelseort för en pletora av band som anlitat Bogrens expertis bakom studiobordet. Nedan ser ni ett urval.

Bloodbath, Opeth, Katatonia, Soilwork, Paradise Lost, Vildhjarta, Dark Tranquillity och Kreator. Med en nisch för väl avrundade och för öronen synnerligen sympatiska produktioner blir i alla fall jag glad när jag ser att Bogren varit involverad i en skiva. Därför ville jag göra en fredagslista med Bogren som gemensam nämnare.

Vi kör.

"Ghost Reveries" av OPETH. Gosse vad jag lyssnat på den skivan. Nästa år firar skivan 10 år, och OPETH firar 25 år som band med en föreställning på Palladium i London där hela skivan kommer framföras i sin helhet. Magiskt? Jo, tack! Bogren har jobbat på flera av bandets alster - jag förstår varför bandet valde just honom. I OPETHs mer än lovligt komplexa musik krävs det fingertoppskänsla av lite extra kaliber. "Ghost Reveries" har en torr tydlighet i produktionen som jag verkligen gillar. Trumljudet är exemplariskt om ni frågar mig. Sången kommer fram på ett underbart sätt. Om jag är förälskad i skivan? Behöver ni ens fråga, haha?!

"Faith Divides Us - Death Unites Us" av PARADISE LOST. Har ni funderat på hur fint virveltrumman låter på denna skiva? Det har jag gjort. Ganska mycket, efter det att chocken över att jag faktiskt har hittat ett album av PARADISE LOST som jag gillar lade sig. Detta är ett band som inte hör till favoriterna. Men denna skivans rent episka kraft är omöjlig att stå emot. Något mer svärtad och smutsig produktion från Bogren (utan att det blir för skitigt) här. Och det är såklart i sin ordning.




"Stabbing The Drama" av SOILWORK. Skulle nog säga att detta är skivan jag loggade mest speltid på i bandets katalog när jag på allvar började lyssna på bandet. Det var också med denna skiva jag upptäckte bandet. Ojämförligt mest speltid av låtarna på skivan har Distance fått. Det är inte på långa vägar det hårdaste bandet gjort, men där finns på hela skivan en skön kantighet i produktionen. Jag tänker främst då på hur Dirk Verbeurens trummor låter. En fullständigt ljuvligt smackande virvelkagge gör att jag har svårt att värja mig. Kan nämna att virveltrummans ljud utgör en icke oväsentlig del av hur jag uppskattar en produktion eller inte. Se "St. Anger" (tror inte jag behöver säga mer).

 "Impermanent Resonance" av James LaBrie. En undangömd liten pärla till skiva. Ofrånkomligen blir det så när sångaren huserar i DREAM THEATER till vardags. Av de skivor som James LaBrie har gett ut under eget namn är detta den bästa. Låtarna är kul, och det är Peter Wildoer från bland annat DARKANE som lirar trummor. Plus att produktionen är ypperlig. Jag ber er notera hur levande trummorna låter och på vilken stor plats de har i ljudbilden utan att bli alltför påtagliga.




"Extol" av EXTOL. Jag var mycket till mig i trasorna vid de första genomlyssningarna av denna skiva. Jag var fullt beredd att utnämna den till bästa skiva 2013. Jag sansade mig efter ett tag, för trots sina stora förtjänster fanns det andra skivor förra året som var bättre än norrmännens självbetitlade alster. Produktionen är smutsig stundtals - men visst finns den avrundade ansatsen även här. Kolla in virveltrumljudet (egentligen hela trumproddningen) som ligger i framkant på ett mycket fint sätt. Även om skivan som helhet inte räckte till en plats på förra årets bästalista så är låten jag valt - A Gift Beyond Human Reach - något av det bästa EXTOL har klämt ur sig.

/Martin




måndag, september 02, 2013

Läsvärt på Werock!

God måndag!

Tänkte jag skulle upplysa er om en hel massa kul recensionsläsning på Werock.se.

Denna skivan är det ju en hel del som spanat in om jag säger så, haha! Jag valde oerhört medvetet bort att recensera WATAINs senaste alster "The Wild Hunt" då jag de facto ville njuta av skivan utan att behöva tänka på vad jag hade att säga om den i en recension. Fredrik Sandberg heter recensenten som nu tog på sig att sätta skivan under lupp. Han reder ut det fint, haha!

Ni hittar också recensioner av BATTLECROSS "War Of Will", BAZOOKAs självbetitlade album, BONAFIDEs live-DVD "Messin' In Wales", SYSTEM ANNIHILATEDs "Furor" och IWRESTLEDABEARONCEs "Late For Nothing".

Plus dessa som kommer från undertecknads tangentbord:

 Det enda metalcorebandet värt att hålla koll på, AUGUST BURNS RED återvänder med "Rescue & Restore".
 Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE (namnet, namnet!) återvänder med ett tematiskt verk om minotaurens labyrint.
 Spanska WORMED är den hetaste skiten när det gäller teknisk döds. Försök bara att hänga med i texterna på "Exodromos" - I dare you.
 DENIED har gjort en traditionell och till stora stycken helt ok platta i "Let Them Burn".
Peter Wildoer på trummor. Skäl nog till att kolla in James LaBries "Impermanent Resonance".











/Martin

fredag, augusti 23, 2013

Fredagslistan 2013, vecka 34: I Martins lurar

För att citera DYING FETUS: Alright motherfuckers! Nu är det slut med ledighet och fredagslistor förprogrammerade veckor innan de publiceras - nu kör vi med full kraft igen!

Jag har dock fortfarande hegemoni över listan, men i och med  nästa veckas lista är Susanne med som bidragare med låtar. Och den listan skall det bli väldigt kul att jobba med, det ska jag villigt erkänna.

Temat för denna veckans lista är "I Martins lurar" och tar upp skivor som just nu får väldigt mycket speltid i hörlurarna, antingen för att de är väldigt bra eller för att de ska sättas under lupp för WeRock.ses räkning. Eller båda delarna, haha!

Metalcorebandet med stort M hos mig. Jag har länge hävdat med en dåres enviset att AUGUST BURNS RED är det enda metalcorebandet man kan ta på allvar då detta gäng alltid har lyckats övertyga med verkligt starkt, habilt, stringent och, med tanke på subgenrens strikta normer, överraskande låtskriveri. Senaste skivan "Rescue & Restore" är inget undantag från bandets modus operandi.

Italienska symfoniska dödsarna FLESHGOD APOCALYPSE släpper alla spärrar på senaste skivan "Labyrinth", en konceptskiva om Theseus och dennes möte med Minotauren. Lägg till detta en fullständigt överlastande produktion, med symfoniorkester, operasång och den sedvanliga musikaliska ekvilibristiken och ni får en totalt logisk skiva från detta gäng.

Legendariska GORGUTS återvänder med en minst sagt krävande skiva i "Colored Sands". Jag har lyssnat väldigt mycket och koncentrerat på denna skiva då den sannerligen inte är något för den icke tålmodige. Organisk, meckig döds med en mängd inslag från andra musikaliska genrer gör skivan till en upptäcksfärd av stora mått. Jag har dock en känsla av att i detta fall så kommer tålamodet att belönas. Rikligen.

EXHUMED lirar dock som de alltid gjort - extremt slafsig och köttig döds. Och det är gott så - bandet har en fungerande formel som ju funkar alldeles förträffligt. "Necrocracy" bjuder på rikligt med yster ringdans om man gillar blastbeats, två-takt, d-takt och sång i den, ja, hårdare skolan.


Liten bild. Ett helvetes ös. Henke såg INFRACTION på GRF tidigare i augusti och anbefallde där varmt gävlebandets debutskiva, en själbetitlad EP. Och efter att ha lyssnat på denna 6 låtars dyngsmocka är jag ytterligare avis för att jag inte kom iväg till festivalen. Satan vad bra detta är!


Alla, och då menar jag alla, står i kö för att hylla WATAIN för senaste skivan "The Wild Hunt". Till och med DN har satt skivan under lupp. Jag är faktiskt glad att jag inte ska recensera skivan och bara kan njuta rakt av den utan några som helst tankar på hur den ska dissekeras. Skönt. Och ja, detta är ju såklart årets black metalplatta. Återstår att se om det blir årets skiva. Den är helt klart med i det racet.


Stort hopp över till verkligt slick metal och James LaBrie till vardags i DREAM THEATER. "Impermanent Resonance" är en verkligt njutbar skiva som befolkas av i sanning begåvade musiker. Då trummorna hanteras av Peter Wildoer (DARKANE) kan ni tryggt lita på att det är solitt.

Trevlig och bredbent metal från DENIED. "Let Them Burn" är en skiva som växer på en kan jag säga. Trots att den verkligen inte bjuder på någon som helst nydanande utvecklig i musikhistorien är detta habil musik utförd av musiker som kan traktera sina instrument - och som gillar att göra detta. Det funkar rätt bra så, faktiskt.

Jag gillade, bitvis i alla fall, WE CAME AS ROMANS förra skiva "Understanding What We've Come To Be" som, trots att det rör sig om metalcore, hade några finfina låtar. Jag anar att jag kommer ha samma reservationer när det gäller senaste given "Tracing Back Roots".





Vi avrundar med synnerligen krävande teknisk och brutal death metal från Spanien av alla ställen. Detta är verkligen min bag det erkänner jag villigt. Det piskas på något så otroligt kompromisslöst hårt på spanjorernas "Exodromos" att det är svårt att hämta andan. Och det är ju så man vill ha det, eller hur? Precis.

Trevlig helg!

/Martin

tisdag, maj 03, 2011

Dream Theater

Att Mike Portnoy hoppade av DT kom som en stor överraskning, men nu har bandet en ny trummis i Mike Mangini. Peter Wildoer från DARKANE var med i topp tre av de trummisar bandet till slut valde mellan. Och det kan man förstå när man ser och hör hans chops i videon nedan.



Att han sedan visade vad han gick för på DT's sångare James Labries soloalbum skadade väl direkt inte när det kom till att få auditionera för bandet. För det låter riktigt bra om Peters trumspel och hans mäktiga growl som imponerar.

Hela plattan hittas här för er som blev nyfikna.

/Martin

onsdag, november 03, 2010

Diverse

Har senaste timmen lyssnat på James LaBries soloplatta "Static Impulse" på tips av Fredrik Andersson (CHINE, SINS IN VAIN). Mest för att Peter Wildoer (DARKANE, NON HUMAN LEVEL samt en jävla jättehög band till) både lirar trummor och gastar föredömligt. Efter låt 8 tröttnade jag. För mycket på autopilot tröskade plattan fram. Bytte raskt över till DEFEATED SANITY och deras skönt meckiga och avgrundsmörka death på årets "Chapters Of Repugnance" och ja, det var ju lite annat ljud i den skällan så att säga.

Lite roligt är att deras trummis heter Lille Gruber, haha! Men som vanligt är det en piskfantoms hela arsenal man bjuds på. Försökte hitta nåt bra klipp på Youtube, men ljudkvalitén var för dålig på det jag hittade. Ni får hålla tillgodo med plattan helt enkelt.

/Martin

Featured Post

Fredagslistan 2026, vecka 21: Herr B strikes gold!

 Ännu en vecka, ännu en eklektisk mix av skivor som ska recenseras . Dock mindre eklektisk än förra gången, det finns en vag röd tråd, lite ...

Populära inlägg