Recension: Copenhell 2016 incl. Black Sabbath

måndag, juni 27, 2016

Efter en otrolig eftermiddag med KING DIAMOND på Köpenhamns stadsbibliotek (det blir ett annat blogginlägg det...) så for jag ut till Refshaleöen och COPENHELL för tredje gången i mitt liv. Jag åkte för att se BLACK SABBATH ta farväl av Danmark och skulle inte bli besviken.

Jag tycker om Copenhell, men de har växt sig lite för stora nu. Området är värdelöst, det har det alltid varit - ett gammalt varvsområde med betongmark, men det var inget man tänkte på när publiken bestod av knappt 10000 personer. I år slog de rekord med det dubbla, och möjligheterna att sitta ner och ta det lugnt är inte så många längre. Arrangemanget är dock oklanderligt, kanonbra personal, inte så stora avstånd att gå och bra mat (!) att välja på. Däremot blev jag jättebesviken att de tagit bort parkeringen som låg intill entrén. Jag förstår det av logistiska skäl när de nu är så sjukt stora, men det framtvingade en vild chansning för mig att hitta någonstans där jag kunde ställa bilen. Jag slapp böter denna gång. Skönt det :)

Det första bandet jag såg var HAVOK från Denver, jag visste inget om dem innan utan såg namnet på affischen, googlade lite snabbt och tycket att de verkade lite småkul. Lite ny Speed/Thrash kan man ju inte må dåligt av. Nej sannerligen inte, fyra oerhört kompetenta musiker presterade en fyrtiofem minuter lång spelning som slog undan benen på mig. Det var ett sant nöje att se dem, och jag hoppas att de återvänder till våra breddgrader inom en snar framtid. Sweden Rock 2017 måhända?


Nästa band jag hade på min lista var DARK FUNERAL. Det var synd. På förhand - skoj med lite old school Black Metal och framförallt Lord Ahriman såklart, men det föll pladask. De spelade på den lilla scenen, samma som Havok, men där Havok hade ett kristallklart, tungt och krispigt ljud så hade Dark Funeral bara oväsen. Med all sannolikhet det sämsta ljud jag någonsin hört ett så etablerat band ha. En obegriplig sörja av blä. Trummisen var otight som fan, och det där riktigt mörka, onda ville aldrig infinna sig. Jag stod ut i tre låtar sen gick jag sakta bakåt. Ljudet blev inte bättre. Inte bandet heller. Jag gick och köpte kaffe.



BLACK SABBATH hade jag höga förväntningar på. Inte på Ozzy, han slutade sjunga rent för tio år sedan, men bandet låter förbannat bra. Och så även i lördags. De hade stopp för fotografer i piten vilket grusade mina planer en smula, de få jag lyckades ta från publiken blev inget vidare, men utöver det levererade de en fenomenal spelning där det faktiskt var - hör och häpna - Ozzy som överraskade. Under den inledande halvtimmen sjöng han lika falskt som 2013, youtubea After forever från giget så hörs det hur han konstant ligger en halvton under tonarten. Men han sjöng upp sig, rejält dessutom, och när vi kom en bit in i setet så började han hålla tonen plötsligt. Han såg lika förvånad ut som jag, och Behind the wall of sleep blev en riktig mördare. Den i det närmaste pinsamma Dirty women från Köpenhamn 2013 ersattes av en betydligt vassare sådan 2016, och i just den låten spelade Tony som om det gällde livet. Tyvärr plockades min stora förhoppning Hand of doom bort av någon anledning, men spelningen var så bra att jag var nöjd ändå. Jag vinkade lite farväl till bandet när vi närmade oss slutet och håller nu tummarna för att ryktet om att Tony Iommi ska spela med Tony Martin nästa år verkligen stämmer.

För om vi får Tony + Tony på en scen med samma premisser som HEAVEN & HELL (inga Ozzylåtar!) - då åker jag var som helst i världen om det behövs. 90 minuter "Cross Purposes", "Tyr", "Headless Cross" och "Eternal Idol". Det vore sannerligen en dröm. Hoppas den går i uppfyllelse!



/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 25: Måsten på Copenhell

fredag, juni 24, 2016

Gott folk!


Imorgon återfinner ni mig på Copenhell tillsammans med Alex och 20.000 andra metalheads. Lördagen är festivalens sista dag och det som drar mest för mig och Alex är nog BLACK SABBATH. Men, vad är annars värt att kolla in? 

Vi kör! 

 
TRIBULATION har jag äntligen fattat grejen med. Det vet ni om ni har följt bloggen - för ett tag sedan körde jag en fredagslista på bandet så jag kommer inte orda så mycket om bandet nu förutom att säga att jag verkligen tycker att bandet är väl värt att kolla in och hoppas att ni tycker det efter att ha lyssnat på In The Dreams Of The Dead från senaste plattan "The Children Of The Night". Bandets genreöverskridande metal får mig, såklart, att tänka på OPETH i just detta hänseende. Jag menar inte att TRIBULATION låter som OPETH, men bägge banden gillar att experimentera och är inte rädda för att bryta mot konventioner. Sånt uppskattas!

 

RIVAL SONS. Jag vågar hävda att inget band på festivalen har större sväng än gänget från Kalifornien. Jag tycker att i denna liga så lirar bandet på samma nivå som CLUTCH och fattar ni, förhoppningsvis, att det är blasfemiskt gung utav helvete som väntar trumhinnorna när bandet går på scen vid 19.45. 

 

Jag har inte sett DECAPITATED på ett tag och tycker att det ska bli riktigt kul att se denna mycket intressanta grupp igen. Bandets senare del av karriären har bjudit på lite annan inriktning än innan den del som tog slut i och med den tragiska trafikolycka som tog död på trummisen Vitek och förpassade sångaren Covan till den koma han fortfarande ligger i. Senaste albumet "Blood Mantra" är en rejält bra skiva och bandets bakkatalog är mycket imponerande. 

 
Jag hade ytterst svårt för BOMBUS, då bandet sedan starten ihjälkramades av rätt många. Jag avskydde dessutom ljudbilden på debutalbumet och var inte alls inställd på att ens ge bandet ytterligare chanser. Men det gjorde jag alltså och har inte ångrat mig. 

 
Sista turnén? Kanske - det går liksom aldrig att veta med BLACK SABBATH. Jag har sett bandet två gånger innan, då med Dio på sång. Men med Ozzy har jag aldrig sett herrar Butler och Iommi lira. Det kommer inte låta lika bra som med Dio på sång, men, det kommer bli helt andra låtar än under Dio-eran och det tycker jag ska bli riktigt kul. BLACK SABBATH är det sista bandet på den största scenen och jag förväntar mig riffstinn metal och handklapp i otakt från Ozzy.


/Martin


Några timmar på Museklrock...

fredag, juni 17, 2016

Ah, så har jag borstat av mig festivaldammet från årets Sweden Rock Festival. En synnerligen trevlig tillställning där KING DIAMOND, 220 VOLT, TWISTED SISTER, THE WINERY DOGS och ROB MARCELLO stod för de trevligaste stunderna.

Veckan innan besökte jag dock en helt annan festival. Muskelrock äger rum varje år på anrika Tryloen i Blädinge utanför Alvesta, och jag har tidigare aldrig fått tillfälle att besöka dem. I år skulle NEON ROSE dyka upp så då fick det fanimej vara dags. Jag passade på att kolla upp de andra banden som spelade samma dag och fick upp ögonen för WUCAN som hade speltid precis innan Neon Rose. Trevligt.

Väl på plats så kände jag ända in i benmärgen att detta var en synnerligen trevlig tillställning. Vänligt folk, Eddie Meduza och Iron Maiden i högtalarna på parkeringen och en uppsluppen stämning. Jag var en smula tidig och knallade in på festivalområdet samtidigt som svenska AMBUSH spelade, och jag blev oerhört positivt överraskad. Klassisk 80talsmetal komplett med kläder och poser, allt lät som tidiga ACCEPT och Iron Maiden, men med en egen twist. Riktigt kul och helvete vad sångaren sjöng bra. Hoppas de får tillfälle att spela nära mig fler gånger, då ska jag lyssna in mig lite bättre innan jag ser dem.

Matutbudet bestod av Bullens Korv och Cuba-Cola. Den som känner mig fattar direkt att det  var himmelriket. Inga överpriser, trevlig personal och efteråt kunde man minsann köpa både glass och godis. Var är det ståndet på Sweden Rock?

Efter Ambush var det så dags för Wucan. Ett tyskt band med en kvinnlig sångerska, lite BUDGIE, lite kraut, lite BLACK SABBATH och en sjujävla energi. Francis som sjunger spelar dessutom gitarr, flöjt och theremin. Då vet man att det blir bra. Bandet har släppt en EP och en fullängdare, jag köpte fullängdaren på vinyl direkt efteråt för detta vill jag höra igen. Hoppas verkligen de får tillfälle att komma tillbaka hit, jag var så glad efteråt att jag fick nageltrång. Kolla klippet och njut.


Efter Wucan var det dags för Neon Rose. Jag såg dem i Stockholm i januari, och jag skulle även se dem veckan efter Muskelrock på Sweden Rock. Muskelrock blev det sämre av de tre gigen, de verkade ha dålig medhörning på scenen och publiken verkade inte vara jätteintresserad utöver ett fåtal. Jag hade trevligt, absolut, men det var Wucan som drog det längsta strået denna vackra sommarkväll. Fast Love rock med Neon Rose var för jäkla rolig att höra igen.



Tack till personalen och besökarna på Muskelrock, det var väl genomfört och jag hoppas vi ses igen redan nästa år!

/Alex

Fredagslistan 2016, vecka 24: Rimligt hårt

Gott folk!

Efter förra veckans väldigt snälla lista så har ni helt rätt i att gissa att denna vecka blir det betydligt råare och hårdare tongångar. Omväxling förnöjer - det är en inställning som vi alltid har anammat på bloggen. Vi kör!

Tyska DEFEATED SANITY är ett band som vid sidan av spanska WORMED verkligen har satt standarden för teknisk brutal death metal i alla fall i Europa. "Passages Into Deformity" är en skiva som jag rankar som en av de bästa inom denna kompromisslösa subgenre, och det är en skiva som jag återkommer till med oregelbundenhet. Det som DEFEATED SANITY gör väldigt bra är att de är inte är ett band som är rädda för att ta in element som annars saknas i denna typ av musik. Ta till exempel att de ser till att basen faktiskt hörs, och att denna gör annat än att bara kompa. De ser också till att skriva genomarbetade och varierade låtar - något som gör att du som lyssnare faktiskt kommer ihåg låtarna långt efter det att du har lyssnat på skivan. Verblendung är en låt som både har brutaltunga riff, sväng och en fullständigt krossande vokal insats. Tycker du att det är för mycket tuggmotstånd råder jag dig till att inte ge upp efter första lyssningen. Gillar du det du hör är det bara att gratulera. Bandet är på gång med nytt material.

NAILS skiva från 2013, "Abandon All Life" är en lika desperat som vredgad smocka från ett band som mycket väl kan klassas som ett av de argaste på hela planeten. Absolute Control är en lika kort som koncis käftsmäll på strax under minuten. Varje gång jag hör en låt som är så kort och ändå inte känns stressad så blir jag lite imponerad. Här återfinns bandets hetsande driv, och i det närmaste vitriolladdade vokala leverans.


GUTTER INSTINCT från Helsingborg är ett death metalband som väl fyller sin plats på den internationella scenen. Det är ingen slump, eller oförtjänt, att bandet har hamnat på ansedda Prosthetic Records. När jag kollade in bandets EP "The Insurrection" så visste jag att det skulle bli mycket intressant att se hur bandet utvecklades när det kom till fullängdsformat. "Age Of The Fanatics" är en riktigt bra och intressant skiva. Att bandet gillar old school döds som den lät på 1990-talet hindrar inte att de skickligt vidareutvecklar sin musik till att inkludera betydligt yngre element. Fast med bibehållen integritet. Riffen är så vapenfettsfeta att jag baxnar och är en starkt bidragande orsak till att jag verkligen gillar skivan.

 

Har ni följt bloggen ett tag så vet ni att jag är ett fan av WORMED och har varit det sedan förra skivan "Exodromos". Det här är ett band som mainstreammedia aldrig kommer att recensera - på gott och ont. På ont för att WORMED verkligen förtjänar uppmärksamheten och för att folk verkligen behöver utmana öronen mer än vad senaste skivan från VOLBEAT någonsin kommer förmå göra.  På gott då den typ av musik som bandet spelar trivs bäst i underjorden. Senaste skivan "Krighsu" är en vidareutveckling från vad bandet gjort tidigare. Det mesta är uppgraderat. Produktionen är mest noterbar då den är i särklass det bästa bandet har kunnat kosta på sig någonsin. Härligt tjock och organisk - i synnerhet vad gäller trummorna som verkligen låter som just trummor. Fast vill ni kunna uppfatta vad sångaren sjunger så får ni söka er till ett annat band. Inte ens med texthäfte kan jag garantera att ni kommer höra vad som sjungs, haha!

 Italienska rensmästarna i HOUR OF PENANCE brukar föredra att sätta ett högt tempo och sedan, oftast, öka. Föregångsskivorna till "Regicide" led mycket av att bandet bara tycktes ha ett läge - hastigare än det mesta. Jag skriver led av en enda anledning: de flesta av oss som uppskattade bandet hörde att det fanns ytterligare en växel att lägga i för att verkligen komma upp i elitnivå. Och den växeln hittade bandet på "Regicide": spela något långsammare så kommer resten av materialet verkligen till sin rätt. Resurgence Of The Empire som är låtvalet som visar både på bandets träffsäkerhet när det gäller blästrande, men har också ett fullfjädrat helvetiskt sväng, gung och tyngd. Det är helt ljuvligt om ni frågar mig, och resten av skivan är en ren uppvisning av ett band som verkligen förtjänar mer uppmärksamhet.
/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 23: Smör

fredag, juni 10, 2016

Gott folk!


Veckans fredagslista har sin upprinnelse i faktumet att Robert Gustafsson, kollega på WeRock, recenserade SUNSTORMs nya skiva "Edge Of Tomorrow". Och trots (eller kanske tack vare?) att den skivan är svårt behäftad med smörighet så har den skivan fått mycket speltid hos Robert. Och mig bör väl tilläggas. För handen på hjärtat - visst är massiv tvåtakt, growl och allmänt blästrande livsnödvändigheter - men jag har ytterst svårt att värja mig mot en bra smörig låt. Om den är väl utförd det vill säga. 

Blir det bara ballader nu, kanske ni tänker? Nä, verkligen inte! Smörighet är ju inte svår att hitta på de mest separata ställen och börjar du väl grotta ner dig på allvar så öppnar sig en värld med rätt många låtar som är svårt behäftade med valfritt fett. 

Vi kör! 

 
Vi börjar med skivan vars recenserande blev upphov till hela listan - "Edge Of Tomorrow". Joe Lynn Turner är den mest namnkunnige medlemmen i SUNSTORM, mannen som under hela min uppväxt var mest känd för  att ha fått klipulver hällt i perukerna när han lirade med Yngwie Malmsteen. Jag tror inte ens jag lyssnade på nån låt som Turner medverkade på när det begav sig. SUNSTORM lär ju inte kvala in på någon klassikerlista alls, men helt oävet är det inte! Det kräver ju sitt till att kunna skriva melodiskt och, ja, smörigt och komma undan med det - och det tycker jag att SUNSTORM gör. The Sound Of Goodbye har ett fint gung och ett bra driv. Temat för låten är ett förhållande som har gått över i tomgång och är på väg att avslutas. Lämpligt. 


Vi kör vidare med åttiotalsrock och klassisk WHITESNAKE. Still Of The Night var tredje singeln från bandets självbetitlade platta som kom 1987. Här är Coverdale i absolut högform. Det är vilda mängder av oooooh, oooooh baby, ooooooh mama, over here baby, och jag älskar det. Det här är en otroligt överlastad och klichéartad låt som faktiskt funkar på ren jävelskap. Har ni inte sett videon så gör det så får ni juckandet på köpet dessutom, samt se ett typexempel på hur videor på fullt allvar såg ut i mainstreamen innan grungen slog till. 


 

VAN HALEN är ett band jag återkommer till med oregelbundna intervall. Av bandets sångare föredrar jag Sammy Hagar, och det är sällan jag lyssnar på David Lee Roths versioner av bandets låtar, och aldrig Gary Cherone. Oftast lyssnar jag på ovanstående album som jag tycker är riktigt bra. VAN HALEN har några rejält smöriga låtar - Why Can't This Be Love och Love Walkes In för att ta två exempel. Men jag har valt Dreams för att jag gillar den sentimentala tonen i låten. 

 
New Jerseys största band? Jo, det kan vara BON JOVI som är det. Jag kommer ihåg att jag lånade "Keep The Faith" på Karlskrona Stadsbibliotek runt 1993 och lyssnade en del på den. Det var för övrigt på samma bibliotek som min uppskattning av IN FLAMES tog fart på riktigt, men det är en annan historia. I vilket fall så minns jag att låten In These Arms satte sig nåt jävulskt i skallen på mig då den har en minst sagt fläskig refräng. Smörigheten härleds främst från texten som innehåller strofer som
You want commitment
Take a look into these eyes
They burn as fire, yeah
Until the end of time

 
och 

Baby, I want you
Like the roses want the rain
You know I need you
Like the poet needs the pain

Ja, ni fattar galoppen eller hur? Precis. 

 

Jag avslutar med en låt av EUROPE och jubilerande "The Final Countdown". Carrie är låtvalet. Nog sagt eller hur? 


Fredagslistan 2016, vecka 22: Ett någorlunda otematiskt härke

fredag, juni 03, 2016

Gott folk!


Denna vecka sjunger jag otemantikens lov, då veckan präglats av väldigt riktat men också vindflöjelartat lyssnande. Vi, och då pratar jag om mig själv och kollegorna på WeRock: Amelie, Robert och Fredrik, har försökt rycka upp oss och recensera mera. För egen del blev det minst två nya recensioner. Men jag har också tillåtit mig att försjunka i gamla favoriter stundtals i alla fall. 

Vi kör! 

 

Jag har lyssnat väldigt mycket på IF THESE TREES COULD TALKs nya skiva (då den ges ut på Metal Blade har jag haft tillgång till den innan den kom ut idag) enbart på grund av att den är så satans bra! Herrejävlar i min låda så suveränt stämningsfull den är. Jag har uppskattat ITTCT sedan jag upptäckte bandet med "Red Forest", och är väldigt glad över att ett så pass stort bolag som Metal Blade har kontrakterat Ohiogänget. De är värda all uppmärksamhet. 


Snyggaste omslaget i år? Jo, så kan det vara. Och IN MOURNINGs musik är i fin form på "Afterglow". Falunbandet är i vanlig ordning mollartade och rejält mörka i sin tonkonst men sockrar upp anrättningen med väsentligt vackra gitarrslingor. 
 
WITHERSCAPE är på gång med nytt material, hett efterlängtat av mig och många andra. På debuten "The Inheritance" visade Dan Swanö och Ragnar Widerberg på exceptionellt djup, stor nyfikenhet och fantastisk spelglädje. Det ska bli mycket intressant att höra vad de hittar på härnäst. Under tiden njuter jag av genilåten  The Math Of The Myth. Observera gärna de fina handklappseffekterna! 
 Jag trodde inte jag skulle uppskatta "Arktis" så mycket som jag gjorde. EMPEROR är inget favoritband, och Ihsahns soloeskapader har varit av varierande verkshöjd. Men så läste jag en intervju med honom och blev intresserad. Kort därefter damp promon till skivan ner i mejlboxen. Jag ångrar sannerligen inte att jag kollade in skivan som är både mörk och fylld med spelglädje. Mass Darkness är ett fint exempel på detta. 

 Jag avslutar med en låt från COHEED AND CAMBRIAs senaste skiva av den enkla anledningen att den gör mig glad. Island har ett härligt driv och en refräng som jag mer än gärna stampar takten till. För mjukt? Jag svarar som PANTERA om sin cover av Planet Caravan på "Far Beyond Driven": If you don't like it, don't fucking listen to it. 

Trevlig helg gott folk! 

/Martin