onsdag, september 27, 2006

Massiv biografi om Metallica

Förra veckan befann jag mig en dag på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Bland det första mina ögon landade på (förutom alla Gudrun Sjödén stylade bibliotekarier och sterotypt svartklädda förläggare) var Joel McIvers bok Justice for all: The Truth About Metallica. McIver är en idog skribent i bland annat Metal Hammer och han har, upptäckte jag, spottat ur sig en hel del böcker också.

Boken följer Metallicas karriär kronologiskt, men emellanåt dyker det upp sk. "The truth about..." kapitel - som återanknyter till det föregående kapitlet. Att McIver är ett fan märks direkt - framför allt när han pratar om de fyra första albumen, och i synnerhet album nummer två och tre Ride the Lightning och Master of Puppets. Efter dessa fyra plattor blir McIvers omdömen om Metallicas inspelade alster alltmer negativa. Att McIver har gjort sin hemläxa vad gäller albumen märks, men det som är roligast är alla fakta man får reda på om till exempel varför Slayers Dave Lombardo och Slipknots Joey Jordison spelade istället för Ulrich på Download-festivalen i England.

Gillar man Metallica - och att läsa - kan jag rekommendera denna biografi. Gillar man inte Metallica...ja ni fattar vad?

måndag, september 18, 2006

Plattor på väg

I väntan på andra - och större - grejer här på bloggen kommer här de skivor som precis har beställts till Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning. (Där jag jobbar för er som inte visste)

Blood Moutain av Mastodon. Brutal återkomst av det kanske mest intressanta metalbandet just nu. Oavsett om man gillar Mastodon sedan innan går det inte att värja sig mot bandets attack. Skinnpiskaren Brann Dailor tillhör helt klart mina favoriter och den smattertornado som straffar skinnen på denna platta är helt enkelt grym.

New American Gospel av Lamb of God. Enligt siten allmusic.com är detta bandet som plockade upp Panteras fallna mantel - och det kan ju aldrig vara fel. Smattrande kaggar går i alla fall hem hos mig - och om det dessutom svänger blir det bara ännu bättre.

Ascendancy av Trivium. Här är ett band som man antingen gillar eller hatar. Av många hälsade som det nya Metallica visar Trivium på denna platta att de kan spela skiten ur sina instrument. Det går halsbrytande fort bitvis. Det man kan störa sig lite på är den oerhört välpolerade produktionen - men å andra sidan är det ju trevligt att höra vad folk spelar.

Impressions in blood av Vader. Vader är ju närmast dyrkade som ett av de bästa deathmetalbanden i världen - och de gör oss inte besvikna på denna plattan återigen enligt siten allmusic.com.

For Life. 'Til Death. To Hell. With Love av Enter the Hunt. EtH har fått benämningen modern metal klistrad på sig - men vad det innebär har jag inte sett. Däremot talar deras nya platta för sig själv. Om man gillar Khoma kan det här vara nåt - om man tar bort stråkarna och lägger till lite hetsigare trumspel kommer man ganska nära EtH. Det som är bäst på plattan är sången som får mig att rysa av välbehag.

tisdag, september 05, 2006

Metalfest på The Tivoli

Fullknökat, svettigt och bitvis grymt tajt. Metallbibliotekarien rapporterar med nackspärr från The Tivolis 10-års jubileum som igår drog igång med metalkväll med storheterna Soilwork som headlinare.

Trots den ohemula blåsten och trots att det var måndagskväll sträckte sig kön lång utanför The Tivoli igår. Förväntningarna var höga, halva Påarp verkade vara där för att betitta lokala röjarna Carmina Burana, fetröja till Defaced, och mosha till Darkane som förutom Soilwork deltog i metalkvällen i den gamla tågstationen. Och trångt blev det.


Carmina Burana var första bandet på scen - och de var spelsugna. Förra gången jag såg bandet på Tumstockfestivalen hade de en vikarierande trummis, men igår var den ordninarie tillbaka. Och han visade vad han gick för - hans mullerfill var så gött att höra och resten av bandet var på tå hela tiden. På nåt sätt är samfällt och snyggt headbangande på scen så jäkla snyggt. Sångaren Mille tog i så jag trodde att han skulle få brock - hur den mannens röst håller fattar jag bara inte. Att han dessutom dyker ner i publiken är ju bara så coolt. Starkt och en lovande inledning på kvällen.

Genomgående tycker jag att omriggning och tempot mellan akterna var oerhört bra för det dröjer inte länge förrän Defaced står på scen. Jag har aldrig hört bandet innan men de levererar sin metal föredömligt tajt och fortsätter spela trots att en av gitarristerna drar av två strängar. Publiken börjar komma igång och ansatser till en moshpit har redan börjat dras igång.

Ibland blir det väldigt påtagligt att ett etablerat band med några utlandsturnéer i ryggen höjer nivån. Det sker när Darkane intar scenen. Det framförallt låga ljuden bandet hade under sin spelning på Malmöfestivalen är helt borta. Ljudet är helt enkelt svinbra. Man hör precis allt som händer på instrumenten. Som den virveltrumsfetischist jag är tycker jag att Peter Wildoers kagge är den bästa jag har hört. Darkane har väldigt många bra låtar men den som sticker ut mest i mina öron är Organic Canvas. Sen måste jag bara säga nåt om Darkanes bassist Jörgen Löfgrens hår! Fy fan vad långt det är och jag tror att han mycket väl kan smiska livet ut någon som står vid scenkanten - så nära kunde man nämligen stå på The Tivoli. Vid det här laget är moshpiten igång rejält och röjet minskar inte när Soilwork intar scenen.

Bandet är efterlängtat efter den på grund av sångaren Björn "Speed" Strids ryggskott inställda spelningen på Malmöfestivalen. Av det ryggskottet märks ingenting alls, för bandet hetsar och dominerar publiken rent fantastiskt. "Speed" har inte bara en bra röst som han använder både för att growla och sjunga rent med, han har en scennärvaro som är påtaglig. Resten av bandet är förstås väldigt bra också, men det blir ändå med "Speeds" vrål i öronen som jag lämnar The Tivoli efter en rejäl omgång metal.

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 50: Vinter

Gott folk! Jag bryter av lite från våra senaste fredagslistor med årsbästalistenomineringar och kör en lista på temat vinter! Tidigare i...

Populära inlägg