Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

"The Shadow Theory" av KAMELOT

Jag ser att "The Shadow Theory" inte får speciellt högt betyg på Metal Archives, men det struntar jag blankt i som ni förstår. Jag har återvänt, oroväckande(?) ofta till den här väldigt episka, progressiva och på alla möjliga sätt fullmatade powerplattan under året. Jag uppskattar framför allt just det episka anslaget som är genomgående i så mycket av KAMELOTs musik. Plus att bandet strösslar givmilt med oerhört fina melodier. En i det närmaste perfekt höstplatta.

"Sometimes The World Ain't Enough" av THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA

Om jag hade haft körkort och bil så hade den här plattan varit mer än självskriven som bilkörarmusik. Nu går den att uppskatta även om du väljer att ta dig fram på annat sätt, eller helt enkelt sitter still. "Sometimes The World Ain't Enough" är den mesta feelgoodplattan bland de skivor som jag har valt att nominera till årsbästalistan. Det spritter och skuttar om bandet som sannerligen verkar att ha haft minst lika kul under inspelningen av denna skiva som under föregångarna. Och ja, Björn Strid sjunger bättre än någonsin.

"The Burning Cold" av OMNIUM GATHERUM

Finländarna i OMNIUM GATHERUM hör till det antal band som alltid får mig att lyssna lite extra uppmärksamt, och som oftast får mig att stampa takten med minst en fot under lyssningarna. På "The Burning Cold" lyckas de med mer än så, då inspirationen sannerligen verkar ha flödat till mer än vanligt. Patenterade finska bölande slingor, episkhet och ett satans driv gör att "The Burning Cold" är en i stort sett oavbruten lyssnarfröjd.

"Ossuarium Silhouettes Unhallowed" av HOODED MENACE

Mer finskt bjuckar HOODED MENACE på i sin oerhört murket sympatiska dödsiga doom. "Ossuarium Silhouettes Unhallowed" släpptes i början av året och har varit en trygg och stadig följeslagare under hela året för mig. Jag älskar verkligen hur det här bandet med finess och engagemang håller intresset uppe för sin musik genom hela skivan.

"Mire" av CONJURER

Brittiska CONJURER som vi har skrivit en del om på bloggen lyckades svara upp mot alla mina förväntningar med sin debutskiva. Och jag hade nästan sjukligt uppskruvade förväntningar på "Mire" efter att jag lyssnat på "I" som kom 2016. Den rent ljuvliga spretigheten som CONJURERs musik präglas av kan kanske förvirra en del, men de har sina pålar djupt nerkörda i sludgemyllan vilket gör att de känns trygga ändå. Tro nu inte att de är genrekonformistiska för det - det här bandet går helt sina egna vägar.

/Martin

Årsbästalistan 2018 - de nominerade, omgång IV

Fredagslistan 2018, vecka 4: Doomig döds!

Gott folk!

Det är dags att lugna ner sig. I alla fall när det gäller musiken. Idag sysselsätter jag mig med en svårbemästrad subgenre: doomig döds. När musiken i denna subgenre klaffar, ja då brukar den klaffa på alla cylindrar. När den inte klaffar brukar det sliras i diket på ett fruktansvärt sätt.

Vi kör!

Det här bandet från Färöarna upptäckte jag i måndags. Det som drog till sig mitt öga var att sångaren Jón Aldará även är med i BARREN EARTH, och har en magisk pipa. Jag testar, tänkte jag. Och du glade! Jag höll på att trilla av stolen när jag drog igång "Támsins Likam". Stämningen är helt otrolig. Sången magiskt hemsökande. Och såklart på färöiska. Produktionen en massiv uppvisning i excellens. Faktum är att detta är en skiva som mycket väl kan hamna på en årsbästalista. Den är så pass bra att jag redan under låt nummer två, Stygd, hade letat upp bandets merchsida och lagt en beställning på en t-shirt.

HOODED MENACE från Finland. Bara där så klickar det ju till! Jag är sedan länge oerhört svag för band som kommer från vårt grannland i öst, mycket beroende på att den musik som kommer därifrån har en speciell, ytterst innerlig, tonträff som är svår att så emot när man väl fallit för den. HOODED MENACE är en ny bekantskap för mig, men det jag hör i Sempiternal Grotesqueries gör att jag blir vansinnigt sugen på att kolla upp vad bandet gjort mer. Det går inte hastigt hela tiden, men hela tiden med ett grymt sväng!

Australiensiska INVERLOCH var det band som såg till att jag för två år sedan upptäckte vilken finfin subgenre doom/death kan vara. Jag satte ett högt betyg på bandets enda fullängdare hittills, "Distance I Collapsed" när den kom 2016. Det var kul att kunna konstatera att den fortfarande håller. Framför allt så imponerar Ben James på sång. Graden av förruttnelse i stämman är gravt tillfredsställande!

KADAVERKULT är ett tvåmannaprojekt mellan Kentha Lord K Philipson från THE PROJECT HATE, TORTURE DIVISION och en miljard andra band och Erik Rundqvist från CUT UP och nedlagda VOMITORY. Som det mesta som dessa gubbar har sin hand med i är detta rejält bra. Det går inte med snigelfart hela tiden, men det gör inte så mycket om ni frågar mig - hantverket är det som sticker ut lite extra.

Bandet med listans fräckaste namn, SPECTRAL VOICE, kommer från Denver i Colorado. Delstaten som har en minst sagt livaktig scen. Thresholds Beyond är en underbart murken historia. Stämningen i den här låten är minst sagt ljuvligt isande. Jag älskar den murriga produktionen med mycket bas i ljudbilden. Det som är lite extra fräckt med SPECTRAL VOICE är att det är trummisen Eli Wendler som sköter sången. Och det är ju sannerligen inte vanligt!

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 4: Doomig döds!