Fredagslista 2025, vecka 9: Covers

Ibland pallar man inte skriva egna låtar. Det är krångligt, tar lång tid och blir i ärlighetens namn sällan särskilt bra. Alla vet att en sann mästare doppar fingrarna i andras gyllene honungsburkar och smetar av det gula guldet på sin gitarr/bas/strupe (trummisar skriver som bekant inte låtar som kommer med på skivan så dem kan vi bortse från). Det enda viktiga är att inte bli för girig för då kommer ”upphovspersonerna” som ilskna getingar, d.v.s. nollorna som i sin tur stulit riffet av någon annan nolla. Dessa bildar ett komplext mönster som bara den inbitne kan utkristallisera. När du nallar ett riff nallar du i själva verket från gud själv, inte direkt utan kanske i fjärde eller femte hand. Med gud menar jag såklart Tony Iommi.

Men ibland pallar man inte ens ratta ett fuskbygge och slipa till de nyförvärvade pusselbitarna så de passar varandra lika smäckert som ett lyckat samarbete mellan två kommunala förvaltningar. Så vad gör man då? Jo, en cover.

Att spela en cover kan tyckas lätt vid första anblick men för att det ska bli riktigt bra finns det regler man måste förhålla sig till. Jag pallar inte gå igenom reglerna här utan kan tipsa om boken Coverns epistemologi – etik, moral & rock n roll från 300 b.c. av Aristoteles, som jag tycker sammanfattar det bra. Folkbildaren i mig tänker inte låta er gå lottlösa utan här följer mina tre bästa tips i en liten punktlista:

• ·         Välj en dålig låt – då blir det lättare bra
• ·         Spela låten mycket snabbare än originalet – hellre snabbt än bra är en bra tumregel
• ·         Välj en känd låt – det ökar chanserna att någon råkar hitta just DIG på youtube

Nog med pladder.

Ta ett djupt andetag och gör era nackuppvärmningsövningar för här kommer fem covers som är mycket bättre än originalet. Nu jävlar ska det headbangas!

Listan finns HÄR.

 

Vi börjar med ett riktigt bra exempel. 1997 släppte Celine Dion sin låt My heart will go on, ni vet, Titanic-låten. Den är ganska dålig, långsam men otroligt känd. När man söker på google hamnar den under genren vocal/easy listening. Alltså ett riktigt bra val, något som killarna i DRAGONFORCE vet. Londongrabbarnas version går snabbt, har gitarrsolon och mycket mer power. Ja, i princip allt utom möjligtvis grind. Det är såhär, gott folk, man förvandlar en svag tvåa till en stark femma!

Alla vet att anledningen till att Britney Spears blev galen i mitten av 00-talet är för att Max Martin vägrade använda dubbelpedal i sina produktioner. Därför blir lite som att strö salt i såret varje gång hon lyssnar på CHILDREN OF BODOMS sagolika version av hennes oops I did it again. Utöver Brittans gamla klassiker har våra vänner i öst även räddat skitlåtar som sleeping in my car av Roxette och Jessie’s girl av Rick Springfield. Kanske något att ha i åtanke när våra vänner i väst ska välja nästa fredspris?

Har ni någonsin gått in i en musikaffär för att köpa extra tjocka strängar till er gitarr så ni kan stämma ner till A och spela riktigt slö doom i köket när ungarna somnat men mötts av en jeanskille som sitter och blänger på er med en ful strata i handen, spelandes någon svettig Gary Moore låt, som vägrar resa sig och ge någon form av grundservice? Missförstå mig inte, den typen av kille är inget man föds till utan något man blir genom toxisk manlig bluesenergi. Ni som någon gång försökt se en demo/review av något som har med gitarrer att göra på youtube vet vad jag pratar om: alla spelar blues. Därför är valet av over the hills genialiskt. Tänk alla vilsna själar som tänker att dom ska lära sig av livet av Gary Moore men räddas av NIGHTWISH. Hatten av.

Nästa välgörare kommer från Milwaukee, Wisconsin, samma stad som gav oss Jeffrey Dahmer som gett material till otaliga band. 1988 hade REALM släppt två demoer som gått sisådär. Eller bra. Vad vet jag. Hur som helst gav de ut pangplattan endless war 1988 med buller och brak. Problemet var bara att de var lata. Endast 9 låtar lyckades de skramla ihop, så vad göra? Jo, de tog en tråkig gammal Beatleslåt utan riktiga instrument och rev av det dammiga stråkarrangemanget genom en JCM-stärkare och plötsligt blev Eleanor Rigby en banger, 22 år senare.

Vi avslutar med ett undantag när det görs en perfekt cover på ett perfekt original. Njut!

/Oskar S

Fredagslistan 2024, vecka 40: "Power" metal

Efter att ha funderat de senaste veckorna på ett tema kom jag fram till att det finns en hel del låtar och band som använder sig av ordet power eller makt i någon form inom de genrer jag gillar. Dagens lista blir därför "Power" metal och inte Powermetal så att ni inte tror jag har gått och blivit brittisk och odlat en mustasch och köpt jeansväst. Ni hittar dagens lista här och även i slutet av posten. 

Avmakt - "Ordinance", Satanic Inversion of...., 2024, Peaceville Records.

Detta norska band kommer förmodligen hamna på min lista över årets album. Denna duo består av medlemmar från fina band som Black Magic och Obliteration. De har också spelat live med band som Condor och Aura Noir så det är ju helt klart musiker i min smak. Vad vi bjuds på här är dock inte blackthrash av norskt retrosnitt. Istället är det Darkthrone som är den stora inspirationskällan och då pratar vi verkligen influenser från både tidiga och även senare Darkthrone. Det som skiljer Avmakt från många andra kloner är att det är musiker som kan skapa musik som låter som Darkthrone men ändå med tillräckligt bra egna idéer för att bandet ska kunna stå på egna ben. Det är lite som med Craft på Void skivan. Man hör influenserna men det blir ändå en egen grej. Avmakt är också dynamiska och jobbar med tempoväxlingar och väldigt bra trumspel. Ljudbilden är inte helt necro utan man kan höra ganska bra men det är tillräckligt rått för att jag ska uppskatta det. Eftersom dagens temaord var power kan jag tillägga att Avmakt betyder maktlöshet eller impotens på norska. Omslagets något abstrakta bild påminner mig om omslag  från Obliterations släpp.  Nu går vi vidare till nästa band. 

Departure Chandelier - "Catacombs Beneath the Castle of the Marquis", Antichrist Rise to Power, 2019, Nuclear War Now! Productions.

Vad sägs om lite black metal på det ganska oväntade temat Napoleon? Där kan vi snacka om makt och eventuell impotens om de elaka historiska ryktena är sanna. Detta band är ett samarbete mellan musiker från Montreal och New York. Det är dårarna som bland annat ligger bakom Akitsa och Ash Pool och uppemot 50 andra projekt. Bara namnen Akitsa och Ash Pool bör ge lyssnaren en liten fingervisning om vad det är för musik vi kommer att få höra. Det är väldigt mycket noise, synthar och märkliga gitarrer. Det är det som jag ibland lite slarvigt kallar för Onkel Kånkel-aktiga gitarrer. Precis som med Akitsa är det inte alltid lättlyssnat och ibland skär det nästan av diskant i öronen. Samtidigt vet bandmedlemmarna väldigt bra hur länge lyssnaren orkar lyssna på samma ljud innan de bryter och ändrar ljudbilden. Napoleontemat förstärker också den skeva stämningen. Tydligen fick bandmedlemmarna mersmak under inspelningen av denna skiva och de skapade ett sidoprojekt med namnet "Venusberg Cardinal" och spelade in en skiva parallellt med denna som släpptes först år 2023. Detta sidoprojekts tema är istället "antique black metal". Nog om maktfullkomliga ledare och vidare till nästa band. 

Power from Hell - "Diabolical Witchcraft", Profound Evil Presence, 2019, High Roller Records.

Nu är vi i det ondskefulla Brasilien för ännu en kraftmätning. Power from Hell började 2001 som ett soloprojekt av medlemmen Sodomic. Fokus var då mer på blandningen mellan speed, thrash och black metal med texter om BDSM. Spola fram 18 år och bandet har i brist på ett bättre ord mognat. Det är mindre BDSM och mindre speed metal. Soundet är lite mer välpolerat men det är fortfarande blackthrash av fint snitt. Låten jag har valt börjar ganska snällt med lite fint gitarrspel och någon synthslinga. Lite powerballad nästan. Låten får sen upp tempot ganska bra och framförallt Sodomics sång är sådär härligt överdriven som många blackthrash band försöker eferlikna. Det är väldigt gött. Överlag är denna skiva ganska snäll om man jämför med Power of Hells tidigare släpp men för mig som är ett fan av Devil Lee Roth och Pagan Rites faller detta i god (ond) jord. Så en powerballad från Power of Hell får avsluta dagens sydamerikanska besök och istället är det dags att besöka Sverige. 

Wolfpack - "Powerpigs", Lycanthro Punk, 1998, Distortion Records.

Från en av de sämre städerna som ligger kring Vänern, Mariestad, kommer ett av sveriges bästa kängband. Vi pratar såklart om Wolfpack som sedemera bytte namn till Wolfbrigade för att inte blandas samman med fängelsegänget Brödraskapet Wolfpack. 

Wolfpack bildades av medlemmar från Anti-cimex och Harlequin 1995 och har trots en del medlemsbyten och namnbyten fortsatt att turnera och släpper skivor än idag. Den skiva som fungerade som introduktion till bandet för min del var Lycanthro Punk  som släpptes på det anrika bolaget Distortion Records. Bandet sticker ut lite i den svenska crust/kängpunk myllan i Sverige då Wolfpack redan från början bestämde sig för att blanda ut sin käng med dödsmetall. 

Jag tycker att Wolfpack och senare Wolfbrigade har en ganska säregen stil som fungerar bra. Det är bra käng men också dödsmetallen får en plats. På låten Powerpigs är Anders Fridén från In Flames och Dark Tranquillity gästsångare. Några av medlemmarna från Wolfpack gick också samman med några av medlemmarna från Marduk och skapade det kortlivade bandet Moment Maniacs som gav ut en skiva med go dödsig käng år 1998. Nu är det dags att åka vidare och vad passar bättre i oktober än lite häxmetal av bästa snitt. 

Cultes des Ghoules - "Woods of Power", Sinister, or Treading the Darker Paths, 2018, Of Crawling Shadows Records.

Cultes des Ghoules är kanske ett av de främsta banden inom den smala subgenren "häx black metal". Bandet bildades 2004 i Polen och är aktiva ännu idag även om deras senaste fullängdare släpptes 2018. 

För den som inte är bekant med bandet rekommenderar jag starkt att man börjar med skivorna Häxan och Henbane. Framförallt Henbane har en väldigt speciell ljudbild. Det låter inte riktigt lika vasst och taggigt som annan black metal utan snarare organiskt och mycket reverb och bas. Hela skivan handlar om den mytomspunna örten Bolmört som inte minst användes av häxor under medeltiden för att skapa deras flygsalva som användes för att smörja in kvastarna innan man flög till sina möten. Växten har använts som medicinalväxt i minst 6000 år. Innehåller flera hallucinogena ämnen som gör att det går att torka och röka örten. Nu var det inte den skivan vi ska prata om utan en senare skiva, Sinister, som inte fick lika mycket uppmärksamhet som deras Coven. Det kan ha att göra med att Coven är en konceptskiva, en rockopera i metalskrud inte helt olikt det som King Diamond sysslade med. Däremot var det kanske lite svårt att sälja in en trippel-lp till den vanliga black metal lyssnaren. 

Sinister är på många sätt lite av en återgång till det enklare och lite mer hårda sound bandet hade på sina första släpp. Låten "Woods of Power" börjar ganska långsamt med lite doomaktiga toner och ett mässande. Man känner hur skogens makt omsluter en. Sen kör bandet igång med sin karaktäristiska stil. Naturligtvis kommer det en mäktig orgel och synthslingor med. Sångaren Mark Of The Devil har enligt mig en av de bästa rösterna i black metal. Han är varierad och väldigt teatralisk vilket är en stil som jag uppskattar. Det är lite märkligt att han har uppgett i intervjuer att han inte ens tänkt på att sjunga alls innan han grundade Cultes des Ghoules. Det har han visserligen tagit igenom genom att sjunga på en hel del släpp med andra band också. "Woods of Power" är också dagens längsta låt som klockar in på 11 minuter. Samtidigt tycker jag att det händer så mycket att låten aldrig känns så lång. Bara det i sig gör att Cultes des Ghoules har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hoppas verkligen att bandet kommer att spela in fler fullängdare istället för att släppa samlingar med gamla demoinspelningar i framtiden. 

Det var dagens lista. En alternativ "Power" metal lista. Se nu till att sätta på lite häx black och gå vilse i de virvlande höstskogarna. /Oscar K.

Låtarna hittar ni här.   

Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!

Fredagslistan 2018, vecka 10: Powermetalshred!

Gott folk!

Jag bryter av totalt från Susannes finfina lista från förra veckan. Idag ska vi gotta ner oss nåt så in i helvete i den underbara mylla som är power metal. Och det blir fokus på den av så många avskydda shreddetaljen. Här kommer det att bändas loss på strängarna i olika grad - men ni kan räkna med att det finns inte ett band som skriver under på temat less is more i veckans lista.

Vi kör!

En så kallad no-brainer att BOREALIS dyker upp på den här listan. Min kärlek till det här bandet är ju väldigt välbefäst sedan jag fick tips om bandet av Susanne. Finest Hour från "Fall From Grace" är en fin, till stora delar tvåtaktsmatande (!) låt som jag inte vågar kolla hur mycket jag lyssnat på, haha!

Det av Gus G. styrda FIREWIND startade som ett "band" för att han skulle kunna visa hur satans flinkt han kan bända på gitarren. "Immortals" är en skiva som jag gillar starkt. Det är både starkt medryckande och episk power metal som det är vansinnigt svårt att inte stampa takten till.

Gravt undervärderade italienska DGM fastnade jag för genom plattan "Momentum" som kom 2013. Det är inte den hippaste musiken, men fan så smittande och DGM visar på varenda platta att de kan sitt hantverk.

Jag har illa koll på KAMELOT, men det jag hör i låten When The Lights Are Down från "The Black Halo" får mig att bli nyfiken på att kolla upp mer musik av bandet. Jag älskar refrängen i låten, men det finns så många rätt i hela stycket att det var svårt att inte trycka på spela igen efter det att låten var slut, haha!

Jag avslutar med Through The Fire And Flames av DRAGONFORCE. Nu kanske en del av er höjer på ögonbrynen, då just DRAGONFORCE inte har stått högt i kurs hos mig tidigare. Men någonting förändrades när jag kollade in en video på YouTube där Tina S. bände strängar till den här låten på ett rent magiskt sätt. Och helt plötsligt började jag gilla låten. Logiskt? Inte ett skit, men livet är ju sällan det. DRAGONFORCE gillar att visa upp vad de kan på sina instrument, och den här låten ger rikligt med bevis på just det.

/Martin

Fredagslistan 2018, vecka 10: Powermetalshred!