fredag, december 29, 2006

Lords of Chaos

Blackmetal harmlöst? Inte om man läser Lords of Chaos - the bloody rise of the satanic metal underground av Michael Moynihan och Didrik Söderlind.

"With the rare exception of groups like Ulver, these people are losers and their actions of no more world significance than the low-life antics of any urban slum." Rik på Fluxeuropa

"It is definitely not for all tastes, and even fans of black metal may find it horrible, because this book has a lot of views. Form (sic!) fans, from the musicians, from people who dealt with the subject of satanism for a long time. But also people how are against the whole scence. Not for the weak of heart. Other than that, it is an very interesting read..." Anna på Tongues of Destruction

"Highly recomended." Andrew Ian Dodge på Dodgeblogium
Här har vi en bok som definitivt upprör framför allt de som inte befinner sig inne i Black Metal scenen - och dessutom några som befinner sig i den - Varg Vikernes till exempel! Boken har kommit ut i två upplagor, en 1998 och en 2003 - så det är ingen "ny" bok i den bemärkelsen.
Vad den däremot gör som ingen annan bok är att på ett fullkomligt utmattande sätt ta upp den norska blackmetalscenen, framförallt de mord och kyrkobränder som förekom i både Norge och Sverige.
Underhållande, javisst, men också jävligt otäckt, och fascinerande. Det jag slås av genomgående är den fanatism som vissa personer i boken uppvisar, deras närmast totala likgiltighet både för sina egna och andras liv, och att blackmetal handlar om så mycket mer än att bara spela musik.

torsdag, december 14, 2006

Hårda klappar

Försökte stå emot - men det gick inte så bra. Efter att ha sett alla årsbästalistor som folk har gjort i diverse tidningar och konstaterat att folk är helt insnöade på Justin Timberlakes Futurefucksounds (sic!) så knappade jag in följande lista på vad jag tycker är årets höjdpunkter i skivdjungeln - och vad som kan passa till julklappar.
God jul önskar Metallbibliotekarien.




För läsare av denna blogg torde det inte väcka förvåning att järnjungfrun ligger på listan - sällan har Iron Maiden låtit så fräscha som på A matter of life and death. En ren njutning från början till slut - krävande visst - men lite tuggmotstånd är ju alltid bra.






Lombardo tillbaka - och helt plötsligt känns thrashpapporna i Slayer precis så brutalt hårda, snabba och religionskritiska som för 14 år sedan då kaggedaskaren lämnade skeppet. Ren råthrash med vissa tendenser till utveckling - men stompet och Lombardos kusliga kommando över 16-delarna på bastrummorna gör att alla thrashälskare borde gå upp i brygga över Christ Illusion.




Mäktiga Mastodon fortsätter sitt utforskande av sitt egenhändigt ihoptotade universum - som ju är rejält fucked up. De här grabbarna verkar just nu inte kunna göra några fel - det funkar alldeles förträffligt att ha en blå älgvarelse på omslaget om man lirar som kvartetten från Atlanta. Blood Moutain är en speedtripp på en magnumkula - och en skiva som stannar kvar länge i skallen.




Jag skiter i vad alla belackare säger - The dead eye golvar mig numera som en näve från Armand Kranjc. Inte som rEVOLVEr, One Kill wonder, Made me do it eller The Haunted - vilket är senaste släppets styrka. The Haunted har haft mod nog att förändra sig - vilket förtjänar respekt bara det. Att sedan resultatet faller mig i smaken som en kall öl på en sommardag - det är bara en bonus.





Jag är jäkligt glad över att Anders valde att fortsätta trumma efter att Nasum lades ner som en följd av Mieszko Talarczyk omkom i tsunamikatastrofen i Thailand. För vilken spark i valfritt känsligt område The Contaminated Void är! Grindinfluenserna finns där, rent för jävla bra deathgrowl - men också ett jäkla sväng av örebrocombon.






Ytterligare en stark platta från In Flames. Här har bandet tagit ut svängarna - titellåten Come Clarity är verkligen inget som bandet hade gjort för 10 år sedan. Sväng, speed, snygga gitarriff och en Anders Fridén som sjunger mer övertygande än någonsin.

torsdag, december 07, 2006

Choosing death - fet bok om death metal och grindcore

Albert Mudrian har med Choosing death - the improbable history of Death Metal and Grindcore åstadkommit en lika rolig som initierad redogörelse för dessa två extrema grenar av metal.

För oss som gillar death metal och grindcore har det länge saknats en rejäl volym som på ett heltäckande sätt visar på hur genrerna uppkom. Det är därför extremt kul läsa denna gediget genomarbetade bok. Faktum är att vissa recencenter har blivit deprimerade över hur heltäckande boken är - eftersom den inte lämnar kvar någonting att utforska för andra!

Den första grindcoren jag lyssnade på var Napalm Death - och här får man veta precis allt bakom detta bands alla medlemsbyten. Förutom att texten är heltäckande - mängden intervjuer som Mudrian har gjort är rent imponerande - finns här drösvis med bilder, bland annat bilder på en mycket ung Nicke Andersson från tiden då Entombed hette Nihilist. Men absolut roligast är historien om hur Deicide skaffade sig skivkontrakt - Glen Benton stövlade helt enkelt in på Roadrunners kontor, slängde en demo på direktörens skrivbord, röt "Sign us you fucking asshole" varpå han stövlade ut igen! Uppenbarligen gjorde det intryck - för dagen efter var bandet signat!

Helt enkelt - gillar du dödsmetall eller grind är Choosing death en trevlig volym att ha i hyllan.

tisdag, december 05, 2006

Inspelning i Örebro

Örebro har alltid betytt två saker för mig - mina trevliga släktingar och Nasum. En helg i början på december fick jag anledning att lägga till ytterligare en trevlig och hård grej - demoinspelning med Auto da Fé.

Jag lirade tidigare i ett band, Blackshift, som innan vi lade ner hann spela in 2 demos, varav jag var med på en tillsammans med en basist som heter Jakob. Denne furiöse man bor numera i Örebro där han tillsammans med Tommy utgör bandet Auto da fé. I ett svagt ögonblick på fyllan gick jag med på att lägga trummor på Auto da Fés nya demo. Föga kunde jag ana att det skulle bli så kul och kännas så bra som det gjorde.

Dag 1

Att rigga trummor brukar ta rätt lång tid, även om man kör på en så pass liten uppsättning som jag gillar. Vi fick hela kitet uppriggat och soundcheckat på runt 3 timmar, och jag måste säga att jag sällan har spelat på ett så pass välljudande trumset. Studion vi spelade in i har det inte särskilt metal-klingande namnet Rymdklang. Vad som däremot fanns var en hel mängd bra trummor. Nu kan jag såklart inte motstå att delge vilka grejer jag körde på - så är man inte fanatiskt intresserad av trumstorlekar kan man hoppa över nästa stycke.

Jag körde på en Slingerland-kick 24"x 24" som man verkligen fick bra ljud ur. De två tommarna var Yamaha Maple Custom 10" x 10" och 12"x 10" samt en Slingerland 16"x 16" (tror jag) och en Premier 14"x 6 1/2" (dock lite osäker på djupet). Min Tama Iron Cobra Jr dubbelpedal, samt 14" Bosphorus hi-hat, 16" Sabian AAX Studio crash, 8" Meinl Amun splash, 19" Paiste Signature Full Ride, 18" Sabian B8Pro Rock Crash och 20" Paiste 2002 China.
Jag var med på sex låtar, men första dagen hann vi bara med "Weakling" en något omarbetad version sedan Blackshift och "Like Puppets" två rejäla thrashlåtar där jag verkligen fick upp stompet i tvåtakt.
Dag 2

Dag två började i samma anda med "Vermin" en låt som klockar in på strax under 2 minuter. Då förstår ni säkert att det är plattan i mattan som gäller. Med hälften av låtarna kvar började både jag, Tommy och Jakob känna oss lite mer avslappnade, vilket märktes i hur snabbt det fortsatta arbetet gick. "The Museum" är en midtempolåt där man verkligen kan groova. Visserligen älskar jag tvåtakt, men sväng är inte att förakta. Med denna under bältet tog vi oss an den kanske svåraste låten "Progression of disorder", en låt jag oroade mig för skulle bli en riktig bromskloss - men mina farhågor besannades inte och facit blev 2 låtar på 3 timmar - vilket verkligen kändes helt OK.

Med en låt kvar att spela in och självförtroendet på topp blev den sista låten "Nothing so disgusting" den svåraste, eftersom jag jammade fram trumstämman. Talande nog tog denna sista låt nästan 2 timmar att få acceptabelt hård.

Klockan sju på lördagen korkade jag upp en redigt kall öl och lutade mig tillbaka medan Marie lade körstämmor...

Till slut - äras den som äras bör: Stort tack till Adam Svensson som hjälpte till att lägga in trumpartierna i GP och till Jakob och Tommy som gav mig tillfälle att både trumma och spräcka skinn.



Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg