måndag, juni 18, 2007

Heavy Metal Thunder

En bok helt tillängnad omslag till metalplattor - ren mumma för Metallbibliotekarien.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt när LP och inte CD var formatet som gällde, och rent subjektivt så kan man konstatera att CD-formatet tog död på den omslagskonst som tidigare hade kommit till sin rätt i LP-formatet. Tydligare än inom metallen blir detta inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck Maidens Live after Death gjorde på mig - här snackar vi en rejäl pjäs! Därför är det så oerhört roligt att sitta och bläddra i Niel Aldis och James Sherrys Heavy Metal Thunder: Album covers that rocked the world. Så där värst mycket text är det inte frågan om, det verkar mest förhålla sig så att författarna har velat dela med sig av sina favoritomslag. Detta är i stort sett enda invändningen jag har om boken, i övrigt är boken en ren glädjekälla och man sitter fånleende bläddrandes i boken. Och vilka omslag! Finns det någon genre som kommer i närheten av metallens? Visst, en del omslag är ju inte så där värst upphetsande, men man kan ju inte annat än gå upp i brygga över ett omslag som det till Morbid Angels Altars of Madness. Det är bara så...ont och så grymt snyggt utfört, och att sedan musiken så totalt harmonierar med omslaget är ju ett så klockrent exempel på hur det ska se ut.
Vill man ha en bok som ingående diskuterar och analyserar omslag ska man nog välja en annan bok, men vill man ha en trevlig stund och gotta sig i maffiga omslag så är detta en bok som verkligen funkar.



måndag, juni 11, 2007

Svettigt, Röjigt och Förintande på SRF

Sweden Rock Festival har av många kallats nostalgins högborg, alternativt en elefantkyrkogård där före detta storstjärnor inom hårdrocken elchockas tillbaka till scenen - och visst kan jag hålla med om detta påstående till viss del - men man missar i så fall målet eftersom festivalen även erbjuder en mängd akter som i allra högsta grad både är tyngre och samtida.

Festivalen har gjort sig känd för att ha en väldans tur med vädret - så även detta år; solen hamrar obarmhärtigt över Norje Boke och man blir på ett nafs grundligt bränd så dum man är att inte smörja in sig förrän skadan är gjord. Men å andra sidan är humöret på topp hos de ca 29.000 festivalbesökarna och det jag genomgående tänker på är vilken trevlig och gemytlig stämning det är på festivalen. Den känns även väldigt intim och mysig, mycket beroende på dess storlek tror jag.

Nåväl det skulle ju även lyssnas på band förutom att bedrivas redigt odygdigt leverne - och även om många tyckte att årets line-up var i tamaste laget (varför kan jag inte förstå) fanns det en hel massa band som jag definitivt inte ville missa, plus en del andra som visade sig bli riktigt trevliga nybekantskaper.

Dark Tranquillity är ett band som jag inte har haft ett långt förhållande till, men det är med glädje som jag beser bandets gig på Rockscenen. Frontman Stranne har förutom en fullkomligt krossande stämma en förmåga att nå publiken som gör att man häpnar. Bland låtarna fanns "Focus shift", "The new build" och en favorit "Lost to apathy". Glada i hågen knallar jag och min kompis Jörgen hem till tältet för att korka upp ytterligare några öl innan det var dags för det mäktiga Amon Amarth - och fy satan! Hur i hela världen kan jag ha missat detta makalösa band? Det inte bara sjungs om vikingar och svingade av svärd - bandet ledda av resen Johan Hegg är nordiska bärsärkar på riktigt. Här är det plattan i mattan som gäller och jag lämnar giget förunderligt förnöjd.

Ytterligare en ölpaus senare är det dags för ett band jag länge ha velat se - Dimmu Borgir. Och bandet gör mig inte besviket. De har en löjligt snygg ljusshow plus att man nu får beskåda kanske festivalens maffigaste trumset. Hellhammers rigg är en grym maskin som han använder för att brassa på utav bara helvete. Det är tight, snyggt och så helvetiskt ont att man inte kan göra annat än att kapitulera. Inledande "Progenies of the great apocalypse" får marken att rämna och bandet släpper inte greppet en sekund.

Nöjda som fan knallar vi raskt vidare till vad som visar sig bli den enda icke-besvikelsen av festivalens headlinare: Heaven and Hell (som för er som inte vet är Black Sabbath mark II med Ronnie James Dio på sång och Vinny Appice på trummor). Trots att gubbarna har passerat 60-årsstrecket golvar de mig fullständigt. Det rörs inte så mycket på sig på scen, men vad spelar det för roll när man har en låtskatt som få andra band kan skryta med att välja och vraka ur? "Neon knights", "Sign of the southern cross", "Computer God", "Children of the sea", "Heaven and Hell" ja ni fattar att man förflyttas till sjunde himlen.

Nästa dag börjar konserterna lite senare för vår del - å andra sidan om vi var trötta så tog tyska thrashgiganterna Kreator snabbt ur oss de föreställningarna - sällan har jag sett ett band köra över och dominera en publik som tyskplutonen gör. Det är stenhård matning av tvåtakt vilken för mig och min kompis att rysa av välbehag, massivt riffande och en sångare/gitarrist som på bruten tyskengelska beordrar oss att mosha så hjärnorna tränger ut ur skallen. Några timmar senare hinner vi lyssna en stund på Udo Dirkschneider tidigare sångare i Accept - och detta är faktiskt enda gången jag upplever nåt som kan liknas vid nostalgi på hela festivalen. Andra låten är nämligen "Son of a bitch" vilken innehåller de sedan barndomen inetsade textraderna "You fucking motherfucker I was right, now eat this" varpå Udo härmar ett mäktigt uppkast. Töntigt nu kanske, men jäkligt mäktigt när man var 10!

Sen var det dags för ytterligare en trevlig upplevelse - Hardcore Superstar tro det eller ej! Glam/sleazerockarna är ett sjukligt kompetent liveband som har varenda jäkel i publiken i ett järngrepp. Själv står jag bara och ler av glädje. Det fullkomligt sprakar av spelglädje om bandet och de hade gärna fått spela en stund längre än de gjorde. Storligen glada i hågen traskar vi hemåt och vi är inte mindre glada när vi återvänder för att se Aerosmith några timmar senare (vilket möjligen kan ha att göra med ytterligare öl innanför den svettiga västen). Men vilket antiklimax det blir. Jag kan bara inte begripa hur i stort sett varenda recensent jag har läst de senaste dagarna kan lovprisa giget så pass som de gör. Det enda jag såg var ett band som visserligen startade starkt med "Love in an elevator" och "Dude looks like a lady" men sedan segnar och segnar och segnar tills dess att jag står fullkomlig häpen och uttråkad framför Festivalstage.

Dock kan man inte vara sur länge på festival - det räcker med att bara gå omkring och glo på folk. Här finns verkligen alla typer av hårdrockare, från de mest inbitna blackmetallarna som med vett och vilja går omkring i full läderutsyrsel till de sleazigaste sleazebrudarna. Fast någon borde säga åt damer över 50 att fishnetstockings med tillhörande supersmå latextrosor nog kvalar in som det vidrigaste man kan bese på damer i den åldern!

Lördagen blev något av en utdragen öldrickning som toppades av det mäktiga Motörhead. Att påstå att bandet är festivalens husband vore en underdrift - på 10 år har Lemmy och pojkarna spelat 6 gånger! Bandets rykte är lika grundmurat som Mount Rushmore - och de gör ingen besviken. Efter den korta hälsningfrasen "We are Motorhead and we play Rock and Roll" öser bandet från början till slut. Trummisen Mikkey Dee är ett energihus, som dessutom tack och lov har insett det löjliga med att ha ett vitt trumset när man spelar i världens kanske skitigaste band och bytt ut det mot ett svart. När sedan bomberriggen börjar röra på sig briserar hela publiken i ett ordlöst glädjevrål. En värdig avslutning på festivalen - om man inte räknar Scorpions vilket jag inte gör. Enough said.
Bilderna är courtesy of Gange - kudos!
Andra bloggar om Sweden Rock Festival

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 41: RAGANA

Gomorrn! Hösten dominerar vidare, fredagen är kommen, kaffet är upphällt och/eller inmundigat. Mina planer för dagens lista har varit omfa...

Populära inlägg