Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 3

onsdag, november 30, 2016

Nominerad: "Krighsu" - WORMED
Med WORMED så vet man vad som väntar: superteknisk och extremt bra döds. "Krighsu" är en skiva som inte bara har lett till en nästan episk felprocent felstavningar, utan också till att verkligen befästa WORMED som ett av de mest spännande och stringenta tekniska dödsmetallbanden på planeten. "Krighsu" är en skiva som med oerhörd elegans (ja, jag använder detta ordet!) i brutaliteten och teknikaliteten fullständigt äger mig som lyssnare. Det är i det närmaste förbryllande bra, och oavbrutet intressant att lyssna på vilka krumsprång som denna spanska orkester utsätter lyssnaren för. Produktionen är dessutom helt lysande.

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 2

tisdag, november 29, 2016

Nominerad: "The Curse That Is" - GRAVES AT SEA.
2016 är året då jag inte längre kan hävda att jag inte gillar doom eller sludge. Det har kommit alldeles för många riktigt bra skivor inom dessa subgenrer för att det ska kännas moraliskt försvarbart att inta en negativ position. GRAVES AT SEAs "The Curse That Is" är en av dessa skivor som, likt en murbräcka, verkligen imponerar på mig. Här finns en rent otrolig angelägenhet och en drabbande känsla genomgående på skivan som det tagit bandet 15 år att göra. Det märks, då hela skivan känns väldigt genomarbetad och där låtar som med råge spräcker 10-minutersstrecket känns helt relevanta och bra!

/Martin

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 1

måndag, november 28, 2016

Gott folk!

Det är dags att dra igång snacket på allvar när det gäller vilka skivor som kan komma i fråga för min personliga årsbästalista över 2016. Det har lämnats vissa hintar (i alla fall om ni följer mina eskapader i prosans förlovade land på WeRock) men nu lättar jag på förlåten och kommer i ett gäng inlägg gå igenom vilka skivor som jag tycker är rejält bra, och som kan hamna på en topp 10-lista inom en snar framtid. Vi kör!

Nominerad: "Sorceress" - OPETH. Jag börjar med en skiva som jag tänker att flera av er nog redan visste att jag skulle nominera. OPETH har jag ett långt och väldigt innerligt förhållande till, och "Sorceress" är ytterligare en skiva från denna högkvalitativa orkester som jag har lagt en hel del lyssnartid på under året. En av fördelarna med OPETH är att det alltid går att hitta enstaka låtar, partier av låtar eller bara ett snyggt riff som det går att känna stark sympati för. I fallet "Sorceress" förhåller det sig - likt majoriteten av bandets skivor - att skivan som helhet känns väldigt gjuten och genomarbetad. Jag har läst att flera stör sig lite på produktionen, men jag gillar verkligen att Martin Axenrots trummor får hamna lite mer i framkant än de gjorde på exempelvis "Pale Communion". Avgör själva - att jag gillar skivan behöver inte betyda att den är bra i era öron :)

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 47: Martin utforskar

fredag, november 25, 2016

Gott folk!

Sedan slutet på oktober har en känsla smugit sig på mig, den att stressen över all musik som jag snubblar över tar väldigt mycket tid i anspråk. Detta är ju ett i-landsproblem av rent löjliga proportioner och egentligen inget som jag tycker att jag har rätt att gnälla över. Men nu gjorde jag det i alla fall, haha! Jag har senaste veckan försökt upptäcka lite musik som jag kanske har missat under året, och tänkte att jag skulle göra en lista på detta. Vi kör!

"Hunted" av KHEMMIS fick jag tips om av Robert Gustafsson kollega på WeRock sedan många herrans år. Förresten, jag hoppas ni inte missar att WeRock firar 10 år i verksamhet i detta nu? Kan vara värt att kolla in vad vi sysslar med där! I alla fall, KHEMMIS lirar doom på ett sätt som jag finner extremt tilltalande. 2016 är ett år då jag mer och mer inser vilken fin subgenre doomen är, och jag är riktigt glad över detta. På "Hunted" bjuder coloradobandet på riktigt fin, fet och svängig doom med extremt varierad sång. Jag gillar verkligen greppet att band har fler än en sångare, det kan ge en riktigt fin fräschör till musiken. Jag håller inte med om allt KHEMMIS gör (än så länge?), men det jag har hört under de cirka 5 lyssningarna som "Hunted" har fått faller riktigt mycket mig på läppen. Här finns ett jättefint episkt och nästan högtidligt anslag som jag inte har några problem med alls. Gitarrspelet är helt magnifikt och kompspelet så stabilt att det inte annat går än att stampa takten. Plus i kanten för det fina omslaget tycker jag!

Tvåmannabandet KHONSU bjuder på en skön mix av black metal, industri och progressiva toner på "The Xun Protectorate" som likt alla andra skivor som släpptes förra fredagen hamnade i bakvattnet av METALLICAs senaste. Helt tokigt är detta inte, även i fall jag misstänker att om du gillar traditionell black metal så kanske inte detta är något som kittlar sympatinerven något extra. För mig som verkligen inte är någon black metalkännare, och som kanske föredrar lite mer lättsmält svartmetall (ja, jag gillar DIMMU BORGIR) så tror jag att KHONSU funkar alldeles utmärkt.



Skivbolaget Unique Leader har hos mig seglat upp till att bli ett skivbolag som det lönar sig att hålla koll på. Våra hushjältar SOREPTION huserar där exempelvis. Och det är, ofta, teknisk och brutal death metal som bolaget sysslar med. OMNIHILITY är ett rent fantastiskt band i denna synnerligen maffiga och, för många, frånstötande subgenre. Det är plattan i mattan och skallen in i väggen-metal för väldigt många. Men helt utan finesser är det inte, även om det tar, kanske, lite längre tid att upptäcka nyanserna i denna typ av musik än - säg - Trio Med Bumba.



Under min uppväxt i kommunala musikskolan så präglades jag starkt av att nästan all musik som jag spelade var helt instrumental. Jag märker att jag fortfarande dras till musik där sången helt enkelt inte finns med, och kan tycka att det är en befrielse att slippa höra sång ibland. Mina favoriter kommer nog alltid att vara IF THESE TREES COULD TALK, men finfina trion RUSSIAN CIRCLES som jag upptäckte via ganska nya "Guidance" är ett band som jag tycker är värda att kolla in. Det är mycket känsla, det är tungt, atmosfäriskt och stundtals väldigt vacker musik som chicagobandet bjuder på. Om ni undrar över den fina produktionen så kan jag meddela att det är Kurt Ballou från CONVERGE som styrt upp den.

Jag avslutar med polska TIDES FROM NEBULA som även de är ett instrumentalt och inte alls speciellt hårt band. Men ack så vackert de spelar! Jag kunde faktiskt inte avstå från att ta med dem i listan då "Aura" är en djupt sympatisk, ja nästan tröstegivande, skiva. Här är det bara att koppla på sig hörlurarna, luta sig tillbaka och fullständigt njuta. De har nyare musik ute, om ni nu skulle tycka om bandet. För egen del så tror jag att jag kommer att återkomma till det här bandet allt oftare än jag gjort hittills, och det är alltid kul att upptäcka band som man känner att herrejävlar - detta är ju bara så bra!


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 46: Martin kör gammalt, 1976

fredag, november 18, 2016

Gott folk!

I måndags inföll en ganska ospeciell dag i det stora hela, men för mig var den ganska speciell. Jag fyllde 40 år. Och då infann sig en ganska bizarr tanke - "jag ska köra riktigt gammal musik i nästa fredagslista". Och så blev det alltså. Idag tipsar jag om 3 skivor som kom ut 1976, och i ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag ens skulle hitta en skiva att skriva om!

Vi kör!

"Sad Wings Of Destiny" som släpptes i mars 1976 räknas som ett av JUDAS PRIESTs bästa album. För mig har bandet alltid varit ett band i periferin, men gruppen har alltid med självklarhet hållit sin plats som ett verkligt klassiskt band. Tidigare har det varit så att när jag vill lyssna på JUDAS PRIEST så har jag slängt på "Painkiller" då den ju är en riktig smocka till skiva, men den här veckan så har "Sad Wings Of Destiny" snurrat på högvarv. Det här är verkligen en skitbra platta. Skivan spelades in i slutet av 1975 i verkligt klassiska Rockfield Studios som ligger i Wales. Den studion har en rent löjligt lång och creddig lista på band som har spelat in i studion. Noterbart med "Sad Wings Of Destiny" är att detta är den enda skivan som trummisen Alan Moore fick möjligheten att spela på, sant att skivan är helt sjukt mångsidig. Rob Halford visar verkligen prov på vilken makalös sångare han var på den här tiden med ett register från de patenterade illtjuten till de djupa brösttonerna, och riffen från K. K. Downing och Glenn Tipton sitter som en keps. Till en början sålde skivan riktigt dåligt, vilket vi kanske kan skylla på att den släpptes vid tiden då punken var på väg upp som den dominerande musiken i England. En skiva där musikerna verkligen visar att de är skickliga på sina instrument var inte en säljande faktor.

Kanske inte så förvånande att jag har med "2112" av RUSH. Detta är ett band som jag har ett väldigt gott öga till och jag har haft med både den här skivan och andra i flera fredagslistor över åren. Skivan spelades in i februari 1976 i Toronto, och släpptes den 20:e april samma år. Historien kring skivan var att skivbolaget låg på RUSH utav helvete med att bandet skulle skriva mer radiovänlig musik då gruppens två första skivor inte hade sålt som förväntat. Och precis som med alla band som har ryggrad och integritet så sket RUSH fullständigt i detta och skrev en skiva som öppnar med en låt på 20 minuter. Den tog upp hela första sidan av vinylen. Det var tur att Neal Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee hade modet att följa sin vision, då "2112" räknas som en av bandets absolut bästa skivor.

"Rainbow Rising" av RAINBOW är en verkligt helgjuten skiva. Den är så löjligt bra att jag aldrig tröttnar på den. RAINBOW startade som ett sidoprojekt av Ritchie Blackmore som annars lirade i DEEP PURPLE. Blackmore ville spela in en cover av Black Sheep Of The Family. DEEP PURPLE var inte intresserade av detta så Blackmore tog kontakt med Ronnie James Dio som då lirade i ELF, och han var desto mer intresserad. Samarbetet blev så bra att Blackmore beslöt sig att spela in ett helt album med ELF. Till turnén så rekryterades trummisen Cozy Powell och Jimmy Bain på bas. Tillsammans med keyboardisten Tony Carey utgjorde dessa musiker ett av de absolut bästa banden som någonsin har existerat. Och det hörs. Här finns en pondus i allt. Låtmaterialet är rent skrattretande starkt, och svänget, herrejävlar!

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 45: Kärlek

fredag, november 11, 2016

Gott folk!

Jag vill bara varna för att veckans lista är en riktigt spretig historia. Temat kärlek är inte ett som vi kört tidigare här på bloggen, och anledningen till att vi kör detta tema denna vecka är att mina fina kollegor här på Helsingborgs Stadsbibliotek tyckte att det var väl ett tema som var bra, haha!

Med tanke på alla andra mer eller mindre krystade teman vi kört under årens lopp så tycker jag att vi kan gott ha en fin, varm och gosig lista på temat kärlek.

Vi kör!

Jag inleder med en låt som heter In Love från en verkligt klassisk platta - GRAVEs "Into The Grave" från 1991. Detta är bandets debut och från den tiden då gruppen fortfarande räknade Gotland som hemvist. GRAVE är så mycket mer än bara ett suveränt namn, det här är en dödsorkester som väldigt många har ett väldigt innerligt förhållande till. Sannolikheten för att man raskt trillar på bandet när man börjar utforska dödsmetallens underbara tongångar är väldigt stor. I jämförelse med till exempel ENTOMBED och DISMEMBER så är GRAVE inte lika stora, men gosse vilken credd det här bandet har. Numera är det bara Ola Lindgren på gitarr/sång som är originalmedlem - ett faktum som de flesta dödsmetallband har stött på under årens lopp är ständiga  medlemsbyten - men GRAVE har stadigt gett ut skivor som är värda att kolla upp allihopa.

"Fear Of The Dark" förknippar jag med två saker egentligen. Den första är att titellåten är en stor allsångsfavorit under IRON MAIDENs konserter, och att detta är skivan som blev Bruce Dickinsons sista innan han tog ett väldigt långt uppehåll från bandet och MAIDEN såg till att hamna i en fruktansvärd golgatavandring tills dess att Dickinson och Adrian Smith återvände till bandet 1999 och såg till att bandet åter blev ett band för de stora arenorna.  Wasting Love heter låten och den är en fan så mycket bättre låt än exempelvis Afraid To Shoot Strangers som bandet envisades med att köra på senaste vändan av Maiden England. Skämt åsido - "Fear Of The Dark" är en helt okej skiva, och Wasting Love en riktigt fin och mäktig låt. Nästan lite eftertänksam tycker jag.

Ja, jag drämmer till med STRAPPING YOUNG LAD och "Alien" igen. Har ni hängt med på bloggen ett tag så vet ni att "Alien" är en skiva som brukar dyka upp med oregelbundna intervall. Jag håller fortfarande på att klura på denna skiva från ett av världens mest udda band. Det brukar bli så när Devin Townsend är inblandad. Love? är ändå en väldigt tillgänglig låt i jämförelse med mycket annat som SYL spottade ur sig under sin kaotiska karriär. SYL var ett band som otvetydigt styrdes av Townsend, och det var en bra sak då han verkligen är en musiker som jag känner den största respekt för. Likt Dan Swanö och Mikael Åkerfeldt så är det mesta som Townsend medverkar på intressant i någon mening. Vissa grejer funkar inte, men det är alltid kul att lyssna på vad han släpper ifrån sig.

Frågan är om inte "Futureworld" har det fulaste omslag jag sett. Men smak och stil stod inte högt i kurs vad gällde mycket under 1980-talet egentligen, haha! PRETTY MAIDS har vi haft någon låt med av i någon lista och danskarnas musik är inget som jag skulle lyssna på varje dag, men i lagom doser så funkar detta jättefint. Jag ber er observera titeln på bandets skiva från 1999 - "Anything Worth Doing, Is Worth Overdoing", hahahaha - jag kan inte låta bli att bara älska den titeln. I vilket fall - Love Games ångar så mycket 80-tal och köra bilhårdrock att det är ytterst svårt att inte falla för den. Lyriken är exakt så ostig som i alla fall jag förväntar mig av en sån här skiva.

Idag förknippar jag titeln "Slave To The Grind" med filmen om grindcore som just nu håller på att göras och som jag verkligen ser fram emot att få se. Men 1991 var förknippades titeln med SKID ROWs andra skiva, och den skiva som såg till att bandets fanskara växte till stora skaror. Den sålde 134.000 exemplar under sin första vecka. 1998 hade den sålt 2 miljoner exemplar bara i USA. "Slave To The Grind" bjuder på ett betydligt hårdare sound än bandets debut, och texterna är mycket mer originella. Jag köpte skivan på vinst och förlust när den kom ut, och jag har fortfarande kvar den efter alla dessa år. Jag har tagit låten Psycho Love som är en riktigt feting till låt.

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 44: Nytt mark II

fredag, november 04, 2016

Gott folk!

Jag vet inte hur mycket ni tänker på det, men 2016 är ett riktigt bra skivår för metal. Så pass bra att jag känner mig nödgad att göra ytterligare en fredagslista med någorlunda nytt material. En del av låtarna i veckans fredagslista är från skivor som inte är släppta i sin helhet, andra är det, och vi pratar om skivor som i det fall de är utgivna har kommit ut den senaste veckan.

Vi kör!

DARK TRANQUILLITY släpper nytt idag faktiskt. "Atoma" heter skivan som jag har haft tillgång till ett tag, men faktiskt inte lyssnat igenom! De smakprov som bandet har släppt i förväg har dock fått mig att se fram emot skivan nåt enormt. Amelies recension av skivan på WeRock har fått mig att bli än mer intresserad. Det var ett tag sedan jag såg fram emot en skiva från denna veteranorkester faktiskt, och det är riktigt kul att faktiskt ha denna känsla inför ett skivsläpp. Jag har valt Forward Momentum som är en vacker, ödesmättad låt med ack så snygga harmonier och är en låt som drar lite åt INSOMNIUM-hållet. Och så har vi Mikael Stanne  som sjunger bättre än någonsin.

Jag tyckte faktiskt att "Desideratum" som kom 2014 var lite av en mellanskiva för ANAAL NATHRAKH, och det var jag inte ensam om att tycka. Först tyckte jag att nya "The Whole Of The Law" var likadan. Men snälla ni - ge den här skivan en chans, för den växer ut till en riktigt fin stund. Jag har valt en låt som jag direkt föll för, We Will Fucking Kill You, ja AN är inte ett band som satsar på finkänslighet i låttitlarna i alla fall. Musikaliskt är det dock annorlunda. Få band som sysslar med extremmetal har den väl utvecklade känsla för melodier och maffiga refränger som Birminghamduon har. Här finns ett fint episkt anslag, ett jättefint driv och ett - wait for it - magiskt bra gitarrsolo! Ja!

Band nummer två som övertygar mig att de är tillbaka i fin form är TESTAMENT. Jag tyckte att "Dark Roots Of Earth" var ganska tråkig och den hamnade raskt i högen av skivor som jag inte lyssnar på mer. Men jag ger alltid bandet fler chanser, och "Brotherhood Of The Snake" är en skiva som jag verkligen tycker är bra. Bettet och drivet är tillbaka på väldigt övertygande sätt. Riffen sitter som en keps, och bandet har numera en rent skrattretande kompsektion i Gene Hoglan och Steve DiGiorgio som med osviklig precision styr upp verksamheten. Har ni hört TESTAMENT sedan innan så kommer ni känna igen er - det här bandet handlar inte om förnyelse - utan om att visa på precis hur tajt, kul och driven thrash kan låta när den liras av kompetent folk.

Ytterligare ett smakprov från METALLICAs kommande skiva. Atlas, Rise! får mig att ytterligare längta efter att få höra mer, för ta mig satan om METALLICA inte låter mer tända än på bra länge! Att ljudet är betydligt bättre än på "Death Magnetic" gör ju inte saken sämre. Atlas, Rise! har jättefint gitarrspel. Gitarrsolot som börjar vid 3.30 är bra och jag älskar när Hetfield blandar sig in i leken vid 4.23. De hade kunnat mata på längre med den grejen. Och på tal om Hetfield - jävla krut i pipan han visar upp här! Ja, ni fattar - jag är lite till mig i trasorna, och det känns helt kung att vara det över ett band som har hållit på så länge som METALLICA.


I en värld med så mycket musik som vår så finns det få konstanter. Men en sådan är att det tar tid att lyssna in sig på skivor från ULCERATE. Jag har dragit varv på varv på nya "Shrines Of Paralysis" och det enda säkra jag kan säga om den är att den är löjligt bra. Jag har valt Yield To Naught från skivan, men jag rekommenderar er verkligen att lyssna på hela skivan då ULCERATE alltid har handlat om hela album snarare än enstaka låtar. Av band jag inte sett live så ligger Nya Zealändarna på topp 3 med övertygelse. När jag recenserade "Vermis" för 3 år sedan skrev jag att den var en skiva som kräver uppmärksamhet. "Shrines Of Paralysis" är exakt likadan i denna aspekt. Men den är verkligen värda er tid.
/Martin