Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har blivit dags för månadens kanske mest framåtblickande Fredagslista, nytt och notervärt, späckad med musik som har kommit ut den senaste tiden och som verkligen är värda vår tid, uppmärksamhet, och kanske till och med pengar om musiken finns att få tag på i vinylformat vilket är direkt avgörande för mig nuförtiden. 

Vi kör!

NETHERBIRD är ett band som jag ramlar över, mest för att dubbelkollega Amelie verkligen gillar det här bandet och ofta brukar grotta ner sig i bandets utgivning för recensioner. Den här gången var det likadant - Void Dancer hamnade i WeRocks Hot or Not?-serie som ni kan ta del av under helgen. Kan väl säga att, utan att avslöja för mycket, att jag också gillar den här låten som fan, haha! Den har ett sånt djupt tilltalande tilltal att det är svårt att slita sig från låten, alls. Jag får svår mersmak och längtar till dess att albumet släpps. 

Enmansblack från Baltimore, Maryland. Riktigt bra gitarrarbete och helt lysande stämning rakt igenom. Att det inte är helt nydanande tycker jag spelar mindre roll, då jag verkligen gillar den här typen av black metal där melodier har en framträdande roll men ändå inte mesar ur fullständigt. Att det dessutom går att se tydliga förändringar i hur UNENDLICH låter från skiva till skiva gillar jag också. 

Progressiv post-metal från London. Så fruktansvärt bra. Riktigt tjocka riff och med ett magiskt samspel medlemmarna emellan. Att det är helt instrumentellt gillar jag med, och extra plus åt att de verkar gilla IF THESE TREES COULD TALK. 

SIDEREAN har sällat sig till skaran band som har blivit inspirerade av det mäktiga BLOOD INCANTATION. Är detta en dålig sak undrar ni kanske? Absolut inte om ni frågar mig. "Lost On Void's Horizon" är en helt underbar skiva till brädden fylld av rens, stämningsfyllda harmonier och galet bra sång. Mycket svårt att inte gilla detta. Ni förstår att jag är till mig då jag lagt till hela skivan, eller hur?

Avslutar veckans lista med SPIRIT ADRIFT och en låt som andas både IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Det jag gillar med det här bandet är att de är inte rädda att visa vilka band de gillar, men ändå göra något eget av sin musik. Jag föll stenhårt för det här bandet redan vid debutskivan, och Forge The Future befäster bara min kärlek ytterligare. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och noterbart

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart?

Gott folk!

Det har blivit dags för ytterligare en lista på nytt och noterbarttemat, men som den observante lyssnaren observerar så har det smugit sig in en rejält gammal låt också i slutet på listan. Anledningen kommer att bli uppenbar, tror jag, haha!

Vi kör!

Det är ju i det närmaste att betrakta som naturlag att när SPIRIT ADRIFT släpper nytt så kommer de att dyka upp på bloggen. Och ni kan lika gärna springa till banken med att det här gänget från Arizona kommer dyka upp många fler gånger under resten av 2019 då kommande skivan "Divided By Darkness" är så gastkramande bra. Bara så ni vet. Låtvalet denna veckan är Angel And Abyss som inte bara får in en satans allitteration i titeln, utan också är en låt som börjar lugnt och fint och stegras allt eftersom.

Gammal låt som färöiska genibandet HAMFERD har spelat in på nytt och som verkligen är så bedövande vacker! Herrejävlar vilken i det närmaste ljuvlig smekning som Deydir Vardar är.

Jag får sannerligen mersmak av The Great One från FIRESPAWNs kommande platta "Abominate". För det första är produktionen så satans mycket köttigare än på förra plattan. För det andra är det så mycket riff, puk och growlmumma att det sprutar death metal över alla brädder när dessa minst sagt rutinerade herrar axlar oket på allvar. Matte Modin är, som vanligt, en best bakom kaggarna. Det finns ett parti när han går över till en tvåtakt så massiv att jag ramlade av stolen.

Nu blir det lite easy listening. Jag har inte brytt mig om CHILDREN OF BODOM på bra länge. Hade inte Robert recenserat senaste skivan "Hexed" på WeRock så hade även den gått mig förbi utan större sorg. Men den är faktiskt inte så tokig! Rejält underhållande till och med!

Jag avslutar veckans lista med SLAYER, helt enkelt för att det igår var Jeff Hannemans dödsdag. 2013, och jag undrar var fan tiden tog vägen?

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 18: Nytt och noterbart? 

Fredagslistan 2017, vecka 51: Sista nomineringsomgången!

Gott folk!

Visst är det märkligt hur tiden bara springer iväg? Jag tänkte att det kommer ju hinnas med hur mycket listskapande som helst innan julen infaller, men när jag sitter och skriver detta så är det tre dagar kvar till julafton, och jag har två dagar kvar att arbeta innan jag tar lite ledigt. För Susanne som skulle ha gjort denna veckans lista går tiden lite mer långsamt. Den har en tendens att göra det när man åker på ett helvetesvirus, så därför får ni hålla tillgodo med en lista från mig även denna vecka. Jag tänker ta i med en dräpande lång lista med baserad på de skivor som jag har kvar att nominera till årsbästalistan för 2017. Är ni beredda?

Vi kör!

"Curse Of Conception" - SPIRIT ADRIFT

En no-brainer att ta med den här skivan, då den håller samma standard som debutskivan "Chained To Oblivion" från 2016. SPIRIT ADRIFT är det enda bandet som har släppt skivor som har blivit nominerade två år i rad. Min kärlek till det här moderna doom-bandet har i alla fall befästs så till den milda grad att jag innerligen hoppas att bandbokare på vår sida Atlanten inser hur bra detta är och ser till att vi får chansen att se Nate Garrett med kompanjoner på en scen något närmre än bandets hemmaland USA.

"Malina" - LEPROUS

Snyggt, progressivt, episkt. Tre adverb som fångar hur LEPROUS låter på "Malina". Jag inser fullt ut att detta är musik som inte är för alla - den är polerad ganska mycket, men här finns en innerlig kärna till bredden fylld av känslor - men för oss som inte räds väl producerad musik så är detta ren öronmumma. Jag lyssnade oerhört intensivt på den här skivan när den släpptes i augusti, och har återvänt till den med stigande frekvens under hösten. Varje gång upptäcker jag nåt nytt som jag gillar med skivan!

"Nightbringers" - THE BLACK DAHLIA MURDER

Ett av planetens mest sympatiska band. "Nightbringers" är en skiva som är klassisk TBDM - med en nytändning som fick mig att sätta en betygsåtta när jag recenserade skivan på WeRock. Ystert gitarrspel, fina melodier, och en vokal insats av Trevor Strnad är tre ingredienser som gör "Nightbringers" till en fint sjudande stuvning. Det jag tycker är det bästa med TBDM är att de alltid är väldigt underhållande att lyssna på - det finns en lekfullhet i öset som är svår att få till när det gäller dödsmetall.

"The Rabbit Hole" - THE GREAT DISCORD

Den här skivan har något så pass unikt som ett relevant intro! Dimman är en hemsökande och vacker låt som på ett lysande sätt inleder en lika pretentiös som levererande skiva. THE GREAT DISCORD visar att "Duende" som kom för två år sedan inte var en engångsgrej i fråga om förträfflighet - det här är ett av de mest intressanta banden i landet om ni frågar mig. Fia Kempes röst är en stor del i det - mångsidig och i det närmaste oavbrutet intressant levererar hon en dräpande insats genomgående på "The Rabbit Hole". Kolla in den.

"Urn" - NE OBLIVISCARIS

Från första lyssningen av "Urn" kände jag direkt att NE OBLIVISCARIS var tillbaka med kraft. Jag tappade intresset något med föregångsskivan "Citadel" som kom 2014 efter det att jag helt förbehållslöst fallit för debuten "Portal of I" från 2012. Gillar du progressiv metal så har du förmodligen koll på det här gänget - gillar du inte den här typen av musik så kommer du inte att gilla den formliga explosion av finlir som kännetecknar hela NE OBLIVISCARIS identitet. Du kommer sannolikt att hata "Urn". För oss andra är detta magiskt.

"Strength In Numbers"  - THE HAUNTED

Vi älgar över till THE HAUNTEDs sida av verkligheten. Så långt ifrån finlir som det går att komma? Nja - jag tror säkert att THE HAUNTED vill spela bra, men graden av meckighet är jämfört med föregående band är ju inte densamma. "Strength In Numbers" är en skiva som är djupt sympatisk, den känns lika bra som att återse en gammal vän. Jag är innerligt tacksam för att THE HAUNTED motbevisar mig med att fortfarande göra skivor som känns kul att lyssna på. Att det sen inte är så värst nydanande stör jag mig inte speciellt på, haha!

"Out Of The Voiceless Grave" - THE LURKING FEAR

Tomas Lindberg fortsätter sin strävan efter att vara den mest inspelade death metalsångaren i hela världen. Och Adrian Erlandsson fortsätter att trumma på kvalitetsskivor från 2017. Det här hade kunnat bli hur fattigt som helst, men alla projekt som Lindberg är med i har en innerlig känsla av hängivenhet som är omöjlig att stå emot. Ytterligare en dödsmetallskiva? Inte en chans - detta är så fruktansvärt bra att det sannerligen inte går att avfärda som en alibiskiva från namnkunnigt folk inom den svenska scenen. Jag längtar redan efter mer!

"In Becoming A Ghost" - THE FACELESS

Att THE FACELESS en kommer ut med en skiva kan inte ses som något annat än en triumf. Det hade nästan blivit ett skämt att det snart skulle komma nytt material från ett band som byter medlemmar oftare än andra byter strumpor. Men ryktena visade sig stämma - "In Becoming A Ghost" är dessutom en riktigt bra och udda skruvad skiva. Det finns rikligt med progressiva inslag, symfoniska inslag (kolla bara in Digging The Grave som har klassiska instrument som valthorn och flöjtsolo!) men ändå bibehållen hemmavist i den tekniska dödsmetallen. Intressant så det förslår!

Där har ni det gott folk. En lista på närmre 6 timmar riktigt bra musik! Jag vill passa på att tacka för i år - 2017 har varit ett intressant musikår på många sätt - och för att ni har följt bloggen även detta år. Vi kommer tillbaka 2018 - såklart - och ser fram emot att få tipsa er om mer musik. God jul och gott nytt år!

/Martin

Fredagslistan 2017: Sista nomineringsomgången till årsbästalistan 2017!

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Gott folk!

Det har varit en vecka fylld av hosta och elände hos mig. En segdragen hosta gjorde sitt intåg i måndags, i all tydlighet ackompanjerad av feber och snorig näsa, och tvingade mig att ligga nerbäddad i tre dagar. I ärlighetens namn var jag inte säker på om det skulle bli en fredagslista för den här veckan, men ta mig attan om det inte blev det ändå!

Det blir en ganska spretig lista, som det brukar bli, och utan något vidare sammanhållande tema - men det tror jag att ni kan leva med.

Vi kör!

Min kärlek till det här doombandet från Arizona har inte minskat under det år som har gått sedan SPIRIT ADRIFT släppte sitt debutalbum "Chained To Oblivion" tills dess att nya skivan "Curse Of Conception" kom för ett tag sedan. Då första skivan var ett i stort sett enmansprojekt från Nate Garrett är nya skivan en ganska annorlunda historia där bandets kärlek till IRON MAIDEN och METALLICA får stort svängrum. Och det är helt underbart om ni frågar mig! Spelglädjen och entusiasmen fullständigt strålar om den här skivan. Men, detta ska ju vara doom säger ni? Ja - och det är det också. Det finns en liberal släng med sleven av BLACK SABBATH här också, vilket bara gör skivan ännu bättre. Har jag lockat er tillräckligt nu?

WATAIN släpper nytt nästa år efter 4 års tystnad. Kommande skiva är en av de plattor jag ser mest fram emot under 2018, och det är därför kul att konstatera att vi faktiskt får ny musik från bandet redan nu. Två låtar som jag tycker är riktigt bra! Nuclear Alchemy låter typiskt WATAIN om ni frågar mig. Och det är sannerligen inget dåligt i det, för här finns drivet, den fina känslan för melodi och ett helvetiskt ös - precis som jag vill ha det när det gäller WATAIN. Att dra växlar utifrån två låtar är ju lite vanskligt, men jag tycker att bandet redan här låter betydligt mer taggat än på "The Wild Hunt".

Vi byter spår över till NE OBLIVISCARIS. Det här australiensiska bandet har minst sagt satsat på musik lika vidlyftig och maffig som en större schwartzwaldtårta. Inte allas kopp te, och för egen del tappade jag lite intresse för bandet när förra plattan "Citadel" släpptes 2014. Men nya skivan "Urn" är faktiskt inte så tokig. Det vill säga - om du gillar extravaganser utan bara fan, med musiker asom gärna visar precis hur duktiga de är på sina instrument och brer ut sig i långa låtar. I Urn, Pt. 1 -  And Within The Void We Are Breathless får ni 7:30 på er att bestämma er om det här kan vara värt att kolla in mer.

Hoppet från musikermetal till mat och potatis-döds från nestorbandet framför alla, CANNIBAL CORPSE kanske kan tyckas stort. Men när det här legendariska bandet släpper nytt, ja då är chansen stor för att en låt ska slinka med på en fredagslista. "Red Before Black" släpps idag, och den är precis som det stora flertalet av bandets skivor späckad med gore och bra hantverk. CANNIBAL CORPSE har blivit ett band att hålla i handen - du vet vad du får för sorts musik när det gäller det här bandet från Buffalo. Men CANNIBAL CORPSE har alltid lagt sig vinn om att göra ett gott hantverk. Därför är bandets musik bra mycket bättre än det mesta.

Jag avslutar med en blasfemiskt svängande låt av TOOTHGRINDER. Jag har ytterst svårt att värja mig från ett band som lirar på det här sättet, trots att det egentligen inte är speciellt hårt. Men Let It Ride får mig att stampa takten på ett väldigt entusiastiskt sätt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Årsbästalistan 2016 - de nominerade: Nr. 13

Nominerad: "Chained To Oblivion" - SPIRIT ADRIFT

När jag hade lyssnat på "Chained To Oblivion" ungefär 10 gånger kunde jag inte hålla mig utan skickade ett meddelande till bandet (egentligen Nate Garrett som står för typ allt vad gäller bandet) på Facebook där jag, helt ärligt, skrev att skivan hade förändrat min syn på och uppskattning av doom fullständigt. Den känslan har inte förminskats under tiden som skivan funnits ute.

 Det är en ljuvlig känsla oavsett medium – bok, film eller skiva – att verkligen veta i varenda fiber av din kropp och ditt sinne att avsändaren vet exakt vad hen sysslar med. Precis så är det på ”Chained To Oblivion” som växer ut till inte bara en stark lyssnarupplevelse i nuet, utan som stannar kvar i ditt medvetande långt efter det att du avslutar lyssnandet.

Detta är det bästa doom-albumet jag hört överhuvudtaget. Årsbästalistevarning? Ja, stenhårt!

Om jag fick svar? Jajemänsan! 

/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Gott folk!

It was the best of times, it was the worst of times, it was the age of wisdom, it was the age of foolishness, it was the epoch of belief, it was the epoch of incredulity, it was the season of Light, it was the season of Darkness, it was the spring of hope, it was the winter of despair, we had everything before us [...] - Charles Dickens "A Tale Of Two Cities"

Ja, ni får faktiskt stå ut med att jag citerar Charles Dickens, men han är ju så satans bra, och att citatet passar väl in under rådande omständigheter gör ju inte saken sämre. Låt mig förklara. 

Ju mer jag lyssnar på musik - och jag lyssnar mycket - desto mer blir jag medvetande om att det finns så helvetiskt mycket riktigt bra musik. Och det finns för mycket musik för att någon ska hinna med att ta in all denna rent magiska tonkonst som dagligdags väller över oss. Ett lyxproblem förvisso, i synnerhet om vi betänker att de karaktärer och verkliga människor som befolkade Dickens verk och tidsperiod hade betydligt större och allvarligare problem än det att det fanns för mycket bra musik att dyka ner i. 

Det finns band som åstadkommer debutskivor som är snäppet bättre än de flesta. Kollar vi bakåt i historien så finns det gott om exempel på band som får till en helt ok skiva att debutera med, men oftast är det några skivor in i karriären som banden i fråga når sina största kreativa höjder. Idag tycker jag, helt ovetenskapligt såklart, att det ställs större krav på både band och författare att de ska vara bättre redan från starten. Och väldigt många klarar faktiskt av denna press och presterar debutverk av enastående kvalitet. Jag tänkte att vi skulle kolla in några av dessa i veckans fredagslista. 

Vi kör!

Frågar ni mig vilket som är Faluns bästa band så kommer jag alltid att svara IN MOURNING. Det här är ett gäng som vid varje släpp har golvat mig i stort sett totalt. Jag älskar verkligen hur bandet låter så angeläget att känslan av ömsint desperation kryper in under skinnet på mig vid varje lyssning. Efter ett gäng demos så debuterade bandet 2008 med "Shrouded Divine" som släpptes i en väldigt limiterad utgåva på 1000 ex. Jag är så glad, ja tacksam rentav, att skivan finns att ta del av via Spotify för detta är helt otroligt bra musik. Bräddfylld av känsla, talang, storslagenhet och spelmässiga insatser är "Shrouded Divine" en verklig pärla inom den progressiva melodiska dödsmetallen. Har ni inte kollat in skivan (eller bandet) innan så lovar jag er att ni har fina stunder framför er då detta är ett band som håller nivån hög genomgående. 

Jag gav ett riktigt högt betyg till ALLEGAEONs senaste skiva "Proponent Of Sentience". Det tekniska men melodiska dödsmetallbandet från Colorado har jag gillat sedan de bildades 2008. Dels gillar jag att bandet har rejält skickliga instrumentalister men som alla verkligt bra band så läggs det väldig möda på att skriva bra låtar som håller för väldigt många lyssningar. Här finns, såklart, gott om rens och hastigt spel, men också ett fint sväng, gung och en tydlig tanke bakom varje låt. Detta skapar en fin känsla av att bandet väldigt skickligt omhändertar lyssnaren. 

2013 hade vi med Michiganbördiga KONKEROR i en fredagslista. Då hade "The Abysmal Horizons" varit ute i nästan exakt ett år. Jag och Susanne skrattade faktiskt åt bandets namn. Sen började vi lyssna på skivan och blev riktigt nöjda med hur den fick oss att skärpa till oss och dyrka denna pärla till skiva som fler i våra respektive umgängeskretsar har uttryckt gillande över. Strunta i att omslaget är episkt fult - låtarnas rent sjukliga kaliber väger mer än väl upp för bristande estetiskt omdöme när det gäller omslagskonst. Jag tänker ta till ett slitet uttryck när det gäller "The Abysmal Horizons": All Killer - No Filler. Ja, det är faktiskt så att varenda jävla låt på den här skivan är knäckande bra. 

Från Sundsvall kommer ett av världens bästa tekniska dödsmetallband - SOREPTION. Vi har ju skrivit en hel del om detta rent geniala gäng tidigare här på bloggen. Regel ett när det gäller alla band, men i synnerhet tekniska dödsmetallband, är att tekniken alltid måste vara ett medel och aldrig ett mål i sig. Vi vet alla att lirar du denna typ av metall så är du bra på ditt instrument. SOREPTION har verkligen visat att de är ett band som tar låtskrivande på allvar, och de gör detta på ett rent ypperligt vis redan från starten med "Deterioration Of Minds" från 2010. Det är rent ruggigt hur tajt, svängig och rolig den här skivan är. 

Jag avslutar med en skiva från 2016. SPIRIT ADRIFTs "Chained To Oblivion" är en tung, långsam och oerhört upplyftande doomskiva. Jag älskar verkligen den här skivan, och det är ingen liten grej, då jag sannerligen inte brukar ta till sådana ord när det kommer till sån här musik. Men så är det alltså. 5 långa låtar där varenda ton, anslag och insats från Nate Garrett (som alltså är ensam ansvarig för allt) känns så vanvettigt angelägen och ärlig att det är rent omöjligt att värja sig. Helt otroligt bra - och detta är såklart en skiva som i allra högsta grad är med i racet om en plats på min personliga årsbästalista för 2016. 


/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 43: Enastående debuter

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!

Gott folk!

Vilken fin musikvecka det varit! Det är flera band som jag antingen har upptäckt eller gamla favoriter som har släppt nytt material. Om ni tyckte att den förra spretande listan var just spretande - frågan är om inte denna är än mer åt det hållet.

Vi kör!

ANAAL NATHRAKH är på gång med nytt material. När detta händer så ryser jag alltid till lite extra, för är det något gäng som alltid kan komma i fråga för årsbästalista så är det kaosduon från Birmingham. "The Whole Of The Law" heter skivan vars omslag ni ser till vänster. Även ifall ANAAL NATHRAKH räknas till de extrema bandens skara, så är det förvånansvärt tillgänglig musik de gör. För mitt i den kakafoni som oftast utgör bandets palett så finns det oerhört läckra slingor, melodier och en härlig fingertoppskänsla för låtskriveri som gör att jag tycker att bandet förtjänar fler fans än de redan har. Depravity Favours The Bold heter första smakprovet från skivan, och jag kan konstatera att jag känner igen bandet. Jag är fullt nöjd med att bandet inte uppfinner hjulet igen då jag faktiskt vill känna - varje gång det kommer ny skiva med det här bandet - att det är som att återse en gammal vän. Så när den känslan infinner sig då bara njuter jag.

Kan doom vara både upplyftande och sorgsen? Större kännare av subgenren än undertecknad svarar nog solklart ja på den frågan. Själv såg jag svaret som varande nekande tills dess att jag upptäckte SPIRIT ADRIFT och bandets debut "Chained To Oblivion". Gott folk - detta är en helt fantastisk skiva. Och då menar jag fantastisk på ett sätt som gör att den mycket väl kan hamna på en hög placering på årsbästalistan. I tider när musik väller över oss i större mängd än någonsin tidigare då gäller det att vara beredd på skivorna som verkligen sticker utanför och berör ner på djupet. "Chained To Oblivion" gör verkligen det, och det var ingen slump att jag delade ut en betygsnia till skivan på WeRock, tidigare i veckan. Det här är lätt en av de bästa doom-skivorna jag hört.

Bakom namnet står framför allt en person - Nate Garrett som på denna skiva står för, ja allt. Vilket bara det är så satans imponerande. Faktum är att jag tycker att skivan är så bra att jag ett tag funderade på att ta till ett gammalt grepp: köra en fredagslista på en enda skiva.

Musikvärldens stora snackis den senaste veckan är, om ni missat det, att METALLICA har släppt smakprov från kommande plattan (som väldigt många trodde inte skulle komma i år.Heller.) "Hardwired...To Self-Destruct" som släpps den 18 november. Första singeln Hardwired har fått folk att prata METALLICA mer energiskt igen. För visst är det så att själva bandet METALLICA sällan försvinner från folks medvetande? I vilket fall anstränger sig bandet att inte falla i glömska genom ideliga sommarturnéer i Europa - ett grepp som har fått många att tro att bandet har hamnat i än en djupare kreativ svacka. Och visst, det har gått 8 år sedan "Death Magnetic" släpptes. Med nya skivan på 12 låtar så har ju bandet verkligen inte skrivit musten ur sig, om jag är lite elak. Men å andra sidan - är du världens största band, ja då kan du ta det lite lugnt också. Hur låter då bandet 2016? Ganska fartfyllt får jag nog säga. Det galopperar ju inte på i tempo a la SLAYER, men det låter ändå som om bandet är sugna på att visa att det fortfarande finns driv i liket. Sen finns det ju saker som jag gärna bortser ifrån. Som texten. Och Kirk Hammetts "solo" som jag ondgjort mig över då jag tycker att jag kan begära mer av en gitarrist som haft som yrke att just spela gitarr i lejonparten av sitt liv. Och ändå - jag ser fram emot skivan!

Det har blivit en del power metal senaste året. Jag vet - skrämmande! Jag väljer dock att ta fram vårt gamla mantra "Hellre både och, än antingen eller" och konstaterar att jag kanske behöver ha en motvikt mot doomen, haha! SERIOUS BLACK är ett multinationellt gäng, men jag misstänker att samtliga medlemmar i hjärtat räknar sig som tyskar då alla vet att det landet är subgenrens sanna och mest ihärdiga hemvist. Jag överdriver lite. Men bara lite. Att bandet, kanske omedvetet, har valt ett namn som får mig som Harry Potter-nörd att le lite gillande (Harrys gudfar heter Sirius Black och har en framträdande roll från bok tre "Harry Potter and the prisoner of Azkaban") gör ju inte saken sämre. Och då har jag ju inte ens nämnt musiken som är så vansinnigt snygg, välproducerad och, faktiskt, rolig att lyssna på.

 Sen fick jag, trots drivor av promos och nya skivor att lyssna på, ett nostalgiryck av större mått. Kanske beror det på att jag fick en förkylning som bröt ut i samband med vår yngstas inskolning och jag kände att jag ville ha en musikalisk snuttefilt som DREAM THEATERs "Images And Words" från 1992 åkte på. Jag älskar fortfarande skivan enormt mycket. När den kom så lyssnade jag inte på någon annan skiva under flera veckor. Att den låter väldigt mycket tidigt 90-tal är bara en fördel, och att låtarna känns - nästan - som en del av mitt DNA är bara skönt. Hade jag varit tvungen att välja bara en skiva från bandets diskografi hade det tveklöst blivit denna.




/Martin

Fredagslistan 2016, vecka 34: Mer spret!