Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Gott folk!

Det blir ytterligare en fredagslista på temat nytt och noterbart - mest som ett uppenbart försök från min sida att ta mig upp i sadeln och lyssna på metal på allvar, och då av nyare snitt. Jag tror uppenbarligen fortfarande att det är 2018, och håller fortfarande på att gotta mig åt all bra musik som kom förra året.

Vi kör!

Jag börjar lite lätt med mäktighet från holländska WITHIN TEMPTATION. Ni kan ju själva gissa vad som hände när jag hade lyssnat på Supernova. Nä, jag kräktes inte. Snarare bejakade jag min dåliga självdisciplin och betade i rask takt av bandet liveföreställning "Black Symphony" på grund av att den är så satans snyggt gjord. Och mellansnacket är på holländska. I alla fall - Supernova är en, såklart, svinsnyggt proddad låt som stryker mycket medhårs. Inga överraskningar med andra ord, men ack så trevlig!

Finland! Tänk så mycket det landet har som vi kan vara avundsjuka på. Sjukt imponerande bibliotek med atmosfäriska utlåningssiffror, ett imponerande skolsystem med proffsiga lärare som tjänar bra, bastu på riktigt, och knäckande musik. Tekniska dödsarna i DE LIRIUM'S ORDER har vi haft i fredagslistan innan - och jag kan bara säga att de levererar godset (för att prata JUDAS PRIESTISKA) även denna gång. Hela Orion's Cry är ett smörgåsbord av delish för oss som älskar teknisk döds. Med den stora skillnaden att här står stämningen i centrum. Visst finns här finurligt och snirkligt gitarrspel, men också inslag av CYNIC och sakral sång. Plus ett gitarrsolo så bedövande snyggt och mångfacetterat att ni kommer att smälla av. Smälla av säger jag!

SOEN har ju växlat ut något massivt med åren - det är ytterst svårt att inte falla för det här bandets känslosvallande musik, för de gör det bättre än de flesta. Jag håller på att gotta mig något oerhört åt "Lotus" som känns som ytterligare ett album med verkligt stark musik från bandet. Joel Ekelöf på sång har hänfört på platta efter platta, och här släpps hans röst fram i all sin prakt. Det är oerhört vacker och stämningsfull musik som gjord för att ta sig igenom februari med.

10-års jubilerande DOWNFALL OF GAIA har inte bara lyckats sätta den grekiska modern till titanerna på metalkartan, de har också visat att tyskar faktiskt kan leverera black metal av verkligt hög kvalitet. Det är, såklart, alltid visst tuggmotstånd som i alla fall jag förväntar mig, men helt otillgänglig är denna musik inte. För oss som gillar atmosfärisk black metal med viss puls så är DOWNFALL OF GAIA helt ypperliga.

Ja, det blir mer MISERY INDEX, på grund av, tja, behövs det nåt skäl egentligen?

Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 7: Nytt och noterbart - igen!

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Vi gav ju er möjligheten att komma med förslag på teman till fredagslistan. M. Åslin, a.k.a Matrulda tyckte att det var så kul med den pretentiösa listan vi hade för ett tag sedan att hon gärna ville se en fortsättning på detta tema. Av någon anledning är det tydligen kul att läsa inlägg i vilka jag är upprörd. Så den här gången har vi tagit i lite extra. I alla fall jag, som har valt låtar som jag inte gillar speciellt mycket, för att uttrycka mig sarkastiskt som satan, men som verkligen får prettomätaren att sprängas. Så nu vet ni det.

NIGHTWISH. Se där, kanske några som fick igång kräkreflexen. Finnarna har alltid varit ett band som tagit i lite för mycket för sitt eget bästa. Men aldrig lika mycket som när de hade Tarja på sång. Hon har ju gått vidare och valt att ösa än friskare ur latrinhinken än hon gjorde under åren i NIGHTWISH. Wishmaster från albumet med samma namn har en hel del som talar för att det rör sig om en pretentiös låt. Den operaartade sången. Det fullständigt monomana matandet av triolerna på bastrummorna och bitvis i gitarrerna. De ostiga slingorna och stämmorna på keyboarden. Schlagerslutet. Ja fy fan.

SABATON. Det handlar om krig. Låt mig säga så här: det finns prick ett band som har skrivit om krig på ett vettigt vis - BOLT THROWER. Nu har dalmasarna tagit i mer än brukligt. Då man på  tidigare skivor tog upp de båda världskrigen exempelvis har man nu gjort en skiva om den svenska stormaktstiden. På både engelska och svenska. Får man inte bråck nu så får man det aldrig. Jösses amalia säger jag bara. Och det stannar ju inte där - kolla in den svenska texten till Karolinens Bön.

Bortom Svea rikes gränser
Hörs ett kall från ovan jord
Följer kristendomens regler
Offensivens man, soldat i Jesu namn

För fränder, fosterland och konung
Genom elden skall han gå
Opåverkad inför ödet
Möter döden för sin religiösa tro

In i striden genom ett kulregn, Herrens vilja ske
In i striden går han på led

Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram
Lade sitt liv i Guds han för sin konung och fosterland
Tills han vitögat ser karolinen marscherar fram

Moral och religion förenar
Mod och brödraskap består
Att smäda Guds namn, möta döden
Offensivens man, soldat i Jesu namn

Fader Vår, som är i himmelen
Helgat varde ditt namn
Tillkomme ditt rike
Ske din vilja,
Såsom i himmelen så ock på jorden
Giv oss idag vårt dagliga bröd
Och förlåt oss våran skuld

Fram, går som en man
En hel armé marscherar på led
Rädslan de glömt Herren har dömt
Redo att livet ge
När konungens här
Fienden ser med hissat baner
Rädslan de glömt Herren har dömt
Hör hur de ber sin bön

Ja, du glade. Observera det kursiverade. Bandet har alltså med vett och vilja bakat in nästan hela bönen Fader Vår i sin text. Jag säger som Hatpastorn brukar säga emellanåt. Ridå.

Vi går vidare med MANOWAR. Ni såg detta komma eller hur? Vi kan mycket väl ha att göra med kanske världshistoriens mest pretentiösa band överhuvudtaget. Jag blir så vanvettigt arg av detta bands musik. Skitnödighet får en helt ny innebörd när man hör en låt som Hail And Kill som innehåller, på fullt allvar, en textrad som May your sword stay wet like a young girl in her prime.
Och så har man talkörer. Och man signerade sitt första kontrakt med Megaforce Records i sitt eget blod. Bara en sån sak.

Vi går vidare. WITHIN TEMPATION. Ni vet ett sånt band som vill vara lite lagom tufft. Lite distade gitarrer, lite lagom jobbiga känslor, kvinnlig sång. Lägg till detta en stor kör, och symfoniorkester. På hemmaplan i Holland inflör en dyrkande publik. DVD:n är klart sevärd för att den är snyggt gjord. Det innebär inte att denna typ av snyftande prettomusik är bra på något vis, men pretto likaväl.

Då föredrar jag helt klart den enda låten på veckans lista som är så att säga pretto i ordets positiva bemärkelse - Neptune Is Dead - en 18 minuter krävande, ömsom vilt piskande ömsom tungt smekande, stycke musik från ALTAR OF PLAGUES. Dräpande är bara förnamnet.

MUSTASCH. Nu kanske jag får några emot mig här. Hur kan jag våga kalla goa gubbar från Götet för pretentiösa? Jo, det ska jag förklara för er - Ralf Gyllenhammar vill på totalt motvallsvis vara prick så cool och hård som han och hans musik inte är. Jag lovar er att det var fler än jag som vred sig i skam när han stod på Wacken Open Air och skanderade om IFK Göteborg och mosbrickor. Detta är musik som är så totalt mellanmjölksaktig trots att den vill vara så mycket mer. Där har ni det pretentiösa.

Då har jag lättare för att köpa en gitarrstolle likt Yngwie Malmsteens fånerier, för att man förväntar sig inget annat. Spana bara in det mäktiga praktpekoralet Guitar Solo (Trilogy Suite Opus 5/Spasebo Blues) från liveskivan "Trial By Fire - Live In Leningrad". Ja, du glade. Här liras det loss med en prettonivå som är vördnadsbjudande. Jag ligger flämtande efter denna 10-minutersdänga i vilken det liksom inte råder någon som helst tvekan om vem det är som står i fokus.

- Paus -

 

Så, nu ska vi gå vidare med Susannes del av listan. Jag utfärdar redan nu samma varning som Susanne gav till mig: det är en hel del verklig skit som ryms i denna del av listan. Hehe.

Vi inleder inte alls nätt med LITURGY. Jag hatar låten från första ton. Körsång är nånting som inte skall låta på detta vis som den låter i True Will. Det blir inte bättre när den egentliga sången drar igång. Jag piercar hellre pungen än ägnar detta band mer tankekraft.

Det blir något bättre när AVERSE SAFIRA drar igång. Produktionen är mycket bättre i vilket fall. Av ren nyfikenhet kollade jag upp bandet på Metal Archives. Där kan man läsa följande om bandet:

"In the Q'uaballah there are twenty angels emanating out of the right and left hand of god. They are the Sefiroth. Sefira is the singular of this word, and an Averse Sefira would be one such of the unholy. We have taken these angels and extrapolated them as narrative vehicles for our tales of mythic irony."

Ni hörde hur prettometern gav fullt utslag? Tänkte väl det.

Sen blir det, lo and behold, finstämt plink i Where At Night The Wood Grouse Plays. Till en bakgrund av fullt lökiga syntvindar. Sen kommer det riktiga flöjter. Vilken jävla Ronja Rövardotter black metal sade jag spontant till Susanne när jag lyssnade för första gången. Det är rejält skitnödigt. Sångaren låter bokstavligt talat som att han lider av svårartad förstoppning. Observera gärna den krystade sången i slutet. Med marschtrumma. Gudars skymning.

Powermetallen gör sitt intåg på listan i form av RHAPSODY. Hur har vi tänkt här undrar ni. Jo, det finns ju vissa genrer som ger större utslag på mätaren. Black Metal och Goth exempelvis. Men det finns nåt oerhört pompöst över powermetal som vill försöka vara mer än den glada hej-kom-och-sjung-med musiken som både är genrens välsignelse och förbannelse. RHAPSODYs Emerald Sword  är i Susannes öron ett bra exempel på denna typ av pretentioner. Jag är svårt benägen att hålla med henne.

Vi kör vidare med TERZIJ DE HORDE. Som tidigare hette LIAR LIAR CROSS ON FIRE. Nej, jag skojar inte. Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag ska säga om detta. Det låter inte helt galet. Men inte heller bra.

Sen blir det storvulet med NEGURA BUNGET. Vilket namn alltså. Teman i lyriken: Transsylvanisk spiritism och naturen. Detta är black metal som ställer krav på lyssnaren. Jag tröttnar tre minuter in i Maiestrit – Vremea Locului Sortit.

Vi rundar av med monolitiska MY DYING BRIDE. Som i vanlig ordning tar i så att den berömda ådern i tinningen börjar pulsera redan 30 sekunder in i Kneel Till Doomsday. Gothen är den subgenre jag tycker lovar så mycket men som misslyckas så kapitalt med att få mig att ta den på allvar. Denna låt har inte fått mig att ändra uppfattning.

Ridå.

/Martin

Fredagslistan vecka 46: Den ultrapretentiösa listan, a.k.a. Martin går upp i limningen

Metaltown 2012

På tal om den stundande (mja, om ett tag) festivalsommaren kan vi notera att det på Göteborgsfronten ser aningen klent ut. Metaltown har släppt ytterligare ett par akter och skräckgubberockare MARILYN MANSON som har blivit något av en metaltowninventarie vid det här laget sluter förstås upp.

TRIVIUM ger jag inte mycket för, inte heller KILLSWITCH ENGAGE, WITHIN TEMPTATION eller SABATON. Faktum är att jag gärna undviker hela högen om möjligt. Lite mer hopp om livet får man istället av bokningarna VADER, LAMB OF GOD och DEVILDRIVER. Även SKELETONWITCH piggar upp något med sin habila thrash-blackmetal vars alster Submit to the suffering finns för beskådan här nedanför. ANTHRAX kan man kanske kika på med ena ögat för kuriosans skull men det är inte så att jag kissar på mig av glädje. Kom igen nu Metaltown, bättre kan ni.

/Susanne