The Slayer Mag Diaries

Nyinkommet exemplar av den samlade utgåvan av klassiska Slayer Mag. Detta kan vara det viktigaste underground 'zinet som har utspytts över scenen - ordet "true", så ofta missbrukat, får här sin sanna innebörd i den hängivenhet Jon "Metalion" Kristiansen ägnade sig åt tape-trading, och åt att sitta och klistra ihop det som skulle bli Slayer Mag. Samtliga nummer ingår i volymen, men det som är verkligt intressant är introduktionerna till varje nummer. Dessa ger verkligen perspektiv på vad tidningen handlade om.

Tidningen sätter också i perspektiv under vilka villkor scenen existerade - och därmed också vår egen samtid.

We had to wait three years just to get a tape from Brazil - now we can find it online and download it right away. And we can forget about it just as easily.

- Jon Kristiansen

Med den minst sagt digra volymen framför mig är jag glad att det kommer vara en fullständig omöjlighet att glömma Slayer Mag och Kristiansen. För detta är hans gärning alltför stor. Är man inne på extrem metal och är intresserad av hur 'zines såg ut tidigare då skaffar man sig ett eget exemplar - för er andra kan man inom kort låna boken på Helsingborgs Stadsbibliotek.

/Martin

Om tid och Opeth

Fick via Blasphemedia vetskap om att man kunde ta del av OPETHs kommande "Heritage" via stream. Kolla här om ni är intresserade.

Kan bara säga att det kommer ta tid att sätta i sig denna platta - och det är inte på grund av att musiken är komplicerad. Det finns massor med musik som ställer betydligt högre krav på lyssnarna än "Heritage". Utan i detta fall är det på grund av att detta skiljer sig mycket, precis som Åkerfeldt har annonserat, från det som bandet gjort tidigare. Ta första tillika titelspåret - det låter rent Jan Johansson och är i sanningens namn inte speciellt orginellt alls. Jag undrar verkligen vad som är syftet med denna denna låt, för är det något jag alltid har förknippat OPETH med är det originalitet. För många lyssnare kommer nog detta spår att verka nydanande - för mig som lyssnat mycket på Johansson är detta inte speciellt upphetsande.

Men jag ska inte löpa händelserna i förväg. Jag har prick en koncentrerad (och då menar jag sitta och blunda med hörlurar i ett mörkt rum koncentrerad) lyssning på denna platta - ett mer grundat utlåtande får helt enkelt vänta. En sak vet jag dock - "Heritage" är redan nu bättre än allt MANOWAR har och kommer att producera om så samtliga medlemmar i OPETH högg av sig fingertopparna på sina högra händer.

/Martin

Manowar

MANOWAR. Egentligen känns detta som ett sånt där älska-eller-hata-band, men jag måste säga att jag befinner mig någonstans i mitten av detta. Å ena sidan är texterna ganska patetiska och löjeväckande (inte alltid dock), deras image är lite väl serietidningsaktig och deras liveframträdanden blir lätt lite segdragna.

Å andra sidan är det absolut inget fel på musikaliteten. Eric Adams har en röst som de allra flesta sångare drömmer om att få ha en enda dag i livet, deras starka låtar är genuint starka (Achilleseposet är min personliga favorit) och man får ge dem en sak angående deras image - de tror på den och står för den. Till skillnad från en massa låtsas-Blackmetallare som dricker blod på scenen men O´boy hemma eller fisförnämbekväma andra hårdrockare av idag som ALDRIG ALDRIG ALDRIG skulle kunna tänka sig att släppa allt och dra på en illa planerad turné i Norrbotten så lever Manowar som de lär. Jag sprang på Joey DeMaio på baksidan av Idrottens Hus i Helsingborg 1999. Dio hade spelat och jag gick ut för att träffa honom, men träffade Joey först som direkt frågade om jag ville komma in. Jag avböjde med ursäkten att jag väntade på Dio, han log och skakade min hand och sade att det hade nog han också gjort. Sedan gick han in och krossade publiken. Ödmjukt och stenhårt. Otroligt vänlig människa.

Allt är inte bra eller ens passabelt, men skivor som Hail To England, Into Glory Ride och Triumph Of Steel är definitivt små favoriter i min samling.

Martin, på med lurarna nu och sjung med. Det går inte att värja sig. There´s magic in the metal - THERE`S MAGIC IN US ALL!



/Alex

Ännu en har lämnat...

Må vara att han inte är känd för den stora massan, men jag tycker nog att han förtjänar att nämnas även utanför den "intresserade kretsen". Strax innan helgen lämnade Brooke Ostrander oss, en av bandmedlemmarna i WICKED LESTER - bandet som till viss del skulle bli KISS. Brooke var dessutom nära vän med Gene Simmons sedan innan, han hjälpte bl.a. Gene spela in en tape med massor av låtar 1969 (som fortfarande inte läckt ut).

Det vore kanske drastiskt att säga att utan Brooke hade det inte blivit något KISS, men det vore ändå mer dumt att förringa hans insats.

Jag tackar Brooke för vad han gjorde och hedrar hans minne. Och svär bittert över att jag aldrig han få träffa honom för en intervju.

Några låtar med Wicked Lester finns på Spotify: BROOKE OSTRANDER


/Alex

Plattor på ingång

Nya plattor på ingång till Helsingborgs Stadsbibliotek - det var min själ ett tag sedan!
VOMITORYs "Carnage Euphoria" är en av de bästa death metalsläppen överhuvudtaget - ett knippe kvalitetshårda låtar och spelskicklighet borgar för detta.









Lombardo på trummor. Det borde räcka egentligen som premiss att köpa "The Gathering" av TESTAMENT. Nu får man en idiothård platta späckad med fullständigt asgrym musik på köpet. Hålls som en av bandets starkaste plattor överhuvudtaget - jag är mycket benägen att hålla med!











Jag gillade "Paradise Lost" riktigt mycket. "Iconoclast" är verkligen inte sämre!

Skivorna kommer att finnas på avdelningen på tisdag vid lunchtid ungefär.

/Martin

Close-Up Made Us Do It 2011

Stark lineup? Jotack - hösten blir bara bättre när favoriterna ENTOMBED tar med sig THE HAUNTED på en miniturné till Stockholm, Göteborg och Malmö i slutet på november.

ENTOMBED är ju fullständigt revitaliserade och spelar bättre än någonsin just nu. Förhoppningsvis kommer legenderna att bjuda på några nya låtar under turnén. I annat fall har ju bandet en backcatalogue som inte går av för hackor.



THE HAUNTED har ju under en längre tid varit ett fantastiskt liveband - Dolvings återkomst till bandet har gett konserter som är totalt oberäkeliga vad gäller rätt mycket, men aldrig när det gäller kvalitén. Ett tredje band kommer att addas till billen - men redan nu känns detta paket som ett helt okej startfält ;-)



/Martin

Fredagslistan

Nu ska draperiet falla. Vilka låtar har en utmattad undertecknad lyssnat på denna veckan? För att ansluta till första meningen - en låt av OPETH finns med, men inte The Drapery Falls från ypperliga "Blackwater Park" utan Hope Leaves från "Damnation". Den har spelats mycket kan jag säga - rent balsam för en tröttkörd själ.

Alex har gått omkring med en saligs leende hela veckan då han har lyssnat på DREAM THEATERs kommande "A Dramatic Turn Of Events". När jag hör On The Backs Of Angels förstår jag honom. Det lovar riktigt gott detta faktiskt!

Sen finns det en hel del annat också - FAITH NO MORE till exempel, BON JOVI och HELLSONGS - vilket ger en väldigt mångsidig lista. Varannanprincipen gäller - första låten är Alex val.

Fredagslistan vecka 36

/Martin

Kan det bli för mycket?

Jag har hållt ett ganska brutalt tempo den senaste veckan. Visserligen bara med kul grejer, men ändå saker som har gått ut över sömnen. Högt räknat har jag nog inte sovit mer än 24 timmar sedan i söndags - runt 5 timmar per natt. Skakigt? Jovars.

Vad har då detta med metal och musik att göra? Jo, jag tänkte så här - hade jag sovit mina vanliga 7-8 timmar per natt så hade det skrivits mer om brutal musik á la grindcore, goredeath och den musik jag vanligen lyssnar på här på bloggen. Nu har jag inte varit direkt upplagd för att dra igång den delen av mitt musiklyssnande - knappt varit upplagd för att lyssna på musik alls faktiskt. Men det har såklart inte gått att undvika - musik är och kommer alltid att vara en konstant del av tillvaron, så det har trots allt blivit en del lyssnande. Men mest av gammal skåpmat - låtar som man hört mycket och som man uppskattat under många år förvandlas under dylika trötthetstendenser till en trevliga och sympatiska kompisar från förr. Och det har varit så skönt. Att kunna varenda liten vändning i låtarna gör att man både kan lyssna, men man behöver inte vara så hyperkoncentrerad att man inte kan låta hjärnan koppla ner lite grand.

Vilka band? Nja, det får ni helt enkelt vänta på till fredagens sedvanliga lista.

/Martin

Hammersmith Odeon

Hammersmith. Smaka på ordet. Stadsdel i London, helt sant, rolig referens att svänga sig med till likasinnade anglofilkomiker (BOTTOM), men för den hårdrocksintresserade är det naturligtvis hemmascenen vi talar om: Hammersmith Odeon.

Klassiska arenor finns det gott om, Madison Square Garden i New York, den självklara Budokan Hall i Tokyo (föräras säkert ett eget inlägg endera dagen), Agnebergshallen i Uddevalla...listan är oändlig. Få arenor håller dock samma status bland just hårdrockare som just Hammersmith Odeon (vilket naturligtvis är dess rätta namn, senare påhitt till trots).

Alla spelade där på 70- och 80-talet. Vi är välsignade med mängder av tv-filmade konserter, bootlegfilmade konserter, officiellt utgivna liveskivor och bootlegskivor från just Hammersmith, och alla vittnar de om att atmosfären DÄR och DÅ måste ha varit nästintill plågsamt påtaglig. När FISH i MARILLION levererar världens kanske sorgsnaste text på köpvideon Recital Of The Script är inte ett öga torrt. När IRON MAIDEN formligen kör över publiken 1982 headbangar vi i soffan. Och när BLACK SABBATH med allas vår gud DIO kör Country Girl känns livet komplett.

Jag fick aldrig sett något metalband på Hammersmith på den tiden. Jag har varit där en gång, just för att se tidigare nämnda komikergäng på hemmaplan. Efter föreställningen traskade jag ner från min balkongplats, in på golvet på bottenvåningen och gick rakt fram till scenen. Jag böjde mig med utsträckta armar fram, lade först höger kind till golvet, sedan vänster. Sedan pussade jag scenen.

De två vakterna till höger om mig fick något alldeles extra att prata om på fikarasten dagen efter.



/Alex

Mer trumsnack

Idag pratar vi trumset i förändring. Det är ju relativt känt att trummeri (eller för den delen vilket instrument som helst) har lätt att hamna i materialsportträsket. De fullständigt knäckande valmöjligheter som finns inom slagverkeriet är minst sagt bekymmersam. Inte minst vad gäller pengar - köpa ett helt kit för 10.000 eller endast en bastrumma för samma peng? Där har ni spektrat inom träsket.

Det är därför intressant att kolla på hur trumset ändras över tid. THE HAUNTEDs Per Möller Jensen tillhör en av skråbröderna vars kit verkligen har förändrats mycket sedan dansken kom med i bandet. Kolla:
Där har vi ju ett rejält metalkit, eller hur? Detta var vid tiden som bandet spelade in "One Kill Wonder" bandets kanske absolut hårdaste platta. I höjd med att bandet spelade in "rEVOLVEr" hade Per gått över till Tama Starclassic, det kanske absolut bästa du kan få inom trummor. De låter helt fantastiskt och får de flesta skinnpiskare att salivera. Hur kitet såg ut vid senaste plattan?
Detta är alltså intressant ur en speciell vinkel. Kan man köra en låt som Silencer från "Made Me Do It" på det senaste kitet? Ja, det kan man om man är en trummis som Möller Jensen. Men signalerna som det nuvarande kitet sänder ut är att musiken numera handlar om något helt annat än i bandets tidigare karriär. Observera att jag inte säger om detta är bättre eller sämre - det får ni själva ta ställning till - men det är i all sin trummisintroverta vinkling intressant att faktiskt kolla på detta. IRON MAIDEN har i princip kört med samma trumkomp på de flesta plattor. Har Nicko ändrat kit? Nä, precis.

/Martin

Moodswings

Hoj!

Gårdagen var i sanning ingen dag som kommer gå till historien som den bästa i mannaminne. Till en av mina verkligt svaga sidor hör min extrema väderkänslighet - regn har en förödande effekt på mig och när det kommer i sådana mängder som igår - ja då blir det inte bättre haha!

Måndag dessutom - trött och sliten masar man sig upp i något sorts form av existens för att ta sig an dagen. Och den blev bättre, mycket eftersom jag sysselsatte mig med att faktiskt bejaka mitt miserabla känsloläge genom att göra en spellista synnerligen lämpligt benämnd Depression&Despair. Grundregeln - låten, bandet eller skivnamnet skulle innehålla ena eller bägge orden depression och despair. Och vara tung såklart. Men jag kunde såklart inte motivera detta i längden - att gå runt och vara sur och grinig blir efterhand väldigt kontraproduktivt och jag bestämde mig för att ta tag i detta med att göra en lista som trotsade vädret - ergo Fuck you regnet.

Kriteriet för denna lista är att den innehåller låtar som alltid får mig på gott humör. Det finns såklart några udda fåglar i denna lista - framför allt för läsare som vet att jag gillar grindcore extremt mycket kommer nog att rygga tillbaka när de ser att listan innehåller Superstitious av EUROPE exempelvis. Men ni kommer få svårt att hävda att gitarrsolot i den låten inte hör till ett av de bästa solona som har spelats in. Överhuvudtaget.

/Martin

Myspacerace! FTW!

Drum-camracet tidigare i veckan fick mig att inse att jag har ju fan inte kört ett myspacerace på evigheter. Myspace - som för en tynande tillvaro föreställer jag mig kan dessutom behöva lite draghjälp, hur ringa den än kan vara eller hur? Tänkte väl det.

För nytillkomna läsare gäller följande regler. Man börjar med ett band man faktiskt känner till och kanske till och med gillar. Sedan måste man gå via detta bands förstasida till ett band de är vänner med. Det hjälper om man inte känner igen bandet - målet är att upptäcka ny musik. Det var så jag upptäckte KARENSDAG till exempel. Sen kör man tills dess att man är nöjd.

TRAP THEM - finsk grindorkester. Har ju skrivit om bandets kapacitet att dänga ut fläskigt kaosartad musik som underlättar i bearbetningen av lyssnarmisstag i form av SABATONs liveplatta. Här tar vi låten The Facts. Svinbra!

THESE ARMS ARE SNAKES. Vilket jävla namn! Då jag inte har en susning om vad detta är tog jag låten Woolen Heirs. Gick rätt mycket på titeln får jag erkänna. Tungt och skitigt. Rensång. Låter helt okej, men till mig i trasorna blir jag inte.

MOUTH OF THE ARCHITECT. Alltså, hur kommer folk på alla bandnamn? Harboring An Apparition - börjar väldigt snällt och stämningsfullt i alla fall. Det är tungt och dyster musik det här. Inte alls oävet, men inget som sätter sig direkt. Blir nog att återkomma till detta gäng.

JUCIFER - Contempt. Nä fy fan vad dåligt! Skitljud. Ja, det är black metal, men så här får det ju för i helvete inte låta om jag ska gå igång.

JUCIFER har prick två vänner - sitt av dem själva grundade skivbolag Nomadic Fortress och The Wall Of Amber som inte ens är något band. Slut på racet således, haha! Aningens abrubt, och lite snopet. Jag hade faktiskt hoppats på att hitta något rejält imponerande efter JUCIFERs audiella haveri, men ack!

/Martin

Fredagslistan vecka 35

SÅ har vi hamnat på en fredag igen, och listan denna gång är ganska tydligt uppdelad med Martins låtar först och mina sedan. Sista spåret kan vi väl dock alla vara överens om borde vara med på alla listor i alla genrer alltid?

Martins låtar fick mig för övrigt att omvärdera en speciell grupp. OPETH har länge varit en sån där grupp som jag VILL gilla men aldrig riktigt förstått. Låten Martin bjuder på, tillika titelspåret från nya skivan, ger mig sådana extrema 70-talsvibbar att jag nu ämnar göra en ärlig ansats igen att ta bandet till mitt hjärta. Om inget annat ska den skivan avlyssnas å det snaraste.

Jag gjorde en ny bekantskap alldeles nyss courtesy of mr. Svärra, HELL har "återuppstått" och spelat in en riktig skiva. Det formligen stinker 80-talsmetal om den, en grym blandning av MERCYFUL FATE, ACCEPT och gamla IRON MAIDEN ljuder ur högtalarna. Human remains heter skivan. Glöm aldrig det.

Fredagslistan vecka 35

/Alex

Skräck och hårdrock

Den observante har noterat att jag formligen älskar skräck och hårdrock i kombination. Min faiblesse för NOTRE DAME torde inte ha undgått någon, att jag håller ALICE COOPER och KING DIAMOND som husgudar är väl knappast underligt och att jag i samma anda kippar efter andan i panisk skräck när KIKKI DANIELSSON kommer på tal är allmänt känt.

En gång för ungefär hundra år sedan läste jag en liten artikel i det danska metalmagasinet Hot Rockin´. Jag fick ärva en hög med dylika av en väninna och just denna artikel fångade sannerligen mitt intresse. Ett litet band från Texas kallade sig för RIPPER, hade skräck som huvudtema för dagen och hade tydligen släppt en skiva. My wet was appetited - ut och pilla på försäljningsställen på nätet. Skivan, släppt 1986, hade släppts 1986 och betingade idag (läs: 2007) ett väldigt högt värde. Tusenlappen eller strax därunder var inte alls något orimligt. Min lycka var därför total när jag förstod att det italienska bolaget Black Widow just detta år hade bestämt sig för att släppa en nypress av skivan, både på cd och vinyl.

Jag köpte cd´n. Det var i sanning ett bra köp. 8 låtar, rätt tafflig produktion, inga virtuosmusiker direkt men OJ vilken stämning! Skivans namn, ...and the dead shall rise, var ett bra och olycksbådande namn (på ett positivt sätt). Anledningen att jag inte köpte vinylen var för övrigt att jag såklart siktade på en originalvinyl någonstans längs vägen. (Året efter hittade jag den hos en kille som inte visste vad han sålde. Tror jag fick ge en hundring. Dansade med bar överkropp i sju dygn.)

Nedan finner ni en bild på artikeln och en spotifylänk - ja, ni läste rätt. Spotify har skivan. Någon slags störning i världsalltet har åstadkommit detta, vilket vi natürlich är väldigt glada för.

Jag hoppas att någon finner detta lika fräckt som jag. Synd att det bara blev en skiva, eller det kanske var bäst så?

Spotify (de heter INTE "The Ripper" utan bara Ripper!)



/Alex

Nytt på WeRock

Tveklöst kändast av banden vi recenserar denna dag i september är PAIN. Jag har alltid haft ett ganska ljummet förhållande till detta band där Peter Tägtgren har fått leka av sig med synthar och mer melodisk musik än den han har sysslat med i BLOODBATH, HYPOCRISY och LOCK UP. Alldeles oavsett vad man tycker om detta är ju karln lite av en legend och en begåvad låtskrivare. Vad Fredrik Sandberg tycker om "You Only Live Twice" hittar ni här.

Sen hälsar vi Tomasz Swiesciak välkommen tillbaka får man väl säga i och med hans recension av hypade CRAFTs platta "Void" som kan gå hem om man gillar black metal som den lät i början av 90-talet.

Högst betyg denna vända får CHAOS DIVINEs "The Human Connection" av Henrik Nygren som hör spår av DREAM THEATER, TOOL och OPETH i australiensarnas musik. Jag är inte helt ense med Henrik, men detta är tveklöst en platta som jag nog kommer ge ett antal chanser till.

Ni kan också läsa recensioner av PORTRAITs, GORDON FIGHTS, ICS Vortexs och THALAMUS senaste släpp.

Från mitt tangentbord kan ni, som utlovat, ta del av en text om EXHUMEDs "All Guts, No Glory", den förmodligen mest blodindränkta plattan i denna recensionsvåg.

/Martin

Drum-cams

Hoj!

Hur vet man att man är yrkesskadad? Ett exempel på detta kan ju vara att man systematiskt söker igenom YouTube efter så kallade drum-cams, alltså filmat material på specifikt trummisar. Det finns en hel del sådant, mycket tror jag eftersom trummisar vet att det sitter skadade individer som undertecknad och faktiskt uppskattar att se skinnpiskare av rang visa vad de går för, men också för att trummor ju är ett fantastiskt instrument att faktiskt titta på. De flesta metal-pugilister brukar ju ha riggar som får det att vattnas i munnen. Förutom då Brann Dailor i MASTODON. Men det är ju en annan historia.

Senaste svepet, i den mån ni nu orkar se alla inkluderade min favorittrummis, SLAYERs Dave Lombardo i storform.



Ja, fy fan!



Och det är en låt!



Klassikern!



Ja, milde tid!



/Martin

Capital Chaos

Idag tipsar vi om en fantastisk site vid namn Capital Chaos. På denna hittas fullständiga konserter i förbryllande kvalité. En enkel sökning på siten har gett vid handen att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert den 3:e maj i år finns där samt även THE BLACK DAHLIA MURDERs gig den 28:e juli.

Our site and show may contain humor that some may find offensive. This is not our intent. We are all about Peace, Love, and Rock and Roll. However, We do not approve of censorship in the name of political correctness. For that, go to Fox News.

Så vitt jag har kunnat få fram är Capitol Chaos ett TV-program från början som sedan har lagts ut på nätet. Hursomhelst är jag synnerligen glad att jag upptäckte siten.

/Martin

Ömsom vin, ömsom vatten

Få band hyser jag så till ytterligheten dragna åsikter om som WASP. När de är bra är de fenomenala, när de är dåliga blir jag röd om öronen och skäms. Jag lämnar härmed de dåliga skivorna åt sidan (Helldorado...urk...) och sjunker ner i de tre finaste stunderna bandet har åstadkommit.

Debuten 1984 inte bara skrämde slag på rockvärlden, den formligen massakrerade hjärnorna på folk runtom i Sverige. Hem Och Skola stod utanför spelningarna på de tre Sverigegigen och försökte få folk att avstå från att gå in ("Ska du verkligen gå in där? De är sjuka i huvudet!", citat från en bekant som såg dem i Göteborg den 6/10). Och fina tidningen Okej gjorde ALLT för att spä på rädslan och chockverkan genom att publicera bild efter bild på Blackie & co. i samklang med kedjor, rått kött och strippan de hade på scenen. Idag ter sig allt detta väldigt oskyldigt, musiken är ju rätt enkel hårdrock, det lilla de pillade med på scenen är vardagsmat på TV4-Nyheterna varje dag och ingen är rädd för gamle Svarten längre. Det var roligare 1984.

Barnjournalen 1984 (dålig kvalitet men sjukt roligt klipp!)

1997 hade WASP harvat på länge i samma hjulspår. Chockeriet med kött och strippor försvann redan 1985 och efter det släpptes mer eller mindre habila skivor med The Crimson Idol (1992) som den kanske bästa, men mitt engagemang var sedan länge bortblåst. 1997 förändrades allt. Igen. Med den tillnärmelsevis ohyggligt stygga skivan Kill Fuck Die hade en revitaliserad (läs: PISSFÖRJÄVLABANNAD) Blackie återförenats med Chris Holmes för att återigen skrämma skiten ur världen. Chris lämnade bandet efter Headless Children-turnén (1989) och passade på att lära sig mer om allehanda injektioner under tiden som icke-aktiv. Vad detta gjorde med hans kropp låter jag vara osagt men han spelade åtminstone ok. Skivan är i mina ögon helt underbar, dess uppenbara brister till trots (produktionen...eller bristen därpå....). Låtmaterialet är starkt, både enskilda låtar och plattan som helhet. När Blackie sedan dessutom korsfäste en nunna och våldtog henne på scenen så var skräckverkan ett faktum.

Tyvärr blev det inte så mycket mer, skriverierna och rädslan uteblev och bara året efter hade chockeriet lagt sig igen och WASP förvandlades åter till ett "vanligt rockband". Jag fick aldrig sett dem 1997 då de inte var närmare oss än Hamburg, detta grämer mig än idag med tanke på den fantastiska setlisten de körde och den döfräcka scenshowen de hade. Men Blackie skulle ha ett sista ess att spela ut.

Kill your pretty face, live i Milano 97 (dåligt kvalitet igen men HELVETE så bra)

2004 var året. Skivan som släpptes heter The Neon God p. I. Jag hade aldrig trott att WASP skulle engagera mig igen, men när jag fick plattan så satte jag både kaffet och kanelbullen i mjälten - en fullkomligen formidabel skiva och efterföljande turné bjöds vi på. Dessutom släpptes även del 2 senare på året och då återvände bandet för en spelning till med en nästan totalt annorlunda setlist. Dessa två spelningar (Malmö 2004, Karlskrona 2004) står för allt jag älskar med WASP - många låtar från första skivan, två låtar från Kill Fuck Die (den ena live för första gången sedan 1997, den andra kördes några gånger 2001 annars var det 1997 på den också) och massor av låtar från nya skivan/skivorna. Jag var i himlen, och ber att få återge låtlistorna i sin helhet här eftersom det inte finns vettiga liveklipp alls på youtube. Jag får ta tag i detta och ladda upp dem själv endera dagen. Tills dess, så HÄR ska låtlistor se ut (speciellt när man ser samma band två gånger på ett halvår):

Malmö 040514
Intro : Overture
On your knees
Inside the electric circus
Hellion
Chainsaw Charlie (Murders in the new morgue)
L.O.V.E. machine
Animal (Fuck like a beast)
Wild child
What I´ll never find
Sister Sadie (and the black habits)
My tortured eyes
The real me
I wanna be somebody
Blackie solo: Titanic overture / The idol / The gypsy meets the boy
Blind in Texas

Karlskrona 041109
Intro : Drive-by
Helldorado
Inside the electric circus
Hate to love me
L.O.V.E. machine
Wild child
Animal (fuck like a beast)
Come back to black
The headless children
The idol
Kill your pretty face
The real me
I wanna be somebody
The raging storm
Blind in Texas

/Alex

Full Of Hate samt Fredagslistan. FTW!

Ja, jag antar att intresserade redan har hoppat jämfota av lycka över detta. Jag gjorde det själv kan jag säga. Detta kan vara ett av de starkaste paketen som har framspytts över samtiden - det enda av banden som inte ger mig ståpäls är SUICIDAL ANGELS. Jag hade åkt till Göteborg om det bara hade varit MISERY INDEX som skulle lira. Nu blir det ju något av en tvåtaksbonaza av hela jädra kvällen. Om det finns ett enda metalhead som fortfarande står upp efter det att dessa band har lirat kommer jag bli mycket förvånad.

Detta är så bra att ni får fan en extra lista med banden på billen - i fall ni nu inte redan har järnkoll på dem.

Sen är det ju fredag! Ingen hejd på listorna idag. Stor variation som vanligt. Jag har fortfarande inte kunnat slita mig helt från GHOST BRIGADE och efter förra lördagens gig av ENTOMBED var det såklart inte speciellt svårt att gissa att Ensemble Of The Restless skulle hamna på listan även denna gång. Det är en låt jag skulle gå fullständigt bananer under om bandet någon gång fick för sig att spela den.

Alex har ju fått tag på Alice Coopers kommande platta. Jag misstänker att den fullkomligt galna peaken i besöksstatistiken vi hade igår - 123 stycken - har något med Alex genomgång/recension av "Welcome 2 My Nightmare" att göra. I vilket fall är vi glada att ni har valt att titta in på just vår blogg - tackar!

Såklart en del KISS som ju Anders och Måns slagit fast är bättre än AIK, samt en gemensam låt. Vilken får ni gissa själva :-)

Ha det bra under helgen!

/Martin

Fredagslistan vecka 34

Alice Cooper: Welcome 2 My Nightmare

Och som ett e-brev på posten så fick jag plötsligt höra hela ALICE COOPERS nya skiva. Därtill känner jag mig nödd och tvungen att gå igenom den här för den som vill läsa.

Jag får bilder i huvudet av skivan. Senast det hände på samma sätt var när jag hörde The Last Temptation, och bilderna jag ser i huvudet när jag lyssnar på skivan och texterna är som en blandning av serietidningarna som medföljde den skivan och typ den fjärde Nightmare on Elm Street-filmen. Med detta sagt så är det inte en uppenbar skräckskiva, skräckstämningen som infinner sig på WTMN 1 saknas till stor del. Det är något annat, en annan stämning, som fångar mig. För det gör faktiskt skivan - fångar mig.

Jag kör låt för låt, och struntar fullt i vad jag sade om de fyra låtarna jag hörde innan eftersom de i sitt sammanhang faktiskt låter annorlunda och får en helt annan relevans.

Jag avslöjar lite av storyn här så läs inte vidare om du vill bli överraskad.

01. I Am Made Of You
Lugn, vacker och lite ödesmättad. Vocalizern störde mig i början men efter ett par lyssningar känns den faktiskt självklar. Vi får följa Stevens (skivan handlar såklart om honom) fundering kring sig själv. Bra jävla låt.

02. Caffeine
Steven är rädd för att sova. Han vill hålla sig vaken. Schysst rocker och man ser framför sig hur han knaprar piller och öser i sig kaffe. Han vill ju inte sova,

03. The Nightmare Returns
Steven somnade visst ändå. Fan också. Här har vi lite skräck faktiskt, man kunde nog tagit ut svängarna ytterligare med dissonanta ackord eller så men som det är så funkar den som ett slags andra intro.

04. A Runaway Train
Alice har beskrivit denna som att Steven sitter på ett rusande tåg på väg att krascha. Själv ser jag Steven som jagad av tåget, låtmässigt är den fortfarande svag som fan men storyn får faktiskt en kick av jakten.

05. Last Man On Earth
Tåget kraschar till slut och jag ser att det kraschar in i väggen på en gammal teater i stadsdelen Montmartre i Paris, där Steven precis sprungit in för att gömma sig. Han sätter sig på en av stolarna i det nedsläckta auditoriumet varpå denna låten drar igång. Jag ser Showman-Alice framför mig, självfallet ganska lik Some Folks-Alice från 1975 då låten är en uppenbar uppföljare till den stilistiskt sett. Låtens tema, att Steven är den siste människan på jorden, slutar i mitt huvud med att den övriga publiken lyses upp och visar sig bestå av döda/odöda.

06. The Congregation
De döda/odöda hälsar Steven välkommen. Låtmässigt en blandning av School´s out och något från Last Temptation.

07. I'll Bite Your Face Off
En slags enkel Cold Ethyl med en dålig refräng. En del av mardrömmen jag kunde varit utan, känns som en filler (förutom förrefrängen och mittpartiet som jag gillar).

08. Disco Bloodbath Boogie Fever
Mycket underlig låt, texten är antingen genialisk eller värdelös och låten i sig låter som något som nästan kom med på Flush The Fashion. Av den anledningen är den älskvärd, men det känns osäkert på var i mardrömmen vi nu befinner oss. Folk blir massakrerade på ett disco. Hmm.

09. Ghouls Gone Wild
En standardrocklåt, textmässigt ytterligare en underlig rackare. Jag ser dansande zombies framför mig. Det är inte helt oangenämt men jag förstår det inte.

10. Something To Remember Me By
Närmast en *obligatory ballad*. Jag saknar textknorren på denna. Det är en rätt schysst låt, men varför dör ingen eller blöder eller sprängs? Det känns bara som en kärleksballad. En uppenbar Only Women Bleed utan knorr. Når nästan ända fram.

11. When Hell Comes Home
Låten med störst förväntningar då originalbandet spelar på den. Därför faller den högst också. Efter kanske fem lyssningar tycker jag fortfarande det är en knappt hygglig rocklåt, långt ifrån den fantastiska jag hade hoppats på. Textmässigt är det en rätt obehaglig historia som får ett bra hämnd-slut så den passar åtminstone definitivt in i mardrömmen.

12. What Baby Wants
Kanske den konstigaste låten på skivan. Djävulen kommer i skepnad av en kvinna och försöker betvinga Steven. Som låt betraktat är den bra men jag hade nog helst sett den som ett extraspår eller dylikt för den passar inte riktigt in tycker jag.

13. I Gotta Get Outta Here
Vilken överraskning! Som enskild låt var denna nästintill tråkig, men JÄVLAR vad den lyser upp i sitt riktiga sammanhang! Textmässigt förklarar den dessutom flera av otydligheterna ovan, och vilken AVSLUTNING sen! Denna låter som en hybrid av något på From The Inside och Last Temptation, och när det avslöjas att Steven är DÖD men inte begriper/accepterar det så skiner jag upp med hela huvudet :) Någon annan som även får Rocky Horror Picture Show-vibbar?

14. The Underture
Instrumental som knyter ihop skiva ett med skiva två, en avslutning på hela alltet. Som en blandning av Alice Cooper 1975, Alice Cooper 2011, Buffy The Vampire-musikalavsnittet och Nightmare Before Christmas. Helt fantastisk avslutning.

Jag kommer på mig själv med att tänka på en grej. The Last Temptation med sina tillhörande seriemagasin är nog egentligen, för min del, den riktiga WTMN2. Jag älskar den skivan den storyn och den stämningen. I det ljuset väljer jag att se denna nya skiva som del tre. På så sätt blir det inte lika självklart att den "måste vara" som första WTMN, utan snarare som Last Temptation. Och i det avseendet håller skivan fantastiskt bra.

Skivan som helhet lider av att det är för många låtar. Bort med två, kanske tre låtar (typ 7 och 12, kanske 4 också men den passar i storyn) och detta är den starkaste skivan Alice släppt sedan 1994, men även totalt sett är det en skiva som slår i princip allt han gjort efter Brutal Planet.

Jag sitter nöjd och flinar och tänker att jo, han kunde. Jag sänkte förväntningarna, det är riktigt, men jag sänkte även garden och önskade att han skulle knocka mig.

Det gjorde han.

/Alex

Vitamininjektionen från Seattle

TRAP THEM - bandet som räddade dagen på den musikaliska fronten igår. Tryckte, ack så dumt, på SABATONs nysläppta liveplatta på Spotify igår. Fy fan. 27 jävla låtar. Rent himmelrike för bandets fans såklart - värre än att sugas ut genom toaletten på ett flygplan på 10.000 meters höjd för oss andra.

Tacka då för att jag raskt räddade mig över till grind/crust combon TRAP THEM och deras "Sleepwell Deconstructor". För den plattan är bra skit. Rens, men med ackuratess och övertygelse. Ångest, lite spår av MASTODON, ROTTEN SOUND och NASUM - ja, det krävs ju ingen examen för att fatta att jag gillar detta.

/Martin

Föredömligt filmat

Alexander Bergdahl är en av mina allra mest ödmjuka vänner - i just detta fall har han ingen som helst anledning att vara det, för filmen från GHOSTs gig på Malmöfestivalen i måndags är rejält imponerande. Både Alex och jag har dryftat detta band både mycket och ofta - först kom vi fram till att de inte var värda hypen, att skivan minsann inte var så där überbra som prick varenda jävel tyckte och att bandet minsann inte skulle bli något mer än en dagslända. Se där, så sura och motvalls vi kan vara.

Sen såg jag ju bandet på Getaway, och satan, då trillade ju polletten ner på ett tungt sätt hos mig i alla fall. Alex upplevelse i måndags var inte mindre förstod jag raskt vid samtal vid tidningarna i tisdags morse. Och jag förstår varför när man ser videon. Nu tycker jag att GHOST kommer mer till sin rätt inomhus, och inte på en stadsfestival, men kvaliteten på låten och inspelningen gör att jag faktiskt kastar dessa förbehåll överbord.

/Martin

En stunds lättnad

Ibland är det så skönt att lyssna på plattor som inte har ambitionen att vara något annat än bara en platta fylld med musik - inget mer. Det kan vara svårt nog visserligen att göra riktigt bra musik, men ibland smyger sig prettoallergin på med kraft, och jag slår bakut på blotta tanken på band som så att säga vill förstora upp musik till rent absurda nivåer med tal om att deras plattor minsann är en kommentar till de stora eviga frågorna i tillvaron.

Ibland älskar jag sådana skivor, så detta tillstånd är ju inte konstant. Men när det infinner sig så kan jag varmt rekommendera en platta som "All Guts, No Glory" av EXHUMED. Där har man ju en titel som inte lämnar några tvivel om vad det handlar om för typ av musik, eller hur? Exakt.

Kolla bara in omslaget:
Sen kan ni ju dra era egna slutsatser, haha!
Blir ni lika sugna som jag blev på att höra hur det låter mer exakt, rekommenderar jag denna länken. Längre recension nästa vecka på WeRock för de hågade utlyses likaså.

/Martin

Wacken Open Air

Jag kan garantera minst ett skratt när man läser Ida Frisells och Mats Manhammars artikel från årets WOA. Stort fokus ligger på power metal, då både Mats och Ida är svårligen förtjusta i denna subgenre, och jag kan verkligen begripa att de fick sitt lystmäte under dagarna i norra Tyskland. Hela den minst sagt maffiga artikeln hittar ni här.

/Martin

Nytt från Alice Cooper

Jag fick igår tillfälle att lyssna på fyra nya spår från ALICE COOPERS kommande "Welcome 2 My Nightmare". Hypemaskinen är igång såklart, originalbandet har medverkat både spelandes och låtskrivandes, Bob Ezrin har producerat och hela skivan är en temaskiva, en ny mardröm för Alice. Vad säger dessa första fyra låtar då? Jag drar kort igenom dem låt för låt.

Caffeine
Den bästa av de fyra. Schysst låt totalt sett, får lite blandade Hey Stoopid/Eyes Of Alice Cooper-vibbar.

A Runaway Train
Den sämsta av de fyra, låter som en pastisch av något från Special Forces (som jag älskar) och Lost In America från The Last Temptation. Drivande, sure, men fångar inte mitt intresse.

I´ll bite your face off
Förrefrängen är det snyggaste Alice gjort på länge, den formligen stinker 70-tal (läs: From The Inside/Lace & Whiskey/Nightmare). Tyvärr så kommer refrängen efter, som brukligt är. Och den låter som vad som helst från [insert: generisk Alice Cooper 2000-talslåt].

I Gotta Get Outta Here
Titlen bjuder såklart in till lyssning, en fras ur Ballad Of Dwight Fry. Låten i sig låter lite som Novocaine från Eyes Of Alice Cooper. Hmm, ytterligare en referens till en sentida Alice-skiva?

Däri ligger såklart problemet. Det är 2011. Alice och de andra är inte samma människa som 1975. Hade denna skivan hetat "Face Off", When Hell Comes Home" eller nån annan låttitel från skivan så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men när man gör en stor hypemaskin av att en skiva skall vara en uppföljare till ett musikaliskt perfekt verk så får jag förväntningar. Jag försöker hålla dem låga, men de finns där likväl.

Det är inte dåligt, men jag saknar det episka. Nu har jag bara hört fyra låtar, och jag hoppas att det kommer något som åtminstone liiiite liknar skräck-Alice. DÄR var den förresten, det är DEN jag saknar: SKRÄCKEN. Fyra generiska rocklåtar borgar inte direkt för någon skräckupplevelse förutom om det är TAKIDA som har spelat in dem.

Även om jag inte håller någon av de senaste tio årens Alice-skivor för något annat än sådär (förutom Dirty Diamonds som jag gillar oerhört mycket) så skulle jag bli förvånad om nya Nightmare vore samma slags magplask som förra skivan, Along Came A Spider. Och hur skivan än låter så ser jag mycket fram emot att se de nya låtarna live. Alice har uttryckt en önskan om att köra hela Nightmare 1 rakt av följt av hela 2:an. Kanske på Broadway.

Hela Nightmare 1. Med 2010-talets produktionsmöjligheter.

Helvete.

Jag hade satt mig på flyget direkt.

/Alex

Supporta scenen: ENTOMBED

ENTOMBED, finns de längre? Jo, jag har faktiskt fått den frågan. Av det jag såg av bandet på sommarens Getaway så kan jag bara säga: De finns nåt så in i helvete. Det kloka beslutet att lägga till en medlem i Victor Brandt på bas så att Nico Elgstrand kan fokusera på att lira gitarr har gjort underverk för bandets framträdande.

Därför tycker jag att man, i den mån man har möjlighet, ska bege sig till Malmö imorgon. Scenen är Lilla Sydsvenskan på Posthusplatsen, tiden 24:00, och kostnaden 0 kr då giget är under Malmöfestivalen.

/Martin

Fredagslistan

Tallyho sweet Jesus!

Som den uppmärksamme lagt märke till så är jag tillbaka i full kraft, och fredagslistan denna vecka blir en hysterisk blandning av det finaste vi vet och kanske det värsta. Jag var tvungen att avsluta listan med en bottenfisk av läskigaste sort, om inget annat så för att vi ska njuta av allt det andra fina vi har. Eller kanske för att få oss ett härligt skratt på en fredagförmiddag. You decide.

Listan innehåller idag bl.a. GHOST BRIGADE, IRON MAIDEN, AGNOSTIC FRONT och ACE FREHLEY. Som sig bör.

Spotify har sina ljusa sidor, men att de saknar den kanske viktigaste och framförallt bästa skivan i WASP´s utgivning är en miss så fatal att jag inte finner ord. Jag talar naturligtvis om Kill Fuck Die. Nåväl, jag ämnar skriva en grej om denna monumentala skiva nästa vecka i vilket fall, Spotify eller icke Spotify. Youtube kan man iallafall alltid lita på :)

Friends and foes - we march!

Fredagslistan vecka 33

/Alex

Rätt ner i diket

Har man lyssnat på rätt mycket melankolisk musik i form av GHOST BRIGADE som jag gjort den senaste tiden, så vet man att det kommer att komma en reaktion mot denna musik också. Och det gjorde det såklart i form av, vad annars, grindcore/death metal. Nu kan jag ju verkligen inte klaga på detta då musiken som bjöds var signerad LOCK UP som brukar beskrivas som en supergrupp, även i fall detta begrepp är så totalt felaktigt att använda i samma mening som ordet grindcore. Men, såklart, om medlemmarnas namn stavas Tompa Lindberg, Shane Embury, Nick Barker och Anton Reisenegger blir det såklart frestande att ta fram detta begrepp.

Och "Necropolis Transparent" låter precis så kompetent som man kan förvänta sig. Nick Barker (ex-Testament, ex-Dimmu Borgir bland andra) blästar på föredömligt. Det går fort, gitarrerna gnider på som om livhanken berodde på det och Tompa låter skitförbannad. Det räcker, för att använda ett favorituttryck, riktigt jävla långt.

Frestad? Då tycker jag att denna länken kan passa.

/Martin

Nya texter

Ett gäng nya texter att gotta sig åt på WeRock - bäst av de jag skrev om är GHOST BRIGADEs "Until Fear No Longer Defines Us". En riktigt vacker titel, eller hur? Musiken är minst lika vacker, men detta är ingen skiva man ska dänga på om man vill ha röj. Det får man å andra sidan om man slänger in "Agony" av FLESHGOD APOCALYPSE i stereon. Knappt någon let up överhuvudtaget på denna platta som kan tillhöra en av de mest överlastade släppen på mången god dag. Kompetent röj får man även på SECTUs "Inundate" som verkligen visar på musikalisk briljans och rejält med spelglädje över att spela death metal.

Jag tycker också att ni ska kolla in Robert Gustafssons recension av THE KONSORTIUMs självbetitlade platta. Robert är lyrisk, själv är jag inte lika övertygad om detta bands genialitet, trots att bandet innehåller delar av KVELERTAK. Men lyriska recensioner är alltid kul att läsa i vilket fall, hehe!Dessutom får bandet ett plus för det Salazar Slytherin-liknande omslaget av mig.
Gustafsson har även doppat öronen i MEADOWS ENDs "Ode To Quietus" som trots vissa goda sidor inte riktigt går hem hos recencenten.

Fredrik Sandberg klagar sannerligen inte på det musikaliska utförandet på UNEARTHs "Darkness In The Light" där spelskickligheten ligger på absurda nivåer. Men han kommer ändå fram till att perfektion inte alltid är rätt väg att gå.

/Martin

Morgongympa

Good morning madam, ain´t it a looovely morning?

Vi börjar lite lätt med knäryckningar, hetsiga men kontrollerade. Spreta extra med tårna. Isak har namnsdag idag. Vi jobbar oss uppåt tills vi når armbågarna. Taktfast slår vi dessa mot varandra tills blodvite uppstår. Vi hoppar på stället och tänker på bumbibjörnarna. Vi hoppas att ingen ser. Vi ber att ingen ser. För guds skull.

Jag vet, jag hade bara inget vettigt att skriva.



/Alex

Sådärja

Prick så här ska det minsann låta när VADER släpper nytt. Först ett mäktigt intro på 30 sekunder, och sedan rent rens.



Och ja, hela plattan finns på Spotify.

/Martin

Måndagsmys

Så var även jag tillbaka från semestern, jag har sett att Martin har hållit lågan brinnande ordentligt med sina tvåtakter men nu blir det skönare tongångar här igen.

Jag fick tillfälle att se en artist av rang på fina Amager Bio för någon vecka sedan. Knappa 300 personer var på plats tyvärr, men det hindrade inte WARREN HAYNES från att spela nästan 3 timmar! Warren har ett förflutet i en sentida version av ALLMAN BROTHERS, och är såklart även frontfiguren i GOV´T MULE, utöver detta har han även prånglat ut ett par soloplattor i eget namn och det var sista konserten på en av hans få europaturnéer jag fick bevittna. Hela bandet bestod av proffs, det är så härligt att ibland få ta del av en musikalitet som övergår ens förstånd, jag stod som förstenad under stora delar av spelningen och drömde mig bort till ett 70-tal där de flesta banden (det känns iallafall så) bestod av musiker som verkligen kunde och ville.

Efter denna urladdning stod det klart - jag måste få se Allman Brothers också. Eftersom de aldrig kommer till europa får jag väl ta och pallra mig över stordrinken till New York. De brukar köra tre veckor i rad på anrika Beacon Theatre varje år i mars, så något sånt siktar jag på. Jag håller er uppdaterade.



/Alex

Fredagslistan

Först trodde jag att det skulle bli en ganska snäll lista denna vecka då jag lyssnat en hel del på finska GHOST BRIGADE som jag skrev om igår. Så pass mycket att jag glömde allt annat jag satt i mig i form av mycket brutalare tongångar. Gorerenset står ABORTED för denna veckan. Så mycket brötigare och grisigare blir det inte. Och lite SECTU - "Indundate" är en platta som verkligen växer för varje lyssning så ni får stå ut med att det finns två låtar med därifrån även denna veckan. Tror ni klarar det, haha!

Nästa vecka är Alex tillbaka - då blir det i vanlig ordning mer variation i listan. Om nu han inte snöat in fullkomligt på grindcore från Singapore. Eller det kanske bara är önsketänkande från min sida, haha!

Fredagslistan vecka 32

Väl anpassad melankoli

Det är riktigt gråväder i Helsingborg idag. Det har regnat mest hela dagen och folk går omkring konstant gäspande och en smula sega i både psyke och lekamen. Undertecknad inberäknad. I vissa fall, som detta, är det endast att bejaka denna känsla med rejält melankolisk musik som kan rädda dagen från fullständigt haveri.

Och då tar man såklart fram storsläggan från Finland - där vet man precis hur denna dysterhetens slipsten skall dras för önskad effekt. Jag pratar för ovanlighetens skull inte om AMORPHIS, även i fall detta bands musik skulle funka bra den också, utan om GHOST BRIGADE. Har lyssnat, med vissa avbrott, på "Isolation Songs" mest hela dagen och slagits av att det låter så fruktansvärt bra om finnarna att jag i min strävan att damsuga tillvaron på så mycket bra musik som möjligt rimligtvis borde ha upptäckt kvintetten tidigare. Att det blev idag är inget jag sörjer över, då effekten av bandets musik blev lika perfekt anpassad till mitt känsloläge som Anders Svenssons genomskärare till Tobias Hysén i gårdagens match mot Ukraina.

Klicka på albumomslaget för att komma till plattan på Spotify.

Anthrax

Låter ju inte helt tokigt. Eller?

Jag har för längesedan tröttnat på detta ANTHRAX eftersom de har blivit så förbannat trötta. Nu får vi åtminstone ett ganska kul gitarrsolo, men inte så mycket mer. Sen undrar jag om det är fler än jag som är mycket skeptisk till att döpa plattor till saker som "Worship Music"? Det blir liksom så fruktansvärt krystat och rent skitnödigt, och jag kommer såklart att tänka på låtar som Too Extreme!!! och Thank You For The Music - två riktiga praktpekoral till låtar som med sin övertydlighet snarare motverkar vad de faktiskt heter.

/Martin

Lite kvällsglädje

När jag jobbade den så kallade kvällen (passet mellan 17-19) igår stövlade det in två grabbar.

Med målmedvetna steg begav de sig direkt till metalplattorna. Den ene av dem blev helt till sig, den andre var mer sansad. Det visade sig att den ene av grabbarna kom från Rumänien där det verkligen inte fanns några skivor alls på biblioteken så vitt jag förstod det.

Här däremot, tyckte han att det var helt fascinerande att kunna hitta plattor av Most Def och NILE bredvid varandra. Den andre liraren hade bott i Helsingborg i någon tid och tyckte att det kunde vara värt att visa vår skivavdelning för sin polare. Sånt gör ju en lite extra glad :-)

/Martin

Dagens låt av FLESHGOD APOCALYPSE:

Bananas

Den gångna helgen ägnades åt att i olika former gå bananas över en hel massa grejer: middagen som styrdes upp i samband med mor mins födelsedag fick alla inblandade att gå bananas då den både var fullständigt briljant i fråga om ingredienser och sällskapet. Sen gick jag mer bananas över att HIF lyckades vända underläge mot Syrianska FC till vinst. SFCs tränare gick bananas på ett mer negativt sätt än jag vågar jag påstå. Jag toppade känsloläget med att avnjuta kommande släppet från senaste favoriterna FLESHGOD APOCALYPSE "Agony". Och som den låter gick jag naturligtvis fullständigt bananas över den också. Sen var jag helt utpumpad.

"Agony" kommer att föräras en recension som ni kommer kunna ta del av i nästa vecka. Initialt kan jag bara säga att skivan är riktigt imponerande. Det låter rejält mäktigt då det symfoniska inslaget är mycket mer påtagligt än på förra plattan "Oracles" utan att för den delen ta den minsta lilla udd från att detta är ett verkligt extremt band i övrigt. Första videon från plattan, The Violation är ett bra exempel hur plattan gestaltar sig.

/Martin

Fredagslistan

Fredag - igen! Och ledig helg framför sig, ibland är tillvaron inte så dum. Några sköna låtar i veckans lista, som i viss mån avspeglar recensionsbatchen på WeRock som lades upp i måndags. Så de pratar vi inte om - däremot är Black Tongue av bekanta MASTODON, Unseeing Divine av SECTU och Reznov av ANNOTATIONS OF AN AUTOPSY värda några ord.

MASTODONs låt har ni ju sett videon till redan antar jag, och låten, ja den är ju bara så fruktansvärt bra. Det lovar gott inför nästa släpp. Sen kan jag inte annat än imponeras av SECTUs platta "Indundate" från vilken jag har hämtat Unseeing Divine. Det låter verkligen oerhört bra om det bandet. Vilket det, oftast, gör om AOAA också. Jag är inte helt övertygad om bandets storhet när jag hör EP:n "Darker Days". Det låter alldeles för mähäigt om ni frågar mig, men jag tänker att jag tar med en låt i alla fall så får ni avgöra själva vad ni tycker helt enkelt.

Så, det var det hele - trevlig helg, om jag nu inte skulle komma på nåt mer att skriva om idag haha!

/Martin

Fredagslistan vecka 31

Videor & shit

Tydligen fyllde MTV 30 häromdagen - kanalens relevans idag inom musikscenen är i bästa fall begränsad, men jösses vilken betydelse kanalen hade när den drog igång. Listan på videor som man suttit klistrad framför är både lång och i vissa fall högkvalitativ.

Okej, metalband har ju inte gjort sig kända för att göra videor som är direkt banbrytande, men i början på 90-talet var man ju så svältfödd på videor att man kollade på det mesta och tyckte det var i alla fall okej - de visades ju i vilket fall på Headbangers Ball som ju var den hetaste skiten sedan månlandningen. Så tänkte man i alla fall. Första metalvideon som jag såg på kanalen var SLAYERs "War Ensemble". Idag har videons estetik endast nostalgins skimmer över sig, men då var det ju det värsta man sett.



Eller den här gamla godingen: Nick Menzas trumrigg drog ju av förklarliga skäl ögonen till sig. Man får ju faktiskt tänka på att på denna tiden fanns inte internet, så man kunde ju inte gå in och kolla in riggen för att fatta exakt hur cymbalerna var upphängda, utan det fick ju bli att kolla på videon så ofta man bara kunde. Tack och lov var ju låten inte helt dum, haha!



Eller denna. Fy satan vad man tyckte denna låten och videon var ond! Får fortfarande rysningar av hur bra den är.



Vi avslutar med den här jäkla trevlighetssmockan. Jag höll på att överdosera på SEPULTURA då bandet släppte "Arise" 1991. Jag tyckte att plattan var bland det bästa som släppts (vilket jag fortfarande gör) och svalde såklart videon med hull och hår.



/Martin

Ids ni?

Har ni tänkt rösta på något i Aftonbladets "tävling" Rockbjörnen? Att jag ens orkar bry mig om att skriva om detta evenemang är att man i vanlig ordning kunde nominera band som man tyckte skulle vara med i finalomröstningen. Sagt och gjort - jag nominerade friskt som satan WATAIN då inget, prick inget, band kommer närmre total exstas än det bandets konserter i år. Och så får man se listan på vad man kan rösta på.

liveakt metal:
Dead By April
In Flames
Linkin Park
Metallica
Slipknot

Well, tjo-fucking-ho liksom. DEAD BY APRIL? Metal? Hade fan varit bättre att ställa ut en centrifug på en scen och ackompanjerat denna med ljud inspelade från en kohage på natten. Det hade åtminstone varit nydanande. Bästa liveakt hårdrock är så jävla trött att jag inte orkar kommentera den.

Tråkigt inlägg? Jo tack, jag vet. Jag kan endast skylla på att det är 27 grader varmt på rummet, solen skiner ute, och jag jobbar till 19.

/Martin

Förmiddagsspisk

Att NECROPHAGIST är ett av planetens bästa band torde vara självklart eller hur? Alldeles oavsett vad man tycker om den sentensen så måste man vara blind och döv för att inte erkänna att trummisen Romain Goulon nog vet vad han sysslar med. Precis en sådan här grej som man behöver för att tagga till lite extra så här på förmiddagen, haha!

/Martin

Nya recensioner på WeRock

Gillar ni folkmusik? Att jag inte gör det borde inte komma som en större överraskning, men en som gör det är kollega Mats Manhammar som ger ett mycket högt betyg till FALCONERs "Armod". Jag tycker gott att ni kan kolla in recensionen då den verkligen är välskriven och initierad till max. Ni hittar den här.

Janne Sandstén har pressat ur sig två verkligt välskrivna recensioner även han - "Pressure And Time" av RIVAL SONS, och "Arrows And Anchors" av FAIR TO MIDLAND får den gode mannen att gå fullständigt bananas med både betyg och liknelser. Underbart!

Robert Gustafsson faller pladask för AUGUST BURNS REDs "Leveler" trots att han egentligen inte gillar metalcore, och erkänner villigt att han har loggat riktigt mycket speltid av SAXONs "Call To Arms".

För recensionerna av de mer rensiga plattorna står undertecknad, likt en person som fastnat i vikelvolten, för. En så kallad no-brainer, haha! Riktigt bra musik av FLESHGOD APOCALYPSE (bara smaka på det namnet!) på "Oracles", mindre bra av WORLD UNDER BLOOD på "Tactical" och riktigt tråkig av ALL SHALL PERISH på "This Is Where It Ends".

Så, där har ni hela klabbet - bara att surfa på :-)

/Martin

Fredagslistan

Fredagslistedags och jag måste säga att jag har längtat efter detta, haha! Jag gillar ju att göra listor, och när det har kommit så mycket bra musik som det har gjort under försommaren/sommaren blir det såklart mycket roligare att pyssla med fredagslistan.

Är förvånad över bredden i veckans lista - ni kommer visserligen hitta rens i form av FLESHGOD APOCALYPSE exempelvis, men även GHOST. Där har ni listans två poler. Resten får ni, som vanligt, klicka er vidare via länken för att njuta av.

/Martin

Fredagslistan vecka 30

Smakprov från OPETHs kommande platta

Snappade upp hos kollega Kim att nu hade minsann OPETH släppt ifrån sig ett smakprov från kommande plattan "Heritage". Nu, ett antal lyssningar senare, kan jag konstatera att det nog är en del som inte gillar vad de hör i låten The Devil's Orchard trots att Åkerfeldt har varit ack så tydlig med att det kommande släppet inte kommer att låta som de tidigare opusen. Och det är väl gott så, då bandet för mig alltid har varit ett band som har hyllat utveckling mer än någon annan konstellation inom metalvärlden.

Och hade man pressat kritikerna lite, så hade de nog erkänt att helt alienerade är de inte - för detta låter trots allt som OPETH. Produktionen är visserligen mycket råare och musiken jädrigt mycket proggigare än innan, men jag tyckte faktiskt att man kunde skönja dessa tendenser redan på "Watershed". Avgör själva - för egen del gillar jag vad jag hör.

/Martin

Geni

Superpepp minst sagt när man hör denna, inte sant?

/Martin

Supporta scenen: metal på Helsingborgsfestivalen

Var tar året vägen? Återigen är det dags för till stora delar riktigt usla Helsingborgsfestivalen att visa sitt söndernasade anlete, och man ska tvingas vada fram bland drängfulla 40-talister som minsann hävdar att den bästa musiken stod några rullande stenar för på 1960-talet, samtidigt som folk vallfärdar för att betala överpriser för dålig föda att inmundiga när Erik Saade bräker sönder hörselgångarna totalt över en absurt välkomnande publikskara. Ja, fy fan.

Tur att åtminstone Studiefrämjandet och ABF tar sitt ansvar att motverka det musikaliska förfall som festivalen dras med år ut och år in, genom att erbjuda lite mangel på fredag. Kommer det bli lika bra som på Gröningen? Spelmässigt säkerligen, även om jag (och många med mig) längtar tillbaks till tillställningarna från svunna år då Tumstock var ett heldagsarrangemang med akter där SOILWORK, HATESPHERE och VOLBEAT vid sidan av de lokala akterna bjöd på fullt ställ.

Några av de akter kan beskådas på scenerna vid Birger Sjöbergs Plats:

Fredag:

SIX IN LINE, 16.30 - Thrash. Kanske inte det mest lysande bandet, men det bjuds ju på tvåtakt!

8 STONE, 18.30 - Tung, svängig hårdrock med dubbeltramp. Går lite för långsamt för att jag ska gå igång totalt, men det låter helt klart inte dåligt om detta gäng.

CORRODED, 21.45 - Har du inte fått nog av musik i 3 Doors Down och Nickelbacks anda ska du kolla in detta band.

THE SCORNED, 22.45, -Thrash med dödsinslag. Här snackar vi fullt ställ. Och det låter riktigt bra också. Jag skrev om bandet redan 2006 i samband med att THE HAUNTED hade kommit ut med "The Dead Eye".

FAITHFUL DARKNESS, 23.30. Detta gäng behöver väl ingen närmre introduktion. Habil melodisk döds, varken mer eller mindre. Gott så, haha!

/Martin

Slut på flamsandet

Hoj!

Nu får det räcka med ledighet - inte för att jag direkt tagit igen mig under mina semesterveckor från det betalande jobbet, men ändå.

Jösses, vilken fullständigt sjuk sommar det varit! Copenhell Festival, IRON MAIDEN, Big 4, och Getaway Festival - absurt många band, absurt mycket skrivet och fotat. Och naturligtvis en stollig mängd musik som har fyllt huvudet. Jag har aldrig upplevt en liknande sommar, och frågan är om man kommer få uppleva en liknande igen. Trevligaste arrangemanget? Getaway, som såg till att jag verkligen insåg hur fantastiskt kul det är att skriva om musik. Har man de förutsättningarna som erbjöds på Getaway så behöver man faktiskt inte mer än en öl per dag - skallen min var ändå i ett fantastiskt rus. Största överraskningen på festivalen var faktiskt GHOST. Jag har dömt ut bandet tidigare; nu kryper jag till det inverterade korset och slår fast att bandets konsert var bland det bästa jag upplevt i konsertväg. Pure and simple. Ah, ni får några härligt ambienta grynbilder på kalaset :-)

Ja, riktigt mysigt kusligt inne i Gasklockan som ni förstår. Att lokalen var fullständigt klockren (no pun intended) som konsertlokal bevisades gång efter annan under konserter av DESULTORY, MARDUK och SCAR SYMMETRY bland andra.

Att det nu är jag som bossar över bloggen med oinskränkt makt kommer, som Alex så klokt påpekade, innebära att det kommer bli lite mer slagsida åt rens. Inte för att all musik Alex lyssnar på är dålig, men vi snackar ju för helsefyr om två-takt! Så, nog dryftat om detta - Alex hoppas att du får en bra semester. Nu kör vi!

/Martin

Fredagslistan vecka 29

Sooooommar, sommar och sooooool. Eller regn. I vilket fall går jag på semester idag och lämnar varsamt över bloggen till herr Martin som återkommer på måndag. Han kommer säkerligen att se till att ni får dubbeltramp och D-takt i fredagslistorna igen, som ju saknats rätt hårt under mina fyra soloveckor här.

De närmaste tre veckorna skall ägnas åt att överföra en bootlegsamling på ca 2000 konserter i lossless ljudkvalitet till en extra hårddisk, man kan inte vara nog försiktig. Dessutom fick jag den nya Alice Cooper-boxen häromdagen vilken självfallet ska avnjutas, speciellt den kompletta 1971-konserten på cd och dvd´n med förhoppningsvis skojigt material.

Tills vi ses (hörs? läses?) nästa gång får ni ha en fin sommar. Listan idag är min förhoppning på setlist i oktober. Bara 3 månader kvar....(och fem till JUUUUUUUUUL!!!!).

Fredagslistan vecka 29

/Alex

Ozzy Osbourne 30th Anniversary Blizzard-boxset

I denna tid av återutgivningar, remasters och oändliga "made-for-Statoil"-Greatest Hits-skivor så har gamle herr Oswald också behagat peta ur sig en box. Skillnaden mellan hans och många andras är att emedan andra boxar ser fina ut men har meningslöst innehåll så ser Ozzys snarare ok ut men har kanoninnehåll.

Vi var nog många som satte både en och två näsvisslor i halsen när Blizzard Of Ozz och Diary Of A Madman remastrades och fick NYA trum- och basspår 2002. P.g.a. en långtgående konflikt mellan låtskrivarna/artisterna (Bob Daisley och Lee Kerslake) och det stora Helvetet (Sharon Osbourne) valde den sabla dåren helt sonika att radera deras instrument och ersätta med nyinspelningar gjorda av Ozzys dåvarande bandmedlemmar. Hela, och då menar jag verkligen HELA, hårdrocksvärlden funderade då på att på något sätt försöka ta livet av idioten. En större blasfemi hade inte ägt rum sedan..., ja, när?

Detta är fixat i den nya boxen. Tillsammans var vi många som yttrade vårt missnöje på forum och annat varpå det helt enkelt inte fanns någon chans att komma undan med ett dylikt småsnålt tilltag en gång till.

I boxen får vi således de två monumentala Blizzard och Diary-skivorna i nygjorda remasters med originalinstrumenten ljudandes ur Sony Walkmannen. Både på CD och på 180-grams vinyl dessutom. Som bonus på Blizzard får vi även singelbaksidan You looking at me looking at you tillsammans med en ny mix på Goodbye to romance och ett kort soloutdrag av geniet Randy Rhoads.

Randy Rhoads ja, make no mistake - denna boxen är den ultimata hyllningen till denna fantastiska människa som togs ifrån oss alldeles för tidigt. Allting handlar om Randy. Precis som sig bör enligt mig. But I am digesting, tillbaka till skivorna.

Någon har klagat på att den andra singelbaksidan från tiden, You said it all, inte är med. Anledningen torde vara att den inte finns någon studioversion på låten utan bara liveversioner, men visst - den hade ju gjort samlingen helt komplett och det finns gott om tid kvar på skivan. Skumt, sa grisen.

Diary får inga bonuslåtar alls men däremot finns det en bonus-cd som enligt initiala källor skulle innehålla en hel konsert men som nu verkar vara ytterligare ett hopkok av olika spelningar. Jag har inte helt lyckats redan ut var alla låtarna kommer ifrån men några av dem verkar härstamma ifrån Montreal 1981-spelningen som finns i de flestas bootlegsamlingar. Jag ber att få återkomma med en komplett analys om någon är intresserad av en dylik.

Det bästa i boxen är dock DVD´n. Dels finns där en dokumentär, av typen "vi berättar samma gamla historier en gång till". Den är av föga intresse för den som varit intresserad av (läs: dyrkat) dessa skivor och artister i 30 år. Däremot får vi som bonusmaterial något alldeles ohyggligt fräsigt. Jag listar detta:

1. After Hours 1981 - 4 låtar live i tv-studio 1981. Finns sedan länge i samlarkretsar men här är det direkt ifrån tv-stationens masterband. Tårar föll när den betittades.

2. New York Palladium 1981 - Ja dra mig på en kall pilsner och kalla mig för Glenn. En student drog med sig sin 8mm-kamera och ställde sig längst fram när Ozzy med gäng behagade besöka gamla Palladium i New York i maj 1981. Totalt filmade han 32 minuter, 10 rullar. Bilden är härligt grynig och ljudet funkar även om det såklart inte är perfekt. Vi får inte se några kompletta låtar tyvärr, rullarna var inte så långa, men det vi får se är en av de ytterst få konsertinspelningar på video som finns med Randy* och det är fanimej helt fenomenalt! Att en artist av denna magnituden "vågar" släppa en sådan opolerad film är något som alla borde ta lärdom av. Priority has been given to historical content. No shit!

3. Några tv-klipp till, inkl. en oklippt tvkamera som filmar de förata två låtarna i Albuquerque 1982. Randy på Diary-scenen. Over the mountain med Randy. När såg du det senast? Trodde väl det.

Summa sumarum är det en fräck box, jag förstår att alla inte vill betala 1300 spänn för skivor de haft i 34 år bara för att det finns en bonus-dvd med. För egen del så var den helt prisvärd tack vare Palladiumgiget, hade det dykt upp sådana rullar på ebay eller liknande så hade jag nog varit med och budat uppåt åtminstone en 5-6000 så att få se denna konsertfilm för "ynka" 1300 var bara fräckt. Vi har alla våra laster.














/Alex

* Det som överhuvudtaget finns på DVD med Ozzy och Randy sedan innan är endast After Hours-specialen, 10 minuter från Palladium 1981 (det andra setet, filmat på balkongen), 20 minuter från Chicago 1982 samt några få nyhetsklipp. That is all.

Fredagslistan vecka 28

Idag blir det ingen vanlig lista, Martin har fortfarande semester och jag har inte engagerat mig i metallyssnande alls denna vecka utan ägnat några timmar åt P3 Dokumentärs arkiv istället.

Jag muttrade för några veckor sedan om ett par boxar jag inhandlat, och den fina Morbid-boxen har nu dykt upp på Spotify varför det blir den som står för listans innehåll idag. Jag köpte LP-boxen där man fick allt material på 3 vinylskivor + en fin informativ booklet som har ett förord skrivet av Daniel Ekeroth.

Boxen är väldigt snygg och full med fräsiga bilder på skivkonvoluten och i boken (varav några är återkommande - tyvärr verkar det inte finnas så vansinnigt många bilder på bandet och Dead i allmänhet..). Ljudet på inspelningarna varierar naturligtvis väldigt mycket, bäst låter inte helt överraskande den monumentala December Moon-demon. Deads sång är magnifik i sin enkelhet, låtarna är oerhört stämningsfulla och man kan bara ana hur fräckt det måste ha varit att ha fått se bandet live.

Boxen är ett måste hos varje människa med ens det minsta intresse av svensk extremmetal och dess tidiga dagar. Är det förresten någon läsare av denna blogg som var med och aktiv under dessa år, och även kanske något senare under Aarseth- och Helvete-tiden? Kommentera eller maila gärna en rad eller två om stämningen, om det nu fanns någon sådan. Jag kan reta mig oerhört idag på att jag både levde och var väldigt medveten under denna tid men att jag inte förstod att uppskatta musiken och andan. Det hade varit intressant att få ta del av någons erfarenheter och tankar.

Fredagslistan vecka 28

/Alex

Rockvideomaraton

Det finns kanske fler som har det lite lugnare än vanligt varför det aldrig är fel att avnjuta några hits. Den första är en av de för mig mest definierande filmerna, länge försökte jag glatt härma Blackies kobenta stil. Undrar idag varför.



Nästa video är en av de allra bästa. Rolig låt och bra humoristisk story. Inte ett uns allvar så långt ögat når. Det gillar jag.



Ooooh. Nu samlar vi god 80talsmetal och fantastisk 80talsskräckfilm i en och samma video. Kan fortfarande erinra mig de behagligt obehagliga rysningarna som gick över ryggraden när jag som tioåring fullständigt fastnat i skräckfilmsträsket. Lyckligtvis har jag aldrig tagit mig ur det.



Ok - en till, sen räcker det. Denna fanns på någon form av samlingskassett med kanske fem-sex andra musikvideos (inte hårdrock tror jag) som man kunde hyra i en videobutik i Helsingborg under mitten av 80-talet, och antalet gånger jag hyrde den i sträck tillsammans med antalet gånger jag tittade på videon står i bjär kontrast till hur mycket tid jag lade på läxor, städning eller annat onödigt. Tänk att man var så intllig...entelli...egentli....smart redan som sjuåring.



I regnet,
/Alex

Galenskap

Ok, nu får vi summera lite. 3 konserter och över 250 mil på 4 dagar. Till och med den mest härdade Bergdahl är faktiskt lite trött idag. Det blev Paris i helgen då jag fick återse mitt älskade Return To Forever. Det hör tyvärr hemma på en annan blogg misstänker jag dock så det får jag med sorg i hjärtat lämna därhän.

I måndags var det dags för Accept på KB i Malmö. I sista stund lades något lokalt dravel till förband till i lineupen, så när jag anlände prick 20.00 hörde jag oväsen inifrån KB varpå jag helt sonika satte mig vid turnébussen utanför och gjorde inget istället för att gå in. Dirty Passion skall de ha hetat. Es ist für mich egal. Jag satt dock inte ensam, både Hermann Frank och Stefan Schwarzmann kom förbi och några ord utväxlades (även Wolf och Peter susade förbi men det var bara som hastigast).

Accept var precis lika bra som de varit hela året, det är fullständigt osannolikt att ett band kan låta så bra och hungrigt efter så många år i gamet. Visst, det är bara Wolf och Peter som varit med hela tiden men det märks fanimej inte då ALLA gör ett alldeles ypperligt jobb och är snortajta. Jag är lycklig som tjugofem barnkalas över dte faktum att Mark Tornillo kommit med i bandet för under de 18 år jag älskat Accept och sett dem live så är det bara återföreningsturnén 1993 som kommer upp i närheten av hur bra de är idag. Att de sedan hade det allra bästa utljudet jag någonsin hört på KB är ett plus, det var kristallklart utan att förlora i vare sig ton, bett eller djup. Jag svettades som en liten liten ponny utan att röra mig alls. Så hårt var det.

Som sig bör så efterföljdes måndagen av en tisdag, men inte vilken tisdag som helst utan en där Black Country Communion skulle göra sin danska premiär på fina KB-hallen. Deras 19:e konsert ihop skulle spelas i hallen som Glenn Hughes en gång gjorde premiär med Deep Purple Mark III i. Bandet var inget annat än fenomenalt, de ystra tusen personerna som orkat ta sig till hallen fick se en uppvisning som inte skådats i den hallen på många år. Joe Bonamassa var fenomenal (han sjunger ju rätt bra också, grabben!), Derek Sherinian var bra (men för lågt mixad tyvärr), Jason Bonham förvaltar sitt arv bra och Glenn Hughes var gud. Allt i sin ordning, således. En liten minus i protokollet var dock ljudet, en samling gröt under de tre första låtarna som lyckligtvis ordnade upp sig när det blev dags för de episka låtarna typ Song of yesterday och Save me. Och, till sist, en liten trojka funderingar att ponera när andan faller på:

1. Vem fan är Sören Andersen som var insatt som förband? (försöksutsläppt tvättmongo?)
2. Vem fan har sagt åt honom att han kan spela gitarr??? (hans mormor med kraftigt nedsatt hörsel??)
...och den kanske värsta...
3. Vem ända in i BELZEBUBS BASTANTA BADBYXOR fick för sig att kräket skulle gästa på BURN?? Denna nästintill orgastiskt klimaktiska avslutningslåt som skulle stå som en hyllning till Glenns karriär i en sådan anrik hall totalslaktades i solot av det här jävla snedsprånget som inte skulle kvalificera i kommunala musikskolans 6-åringars första nervösa framförande av Lilla Snigel. Hela kvällen var magnifik fram till dessa sista minuter och jag ämnar ägna återstoden av dagen att sitta och önska att Sören Andersen utvecklar någon form av självinsikt varpå han raskt överger "gitarrspelandet" till förmån för att bli tredjesorterare på Posten Inrikes i Danmark, avskiljd från omvärlden och fråntagen alla plektrum för all framtid.

Nu får det minsann räcka med spelningar ett tag. Typ nio dagar eller så. Ganska exakt nio faktiskt. Skönt det egentligen, jag har redan abstinens.

Hmm, undrar om Martin läser här nu när han är ledig. Fan, jag kanske kommer undan med det... Jag gör ett försök. RETURN TO FOREVER LIVE I PARIS!!! MOHAHAHAHAHAHAHAHA!



/Alex

Metallbibliotekarien på Getaway

Vi avslutar rapporteringen från Getaway med recensioner av EARTH CRISIS och IMMORTALs konserter. Texten hittar ni här.

Det har varit ett sant nöje att jobba på festivalen, mycket beroende på den oerhört trevliga stämning som har rått i pressrummet. Detta faktum kan i mycket tillskrivas Per och Hanna från Triada som har hjälpt till på alla möjliga vis för att vi skribenter skulle trivas. Tack som fan! Och tack också till Jens, mannen med den snyggaste ansiktsbehåringen på hela festivalen.

Godnatt!

/Martin

Just nu på festivalen pt 6

HAMMERFALL bränner av pyro som får hjärtat att hoppa upp i halsgropen där jag sitter inne i pressrummet. Att bomberna smäller betydligt högre än bandets musik torde vara självklart, men publiken går verkligen igång på bandets trygga hårdrock. Ja, hårdrock - inte metal, haha!

För egen del har jag skrivit klart texten om EARTH CRISIS gig och peppar lite försiktigt inför IMMORTALs sena spelning på Banditscenen. Den drar igång kl. 00:45 och kommer att utgöra sista grejen jag bevakar på festivalen.

EARTH CRISIS förresten. Trots att jag aldrig har hört bandet innan och inte är någon hardcorediggare av mått tyckte jag att bandets konsert var mycket trevlig. Vilket kan ha att göra med sällskapet bestående av värd Preben och hans mycket sympatiska vänner Linda och Annika, samt Annikas syster och kompis som hade skrapmärken på knäna efter den grymma moshen under KREATORs gig igår. Vad säger man - att en liten tjej gav sig in där är inget annat än respekt.

Del 1 av dag 3 finns nu att gotta sig åt här. Nu ska jag ut och kolla på sista halvtimmen av ACCEPT.

/Martin

Just nu på festivalen pt 5

THE POODLES står på scen. Jag är måttligt intresserad men publiken tjoar och sjunger glatt med. Trummisen har 4 baskaggar. Mäktigt säger vissa. Posör säger jag.

Det är extremt varmt idag - det kan vara det varmaste jag upplevt under hela festivalen. Idag är jag faktiskt glad över att jag inte ska dricka öl förrän kanske en ikväll då jag skrivit det sista. Jag har aldrig druckit så få öl under en festival som under Getaway, och ändå haft så fantastiskt kul och känt mig så rusig. Rimligt. Idag blir det inte fullt så späckat schema som igår, men ändå trevligt. Som vanligt uppdateras WeRock i vanlig ordning under dagen och kvällen.

/Martin

Nu tänker jag göra kväll efter en fullspäckad dag på festivalen. Dagen avslutades med bland annat de mäktigaste circle pitsen jag sett på bra länge och definitivt de största som festivalen har skådat hittills. Vilket band som åstadkom detta? Kolla in rapporten i part 3 av dag 2.

Godnatt!

/Martin