måndag, augusti 22, 2011

Nytt från Alice Cooper



Jag fick igår tillfälle att lyssna på fyra nya spår från ALICE COOPERS kommande "Welcome 2 My Nightmare". Hypemaskinen är igång såklart, originalbandet har medverkat både spelandes och låtskrivandes, Bob Ezrin har producerat och hela skivan är en temaskiva, en ny mardröm för Alice. Vad säger dessa första fyra låtar då? Jag drar kort igenom dem låt för låt.

Caffeine
Den bästa av de fyra. Schysst låt totalt sett, får lite blandade Hey Stoopid/Eyes Of Alice Cooper-vibbar.

A Runaway Train
Den sämsta av de fyra, låter som en pastisch av något från Special Forces (som jag älskar) och Lost In America från The Last Temptation. Drivande, sure, men fångar inte mitt intresse.

I´ll bite your face off
Förrefrängen är det snyggaste Alice gjort på länge, den formligen stinker 70-tal (läs: From The Inside/Lace & Whiskey/Nightmare). Tyvärr så kommer refrängen efter, som brukligt är. Och den låter som vad som helst från [insert: generisk Alice Cooper 2000-talslåt].

I Gotta Get Outta Here
Titlen bjuder såklart in till lyssning, en fras ur Ballad Of Dwight Fry. Låten i sig låter lite som Novocaine från Eyes Of Alice Cooper. Hmm, ytterligare en referens till en sentida Alice-skiva?

Däri ligger såklart problemet. Det är 2011. Alice och de andra är inte samma människa som 1975. Hade denna skivan hetat "Face Off", When Hell Comes Home" eller nån annan låttitel från skivan så hade jag inte brytt mig nämnvärt, men när man gör en stor hypemaskin av att en skiva skall vara en uppföljare till ett musikaliskt perfekt verk så får jag förväntningar. Jag försöker hålla dem låga, men de finns där likväl.

Det är inte dåligt, men jag saknar det episka. Nu har jag bara hört fyra låtar, och jag hoppas att det kommer något som åtminstone liiiite liknar skräck-Alice. DÄR var den förresten, det är DEN jag saknar: SKRÄCKEN. Fyra generiska rocklåtar borgar inte direkt för någon skräckupplevelse förutom om det är TAKIDA som har spelat in dem.

Även om jag inte håller någon av de senaste tio årens Alice-skivor för något annat än sådär (förutom Dirty Diamonds som jag gillar oerhört mycket) så skulle jag bli förvånad om nya Nightmare vore samma slags magplask som förra skivan, Along Came A Spider. Och hur skivan än låter så ser jag mycket fram emot att se de nya låtarna live. Alice har uttryckt en önskan om att köra hela Nightmare 1 rakt av följt av hela 2:an. Kanske på Broadway.

Hela Nightmare 1. Med 2010-talets produktionsmöjligheter.

Helvete.

Jag hade satt mig på flyget direkt.

/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2019, vecka 38: Nightfell

God afton. Veckans lista består av ett album som jag snöat in på totalt under den senaste veckan, nämligen NIGHTFELLs utomordentliga "...

Populära inlägg