10 i Topp 2008 Plats 5

TESTAMENT –”The Formation Of Damnation”

Årets snyggaste omslag? Helt klart i min bok! En himmelshär av änglar över en brinnande stad i det utförandet som finns på omslaget till ”The Formation Of Damnation” uppföljaren till kanske en av de bästa metalplattorna överhuvudtaget; ”The Gathering” lämnar inte mycket övrigt att önska. Att dessutom innehållet reflekterar ytan i fråga om kvalitet gör att man i det närmaste börjar böla av lycka från första tonen i thrastitanernas återkomst.

All killer no filler är ett ganska uttjatat begrepp, men TESTAMENT kommer bra nära på denna platta. Klassisk thrash metal har alltid legat mig mycket varmt om hjärtat, och Chuck Billy med mannar i det närmaste förkroppsligar denna genre.

For The Glory Of… inleder denna orgie i tvåtakt, långa briljanta solon och Chuck Billy som här sjunger bättre än på mången god dag. Jag älskade visserligen mannens growlande på 1999 års släpp ”The Gathering”, men hans sånginsats på ”Formation…” är helt enkelt suverän. Gitarrspelet, vilket som förväntat ligger på en extrem nivå, visar att Alex Skolnicks utflykter till jazzen nog var bra, eftersom han visar prov på att nu tycker han det är kul att lira metal igen. Eric Petersons lir är också synnerligen njutbart att lyssna på. Paul Bostaph, inhalkad återigen efter Nick Barkers visumproblem gör som vanligt ett väldigt habilt jobb. Den mannen slår på sin utrustning om jag säger så!

Att TESTAMENT med åren har blivit tyngre gör mig absolut ingenting – som få andra band kan de spela klassisk thrash metal och att de kan komma igen med en så pass stark platta som ”The Formation Of Damnation” efter alla de bekymmer bandet har drabbats av är synnerligen glädjande.

The Formation Of Damnation

10 i Topp 2008 Plats 6

THE HAUNTED – ”Versus”

Jensen är tillbaka som låtskrivare – och det betyder så fantastiskt mycket för denna platta från THE HAUNTED. ”The Dead Eye” är en platta som jag har svängt (och fortfarande svänger) i uppfattning om – många har hyllat plattan som en nytändning för göteborgsgänget med landets kanske argaste frontman, Peter Dolving, men jag kan inte säga att jag sörjer när bandet snarare tar ett litet steg tillbaka med ”Versus”. Många influenser samsas på plattan, som bitvis spretar, men dock inte lika mycket som sin föregångare. Låtarna håller en jämn hög standard, men personligen håller jag Jensens Moronic Colossus och Crusher högst, eftersom dessa låtar visar att Jensen verkligen har spetskompetens i att skriva ösiga tvåtaktslåtar, som han hävdade i Close-Up Magazine #102.

Bandet verkar ha fått en nytändning, och då i synnerhet tvillingarna Björler vars avslutningsturné med AT THE GATES i somras verkar ha gjort underverk för spelglädjen. Det är ett fruktansvärt ös genom hela plattan – tajt kontrollerad metal. Det enda som inte går att kontrollera är Dolving som faktiskt verkar vara ännu ilsknare på världen, och vars vredessång bänder, hugger och pressar sig för att i det närmaste spräcka ramarna.

THE HAUNTED har i mitt tycke gjort bättre plattor än ”Versus” men plattan är ändå en välkommen gäst i stereon, och den tillhör definitivt ett av 2008 års bästa släpp.

Crusher

10 i Topp 2008 Plats 7

FAITHFUL DARKNESS –”In Shadows Lies Utopia”

Japp, gänget från Höganäs har faktiskt gjort en platta som jag gillar mer än METALLICAs ”Death Magnetic”. Ett av mina favorituttryck när det gäller superlativ i recensioner är ”gosse vad bra det är!” vilket jag självklart använde mig av i min ursprungliga recension av bandets debutalster. För inte är det en oplogad genre bandet verkar i – melodiösa death metal band poppar ju upp ur marken som bakterier – och band som IN FLAMES, DARK TRANQUILLITY och SOILWORK har gjort genren vida känd utanför Sveriges gränser.

Men det går inte att förneka att FAITHFUL DARKNESS befolkas av en vansinnigt spelskicklig grupp människor som dessutom kan skriva riktigt bra låtar – Stay Awake, Pure Silence och Fast I Fall är bara tre av höjdpunkterna på plattan. Som trummis imponeras jag av Martin Langens knäckande lir; precision, hastighet och coola fills är utmärkande för hans stil och hans spel med basisten John Svensson Renström bildar en stabil grund att stå på. Att bandet dessutom har våldsamt duktiga gitarrister i Johan Aldgard och Jimmy Svensson vars händer flyger fram över greppbrädorna gör ju inte saken sämre. Andrea Greens lir på keyboards gör verkligen sitt i exempelvis Afterlife där hon skapar riktigt sköna DIMMU BORGIR-vibbar. Lägg ovanpå detta en sångare som Erik Nilsson som trots sin ålder har en pondus i leveransen av sången som är betydligt bättre än många andra (äldre) sångares och man får ett band som övertygar i alla fall mig.

”In Shadows Lies Utopia” är en stark, övertygande debutplatta från ett band som det ska bli verkligt kul att följa i framtiden.

Pure Silence

10 i Topp 2008 Plats 8

METALLICA - ”Death Magnetic”

Okej, jag säger det igen – ”Death Magnetic” är det bästa METALLICA har släppt sedan ”Black Album” plattan som är en vattendelare i gruppens utgivning. Hur bra är det då? Många tycker att plattan är skit, andra fantastisk – men den är inte i närheten av de plattor som bandet gav ut i början av sin karriär, i synnerhet inte ”Master Of Puppets” en referens som många har gett till ”Death Magnetic”. Och hur skulle den kunna vara det egentligen? Är SLAYERs ”Christ Illusion” lika bra som ”Reign In Blood” – nä såklart inte. Jämförelsen blir orimlig och ointressant.

Vad som inte är ointressant är att METALLICA verkar ha återfunnit en del av sin gamla kraft – My Apocalypse är en tvåtaktsmatning från början till slut, bara en sådan sak. Lägg till att Hammett spelar solon igen, och att Hetfield sjunger bättre än på mången dag gör att jag verkligen gillar ”Death Magnetic” betydligt mer än i stort sett bandets hela 1990-tal.

Ulrichs trumspel lämnar som vanligt en hel del övrigt att önska, men han verkar ändå ha hittat en viss stabilitet, som jag tror beror mycket på att nykomlingen Trujillo på bas ger en sådan betongbastant grund att stå på att inte ens Ulrich kan sabba det helt och hållet.

Låtmässigt håller plattan en hög nivå – Judas’s Kiss, The Day That Never Comes och My Apocalypse har blivit personliga favoriter.

Man skulle kunna ifrågasätta om ”Death Magnetic” ens platsar på en 10 i topp lista över 2008, för mig betyder dock METALLICA fortfarande så pass mycket att jag inte kan exkludera ”Death Magnetic” från listan.

My Apocalypse

10 i Topp 2008 Plats 9

DRACONIAN – ”Turning Season Within”

Här är en skiva som växer med varje lyssning; ”Turning Season Within” är en relativt långsam platta med oerhört vackra, djupt poetiska låtar i en skön doomatmosfär kryddad med growlsång. I min första recension av plattan skrev jag att ”Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.”

Storslagna gester har alltid tilltalat mig – och Draconian är ett band som verkligen inte sparar på det känslomässiga krutet. Den genomgående känslan är nattsvart melankoli, brustna hjärtan och sorg; kolla bara in dessa rader från låten Seasons Apart så får ni en mycket bra vink om vilket känslosamt band vi har att göra med

It's the end for me and you

Somehow we always knew,'Cause the guilt we had to hide

Was right here at our side

Heal my heart before it breaks,

Shade these austere lights...

Heal that wound that came to me...

Take me away from here

Jag föreställer mig att DRACONIAN måste älska hösten med dess känsla av död och förmultnelse. Bandet har verkligen lyckats med att skapa en röd tråd genom skivan, musiken går oftast i moll, det är nedstämt som fan och så konsekvent genomfört att det ibland blir lite mycket av det goda, men de stunderna är inte många.

Låten Seasons Apart

10 i Topp 2008 Plats 10

EDENBRIDGE – ”My Earthdream”

Det här kan jag lugnt utnämna till listans högoddsare – symfonisk gothmetal tillhör inte vad som normalt brukar ha sin hemvist i stereon hemma hos mig. Jag tog på mig, halvt på skoj halvt på allvar, att recensera denna platta åt werock.se. Föga kunde jag ana att EDENBRIDGEs ”My Earthdream” om och om igen skulle hamna i stereon och mp3-spelaren. Men detta är för bra för att ignoreras. Den genomgående känslan på denna platta är majestätisk, och jag behöver väl inte påpeka att det är en vägg av stråkar och snygga harmonier som vräks över en som lyssnare. Det kommer ut 13 plattor på dussinet av band som försöker efterhärma NIGHTWISH, få når fram, men EDENBRIDGE kan i sina bästa stunder (och de är många på denna platta) utmana de finsk/skånska titanerna.

Genomgående synnerligen bra spel från de tre musikerna Frank Bindig på bas (som har lämnat bandet ganska nyligen), Max Pointner på trummor och den kreativa motorn Lanvall som bitvis briljerar med sitt spel – och naturligtvis har bandet en sångerska vars stämma klockrent funkar i bandets låtar; Sabine Edelsbacher.

Gillar man snygg, välproducerad symfonisk metal rekommenderar jag starkt att man kollar in EDENBRIDGEs ”My Earthdream".

Här är introt+låten Shadowplay

10 i topp 2008

Sitter som bäst och knåpar ihop årets 10 i topp-lista, och det är en märklig blandning av ångest och extrem njutning som dominerar känsloregistret.

Visserligen gör många stora tidningar, som Close-Up, MetalHammer, Global Domination, årsbästalistor, och i jämförelse med dessa giganter kommer nog min inte att dra upp lika stora svallvågor i mediebruset. Ändå tycker jag att det är fruktansvärt kul att göra denna lista, i år är det av någon anledning extra kul, plus att det är synnerligen trevligt att på detta sätt summera året som gått.

Det har fötts en tanke att man kanske, i stället för att publicera hela listan på en gång, skulle publicera en plats per dag under 10 dagar - och att kanske lämna detta avgörande till er läsare av bloggen. Lämna gärna en kommentar och skriv vad ni tycker om denna idé. Deadlinen är fredag, den 12/12 kl. 17.00

Dark Tranquillity på KB

Det är inte många band som kan skryta med att ha gjort så många gig som göteborgssönerna i DARK TRANQUILLITY de facto har gjort. Som headlinare på Close-up made us do it-turnén gör de i alla fall inte mig besviken.

En av de saker man ska kunna avkräva ett metalband är spelskicklighet – DT äger skopvis av denna, och låtarna exekveras med en precision tightare än trummisens Anders Jivarps virveltrumma – plus att man har en av de bästa och mest sympatiska frontmännen i branschen Mikael Stanne som dompterar, besvärjer, och briljerar med sin fantastiska sånginsats denna kväll.
Merparten av låtarna hämtas från ”Fiction” och ”Character” vilket passar mig alldeles förträffligt. Att bandet dessutom kör min absoluta DT-låt Lost To Apathy gör ju inte saken sämre.
På det hela taget en mycket trevlig kväll som jag och kompisarna Mats och Rebecka lämnar rejält ömma i halsen efter allt medsjungande och skrikande.

22 band för SRF klara

Läser på Sweden Rock Festivals hemsida att de första 22 banden för festivalen är klara. Som vanligt en del band man vill se - en större del som man struntar blankt i - och några man aldrig ens har hört talas om.

Största namnet är helt klart IN FLAMES som tydligen ska ta med sig en scenshow som mycket väl har potential att bränna ner större delen av Norje Boke. Maffigt lär det bli! En hel hög band som jag lugnt hade kunnat tänka mig att se: HEAVEN AND HELL - Black Sabbath mark II med den i mina öron bäste sångaren Sabbath har haft, Ronnie James Dio - såg jag på SRF 2007 där de krossade både trötta AEROSMITH och SCORPIONS som headlinade de övriga två kvällarna, och Geezer Butler med mannar tillhör lätt ett band jag gärna ser igen. DREAM THEATER var mitt favoritband under tiden för utmärkta släppen "Images and Words" och "Awake", men enbart låtarna från dessa skivor får mig att överväga att köpa en svindyr biljett till den vädermässigt alltid utmärkta festivalen i Blekinge. AMON AMARTH, SOILWORK och FORBIDDEN får avsluta de band som omedelbart fångade min blick på SRFs affisch.

Bandstall 2 för band som hade varit ganska kul att se för min del stavas: EUROPE vars spelning nog kan bli en höjdpunkt vad gäller nostalginivå beträffar, vilket gör bandet helt optimalt för festivalen, HAMMERFALL har aldrig tillhört, och kommer inte att tillhöra mina favoriter, och bokningen av MOTÖRHEAD känns lika upphetsande som att lyssna på P1 en hel dag.

FOREIGNER, LITA FORD, URIAH HEEP och RIOT då? Ärligt talat bryr jag mig inte ett skvatt om dessa akter.

Som vanligt lär den synnerligen trevliga festivalen i Blekinge sälja slut och förhoppningsvis mosa Hultsfred igen som Sveriges största festival - för att festivalen alltid verkar ha något för de flesta vittnar de första 22 banden om. Återstå att se om man åker - men om jag måste prioritera vinner Wacken i år igen - mycket beroende på att man där slipper band som URIAH HEEP.

Lite fredagsmangel

Om man bor i södra Skåne kan man besöka KB i Malmö ikväll och spana in Dead before April, Engel och Dark Tranquillity under gemensam Close-Up made us do it-flagg. Det tänker i alla fall jag göra.

Lite nytt

Det ligger uppe en fet recension på werock.se av VADERs samtliga 3 konserter de gjorde i Sverige för inte så länge sedan, samt en brutal recension av mig av HARMONYs senaste släpp. Betrakta er som varnade :)

Blodbadsorgie

Nu är jag inne på 4:e raka genomlyssningen av BLOODBATHs fantastiska platta "The Fathomless Mastery".

Slöseri med tid? Icke på några villkors vis! Här är plattan som borde få alla diggare av old-school death metal att gå upp i brygga och headbanga huvudet ur led. För mig ligger behållningen i att höra Martin "Axe" Axenrot och Mikael Åkerfeldt från OPETH trumma och growla sig ner i helvetets nedre regioner och skrämma slag på djävulen själv, men hela plattan frustar av en aggressivitet och precision i leveransen som gör att man, bevisligen, trycker på play-knappen så fort sista låten har tonat ut.

Trippelrecension av Vader

Var och kollade på Vader på KB igår - och det var lika imponerande som man hade föreställt sig.

Jag och blogg- och skribentkollegorna Shadows of the North och Kim tänker testa ett annorlunda upplägg när det gäller recenserandet av Vader. Vi har nämligen haft möjlighet att se Vader på tre olika ställen i Sverige - inte tillsammans men ändå - och tänker skriva en enda stor recension på werock.se där vi avhandlar alla 3 gigen.

Rent allmänt var det en trevlig kväll då jag stötte på Erik, John, Johan och Martin från Faithful Darkness och svepte några kalla med dem.

Kaggeslakt

Gillar man, och vem gör inte det, köttig death metal bör man bege sig till KB imorgon då Vader bjuder upp till en tornado på baskaggarna, bland annat tillsammans med klassiska Grave.

Guns?

Läser Martin Söderströms artikel på Aftonbladet.se om nya Guns 'n' Roses-singeln, "Chinese Democracy" från skivan med samma namn med en känsla av vi tycker likadant.

14 år och 74 miljoner (enligt Billboard) nerplöjt i en platta som har dröjt så länge med sin release att man slutat bry sig om den kommer eller inte. Personligen tror jag inget band, utom då möjligtvis CYNIC, kan vänta så länge som Axl Rose med kompband med att släppa en skiva och fortfarande kännas relevant. Låt vara att det GUNS 'N' ROSES vars namn kommer att stå på skivkonvolutet i allra högsta grad inte är det banditgäng med kriminell begåvning som släppte Appetite For Destruction och Use Your Illusion-plattorna, men 14 fucking år ska det inte behöva ta att göra färdigt en platta, med undantag för om man hamnar i koma.

Att singeln dessutom verkar suga rätt ordentligt gör att man känner stark sympati för de fanatiska fans som har väntat på plattan (om nu bandet har några kvar det vill säga).

Wacken 2009

20-årsjubilaren Wacken Open Air som lär ta i från helvetets nedersta regioner för att åstadkomma den fetaste festivalline-upen någonsin har gått ut med festivalens första namn för 2009.

Machine Head som headlinare får i alla fall mig att dra rejält på smilbanden. Bandets förödande metal som jag har bevittnat alltför få gånger känns det som kommer att se till att hela festivalområdet förvandlas till en enda stor circle-pit.

Svenska Amon Amarth är ju bara så bra live, och de lär ju fläska på mer än vanligt under sin konsert.

Cathedrals tunggung gillar jag på skiva, men live? Vem vet det kanske blir hur bra som helst :)

Einherjer och In Extremo har jag aldrig hört.

Ännu mer nya plattor

Fler plattor att smäcka på i höstrusket.

METALLICA har blivit en monolit - en koloss för stor att ignorera. Oavsett vad man anser om bandet och dess senaste giv, "Death Magnetic" är det svårt att inte skaffa plattan till biblioteket. En triumfatorisk återkomst för solofantomen Kirk Hammett, samt en bättre sjungande James Hetfield gör att denna plattan är det bästa gruppen har släppt sedan 1991 års "The Black Album".

Helsingborgs DARKANE släpper nytt med "Demonic Art" i slutet på oktober - detta är gruppens förstlingsverk "Rusted Angel" som bjuder på sedvanligt fetröj. Det är mycket tvåtakt, men en hel del skruvade element så typiskt för bandet, gör att man riktigt imponeras i vanlig ordning.

CLUTCH är ett sjukt samspelt, råsvängande hårdrocksband. De flesta band skulle nog mörda för att ha det svänget detta band har, men så har CLUTCH turnerat, turnerat, turnerat och således gjort sig helt förtjänta av att ha uppnått denna totala samspelthet som de visar upp på "From Beale Street To Oblivion".

Jensen är tillbaka som låtskrivare. Ni vet vad det innebär. Mer tvåtakt, mindre såsande än på "The Dead Eye". Dolving i högform.

COHEED & CAMBRIA är ett fruktansvärt pretentiöst band som skriver fruktansvärt prentantiösa konceptplattor kan man hävda om man vill. Man kan också säga att bandet är bra nog, och tillräckligt geniala som låtskrivare för att komma undan med detta faktum. För egen del får jag rysningar av låtar som Welcome Home, Apollo I: The writing writer och vansinneslånga The Willing Well.

Skivorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med måndag kl. 17.00

Nytt på KB

KulturBolaget fortsätter att ta in bra tunga band - fucking Vader brassar loss sin obändigt obarmhärtiga dödsmetall den 29/10.

Nya plattor

Hösten sveper in över oss med en inte speciellt efterlängtad kyla. Desto bättre att jag äntligen fått ändan ur vagnen och handlat loss lite tung lyssning till biblioteket.

En ganska märklig platta är NEVERMOREs "The Politics Of Ecstasy" som är en blandning av fruktansvärt tung och brutalt köttig metal och vansinnigt proffsig ren skönsång. Det blir en krock som inte är helt bekväm att utstå de första genomlyssningarna, men sedan har det i alla fall gått bättre för mig. Kan mycket väl tänka mig att detta är en platta man antingen verkligen gillar eller hatar.

CYNIC är snäppet svårare lyssning - men gosse så belönande! Bandets förstlingsverk "Focus" kom 1993 - uppföljaren ska komma i år! En ohelig allians som är lika genial som stötande mellan tung döds och fusionjazz har gett denna nyligen återförenade grupp kultstatus med rätta. Jag stiftade bekantskap med bandet under deras magiska konsert på Wacken i somras och "Focus" hamnade omedelbart på min inköpslista till bibblan.

Omslaget säger egentligen ganska mycket - symfonisk metal när den är som bäst. Recenserade EDENBRIDGEs "My Earthdream" för Werock och ta mig fan om jag inte återkommer till den med förfärande täthet. Svulstig, välkomponerad, välexekverad symfonisk metal som i alla fall på denna plattan lätt ger NIGHTWISH a run for the money.

Tvärt hopp till legendariska EMPEROR och deras klassiska platta "In The Nightside Eclipse". Vansinnigt bra och nyskapande enligt ganska många kännare av genren gör att det vore en skjutning i foten att inte ha denna platta i bibliotekets bestånd.

Episk black metal bjuds på KEEP OF KALESSINs "Kolossus". En recension finns för övrigt här. Svårgreppbar platta med en mängd olika referenspunkter - blastbeats i mängd men bitvis väldigt luftig metal med halvakustiska gitarrer. En platta för många olika sinnestämningar.

Ibland blir man glad, som när man får presenter från kollegor uppåt landet, och i synnerhet när det rör sig om galen black metal från, var annars, Norge. TREMOR lassar rejält med ondska på denna femlåtars-EP som bär tydliga tecken från den norska scenen.

Jag har en smula självsvådligt utnämnt OPETH till Sveriges bästa band. Lyssna på "Blackwater Park" så förstår ni att jag har grund för påståendet. Herrejävlar vilka låtar! Mikael Åkerfeldt har fått till allt på denna skiva som är i det närmaste episk i sin perfektion - svindlande vacker, hård, banbrytande - allt det som OPETH har gjort till sitt signum finns med i drivor på denna fantastiska platta.

Plattorna kommer att finnas tillgängliga för lån på Helsingborg Stadsbibliotek från nästa tisdag.

Death Magnetic - The Verdict

Har tillbringat helgen i sällskap med METALLICAS nionde studioalbum "Death Magnetic" dånandes i högtalarna.

Som jag skrev i förra inlägget om denna platta har jag ett långt förhållande med METALLICA vilket har gjort att jag har sett fram emot detta släpp med viss bävan. Efter ca 10 genomlyssningar känns det som om jag kan slappna av - "Death Magnetic" är bandets bästa släpp post-"The Black Album".

Många vill att bandet ska visa upp samma storhet som på exempelvis klassiska "Master Of Puppets" - men helt ärligt hur befängt är inte det? Ett band har tur om de lyckas pricka in en sådan platta överhuvudtaget. För egen del tycker jag att man vinner på att inte ställa upp sådana måttstockar överhuvudtaget, för annars kommer man alltid att bli besviken på varje platta bandet släpper, vilket vissa verkar ha bestämt sig för i vilket fall - redan utan att ha hört en låt.

I samtliga recensioner och intervjuer jag läst med bandet inför släppet av "Death Magnetic" har förra plattan "St. Anger" tagits upp, mycket beroende på dess katastrofala produktion, Hetfields kassa sånginsats, och den totala bristen på solon från Hammett. Alla dessa "fel" är åtgärdade: Proddningen är bättre men inte lika fet som på vissa andra plattor bandet har släppt, Hammett solar på så att banden ryker - och Hetfield: han sjunger bra som fan! Det är en ren njutning att höra hans stämma i varje låt. Låtarna håller också mycket högre klass än på länge. Vissa partier låter som tagna från bandets så hyllade 80-tal - det matas tvåtakt uppblandat med betongtunga partier. Den enda låt jag egentligen har något emot är "Unforgiven III" - där det enda som sätter sig är faktumet att bandet använder sig av piano i introt.

Många kommer nog fortsättningsvis att dömma ut METALLICA som ett band som har passerat sitt bäst före datum med cirka 20 år - för egen del tänker jag "Death Magnetic" stanna kvar ett bra tag i stereon.

Nytt på Werock

Ny månad innebär alltid nytt på "det andra stället" jag skriver på - Werock.

Denna månad bidrar jag endast med en recension (och därtill en fruktansvärt negativt sådan) av MISERY SIGNALS "Controller", men man kan även läsa en lång saftig artikel om händelser och skeenden runt mig på Wacken Open Air.

Det finns naturligtvis en hel massa annat på Werocks sida nerplitat av mina synnerligen kompetenta kollegor som man kan gotta sig åt - bland annat en lång intervju med SONIC SYNDICATE om man nu gillar det.

Ångestfylld förväntan

På fredag släpps METALLICAs "Death Magnetic" - en skiva som i vanlig ordning redan har sablats ner på Blabbermouth.

Att METALLICA är ett band som engagerar rätt många, antingen om det är för att spy ut långa tirader om att thrashtitanerna minsann var bättre förr, eller för att förbehållslöst hylla den storsäljande kvartetten - torde inte komma som en överraskning.

Jag har en lång historia med bandet från San Fransisco, som tog sin början med en genomlyssning av klassiska "Kill 'em All" hemma hos en kompis. Att man kunde spela så fort och hårt blev nästan för mycket för oss - ett tag trodde vi att skivan skulle spelas på 33 rpm, speeden var i våra öron alltför halsbrytande för att kunna exekveras av människor på 45 rpm *skratt*

Vattendelaren "Metallica" a.k.a "The Black Album" a.k.a "The Snake Album" en platta så mainstream att till och med klasskompisar som bara hade stirrat frågande när man nämnde låtar som "The Four Horsemen" kände nu till bandet - låt vara genom låtar som "The Unforgiven" och "Nothing Else Matters".

Det nästan helt dominerande intrycket av att surr som omger kommande plattan "Death Magnetic" är att det kan ju inte bli sämre än "St. Anger" en skiva som få verkar ha gillat. Och man vill ju, man hoppas så förtvivlat att bandet som betyder så mycket för så många kan resa sig på 9 och golva allt och alla. Vilket förmodligen inte kommer att hända, eftersom det inte går att tillfredsställa alla och förväntningarna är uppstaplade till gargantuanska proportioner.

På fredag får vi oavsett svaret...

At the Gates - Kross på KB

Att AT THE GATES är ute på en avslutningsturné kan inte många ha missat. Efter den rena uppvisningen på Wacken kunde jag inte annat än gå och se bandet när det lirade loss på KB i onsdags.

AT THE GATES suveräna tajthet motsägs av två av de kanske sämsta förband jag har sett - OBSCURITYs (vilket jag tror bandets namn är, de presenterar sig nämligen inte alls) konsert är så Spinal Tap att jag tycker synd om grabbarna i bandet. Bandet har lagt ett filter på sången vilket gör att sången låter som Linda Blair i Exorcisten - plus att sångaren har fått någon att med tusch rita uppochnervända kors i hela ansiktet på honom. Ljudet är skit och det låter otajt - samt Tyrant vars musik låter som Motorhead på budget.

Skillnaden är märkbar om jag säger så när Tompa Lindberg och de andra grabbarna stövlar upp på scen och öppnar med titelspåret från "Slaughter Of The Soul". Gosse vilket tryck! KB är vid det här laget sprängfyllt och värmen är synnerligen påtaglig. Att säga att AT THE GATES är efterlängtade hade varit ett understatement - spelningen förvandlar vuxna till leende femtonåringar som följer bandets minsta vink. Majoriteten av låtarna hämtas från briljanta "Slaughter Of The Soul", med vissa guldkorn som "Terminal Spirit Disease", "Kingdome Gone" "Windows" och "The Swarm" från bandets tidiga karriär.

Det är naturligtvis lätt att överdriva AT THE GATES återkomst till den svenska konsertscenen, men det känns som om denna avslutningsturné genomförs på fullständigt rätt sätt. Bandet vet hur man lirar tajt och med övertygelse och de har dessutom en vansinnigt bra låtkatalog att välja ur - låtarna från pre-Slaughter Of The Soul låter dessutom bättre än vad de gör på platta. Detta gör att konserten på KB blir en i det närmaste sakral upplevelse och ett värdigt farväl till ett av de viktigaste death metalbanden i världen.

At the Gates

Ta chansen att se klassiska At the Gates ikväll på KB i Malmö om du har chansen. Förbluffande nog finns det biljetter kvar, vilket jag skyller på den lata befolkningen i Malmö som tydligen gillar att stå extra länge i kö. Hur som helst - AtGs spelning på Wacken i somras gav så mycket mersmak att jag beslutade mig för att gå och se dem igen - för sedan kommer ju inte nån mer chans.

Succumbed in the park

Här i Helsingborg hamrar regnet mot rutan - tristess minst sagt.

I lurarna är det desto roligare - har återupptäckt OPETHs rent magiska platta Blackwater Park. Häpnar hur en människa som Mikael Åkerfeldt kan ha såna oerhört vackra låtar inom sig - varenda låt på denna platta är så bra att man blir knäsvag. Gitarrerna bitvis lipar fram slingor så bräckliga, bara för att i nästa sekund låta som ett gäng borrmaskiner. Och varenda ton har relevans! Plus att omslaget är fantastiskt vackert.

Konsert?

Ser ut som om höstens konsertutbud blir om inte lika bra som förra höstens, men nästan.

Läsare av bloggen vet med sig att jag gillar att gå på konsert på Malmös Kulturbolaget - och i höst har de saftat på rejält med tunga band. Kolla bara på det här:

31/8 Meshuggah
3/9 At the gates
1/10 The Haunted
2/10 Sabaton
4/10 Nile (med Grave och Belphegor i släptåg)
21/11 Close-Up Made Us Do It (Dark Tranquillity, Engel, Dead by April)
22/11 Trivium
4/12 Biohazard
9/12 Volbeat
12/12 Soilwork

Niles gig har jag sett fram emot länge, men efter At the gates formidabla uppvisning på Wacken ska det bli enormt kul att se dem igen - och i synnerhet på ett mindre ställe då det lär bli ett jävla tryck.

Sen ska man (om man har möjlighet) ta tåget över till Köpenhamn den 30/10 för att se Vader på The Rock.

Och glöm för katten inte Opeth imorgon 23.45 på Mölleplatsen.

Death Magnetic

Vet inte vad jag ska tycka om omslaget till Metallicas kommande släpp Death Magnetic. Titeln är hur grym som helst - och jag hoppas att folket i Metallica nu verkligen tar chansen att revanschera sig från St. Anger - en platta som innehåller ansatser till bra låtar (vilket jag är den ende i bekantskapskretsen som tycker *skratt*) men som led som en skadeskjuten kalv av den usla produktionen. Metallica är det band som vid sidan av Iron Maiden och Slayer alltid har följt med på ett hörn i min metaldjungel. Att bandet kan nå upp till samma nivå som på de första 4 plattorna, den illusionen har jag släppt - men jag är inte redo att avfärda bandet som passé trots plattor som Load och Re-Load. Lite oroande är det dock att på kommande plattan finns en låt betitlad "The Unforgiven III". Återstå att se om detta är en fingervisning för hur resten av materialet låter. Förra året skrev jag att för att Lars Ulrich skulle vara nöjd med sitt trumlir skulle han ligga på samma nivå som Infernos furiösa lir på Behemoths The Apostasy. Nu tror jag ingen kan nå upp till den nivån, men det har blivit allt tydligare att dansken har halkat efter teknikmässigt och inte sätter de grejer han fixade innan - OM han nu kan höja sig ett snäpp (eller två) samt att Hammett lägger upp brännande gitarrsolon, kan jag hoppas på att Death Magnetic blir en fet och tung (och snabb) platta.

Åter på arbetet

Tillbaka vid mitt skrivbord efter 3 veckors semester - och det känns faktiskt helt ok *skratt*.

Det finns som jag tidigare nämnt en liten text om Tumstockfestivalen på Werock.se som man kan läsa i väntan på det väsentligt längre reportaget om Wacken Open Air. Sitter och skriver för fullt på kvällar och lediga stunder - men det är en hel massa intryck som ska ner förutom de konsertrecensioner som kommer att utgöra en väsentlig del av texten. Så här i efterhand framstår vissa spelningar på festivalen som rent fantastiskt bra, rent av bättre än när man befann sig på plats. Den svenska flaggan vajades med bravur av exempelvis rent lysande Opeth, At the Gates, Carcass och Soilwork och det var bara en handfull av de band som jag gick och såg under den 3 dagar långa festivalen.

Tystnad

Nä - bloggen är inte död, jag råkar bara ha semester - ett faktum jag helt glömde bort att nämna jag jag gick från jobbet för lite drygt en vecka sedan. Dock kan man inom en snar framtid läsa lite om Helsingborgsfestivalens subfestival Tumstock metaldag i fredags - en dag då Soilwork golvade publiken totalt. På onsdag drar jag Wacken Open Air vilket nog kommer att resultera i ett fett reportage. Att säga att jag ser fram emot festivalen är ett understatement - Maiden spelar första kvällen och även om jag snöat in på lite tyngre grejer har Maiden en speciell plats hos mig - Number of the Beast var den första hårda plattan jag köpte när jag var 12. Reportagen kommer att finnas på Werock

Lite nytt

Lite stiltje på bloggen - men semestern närmar sig och därmed lite mer rännande på konserter.

Under tiden kan man surfa in på Werock.se och läsa en intervju jag gjorde med Anders Jakobsson, trummis i grindande death metal-bandet Coldworker.

Nästa vecka brakar den i övrigt värdelösa Helsingborgsfestivalen igång - om man undantar subfestivalen Tumstockfestivalens fredagslineup: Soilwork, Darkane, Volbeat och Faithful Darkness bland andra - vilket nog kommer att borga för en redigt kul upplevelse på Gröningen. Att det dessutom är helt gratis gör ju inte saken sämre.

Akademisk kartläggning av den svenske hårdrockaren

7.2 Stereotypisk profil

Jag väljer att runda av denna avhandling med en resultatsammanställning i form av en profil
över den stereotypiska svenska hårdrockaren.
Denne är en vit 29-årig man som vuxit upp och fortfarande bor i ett arbetarhem, en lägenhet i någon av landets större tätorter. Han har gymnasieutbildning, kanske med industriteknisk inriktning, och uppehåller sig jobbande. Nämnde ateist har ett samboförhållande som varat i över ett år men förmodligen ännu inga barn. Familjen och
vännerna är det viktigaste i hans liv, vilka han försöker umgås med flera gånger i veckan, medan karriär och utbildning inte betyder lika mycket. Han röstar förslagsvis på Socialdemokraterna eller ett mittenparti och är något intresserad av politik. På fritiden spelar han gitarr och motionerar en till två gånger i veckan men är inte speciellt intresserad av friluftsliv. Den relativt unge mannen är svag för öl, särskilt av den ljusa sorten, och dricker sig berusad minst en gång per månad, men går oftare ut och äter än han besöker krogen. Möjligtvis snusar han, och det i så fall på vardaglig basis, men röker sannolikt inte och är ej heller speciellt intresserad av andra typer av droger.
Han har lyssnat på metal i mer än tio år och uppskattar flera olika typer, främst de
musikaliskt mer lättillgängliga genrerna. Musikkonsumtionen är relativt hög och han köper
hårdrocksskivor för upp till 250 kr i månaden, samt laddar ned upp till fem album via Internet.
Utöver metal gillar han rock och kanske också klassisk musik, blues och jazz, men skyr
kommersiell musik. Annan masskultur faller honom heller inte i smaken, istället föredrar han
ungdomliga, maskulina och nischade genrer – exempelvis fantasy och skräck – och en del
kulturprodukter av det mer legitima slaget.
Med förmodan hyser han uppfattningen att omvärlden ser ned på honom på grund av hans
musiksmak – samtidigt som han själv anser sig stå över densamma – samt att han genom
smaken är lätt att känna igen till det yttre. Trots detta har han inte nödvändigtvis långt hår eller enbart svarta kläder. Chansen är desto större att han tatuerat eller piercat sig, och han tycker sannolikt om att bära plagg i läder eller denim.

Andreas Rana har skrivit en uppsats om oss hårdrockare betitlad Dom kallar oss hårdrockare - en kultursociologisk kartläggning av den svenska hårdrockspubliken. Om jag personligen hade passat in på ovanstående stereotyp borde jag egentligen inte ens hittat uppsatsen, än mindre läst den, och med stor sannolikhet inte tyckt uppsatsen som varande särskilt intressant. Naturligtvis finns det som tur är avvikelser från stereotypbilden av hårdrockaren som en socialt missanpassad individ som full på öl, svartklädd med nitar skränande drar fram till borgerlighetens stora fasa över denna anomali till mainstreamkulturen.

Hur som tycker jag att det var kul att läsa uppsatsen, även om den akademiska skrivformen av hävd och genom paradigm är ganska torr.

Avdelning puckade rektorer

Aftonbladet har en mycket läsvärd artikel som handlar om Emil Koverot, black metalmusiker och lärare som fick sparken innan han ens hann börja på sitt jobb på Hammargymnasiet i Gamleby. Den enda motiveringen han fick var att han just var hårdrockare.

Tänker inte skriva så mycket mer om detta, artikeln är ganska förklarande. Det pågår även en liten diskussion på Shadows of the North.

DIO återvänder till huset

DIOs "Holy Diver" återkom på något mystiskt sätt till biblioteket idag - så nu har personen som förmodligen inte hade tänkt lämna tillbaka skivan fått en fet slant i övertidsavgift - förutom inkassokravet som kvarstår på alla andra medier han lånat. För egen del är jag bara glad att plattan har kommit tillbaka.

"Holy Diver" är i det närmaste att betrakta som en platta som varje bibliotek med självrespekt bör ha till utlåning - för trots att den har en hel massa år på nacken - den kom ut 1983 - håller skivan en jävla hög standard. Värt att betänka att det måste ha varit en headtrip för Ronnie James Dio att dels ha varit med på BLACK SABBATHs "Heaven and Hell" för att sedan bara fortsätta med ett grymt flyt med "Holy Diver".

Samtliga låtar håller en väldigt hög standard - personliga favoriter är Gypsy och Don't talk to strangers - och normalt sett brukar det räcka med ett starkt låtmaterial, fast man tackar ju inte nej när det levereras av ett grymt tajt band som på denna skiva.

This is fucking Opeth!

Efter mästerverket Ghost Reveries hade jag lite dubbeltydiga känslor inför närmandet av Opeths senaste släpp Watershed. 3 genomlyssningar senare inser jag att den oro jag hade över att bandet stagnerat var totalt obefogad.

För mig har Opeth alltid varit bandet vars skivor markerat utveckling mer än någonting annat, samtidigt som man från första tonen hört att det är Opeth. Hur lätt hade det inte varit för bandet att fortsätta i samma spår som Ghost Reveries hade plogat upp? Istället känns det som bandet med Mikael Åkerfeldt i spetsen inte ens ställt sig den frågan. Detta är första plattan med Martin Axenrot bakom trummorna - att bandet inte behöver ångra den rekyteringen blir uppenbar från första slaget. Snacka om mångsidighet - svängigt när det behövs, blästrande blastbeats när det behövs (lyssna bara på "Lotus eater") golvar denne hårdslående batterist mig totalt.

Likadant är det med gitarristen Fredrik Åkesson (ex-Arch Enemy) vars lir inte lämnar mycket övrigt att önska.

Att Opeth är en kanal för Åkerfeldt att ovanpå en heavy metalgrund kunna projicera en hel massa andra influenser är ingen hemlighet - bandets proggighet blir extremt uppenbar i alla låtar förutom inledande "Coil" som är en lugn ballad med kvinnlig sång på (skött av Axenrots flickvän). Det är genomgående låtar på närmre 10 minuter, men tro inte att det blir tråkigt för det - det är så totalt originellt och så fantastiskt bra att jag inte tvekar att säga att när man inte trodde det var möjligt så kommer Opeth och levererar en av sina bästa plattor någonsin. Och det bästa av allt är att jag känner att plattan bara kommer att växa mer och mer för varje lyssning.

Nytt på Werock

Nya grejer på Werock.se - bland annat en intervju jag gjorde med Höganäs stolthet Faithful Darkness. Som vanligt i månadsskiftet en hel massa nya skivrecensioner.

Gött!

Igår väntade en trevlig överraskning när jag loggade in på Helgon. Jakob, basisten från Blackshift, numera Auto da Fé hade lämnat ett gästboksinlägg med en myspacelänk. När jag väl hade surfat in på myspace tog det inte lång tid förrän jag upptäckte att där låg det minsann låtar som jag spelar på *skratt* För att läsa om inspelningen kan man surfa in här och Auto da Fés myspacesida hittas här.

Metal i Helsingborg

Det är visserligen över 2 månader tills dess att Helsingborgsfestivalen drabbar sundets pärla, med alla sina krämare, men jag kan ändå inte låta bli att konstatera att årets metalkväll på festivalen, den 25 juli, kommer att kunna skryta med en fet line up. Vad sägs om Höganäs stoltheter Faithful Darkness, Chaeostribe, Sins in Vain + Darkane, Cloudscape, Soilwork och Volbeat? Frågar du mig vete fan om festivalen haft en lika stark line up någonsin.

Defleshed

Som av en slump hamnade ultrabrutala Royal Straight Flesh av Defleshed i mp3-spelaren. Och nu kan jag inte sluta lyssna.

Att det här bandet bildades med ett syfte - att mata 2-takt - tar det inte särskilt lång tid innan man fattar. Det är sällan bandet spelar i annan hastighet än halsbrytande! Med trummisen Matte Modin har man också en straffare av kaggar som gör att man i stort sett kan spela hur fort som helst.

Jag köpte denna skivan av en ren slump när Folk å Rock, den lokala skivhandeln, hade en rent sanslös rabatt för att få tömd affären i syfte att få plats för nya skivor och skivan har inte snurrat så frekvent som den borde *skratt* Ska försöka att ta igen det nu.

Royal Straight Flesh är inte en skiva som är gjord för folk som vill ha en nyanserad och mångfaceterad skiva. Vill man däremot ha en platta som bjuder på köttiga riff och ett jävla rens bör man skaffa den.

Textmässigt bjuder den inte på särskilt storslagen lyrik - men det är heller inte meningen (tror jag), men sångaren behöver ju ha nånting att growla fram.

Här är ett exempel (refrängen ur "Friction"):

Friction, friction - sweet friction

Friction, friction - my addiction

Friction, friction - bring me fire

Friction, friction - burning higher

Defleshed lade ner 2005 eftersom bandet började ta för mycket tid från bandmedlemmarnas huvudband. Synd. Dock ligger det en hemsida uppe fortfarande samt en myspacesida.

Sommarlyssning

Sommaren närmar sig, och med detta i åtanke kommer det en massiv laddning metal till bibliotekets hårdrocksavdelning.

En av de absolut tyngsta plattorna som har släppts - och en av mina personliga favoriter. Panteras Far Beyond Driven är en uppvisning i brutal kraft och sväng och fick med rätta höga betyg när den släpptes 1994. Det solida kompet signerat trummisen Vinnie Paul och basisten Rex Brown är tungt, svängigt och bildar den massiva grunden till sångaren Phil Anselmos gastande - fast den som lyser starkast är Dimebag Darell. Gosse vad den mannen kunde spela. Tyngd, speed och ackuratess är bara förnamnet på denne fenomenale gitarist.

Plattan gick för övrigt in på Billboardlistans förstaplats vid sin release!

Personligen har jag inga problem med Amy Lees fascinerande sångröst, inte heller på denna liverelease som Evanescence släppte mellan hyllade debutalbumet Fallen och nya The open door. Att konsertpubliken inspelningskvällen ifråga dyrkar bandet tar det inte många sekunder in på plattan för mig att inse detta faktum. Allsången är massiv. Som en bonus har bandet slängt med en DVD.





En god vän till mig är inbiten lyssnare av black metal, och då i synnerhet Darkthrone. Sällan har jag sett ett så missvisande omslag - jag förväntade mig en sonisk slakt som totalt skulle golva mig - men till min stora förvåning är Darkthrone på F. O. A. D. förvånande lättlyssnat med en stark dragning till äldre, tyngre och skitig rock.




Jag har redan skrivit upp denna skivan så mycket att det inte torde förvåna någon att jag köper in den till biblioteket. 25 år efter grundandet av denna klassiska thrash metalgrupp är Testament fortfarande relevanta och lika tunga. The Formation of Damnation är en uppvisning i Bay Area thrash när den är som bäst.





Ytterligare en klassisk thrashplatta från legendariska Exodus är Bonded by blood ett givet inslag i varje diggare av thrash metals skivsamling. Detta är en no-nosense platta från början till slut och den har med rätta hyllats som ett mästerverk inom metal.


Niclas Engelin (ex-In Flames) återkommer på denna platta, Absolute Design producerad av Anders Fridén (gastare i In Flames) och mixad av Daniel Bergstrand som också har jobbat med, trumvirvel, In Flames. Engels känslomässiga metal funkar oftast helt ok i min stereo, i lagom doser. Tyngd snarare än hastighet är ledordet på denna habila debutplatta som lovar mer. BiblioteKarin recenserade plattan på Werock, den recensionen hittar du här plus en intervju med Niclas Engelin.


Det tog mig en stund innan jag kom in i Paradise Losts Icon trots att den anses vara ganska lättlyssnad. Bandet maler på med sin gotiskt färgade doom metal, och oftast funkar det alldeles utmärkt. Jag gillar verkligen sångaren Nick Holmes röst. Majestätiskt är bara förnamnet, mycket genom Gregor Mackintoshs fantastiska gitarrspel.







Ytterligare en tung och dyster platta, denna gång från ett, om man lyssnar på skivan, absolut blygrått Irland. Primordials juggernautmetal är ingen upplyftande lyssning - sorg, blod och död är dominerande teman på dystra To the nameless dead. Stämningsfullt så det förslår och en mästerlig uppvisning i tung metal. En längre recension av plattan signerad mig hittar du här.

Att Steve Vai får många gitarrister att få tokspel bevisar han ytterligare en gång på The Ultra Zone. Inte lika bra som klassiska Passion & Warfare, men ändå tillräckligt intressant i vissa stycken. Steve Vai tillhör inte mina favoriter, men att han kan göra fantastiska saker med sin sjusträngde gitarr kan man inte betvivla. Musiknörderi på hög nivå, och gillar man det är denna skivan ett givet lån.

John Bush fixade sånginsatserna på Anthrax makalösa The sound of white noise, och det var där jag hörde hans mäktiga stämma för första gången. Johns tidiga band Armored Saint är inte bättre men minst lika bra som Anthrax. Av många ansedd vara deras bästa skiva kan Symbol of Salvation skryta med utmärkta insatser av samtliga medlemmar i bandet, plus att låtmaterialet håller extremt hög klass. Utgåvan jag har skaffat är en maffig 3-cd utgåva, där cd 2 innehåller demoversioner av samtliga låtar på skivan, och cd 3 innehåller en lång intervju med Brian Schlagel, grundare av klassiska Metal Blade Records.

Plattorna kommer att finnas på Helsingborgs Stadsbiblioteks hårdrocksavdelning från och med 2 juni.

The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.

In Shadows lies Utopia

Nordvästra Skåne. Ett område som av någon anledning har ynglat av sig särskilt många riktigt bra band. Darkane och Soilwork tillhör de internationellt kända tätt följda av akter som Chaeostribe, Sins in Vein och Hearts Alive för att nämna några. Och nu, äntligen efter en alltför lång väntan briserar Faithful Darkness från Höganäs med debutplattan In Shadows lies Utopia.

Ända sedan jag hade förmånen att betitta gruppen på Helsingborgsfestivalen förra året har jag gått och längtat efter bandets platta, för det jag såg på scen då imponerade riktigt mycket, så mycket att Faithful Darkness knep 10:e platsen på listan över de bästa konserterna jag såg det året.

Det som framförallt imponerade då var dels låtmaterialet, men också den synnerliga kompetensen i exekverandet av låtarna - på ren svenska: bandet kickade helt enkelt röv.

Att skivan har dröjt kan man ursäkta (även om bandet säkert varit frustrerat över väntan) när man hör resultatet. Gosse vad bra det är! Låtar som "Stay awake" och "Pure Silence" låter lika bra som den eftermiddagen på Gröningen. Det är tajt, aggressivt men bitvis också väldigt melodiöst i synnerhet när gitarristen Jimmy Persson sköter sången. Dennes sköna lir på gitarren får mig att rysa av välbehag - vilket för övrigt gäller hela bandets insats. Spelskickligheten lyser igenom hela produktionen från Andrea Greens synnerligen effektiva stämmor på keyboarden - framför allt i låten "Afterlife" som bjuder på sköna Dimmu Borgir-vibbar- över det bitvis rent briljanta gitarrspelet av sagda Jimmy och Johan Aldgård till den förödande tyngden i kompet levererat av basisten Johan Renström Svensson och überbatteristen Martin Langen - lyssna bara på kulsprutesmattret på kaggarna i "Fast I Fall" så kommer ni fatta vad jag snackar om. Men precis som den dagen på Gröningen är det Erik Nilssons mäktiga growl som fastnar i hjärnbarken - den mannen har en pipa som heter duga och just nu kan jag inte få nog av den.

Kort sagt - gillar man ösig melodiös death metal gör man sig en stor otjänst om man inte kollar in Faithful Darkness.

Och ja, plattan finns att låna på biblioteket, men det här bandet förtjänar varenda spänn, så ränn iväg och köp!

Nya plattor på biblioteket

Nya fläskiga metalplattor att ytterligare förstärka vårvälmåendet - bor du i Helsingborg med omnejd kan ett besök på biblioteket fixa det.

Draconian är inget band jag kände till förrän kollega Michael Holmström på Werock.se recenserade Turning Seasons Within. Tillräckligt dödsig för att hålla mitt intresse uppe, exellerar Draconian i stämningsfull musik som sällan går över 200 bpm - men märkligt nog funkar det. Den här skivan kan man utan risk sätta på även för en mysig stund med flickvännen - och ändå få en dos metal till livs.

Stort hopp till rejäl tysk ångestladdad black/death metal. Brutalt mangel är ett genomgående tema hos Endstille - och de försätter inget ögonblick att släppa lös sin furiösa energi på lyssnaren. Utmattande är vad Endstilles Reich är.

Himsas Summon in Thunder bjuder på köttig metalcore med visst inslag av thrash.

One Cold Winter's Night är en liveplatta. Kamelot är ett band vars namn jag sett fladdra förbi i olika sammanhang. Det här är fläskig episk symfonisk metal exekverad av skickliga musiker.

Ruggigt bra platta med genomgående starka låtar - och Dio på sång. Rainbow lirar med ett självförtroende på Rising och levererar ett jävligt skönt sväng. Det här är en riktig partyplatta som gjord att förfesta till.

Nej, Ozzy är inte bara en halvkomisk tomte på MTV - han har gjort en jäkla hög skitbra musik också. På sitt debutalbum Blizzard of Ozz visar han detta tydligare än någonsin - "I don't know", "Crazy Train", "Suicide solution" och "Mr Crowley" är bara ett axplock av låtar från en skiva som dessutom har en Randy Rhoads i absolut kanonform.

Viking Metal tillhör inte det jag brukar sätta på hemmavid - men ska man göra det föreslår jag Turisas. Ostigt - javisst men ändå riktigt skickligt exekverat och väldigt välproducerat gör The Varangian Way till en stunds trevlig förströelse.

Nasumintervju

Min bekantskap med legendariska grindcore-bandet Nasum började med öronrensskivan Shift. Låtar som "Engine of death" och "Ett inflammerat sår" satte med sin ferocitet alla andra band i skuggan i fråga om aggressivitet och rent rens.

Lika stor glädje som upptäckten av bandet skänkte, lika stor var sorgen när gruppen valde att lägga ner efter sångaren Mieszko Talarczyks förtidiga bortgång i tsunamin. Bandet, genom trummisen Anders Jakobsson, har dock fortsatt hållt hemsidan öppen för fansens skull.

Anders, numera aktiv i blastande dödsmetallbandet Coldworker, ringde upp Tomzcek för en i mina ögon mycket emotsedd intervju som finns att läsa på Werock.

Shadows of the north

För undertecknad vars smak inom svartmetallen i bästa fall kan betecknas som mainstream är det skönt att ha tillgång till utmärkta bloggen Shadows of the north.

Vissa bloggar känns inte så där värst relevanta för mig personligen - kommer förmodligen aldrig att gå in på Blondin-Bellas om jag säger som så - och varför ska man göra det när man mycket hellre kan tillbringa tid på den helt till Black Metal dedikerade bloggen Shadows of the north?

Inte bara får man de senaste nyheterna från svartmetallens mörka värld - det ges länkar till höger och vänster, allt serverat av en skribent som verkligen brinner för genren.

Kanon helt enkelt.

The Formation Of Damnation

Efter 9 (!) år sedan senaste skivsläppet "The Gathering", ett monstrum till platta kommer Bay Area Thrashens stolthet TESTAMENT tillbaka med "The Formation Of Damnation".

För egen del ser jag mer fram emot detta skivsläpp än vad jag gjorde med IN FLAMES senaste giv, för är det något TESTAMENT gjort sig kända för på gott och ont är att på platta efter platta hålla sig till sin formel - jäkligt habil thrash metal.

Gårkvällens lyssning på bandets myspacesida av några av de kommande låtarna har inte direkt sänkt förväntningarna. Att bandet har tillgängliggjort hela skivan på detta sätt tycker jag, föga förvånande, är alldeles ypperligt. Dels visar det på att bandet uppenbarligen är stolta över materialet, dels att de verkar tycka, med rätta, att det verkligen var på tiden att släppa nytt material.

Och det låter verkligen som TESTAMENT - Chuck Billys mäktiga stämma, denna gång inte fullt så growlbetonad som på "The Gathering" pryder verkligen låtarna. Sen kan man ju inte komma ifrån att Alex Skolnick och Eric Peterson tryfferar musiken med sin rent bländande teknik. Plus att Paul Bostaph har återvänt till lägret istället för Nick Barker som säkerligen hade gjort ett förträffligt jobb, men drabbades av visumproblem.

Det är för tidigt att säga om "The Formation Of Damnation" är i klass med plattor som "The New Order", "The Gathering" och "The Legacy" men rent spontant känns plattan riktigt stark. Återkommer med ytterligare intryck i nästa vecka.

Frånvaro

Nä, bloggen ligger inte nere - tro inte det! Just denna veckan är jag inte särskilt mycket framför datorn, men desto mer bakom trummorna - därav den internetella tystnaden.

Lyssnartips

Svårt att hitta något bra att lyssna på? Surfa då in på Werock.se - där ligger det en hel hög nya recensioner.

A sense of purpose

Läsare av bloggen vet säkert med sig att göteborgsönerna i In Flames musik ligger skribenten varmt om hjärtat - nya skivan A sense of purpose har länge varit emotsedd. Frågan är - är den bra eller inte?

Att In Flames med nya given har i det närmaste totalt fjärmat sig från skivor som Lunar Strain och Whoracle med nya given tar inte många sekunder att konstatera. För mig som upptäckte bandet med i mina öron ypperliga Clayman kanske inte bandets utveckling behöver besjungas med så bittra ordalag som många har gjort med det mesta gruppen har släppt. Bandet struntar i vilket, och vi som lyssnare kan bara välja att följa med eller inte.

Att många recencenter har hyllat nya plattan har blivit uppenbart. Metalcentral skriver i sin 7/10 recension att,

Det råder ingen tvekan om att IN FLAMES har skapat ytterligare en listklättrare där deras förmåga att kombinera hårdhet med kommersiell gångbarhet lyser tydligare än någonsin, även om bandet åter igen i stora drag återupprepar den formula som utvecklades kring 2000-talets intåg.

Samma linje är Mattias Kling inne på i sin fyra plus recension i Aftonbladet där han iakttar att

Syftet är inte revolution, att störta eller att skaka om.
In Flames nionde studioalbum är snarare ett konstaterande. Ett kvitto på gruppens ställning huvuden över tänkta konkurrenter.

Martin Carlsson i Expressen (fyra getingar av fem) konstaterar här att

Albumets livsnerv, den allt i slutändan kretsar kring, vecklar på sant postrockmanér långsamt ut sig för att slutligen nå ett crescendo där In Flames blir ett metalliskt Radiohead. Det låter kanske också märkligt, men upplevelsen är väldigt äkta.

För mig blir det blandade omdömet att, visst plattan är långt ifrån dålig, men den är inte lika omedelbar som exempelvis Clayman eller Come Clarity. Det tog mig runt 15 genomlyssningar att nå fram till att det på A sense of purpose finns låtar som är riktigt riktigt bra, "Sober and Irrelevant" exempelvis. Men skivan behöver tid på sig. Låtarna kommer att växa än mer, men i skrivande stund konstaterar jag att gruppen trots allt har gjort skivor som jag personligen håller högre.