The Formation of Damnation

Årets mest emotsedda släpp? Enligt vissa i alla fall. Hela 9 år efter fantastiska The Gathering landar Testaments The Formation of Damnation och det är inte fråga om någon kraschlandning.

Redan när omslaget offentliggjordes kom jag på mig själv att tänka att detta nog kan vara det snyggaste omslaget jag sett på länge - så mycket bättre att även innehållet matchade ytan.

Det är ofrånkomligt att inte jämföra denna plattan med 9 år gamla The Gathering - en platta som i stort sett golvade allt som kom ut det året, men ändå konstigt nog inte gav mycket efterklang förutom inom den närmaste scenen som ju redan dyrkade bandet.

Testament har skämt bort världen med sitt underbara precisionslir på alla instrument, då främst när Alex Skolnick trakterade gitarren. Att denne nu har återvänt till lägret med en spelglädje som är tydligt hörbar gör att The Formation of Damnation blir till en orgie i härliga solon - något som jag tyckte var det enda som saknades på The Gathering.

Chuck Billys don't-fuck-with-this growl som nyttjades så flitigt på förra släppet har fått stå tillbaka, inte helt, men används inte i lika stor utsträckning av den anledningen att Billy numera sjunger rent på en nivå han inte gjort på länge - i stor grad säkerligen påverkat av att mannen inte nyttjar marijuana lika friskt som tidigare.

Att man sedan bytt ut en Slayertrummis i Dave Lombardo mot före detta Forbidden ( och även ex-Slayer) Paul Bostaph gör inte den delen av plattan sämre än den förra. Bostaph straffar sitt set med en jäkla gusto som inte ligger Lombardos lir långt efter.

Låtarna håller genomgående hög klass, från inledande "For the glory of..." till avslutande "Leave me forever", men personligen håller jag titellåten ett monstrum till låt med alla medlemmarna presterandes på allra högsta nivå, "The evil has landed" och "Henchmen ride" högst.

Den av Andy Sneap signerade produktionen håller högsta klass, det låter fett och samtidigt tydligt.

Det är lätt att kalla The Formation of Damnation för en comeback framför allt med tanke på den tidsrymd som passerat sedan förra släppet. Jag väljer hellre att kalla skivan för vad den är - en mästerlig uppvisning av ett legendariskt band.