PRETTY MAIDS gjorde vad jag erfar bra ifrån sig, jag fick bara tillfälle att se några låtar eftersom radio P4 ville göra ett litet reportage om bibliotekets närvaro på festivalen. Under intervjuns gång hörde jag dock att min favvolåt Little drops of heaven spelades.
Efter detta var det så dags för Sverigepremiär. Medlemmarna i TRANSATLANTIC har alla spelat i Sverige flera gånger i olika konstellationer men aldrig tillsammans, det är ett av mina favoritband och spelningen jag såg med dem i London för fyra år sedan tillhör de allra finaste stunderna en konsertscen sett. Idag fick de bara futtiga 75 minuter, för ett band vars låtset bygger på halvtimmeslånga episka låtar så undrade jag hur fan de skulle ro detta i hamn. Lyckligtvis har de en mästare bakom trummorna som även är låtlistefanatiker, kanske för att han är ett fan av musiken själv. De öppnade med Into the blue som även är öppningsspåret på den senaste skivan. Låten var ingen av mina favoriter fram tills idag, då den fick en helt ny pregnans. Svenske Daniel Gildenlöw som är den femte medlemmen i livesituationer kunde inte vara med tidigare i år då han blev väldigt sjuk och fick ersättas av en kille ifrån SPOCKS BEARD. Således var det nästan med tårar i ögonen som vi fick se honom sakta kliva upp på scenen och sjunga sitt parti i denna låt, jag ryser fortfarande över armarna när jag skriver detta. Efter låtens slut blev han inbjuden att spela hela resten av giget vilket gör att vi idag fick se ett unikt Transatlantic eftersom de bestod av sex medlemmar för första och kanske den enda gången någonsin.
Efter första låten fick vi en svit låtar från förra skivan THE WHIRLWIND. Detta är som bekant en 80 minuter lång låt och de körde ungefär 20 minuter från den inklusive det oerhört starka slutet. Mitt i låten öppnade sig himlen och ett riktigt tokregn satte igång, lyckligtvis varade det bara i tio minuter men då var jag blöt ända in i Susedalen så det var lite trist. Konserten avslutades som jag faktiskt trott, med det sedvanliga medleyt av All of the above/Stranger in your soul. En bra avslutning på ett bra men alltför kort gig. Direkt efteråt sprang jag till presstältet för att vara med på bandets presskonferens. Jag satt längst fram och det var i princip bara jag som hade frågor så det blev som en liten intervju, mycket trevligt!
Efter detta hade jag bokat en intervju med basisten i bandet, Pete Trewavas. Jag trodde att jag fått några minuter men han satt så snällt och pratade som fanken så totalt sett pratade vi i en timme om allt och inget. Jag kommer att sammanställa både presskonferensen och intervjun för senare publicering här, rest assurera att det var två väldigt roliga intervjuer.
Det blir nog inga fler bloggerier idag, nu sitter jag och väntar på att ALICE COOPER ska ha presskonferens, och sedan är det bara honom jag skall se innan jag kör hem igen. Glöm inte kolla instagram och Facebook, där finns bilder!
Alex
torsdag, juni 05, 2014
Sweden Rock igång!
RIOT HORSE från Helsingborg öppnade festivalen starkt med ett jäkla sväng och en omistlig energi, bra jobbat Adde och gänget! Min förhoppning kring nästföljande band grusades dock en smula. JAKE E LEE's RED DRAGON CARTEL såg jag fram emot som attans då de kör en hel del låtar från Jakes förflutna, nämligen OZZY och BADLANDS. Tyvärr gick det inte så bra, gitarrproblemen överskuggade hela spelningen eftersom gitarren stundtals helt sonika lade av. Flera låtar fick startas om eller helt enkelt bara rinna ut i sanden.
Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.
Nu börjar PRETTY MAIDS. Det borde bli trevligt.
Alex
Dessutom låter bandet bara snäppet bättre än kommunala musikskolan, inget ont om Jake men sångaren låtsades att han kunde sjunga som Ray Gillen men lyckades bara låta som om Ozzy skulle försöka samma sak. Trummisen fick nog sitt första trumset i förrgår, oavhängigt var namnet. Detta lär dock ha varit den enda chansen jag får att se Jake och jag bär med mig de trots allt habila versionerna av Shine on och High Wire som trevliga stunder iaf.
Nu börjar PRETTY MAIDS. Det borde bli trevligt.
Alex
fredag, maj 30, 2014
Biblioteket på Sweden Rock i år igen!
Jag kommer precis som tidigare år att befinna mig på Sweden Rock Festival i år, detta år under två dagar (torsdagen och lördagen). Jag har inte mindre än fem skärmar med mig och den som sitter hemma och önskar att den var på plats kan följa ett ständigt flöde av inlägg, bilder och trams på följande ställen:
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
/Alex
Denna bloggen såklart
Twitter: @tolvis
Facebook (min privata): Alex Bergdahl
Facebook (biblioteket): Helsingborgs bibliotek
Instagram (min privata): @alex_bergdahl
Instagram (biblioteket): @hbgbibliotek
Jag taggar allt med #srf2014
Följ på, kommentera och var med. Helsingborgs bibliotek är mig veterligen det enda bibliotek som liverapporterar från festivalen, det tycker jag är lite roligt.
Vad ser jag mest fram emot? Tveklöst TRANSATLANTIC, EMPEROR och veckans fredagsskiva!
Kom gärna fram och hälsa om du är på plats! Försten som lägger sin hand på min vänstra axel och säger "Sporten i Kvällsposten, Mr X" blir bjuden på kaffe eller en pizzaslice.
/Alex
onsdag, maj 28, 2014
21 år senare...DAN REED NETWORK
Ikväll är det fanimej dags! På KB's scen får vi ikväll avnjuta ett temporärt återförenat DAN REED NETWORK som gör lite festivalspelningar i sommar efter en handfull testspelningar förra året. Jag såg dem senast på Strandbaden i Falsterbo i juli 1993, och även om jag älskat att se Dan Reed som soloartist sedan 2008 så är det i Network mitt hjärta finns.
Bandet går på scen vid 20, så vänligen skicka defibrillator till fem över.
/Alex
Bandet går på scen vid 20, så vänligen skicka defibrillator till fem över.
/Alex
tisdag, maj 27, 2014
fredag, maj 23, 2014
Fredagslista - Skräck från förr
En sån här solig och fin fredag får vi mentalt krypa ner i 80-talets skräckrockträsk och avnjuta en av de finaste och länge mest ovanliga skivorna. Texasbaserade RIPPER släppte 1986 en skiva kallad "...And the dead shall rise". Originaltryckningen gavs endast ut i ett fåtal ex och bara i en upplaga, sedan försvann bandet in i obskyriteten fram tills för några år sedan då skivan gavs ut på nytt på både cd och vinyl via det italienska bolaget Black Widow.
Det finns inget som jag inte älskar med denna skivan. De ser lite taffliga ut allihopa, de spelar lite halvtaffligt och låtarna är...you guessed it - halvtaffliga dem med. Ergo - mumma för måns.
/Alex
Det finns inget som jag inte älskar med denna skivan. De ser lite taffliga ut allihopa, de spelar lite halvtaffligt och låtarna är...you guessed it - halvtaffliga dem med. Ergo - mumma för måns.
torsdag, maj 22, 2014
Kiss - Den osminkade sanningen i pocket
Om någon dags släpps fjolårets praktverk "KISS - Den osminkade sanningen" av Carl Linnaeus i pocketbok. Jag skickade därför fem snabba frågor till honom.
Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då?
För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"
Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?
Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.
Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?
Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.
Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?
Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook
Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?
Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt.
Det är ett nytt omslag på pocketutgåvan, varför då?
För att det är roligt att snöa in på gamla bilder igen. Först ville jag att pocketomslaget bara skulle bestå av en helt ny sminkbild, men förlaget poängterade att omslaget till den första inbundna utgåvan är så inarbetad vid det här laget. Det vore synd att överge den bilden. De föreslog att behålla den gamla men även flika in en osminkad bild, så att tjejerna skulle rycka ett ex när de såg hur snygg Paul Stanley var utan smink på 80-talet. Jag hittade den här bilden i Neil Zlozowers arkiv, en outtake från omslagsplåtningen till den osminkade versionen av albumet "Creatures of the Night" från 1985. Eftersom jag belyser Kiss 80-tal mer än andra böcker tyckte jag att bilden passade bra. Gitarristen Bruce Kulick gick igång på detta nya omslag, så nu har både han och Gene Simmons varsitt exemplar i sin ägo. Och den nya braskande loggan i eld på omslaget ... Jag säger som Yngwie: "How can less be more? More is more!"
Är det några nyheter eller nytillkommen information i boken?
Eftersom jag gjorde djuplodande intervjuer med Peter Criss, Eric Singer och Paul Stanley efter att den första utgåvan kommit ut ville jag så klart inkludera dessa när jag nu uppdaterade boken. Jag har även hittat och inkluderat gamla intervjuer som spelades in på 70-talet men aldrig användes. Jag har grottat ned mig ännu mer i perioden runt konceptfloppen "The Elder". Och jag pratade med Snake i Skid Row förra året om den sista heliga gralen i Kiss-sammanhang: låten Do you Wanna touch me now som han skrev med Paul 1991 och spelades in, men som ingen utanför bandet hört, inte ens Snake. Nu har jag fått höra låten och beskriver den i detalj. Sedan att Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-Hellacopters, Entombed) skrev ett nytt förord var förstås en ära. Jag blev glatt överraskad över hur personligt han skrev om sitt förhållande till Kiss.
Sedan fjolårets boksläpp så har faktiskt den mytomspunna inspelningen från The Daisy 1973 läckt ut till samlare, hur ser du på det?
Det var väl egentligen bara en tidsfråga. Det skulle inte förvåna mig om även Do you Wanna touch me now blir allmän egendom inom en snar framtid. Eftersom jag själv inte är direkt insyltad i tradinghierarkin är det bara kul att så många som möjligt får ta del av outgivet material. Förhoppningsvis ser alla det historiska värdet i sådana här inspelningar.
Har du några signeringar, framträdanden, annat på gång? Sweden Rock kanske?
Ja, jag kommer att signera pocketen, som bara kostar en bråkdel av vad den inbundna gjorde, under Sweden Rock Festival. Antingen under torsdagen eller fredagen, men kolla efter uppdateringar på www.facebook.com/thekissbook
Min översättning av Paul Stanleys bok, Under stjärnan - Självbiografin, släpps i början av juni, och jag har gjort en lång intervju med honom, och även Ace Frehley, till juninumret av Sweden Rock Magazine. Även en omfattande Frehley's Comet-special i SRM kommer att bli verklighet inom en överskådlig framtid.
Jag har frågat förr och jag frågar igen - har du fler böcker i pipelinen?
Just nu har jag först och främst en lite knodd på åtta veckor att ta hand om, men visst lär det bli fler böcker i framtiden. Uppslag saknas inte, men mycket måste klaffa innan man verkligen kan ge sig hän ett nytt sådant här mastodontprojekt.
Tackar för det Carl, och alla som bor i eller nära Västra Götaland kan ju hålla den andra helgen i september obokad så får vi se om jag och Carl hittar på någonting där i trakterna då.
/Alex
onsdag, maj 21, 2014
Några snabba till Foghat
Tihi! Jag fick tillfälle att mailledes fråga FOGHAT's Roger Earl några frågor inför Sweden Rock Festival-giget om två veckor, jag orkar inte översätta utan litar helt till läsarens kunskaper i engelska språket.
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Alex: It's been ten years, what are your expectations for this years show in Sweden?
Roger: I expect to have a great time! Last time was a blast. So much talent in one place, you can’t go wrong.
A: What do you recall from the last time you were here? Anything specific?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: The festival was probably the best organized large festival I’ve played at. The sound system was fantastic. The fans were great. The folks working backstage were terrific. A great time was had by one and all!
A: With so many classic songs to choose from, how do you choose which songs to play live?
R: Each year we change three or four songs in the set before we go out and tour. We try to mix it up. And there are always fan favorites. We have a good time playing no matter what!
A: Is there any one song you like more/never get tired of playing?
R: I like them all but Slow Ride is always a gas to play! The fans love it and we love playing it.
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band?
R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
16 days to go! YEEHAAAA!
/Alex
A: The latest album "Last train home" was a true vitamin injection, but it's almost 4 years old now. Will there be more new music down the road?
R: Yes. We are in the middle of recording a new album now. We should have it finished for release in 2015. Some new tunes, some Blues tunes and it will “Rock”!
A: "Energized" celebrates it's 40th anniversary this year, any chance of you playing any of the more obscure songs from that one? (Here's hoping for Golden arrow!)
R: There’s always a chance? Like I said, we try to mix it up.
A: After having been in the music business for so many years, is there something you personally feel you haven't done yet that you would like to?
R: Let’s see. I play in a great Rock n’ Roll band. Charlie, Bryan and Mac (Craig) are great musicians and good friends (Happy drunks after the show too!) I’ve done 175 MPH in my Lamborghini Miura SV in 1976. I love my job. I’m gonna roll till I’m old and rock till I drop. If the good Lord’s willing and the creek don’t rise….NO.
A: Are you happy with Foghat as it stands today, or are there venues still to explore with the band?
R: I would love to play in Europe more often. Maybe Sweden Rock every year??
A: Do you have a message for the swedish fans?
R: To all the Swedish Rock n’ Rollers, You guys fuckin’ ROCK! Real friendly too!
16 days to go! YEEHAAAA!
/Alex
fredag, maj 16, 2014
torsdag, maj 15, 2014
Way underground!
Jag och Martin kollade in UZALA och SABBATH ASSEMBLY igår i en underlig lokal belägen i ett av Helsingborgs industriområden. Det var en nästan lite nostalgisk upplevelse att befinna sig bland eldsjälar igen, det var sannerligen ett hemkokt arrangemang och uppslutningen var väl inte den största jag varit med om. Still, trevligt folk, trevliga band och en behaglig kväll som avslutades med fullmåne.
Uzala gick på vid halvniosnåret, deras långa låtar bestående av tvättäkta doom komplett med en nästan sorgligt vädjande sång var väldigt starkt. Trummisen var dessutom ett monster, såpass att jag och Martin var svettiga i nacken efteråt båda två efter att ha stått...stilla? Det krävs mycket av en trummis att kunna hålla trumspelet både i takt och dessutom intressant när låtarna går såpass sakta, och han gjorde det sannerligen med den äran. Tyvärr uppfattade jag bara en låttitel, Dark days, men den som gjorde absolut mest intryck på mig var en av de sista låtarna. En lugn och ödesmättad rackare som kröp in under skinnet på mig.
Nästa akt hade jag hört desto mer av innan och det var Sabbath Assembly jag hade förväntningar på. Tyvärr infriades de inte helt. Musiken är verkligen underbar, komplett med både chimes och violin, men framträdandet led av för mycket ljudproblem. Balansen var helt ute och cyklade vilket till viss del förstörde dynamiken och stämningen de försökte bygga med musiken. Trummisen var dessutom inte alls lika bra live som på skiva, och efter monsterliraren i Uzala så kändes han lite mer som någon som bara kommit till kommunala musikskolans grundkurs, lektion två. Låtarna är dock ruggigt bra, Lucifer var magisk och en av de sista låtarna som jag inte uppfattade namnet på var lätt kvällens bästa enskilda låt. Hade jag haft kontanter på mig (varför jag nu skulle haft det) så hade jag definitivt köpt några skivor, de hade med sig ett förvånansvärt stort mechandisestall men kan omöjligen ha blivit miljonärer på detta igår.
Vi hade som sagt en trevlig kväll, Martin och jag, och vi får väl se huruvida vi hamnar i KKSB's lokaler igen. De hade ju både Familjegeni och Tjuv & Polis i hyllorna så det känns inte alls avlägset. Se till att boka BASTARD GRAVE så kommer åtmisntone jag igen!
/Alex
Uzala gick på vid halvniosnåret, deras långa låtar bestående av tvättäkta doom komplett med en nästan sorgligt vädjande sång var väldigt starkt. Trummisen var dessutom ett monster, såpass att jag och Martin var svettiga i nacken efteråt båda två efter att ha stått...stilla? Det krävs mycket av en trummis att kunna hålla trumspelet både i takt och dessutom intressant när låtarna går såpass sakta, och han gjorde det sannerligen med den äran. Tyvärr uppfattade jag bara en låttitel, Dark days, men den som gjorde absolut mest intryck på mig var en av de sista låtarna. En lugn och ödesmättad rackare som kröp in under skinnet på mig.
Uzala
Nästa akt hade jag hört desto mer av innan och det var Sabbath Assembly jag hade förväntningar på. Tyvärr infriades de inte helt. Musiken är verkligen underbar, komplett med både chimes och violin, men framträdandet led av för mycket ljudproblem. Balansen var helt ute och cyklade vilket till viss del förstörde dynamiken och stämningen de försökte bygga med musiken. Trummisen var dessutom inte alls lika bra live som på skiva, och efter monsterliraren i Uzala så kändes han lite mer som någon som bara kommit till kommunala musikskolans grundkurs, lektion två. Låtarna är dock ruggigt bra, Lucifer var magisk och en av de sista låtarna som jag inte uppfattade namnet på var lätt kvällens bästa enskilda låt. Hade jag haft kontanter på mig (varför jag nu skulle haft det) så hade jag definitivt köpt några skivor, de hade med sig ett förvånansvärt stort mechandisestall men kan omöjligen ha blivit miljonärer på detta igår.
Sabbath Assembly
Vi hade som sagt en trevlig kväll, Martin och jag, och vi får väl se huruvida vi hamnar i KKSB's lokaler igen. De hade ju både Familjegeni och Tjuv & Polis i hyllorna så det känns inte alls avlägset. Se till att boka BASTARD GRAVE så kommer åtmisntone jag igen!
/Alex
onsdag, maj 14, 2014
Supporta Scenen: Sabbath Assembly & Uzala
Ikväll hittar ni oss på KKSB's arrangemang på Östra Sandgatan 9 - SABBATH ASSEMBLY och UZULA spelar för ynka 60 kronor. Sabbath Assembly är stenhårt, kolla länken nedan och försök komma på en anledning att stanna hemma!
/Alex
/Alex
onsdag, maj 07, 2014
Ny Skintradevideo!
Efter fredagens urladdning på The Tivoli är det med glädje jag presenterar SKINTRADEs nya video Hardcore MF heartattack! De fick en knapp timme på sig i fredags och körde mestadels nytt - ett helt rätt grepp eftersom den senaste plattan "Refueled" är den bästa de gjort.
Enjoy!
/Alex
Enjoy!
/Alex
tisdag, maj 06, 2014
Att skratta åt hårdrock och hoppa på getter
Allvarligt talat - jag skrattade mig harmynt av detta. Jag är inget stort fan av hårdrocken som denna låt parodierar, jag tycker snarare att den lätt blir en parodi på sig själv, men jag hoppas av hela mitt hjärta att RÅLAND AND THE HIGH HATZ släpper en hel skiva. Jag lovar att köpa vinylen, cd'n och kassetten.
Årets låt. No context!
/Alex
Årets låt. No context!
/Alex
måndag, maj 05, 2014
Copenhell typ 1990 eller nästan
Nu har programmet för årets Copenhellfestival släppts, det är ett gediget program och speciellt onsdagen blir för min del en väldigt trevlig tripp down memory lane. ANTHRAX följt av IRON MAIDEN är som 1990 all over again. Jag fick förvisso inte sett den turnén, men det blir ju nästan samma att se dem tillsammans nu. Ser nu bara Anthrax till att köra lite fräcka grejer från "Persistence of time" och Maiden petar in Tailgunner, 22 Acacia Avenue eller något sådant så ska jag dansa/pausa hela natten lång.
Se hela programmet och köp biljetter på COPENHELL!
/Alex
Se hela programmet och köp biljetter på COPENHELL!
/Alex
fredag, maj 02, 2014
Snabb fredagsskiva
onsdag, april 30, 2014
The return of the Ankh!
Eller inte riktigt, men för några dagar sedan läckte det ut en nygammal låt med allas vår favoritexcentriker VINNIE VINCENT. Låten är inspelad i början av 90talet med Robert Fleischmann på sång och Andre LaBelle på trummor, precis som spåren som kom på Ep'n 1996. Det finns fler låtar ute från denna session som egentligen var tänkt att komma på en fullängdarcd kallad "Guitarmageddon", när detta projektet skrotades skulle låten istället ha hamnat i Vinnies "Archive"-box som aldrig heller såg dagens ljus.
Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.
Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.
/Alex
Jag älskar demos och outgivna låtar från förr. Så även nu. Det är ingen märkvärdig låt, ingen Boyz are gonna rock eller Euphoria, men det är en trevlig stänkare och jävlar i min lilla låda vad han shreddar loss i solot. Det går fort, det är hänsynslöst och helt utan nyanser eller melodi. Just the way I love it.
Och bara för att balansera oss lite, nedan finner ni den i särklass bästa outgivna KISS-relaterade låten genom alla tider. Det är självfallet Vinnie Vincent som skrivit även denna. Ett litet rykte gör även gällande att Paul Stanley ska ha sjungit in låten. Om han verkligen gjort det, och då med sin tidiga 80talsröst (tänk Nowhere to run eller I'm a legend tonight) så skulle jag betala i princip vilket pris som helst för att få höra den. Jag är beredd att skuldsätta mig för det. Fast borde jag verkligen skriva detta på svenska då? Det begränsar ju möjligheten för att en eventuell ägare av dylik skatt kommer att bli le nouveau riche i sitt kvarter. Kanske lika bra det.
/Alex
fredag, april 25, 2014
Fredagsskiva
In i det sista visste jag inte vad jag skulle köra som fredagsskiva, jag har mest lyssnat på David Bowie i veckan och idag är det Samantha Fox-dag på facebook. Ingendera hör riktigt hemma här. Därför blir fredagens skiva helt sonika SONIQ CIRCUS skiva "Reflections in the hourglass" eftersom jag ska se dem imorgon på Progressive Circus-giget här i Helsingborg.
Vi ses där?
/Alex
Vi ses där?
torsdag, april 24, 2014
Queensryche
Det verkar som att den infekterade striden mellan QUEENSRYCHEsångaren Geoff Tate och de andra medlemmarna har resulterat i något slags avslut. Gitarristen Michael Wilton uttalade sig för några dagar sedan om att de nått "an amicable settlement" men sade inte mer, och i förrgår förändrades Geoff Tates hemsida. Numera säljer han inget gammalt QR-material, han kallar inte bandet för Queensrÿche utan istället står det på hans header "Geoff Tate - The voice of Queensrÿche". Dessutom länkar han direkt från hemsidan till "Queensrÿche without Geoff Tate" vilket tar en direkt till QR med Todd La Torre på sång.
Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".
Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.
Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.
/Alex
Idag hade hemsidan uppdaterats ytterligare en gång, och av allt detta att döma verkar det som att Geoff förlorat fighten. Det känns som att det bara är en tidsfråga innan Queensryche.com tillfaller bandet, men samtidigt verkar det av turnélistan att döma som att han får spela färdigt sin vårturné under namnet "Queensrÿche featuring Geoff Tate".
Det är en sorglig jävla soppa detta, och jag hoppas den tar slut här och att alla parter kan gå vidare. Visst tycker jag att Tate betett sig illa som fan gentemot sina medlemmar, men alla gånger jag träffat honom har han varit vänlig, rolig och tillmötesgående. Skulle jag gå och se honom om han spelade i närheten? Absolut, rösten är en blek skugga av sitt forna jag men jag hyser inget personligt agg mot honom utan sörjer mest att det blev som det blev.
Queensrÿche med Todd är ett bra band det också, konserten i Malmö i höstas var magisk då jag fick höra massor av gamla favoritlåtar som jag aldrig trodde att jag skulle få höra. Däremot tycker jag det är synd att de kör under namnet Queensrÿche även där, RISING WEST som de kallade sig initialt hade varit bättre. Att båda parter hade släppt det som en gång var den fantastiska enheten Queensrÿche hade varit mest rättvist mot dem själva, och mot fansen. Men som sagt - jag hoppas att fejden är slut, att de fyra före detta vännerna kan andas ut och gå vidare i sina liv. Kanske kan de någon gång på ålderns höst ta varandra i hand igen och se tillbaka på ett gäng skivor som tog världen med storm under dryga tio år, och glädjas åt och vara stolta över dessa. Det önskar jag för dem. Och jag önskar dem alla allt gott. Oavsett vad framtiden bjuder.
All my life they said I
was going down,
but I'm still standing,
stronger, proud.
And today I know there's
so much more I can be.
/Alex
tisdag, april 22, 2014
Tradig tisdag
Det finns dagar då inspirationen är noll och intet. Idag är en sådan dag. Då tar man fram den bästa IRON MAIDEN-konserten som spelats på svensk mark och vips blir man lite glad igen.
På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med.
15:00 Doors open
15:30 Peter Wildoer drum clinic
16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant
17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk
18:20 Vulkan
19:30 Soniq Circus
20:50 Lalle Larsson Electric Trio
22:20 A.C.T
00:00 After party in 7/8
/Alex
På lördag är det äntligen dags för PROGRESSIVE CIRCUS i Helsingborg. De lade ut schemat för dagen på sin facebooksida, och tiderna ses nedan (de är högst preliminära). Det jag ser mest fram emot är Dan Bornemarks föreläsning om GENTLE GIANT-grejerna och LALLE LARSSON-giget. Det andra blir dock säkert trevligt det med.
15:00 Doors open
15:30 Peter Wildoer drum clinic
16:30 Dan Bornemark: For the love of Gentle Giant
17:15 Jonas Jonassons Huvudwerk
18:20 Vulkan
19:30 Soniq Circus
20:50 Lalle Larsson Electric Trio
22:20 A.C.T
00:00 After party in 7/8
/Alex
torsdag, april 17, 2014
Ännu en fredagslista på en torsdag.
Idag är det som bekant CuttingThursday varför kommunalarbetarna tillåts gå hem tidigt och sedan stanna hemma i flera dagar. Därför håller jag på den nya traditionen att skicka upp veckans fredagsskiva redan idag. Vi får naturligtvis hålla oss till temat för veckan, varför jag ber att få göra en kort recap.
Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.
Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.
Läs mer: Dreams in the witch house av H.P. Lovecraft
Läs mer: Witchhouse Rocks - officiell hemsida.
Glad påsk!
/Alex
Långfredagen den 18/4 firar vi naturligtvis till åminnelse av Melissa Joan Harts födelsedag. Hon fyller imorgon 38 år och detta måste således uppmärksammas på ett för många inte alls ofördelaktigt sätt. Hennes främsta rollprestation är enligt mig Clarissa i tv-serien Clarissa Explains It All, men för gängse patrull är det självfallet Sabrina The Teenage Witch som oftast åsyftas när man pratar om hennes karriär på parmiddagar eller i samband med Postkodmiljonären.
Därför är det med illa dold förtjusning jag bjuder på fredagens skiva, hennes dag till ära.
Läs mer: Dreams in the witch house av H.P. Lovecraft
Läs mer: Witchhouse Rocks - officiell hemsida.
Glad påsk!
/Alex
måndag, april 14, 2014
Super Duper Alice Cooper
Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.
WARNING: SPOILERS BELOW
"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.
Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.
Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.
Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.
/Alex
WARNING: SPOILERS BELOW
"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.
Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.
Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.
Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.
/Alex
torsdag, april 10, 2014
Fredagsskivan på en torsdag - Alice Cooper
Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
/Alex
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
fredag, april 04, 2014
Fredagsskivan: Ace Frehley
När jag nåddes av meddelandet att ACE FREHLEY släpper en ny skiva blev jag glatt överraskad. Detta kittlar mig oerhört eftersom jag tycker väldigt mycket om den gamle lodisen. De få skivor han släppt sedan hans första avhopp från KISS är skivor jag har olika relationer till, men gemensamt är att jag tycker om dem allihop. Från 1987 års "Frehley's Comet" till den senaste "Anomaly" (2009) har Ace aldrig gjort mig besviken vad gäller musiken. Nog hade jag önskat att han haft en högre arbetsmoral och kanske varit lättare att jobba med, det Kiss som sjöng svanesången 2001 med Ace och Eric Singer är den tveklöst sista riktigt bra (läs: intressanta) inkarnationen av spektaklet i mina ögon. Men som med alla andra missbrukare i världen så är Ace lynnig, opålitlig och självisk som bara den. Tyvärr.
När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.
Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.
/Alex
När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.
Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.
onsdag, april 02, 2014
Winger och 90-talet
Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:
1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.
Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.
Tack för påminnelsen Stefan!
/Alex
1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.
Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.
Tack för påminnelsen Stefan!
/Alex
fredag, mars 28, 2014
FredagsAce
Så vaknar vi till nyheten att ACE FREHLEY släpper en ny skiva i juni. "Space Invader" släpps på E1 Music, samma bolag som bl.a. hyser BLACK LABEL SOCIETY. Vi är nog många som inte trodde att detta skulle hända, Ace Frehleys arbetsmoral tillhör inte den bästa och åtminstone jag trodde att "Anomaly" från 2009 skulle bli det sista han släppte. Därför blir jag oerhört glad när det visar sig att gubben tydligen hade lite mer att ge.
Jag planerar omedelbart in en New York-resa såtillvida han ämnar spela live också, jag har aldrig sett honom på hemmaplan så det hade varit väldigt skoj att få uppleva.
Denna dagen till ära blir fredagsskivan således hans senaste alster. Spela högt.
/Alex
Jag planerar omedelbart in en New York-resa såtillvida han ämnar spela live också, jag har aldrig sett honom på hemmaplan så det hade varit väldigt skoj att få uppleva.
Denna dagen till ära blir fredagsskivan således hans senaste alster. Spela högt.
/Alex
torsdag, mars 27, 2014
Copenhell - indeed!
Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.
Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.
/Alex
Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.
/Alex
måndag, mars 24, 2014
Brian Robertson-måndag
Av olika anledningar har jag en BRIAN ROBERTSON-måndag. Det känns idag overkligt att kunna blicka tillbaka nästan tjugo år och minnas spelningar, en sen natt med biljardspel och sprit och sedan en väldigt tidig frukost på McDonalds Stattena. En pissefull Robbo, ett fantastiskt band i och med THE CLAN och en av de få roliga coverbandspelningarna jag sett courtesy of AIN'T LIZZY med en Robbo i toppform.
Det finns bara ljud från Helsingborgsgiget, men efter många år fick jag tag i lite film från andra städer. Kameraföringen är skakig på första klippet, men lyssna på låten. Perfekt ton och en underbar version av Still in love with you från 1994. Sedan ett klipp med The Clan som alltid får mig att lysa upp. Det finns knappt något material med dessa band så sitter DU med inspelningar från Sverigekonserterna så hör av dig på bumsen!
Det finns bara ljud från Helsingborgsgiget, men efter många år fick jag tag i lite film från andra städer. Kameraföringen är skakig på första klippet, men lyssna på låten. Perfekt ton och en underbar version av Still in love with you från 1994. Sedan ett klipp med The Clan som alltid får mig att lysa upp. Det finns knappt något material med dessa band så sitter DU med inspelningar från Sverigekonserterna så hör av dig på bumsen!
/Alex
fredag, mars 21, 2014
Fredagsskiva
Veckan har gått i GLENN HUGHES tecken varför det kändes helt naturligt att köra en Hughesplatta idag. Jag gillar det mesta denna mästare släppt men några skivor väger tyngre än andra. Valet idag föll på den som är en av mina absoluta favoriter, "Feel" från 1995.
Håll tillgodo!
/Alex
Håll tillgodo!
torsdag, mars 20, 2014
onsdag, mars 19, 2014
Progressive Circus 26/4 - vinn biljett!
Lördagen den 26/4 är en unik dag i Helsingborgs konserthistoria - en progdag ska gå av stapeln med start kl. 15.00. Gänget på Salongen i Helsingborg har jobbat hårt för att få till vad som förhoppningsvis är den första i en rad årligen återkommande dagar i den progressiva rockens tecken. A.C.T. som precis släppt sin nya skiva "Circus Pandemonium" kommer, likaså LALLE LARSSONS ELECTRIC TRIO som har sin livepremiär denna dag. En föreläsning av DAN BORNEMARK angående hans jobb med arkivsläpp med GENTLE GIANT är en av mina höjdpunkter för dagen, Gentle Giant har jag dyrkat i många år så det ska bli roligt att höra vad Dan har att berätta.
Tillsammans med Salongen lottar vi på Metallbibliotekarierna dessutom ut en biljett. Allt den intresserade behöver göra är att rita sin finaste teckning på en My Little Pony och skicka in till "Upp Till Tretton med Ulf Elving, Radiohuset, Stockholm." Tänk på att bifoga målsmans underskrift.
Alternativt går det dock bra att skicka ett email till alexander.bergdahl@helsingborg.se, ange Progressive Circus som ämne och namn och emailadress i mailet. Sista dag för inskickning är kl. 12.00 onsdag den 26/3, vinnaren kontaktas av mig.
Mer info och länk till biljetter: Salongen, evenemanget på Facebook
Jag hoppas detta blir en succé, jag har själv inte sett A.C.T. sedan Sweden Rock 2003 så det blir ett kärt återseende!
/Alex
Tillsammans med Salongen lottar vi på Metallbibliotekarierna dessutom ut en biljett. Allt den intresserade behöver göra är att rita sin finaste teckning på en My Little Pony och skicka in till "Upp Till Tretton med Ulf Elving, Radiohuset, Stockholm." Tänk på att bifoga målsmans underskrift.
Alternativt går det dock bra att skicka ett email till alexander.bergdahl@helsingborg.se, ange Progressive Circus som ämne och namn och emailadress i mailet. Sista dag för inskickning är kl. 12.00 onsdag den 26/3, vinnaren kontaktas av mig.
Mer info och länk till biljetter: Salongen, evenemanget på Facebook
Jag hoppas detta blir en succé, jag har själv inte sett A.C.T. sedan Sweden Rock 2003 så det blir ett kärt återseende!
/Alex
fredag, mars 14, 2014
onsdag, mars 12, 2014
Ljuva maj
Maj blir en fin månad! Först nås vi av nyheten att SKINTRADE kommer till The Tivoli Helsingborg, förvisso som support till ELECTRIC BOYS (det borde naturligtvis varit helt tvärtom) men det spelar ingen roll för det kommer att bli ett dundergig! Hoppas att de slänger med nån låt från "Roach powder", sådana lös med sin frånvaro på releasegiget i Stockholm och nog kunde exempelvis I am få luftas lite? Klicka HÄR för biljetter!
Nästa partytrick i majlådan är att DAN REED NETWORK spelar på KB i Malmö den 28/5. Just Network har inte spelat ihop särskilt mycket sedan tidigt 90-tal, jag såg dem på det numera nedbrunna Strandbaden i Falsterbo i juli 1993. Dan Reed har gjort en hel del väsen av sig sedan han kom tillbaka till musikvärlden 2008 men att man skulle få återse Network hade jag aldrig vågat hoppas på. Get to you, det är det enda jag säger.
Få har väl missat debaclet kring KISS och Hall of fame-tramset. Om detta säger jag prick inget, jag noterar istället att det i dag är 38 år sedan de gjorde en bejublad specialkonsert på The Warehouse i New Orleans och väljer att fokusera på den tiden istället.
/Alex
Nästa partytrick i majlådan är att DAN REED NETWORK spelar på KB i Malmö den 28/5. Just Network har inte spelat ihop särskilt mycket sedan tidigt 90-tal, jag såg dem på det numera nedbrunna Strandbaden i Falsterbo i juli 1993. Dan Reed har gjort en hel del väsen av sig sedan han kom tillbaka till musikvärlden 2008 men att man skulle få återse Network hade jag aldrig vågat hoppas på. Get to you, det är det enda jag säger.
Få har väl missat debaclet kring KISS och Hall of fame-tramset. Om detta säger jag prick inget, jag noterar istället att det i dag är 38 år sedan de gjorde en bejublad specialkonsert på The Warehouse i New Orleans och väljer att fokusera på den tiden istället.
/Alex
fredag, mars 07, 2014
Fredagsskinn
Friday, friday, gotta get down on friday!
Och vilken fredag sen. SKINTRADE släppte sin nya skiva "Refueled" förra fredagen och den har banne mig gått varm sedan dess. Skeptikern behöver icke vara orolig, de har inte "fått feeling" och gjort en jazzplatta, de har inte "utforskat sina inre jag" och gjort ett enda långt dronespår där någon entonigt yttrar ordet "mäsk" var fjärde minut. De har gjort en Skintradeplatta såsom en dylik skall låta. Det är fullkomligt obegripligt att det gått 19 år sedan sist (utan att räkna samlingsskivan 2012). Låtarna, framförandet och jävlaranammat får det att låta som om den kom typ året efter den andra och senaste skivan "Roach powder" (1995). Fast "Refueled" är bättre.
Sylvass produktion, man får nästan som små slag i huvudet av en liten hammare när Pay in blood och Hardcore mf heartattack drar igång. Mitt favoritparti på skivan är dock de avslutande fyra låtarna: Worse than wasted, Dying in your arms, Wild one och Look me in the eye. Här får jag allt jag älskar med Skintrade - tung hårdrock, vrålsnygga melodier, fantastisk sång från Matti Alfonzetti och perfekt strukturerade musikaliska landskap.
Superlativen aside är detta en oerhört bra skiva, jag hoppas de får en ordentlig ny chans med "Refueled" så att vi får se dem på turné snart igen. Konserten i Malmö 2012 var underbar men tyvärr oerhört knapphändigt besökt. Skintrade förtjänar oändligt mycket mer. Att de borde spelat på Sweden Rock i år är självklart, jag förstår inte varför de inte blev bokade. Hoppas vi ses där nästa år!
Välkomna tillbaka pågar!
/Alex
Och vilken fredag sen. SKINTRADE släppte sin nya skiva "Refueled" förra fredagen och den har banne mig gått varm sedan dess. Skeptikern behöver icke vara orolig, de har inte "fått feeling" och gjort en jazzplatta, de har inte "utforskat sina inre jag" och gjort ett enda långt dronespår där någon entonigt yttrar ordet "mäsk" var fjärde minut. De har gjort en Skintradeplatta såsom en dylik skall låta. Det är fullkomligt obegripligt att det gått 19 år sedan sist (utan att räkna samlingsskivan 2012). Låtarna, framförandet och jävlaranammat får det att låta som om den kom typ året efter den andra och senaste skivan "Roach powder" (1995). Fast "Refueled" är bättre.
Sylvass produktion, man får nästan som små slag i huvudet av en liten hammare när Pay in blood och Hardcore mf heartattack drar igång. Mitt favoritparti på skivan är dock de avslutande fyra låtarna: Worse than wasted, Dying in your arms, Wild one och Look me in the eye. Här får jag allt jag älskar med Skintrade - tung hårdrock, vrålsnygga melodier, fantastisk sång från Matti Alfonzetti och perfekt strukturerade musikaliska landskap.
Superlativen aside är detta en oerhört bra skiva, jag hoppas de får en ordentlig ny chans med "Refueled" så att vi får se dem på turné snart igen. Konserten i Malmö 2012 var underbar men tyvärr oerhört knapphändigt besökt. Skintrade förtjänar oändligt mycket mer. Att de borde spelat på Sweden Rock i år är självklart, jag förstår inte varför de inte blev bokade. Hoppas vi ses där nästa år!
Välkomna tillbaka pågar!
tisdag, mars 04, 2014
När hårdrocken fick slåss
I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
fredag, februari 28, 2014
Fredagsdårhus
Utan någon egentlig anledning snöade jag imorse in på KISS och deras "Asylum"-period. Således blir det en fredag på dårhuset här, jag bjuder er sagda alster som fredagsskiva och ber även att få bjuda på en länk där jag i sedvanlig anda går igenom Asylumturnén med alla dess infall och egenheter, samt några youtubelänkar som jag absolut tycker att folk borde avsätta tid till att titta igenom. För ingen kan väl ha något viktigare för sig än att titta på publikupptagningar från en av bandets underligaste turnéer någonsin?
Happy friday!
/Alex
Happy friday!
/Alex
torsdag, februari 27, 2014
Från det ena till det andra
Jag fick igår tänka om lite angående mitt Sweden Rock-besök då FOGHAT har bytt plats till lördagen. Jag hade egentligen tänkt köra torsdag/fredag men kör nu torsdag/lördag istället. Därför började jag igår även kolla lite mer på EMPEROR, det bandet på lördagen som jag verkligen ville se men trodde att jag skulle missa. Så läser jag IHSAHNS inlägg på facebook och förstår plötsligt inte att jag ens övervägde att missa detta:
"EMPEROR will be celebrating the 20th anniversary of "In The Nightside Eclipse" at next year´s Wacken Open Air. Ihsahn and Samoth will be joined by Faust on drums, and they will perform the album in its entirety.
There will be no new studioalbum or a world wide tour, only a few exclusive festival appearances next year, to mark the celebration of this landmark album."
Det kommer att bli festivalens starkaste stund. Kanske någonsin. Definitivt i år.
/Alex
"EMPEROR will be celebrating the 20th anniversary of "In The Nightside Eclipse" at next year´s Wacken Open Air. Ihsahn and Samoth will be joined by Faust on drums, and they will perform the album in its entirety.
There will be no new studioalbum or a world wide tour, only a few exclusive festival appearances next year, to mark the celebration of this landmark album."
Det kommer att bli festivalens starkaste stund. Kanske någonsin. Definitivt i år.
/Alex
tisdag, februari 25, 2014
Ny skiva med Skintrade!
YES! Det tog två år från den underbara återkomsten av Sveriges bästa hårdrocksband SKINTRADE till att det blev dags för en ny skiva. "Refueled" släpps på fredag och med tanke på den rent överjävliga käftsmällen i och med låten Monster så kommer jag garanterat inte att bli besviken. Bandet var dessutom med på Bandit Rock imorse, jag missade detta men det skall enligt rykten och hörsägen gå att efterlyssna på Bandits hemsida.
Imorgon är det releasefest på Kägelbanan i Stockholm (klicka HÄR) och det retar mig något djävulskt att jag inte kan närvara. Jag hoppas att bandet får ett lyft och turnerar riket runt i sommar eller nåt, Malmögiget 2012 var fint men inte speciellt välbesökt - Skintrade förtjänar oändligt mycket mer.
Välkomna tillbaka pågar! Vi har saknat er!
/Alex
Imorgon är det releasefest på Kägelbanan i Stockholm (klicka HÄR) och det retar mig något djävulskt att jag inte kan närvara. Jag hoppas att bandet får ett lyft och turnerar riket runt i sommar eller nåt, Malmögiget 2012 var fint men inte speciellt välbesökt - Skintrade förtjänar oändligt mycket mer.
Välkomna tillbaka pågar! Vi har saknat er!
/Alex
fredag, februari 21, 2014
Fredagsmys
Det var en fin kväll i Köpenhamn igår. DREAM THEATER förärade oss en nästan tre timmar lång konsert, men det tog ett tag innan de hittade rätt. Första set baserades på låtar från de två senaste skivorna med ett par äldre obskyringar insprängda, under den första halvtimmen var dock ljudet så bedrövligt dåligt att man funderade på om ljudteknikern var på toaletten med magproblem. Låtmässigt var det ok, förra plattan var en bra skiva och nya skivan är också en bra skiva - problemet är att de för mig låter i princip likadana. Många band hittar en form och stannar där (hej på dej AC/DC) men DT har sällan låtit sig stagneras, med olika resultat som följd. Därför blir det lite underligt i mitt huvud när jag kommer på mig själv med att nästan låt för låt få fundera på huruvida den nu spelade låten kommer från den senaste eller den förra skivan. Det är absolut inget fel på musiken i sig, men den är inte heller speciellt äventyrlig.
Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.
Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.
Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.
Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!
Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.
Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.
Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.
Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!
/Alex
tisdag, februari 18, 2014
KISS debutalbum firar 40 år!
Det känns helt rubbat. Idag för 40 år sedan släpptes KISS debutskiva. 40 år senare spelar de fortfarande nästan hälften av skivan live, låtarna har visat sig tillhöra de allra starkaste i bandets karriär, ja kanske i rockhistorien på det hela taget. Produktionen brukar folk klaga på, jag sällar mig icke till denna dystra skara utan säger att jag inte skulle vilja ha skivan på något annat sätt än det sätt den existerar på. Varje ton, varje slag, varje ord är mina. Mina för att jag inte kan föreställa mig mitt liv utan dem. Mina för att jag inte levt en enda sekund på denna jord då dessa inte funnits. Mina för att jag inte skulle vilja leva vidare en enda sekund om de försvann.
Det finns mycket bra och mycket dåligt i världen. Det mesta vi gör, ser och läser påverkar oss i någon riktning. Det mesta är dock utbytbart. Det som är viktigt när vi är barn är inte nödvändigtvis lika viktigt när vi är vuxna. Det som på måndagen känns som "hur ska jag hinna med detta?" kan på torsdagen ha förvandlats till "vad var det jag var orolig för?". Folk man en gång svurit en slags outsagd vänskapsed till kan man ha svårt att ens minnas namnet på några år senare.
Därför är det viktigt att, utöver det för stunden viktiga men i alla andra bemärkelser flyktiga, det som inte stannar kvar eller det som kanske inte behövs, ha några grundstenar. Grundstenar som står som fundamentet för den just du är. Grunden som står kvar när allt annat rämnar. Min största grundsten är tvivelsutan Kiss. Inget annat definierar mig på samma sätt som ett rockband från New York.
40 år är för en vanlig människa inte speciellt gammalt. Det är knappt medelålders. För ett band är det otroligt långt. När man säger att band som Rolling Stones och Beatles firar liknande jubileum får man bära i minnet att de är nedlagda sedan länge eller åtminstone vilande sedan många år. När Led Zeppelin nästa år hyllas för att det var 40 år sedan "Physical Graffitti" släpptes så är det även 35 år sedan de slutade existera. Kiss har aldrig slutat existera. Kiss har ständigt kört, ofta i motvind, aldrig utan kraft. Visst har det funnits perioder som inte varit lika engagerande som innan eller efter, men det är subjektiva omdömen som inte påverkar det faktum att Kiss aldrig lagt av, aldrig varit vilande. Det känns helt rubbat.
/Alex
Det finns mycket bra och mycket dåligt i världen. Det mesta vi gör, ser och läser påverkar oss i någon riktning. Det mesta är dock utbytbart. Det som är viktigt när vi är barn är inte nödvändigtvis lika viktigt när vi är vuxna. Det som på måndagen känns som "hur ska jag hinna med detta?" kan på torsdagen ha förvandlats till "vad var det jag var orolig för?". Folk man en gång svurit en slags outsagd vänskapsed till kan man ha svårt att ens minnas namnet på några år senare.
Därför är det viktigt att, utöver det för stunden viktiga men i alla andra bemärkelser flyktiga, det som inte stannar kvar eller det som kanske inte behövs, ha några grundstenar. Grundstenar som står som fundamentet för den just du är. Grunden som står kvar när allt annat rämnar. Min största grundsten är tvivelsutan Kiss. Inget annat definierar mig på samma sätt som ett rockband från New York.
40 år är för en vanlig människa inte speciellt gammalt. Det är knappt medelålders. För ett band är det otroligt långt. När man säger att band som Rolling Stones och Beatles firar liknande jubileum får man bära i minnet att de är nedlagda sedan länge eller åtminstone vilande sedan många år. När Led Zeppelin nästa år hyllas för att det var 40 år sedan "Physical Graffitti" släpptes så är det även 35 år sedan de slutade existera. Kiss har aldrig slutat existera. Kiss har ständigt kört, ofta i motvind, aldrig utan kraft. Visst har det funnits perioder som inte varit lika engagerande som innan eller efter, men det är subjektiva omdömen som inte påverkar det faktum att Kiss aldrig lagt av, aldrig varit vilande. Det känns helt rubbat.
HAPPY 40TH ANNIVERSARY!
/Alex
fredag, februari 14, 2014
Fredagsskiva - Ozzy för jävelen
Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.
I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.
So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.
Happy helg alles!
/Alex
I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.
So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.
Happy helg alles!
/Alex
måndag, februari 10, 2014
Måndagstankar
TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.
Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.
Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.
Till sist: lite måndagsmys.
/Alex
Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.
Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.
Till sist: lite måndagsmys.
/Alex
fredag, februari 07, 2014
Äntligen Fredagskrig!
1974 släpptes två skivor som skulle komma att ha monumental betydelse i denna vackra ynglings liv. Den ena var KISS debutskiva, om den behöver vi inte orda mer. Den andra var TRETTIOÅRIGA KRIGETs debutskiva. Ett mästerverk av sällan skådat slag; progressivt, tungt, melodiöst och välspelat på samma gång. Jag upptäckte Kriget på 90talet och har sedan 2004 sett dem live flera gånger och dessutom närt en liten vänskap med bandet och speciellt Stefan Fredin, basist i detta fullkomligt fantastiska band.
Imorgon flyger jag upp till Den Kungliga Hufvudstaden för att se Kriget framföra denna sin första skiva i sin helhet, ett slags 40årsjubileum. Tillsammans med Christer Stålbrandts SAGA vars första skiva också firar 40 år, och som också kommer att framföras i sin helhet, utlovas en kväll som inte setts maken till på en svensk scen sedan....ja fan vet när. Dessutom lovar Kriget att köra en unik låt som de inte kört live sedan 1975. Jag avslöjar inte vilken det är, men det var jag som ställde frågan till Stefan per digitalfax - "borde ni inte köra..." varpå han och sedermera bandet föll för idén.
Imorgon blir en sån där dag som jag får berätta för min systerson om när han blir äldre. "Ja, det hände faktiskt". "Ja, morbror var där". Han kommer att titta klentroget. Då sätter jag igång nedanstående fredagsskiva för honom. Förhoppningsvis fattar han.
/Alex
Imorgon flyger jag upp till Den Kungliga Hufvudstaden för att se Kriget framföra denna sin första skiva i sin helhet, ett slags 40årsjubileum. Tillsammans med Christer Stålbrandts SAGA vars första skiva också firar 40 år, och som också kommer att framföras i sin helhet, utlovas en kväll som inte setts maken till på en svensk scen sedan....ja fan vet när. Dessutom lovar Kriget att köra en unik låt som de inte kört live sedan 1975. Jag avslöjar inte vilken det är, men det var jag som ställde frågan till Stefan per digitalfax - "borde ni inte köra..." varpå han och sedermera bandet föll för idén.
Imorgon blir en sån där dag som jag får berätta för min systerson om när han blir äldre. "Ja, det hände faktiskt". "Ja, morbror var där". Han kommer att titta klentroget. Då sätter jag igång nedanstående fredagsskiva för honom. Förhoppningsvis fattar han.
/Alex
onsdag, februari 05, 2014
Svartvit regnbåge
Hade det varit 1995 så hade jag och Svärra suttit i en soffa i norra Helsingborg just nu, ätandes kanelbullar och drickandes kaffe samtidigt som vi tittade på den senaste videokassetten som trillat in i våra samlingar. Det stora nöjet på den tiden var nämligen just videokassetter och ibland fick man tag i grejer som kittlade till alldeles extra. Dessa avnjöts oftast i den tidigare nämnda soffan, till bådas stora förtjusning. Band i hundratal kopierades, listor skrevs och lappar lades i fodral. Oh the joy.
Nuförtiden ser det lite annorlunda ut. I dagarna fick jag tag i något alldeles förnämt fenomenalt bra - en RAINBOW-konsert inspelad på anrika Capitol Theatre i Passaic, New Jersey 1979. Graham Bonnetts första turné och vad gäller videomaterial finns det väldigt lite från denna tid att leka med, så att det plötsligt dök upp en 77 minuter lång tvfilmad rackare gjorde att många av oss satte i halsen. Kvalitetsmässigt är det ingen bluray, den är svart/vit och kameravinklarna är inte de bästa. Men vad ända in i tant Ninnis näshår bryr man sig om det när man tittar? Detta är sannerligen en urtypisk modell för en så kallad "rätt upp i huvet"-video, och ingen av bandet intresserad människa kan undgå att njuta av en sådan här extravagant surpris.
Allt är digitalt numera. Det skrivs inga lappar längre, listorna är i princip borta (eller...?), videobanden är ett minne blott. Likförbannat blir det imorgon Rainbow live 1979. Tvfilmad. I fin kvalitet.
Och soffa, kaffe, kanske nån bulle och Svärra.
Some things never change.
(Inte tjuvkika nu Svärra!)
/Alex
Nuförtiden ser det lite annorlunda ut. I dagarna fick jag tag i något alldeles förnämt fenomenalt bra - en RAINBOW-konsert inspelad på anrika Capitol Theatre i Passaic, New Jersey 1979. Graham Bonnetts första turné och vad gäller videomaterial finns det väldigt lite från denna tid att leka med, så att det plötsligt dök upp en 77 minuter lång tvfilmad rackare gjorde att många av oss satte i halsen. Kvalitetsmässigt är det ingen bluray, den är svart/vit och kameravinklarna är inte de bästa. Men vad ända in i tant Ninnis näshår bryr man sig om det när man tittar? Detta är sannerligen en urtypisk modell för en så kallad "rätt upp i huvet"-video, och ingen av bandet intresserad människa kan undgå att njuta av en sådan här extravagant surpris.
Allt är digitalt numera. Det skrivs inga lappar längre, listorna är i princip borta (eller...?), videobanden är ett minne blott. Likförbannat blir det imorgon Rainbow live 1979. Tvfilmad. I fin kvalitet.
Och soffa, kaffe, kanske nån bulle och Svärra.
(Inte tjuvkika nu Svärra!)
/Alex
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Featured Post
Fredagslistan 2026, vecka 37: Året var 2006...
Gott folk! Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen v...
Populära inlägg
-
Nominerad: "Heirs To Thievery" - MISERY INDEX. Politisk rensdöds när den är som bäst får man sig serverad från kvalitetsknäckande... -
Gott folk! Har ni hängt med under veckan här på bloggen så kanske ni börjar bli lite matta av alla utflippade rymdrelaterade tips som har ... -
Denna nostalgitripp tillägnas alla som minns videobandsmärket BASF. Jag var dryga sju år gammal och tv-tablån gjorde gällande att SVT skulle...