måndag, april 14, 2014

Super Duper Alice Cooper

Tack vare en bekant här i stan fick jag möjlighet att kolla in ett förhandsex. på den kommande dokumentären om ALICE COOPER. Namnet på dokumentären är bedrövligt, "Super Duper Alice Cooper", men i övrigt blev jag positivt överraskad. Jag är av naturen ofta skeptisk till dokumentärer eftersom jag nästan uteslutande mest är intresserad av musik, att titta på gaggande herrar som minns den gången de var bra är inget som längre tilltalar mig. Kanske för att det finns så oerhört mycket sådant. Somliga dokumentärer från senare tid sticker dock ut en smula, jag tyckte mycket om DEEP PURPLE med "Phoenix Rising" som behandlade deras ödesdigra turné 1975-76. But I am digesting.

WARNING: SPOILERS BELOW

"Super Duper Alice Cooper" tar ett nytt grepp vad gäller berättande om Alice. Den handlar nämligen inte speciellt mycket om gruppen sedermera artisten bakom namnet utan om hur karaktären Alice formats och getts liv. Visst, den börjar från början och Alice och den forne basisten Dennis Dunaway berättar vidlyftigt om de första åren, men det ligger hela tiden en annan "air" över berättandet. Och så fort originalgruppen upplöses går berättandet in i en andra andning. Lite tråkigt och underligt är att originalmedlemmen Michael Bruce inte får komma till tals, ja han omnämns faktiskt inte ens med namn en enda gång i hela dokumentären. På samma spår får skivan "Billion $ Babies" inte heller någon uppmärksamhet, precis som i den fina "Old School"-boxen för några år sedan. Jag dristar mig till att anta att det ligger någon form av BLACK SABBATH/Bill Ward-liknande konflikt bakom, men det vet jag inget om. Tråkigt för fansen är det oavsett vilket.

Visuellt är dokumentären fantastisk. De har hittat riktiga originalelement till gamla liveinspelningar och tv-framträdanden, klippen från Hollywood Bowl 1972 är så fina att man nästan undrar huruvida det kommer något släpp med bara den konserten vilket hade föranlett ett behov av syrgas i nio veckor för min del. Det är en estetisk fest man avnjuter, väl hopklippt och genomförd. Dock finns det självklart inte en enda hel låt i hela dokumentären, vilket jag som alltid tycker är bedrövligt. Jag förstår att det inte är det som är syftet, jag förstår varför det inte finns någon, men jag tycker likväl att det är bedrövligt.

Summa summarum är det en fin dokumentär. Den slutar tvärt 1986 strax efter att Alice återvänt till livescenen, och man kan diskutera det fram och tillbaka om man vill men jag tror personligen att det är så här: Efter 1986 slutade karaktären Alice utvecklas på samma sätt som tidigare. Alice började tidigare än några andra band förlita sig på sin forntid. Ett undantag är naturligtvis låten Poison och skivan "Trash", men förutom denna plötsliga uppskjutsning till medelsvenssonpopularitetens höjder så har Alice haft och behållit en hygglig fanbas på teaterstorleksnivå sedan återkomsten 1986, och därför anses kanske inte karaktärsutvecklingen vara lika intressant. Visst har han spexat till det med en slags Showman-Alice och så vidare, men grunden har ändå legat i att han varit en "nostalgia-act". Jag tycker inte synd om honom för det, jag tycker att turnéer likt "Brutal Planet"-turnén 2000/01 är bland det häftigaste jag sett och så vidare, men jag tror det är i detta vi finner anledningen till att dokumentären slutar så tvärt. Jag kan ha fel.

Om man söker fram dokumentären på Ginza för förbokning så står det att det ska vara en extraskiva med Montreal 1972 med i paketet. Vad är det?, undrar jag. Jag vet att det finns oklippt material från ett tv-program inspelat i just Montreal 1972, men skulle de verkligen släppa detta officiellt? Jag hoppas det.


/Alex

Inga kommentarer:

Featured Post

Fredagslistan 2017, vecka 37: Allt under nio minuter är fegt

Ave Fredagsmorgon! Känns det lite segt idag? Långsamt och utdraget? Som sirap doppad i kola doppad i sirap? Bra, den känslan ska bejakas s...

Populära inlägg