Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Imorgon (fredag) är jag ledig och istället för att schemalägga inlägget så skickar jag ut det direkt. Why? Because I can.
Imorgon är det dags för Rock And Roll Hall Of Fame-debaclet och kanske kan sedan allt skit kring detta elände lägga sig. Jag bortser numera helt från KISS eftersom de sannerligen inte kunnat ta detta med värdighet utan betett sig som barnrumpor allihop. "Vi gör det för fansen" sägs det, men jag vågar påstå att när de envist kastar skit på varandra i pressen är det sannerligen inget som fansen vill höra eller se. Mina två förhoppningar för galan består därför i följande:
1. Att NIRVANA-tributen med Dave, Pat, Krist och Joan Jett blir något så när värdig.
2. Att All-Starbandet som ACE FREHLEY ska medverka i blir något så när värdigt.
Gamla gubbar som beter sig som...gamla gubbar. Usch, jag blir bara mer trött ju mer jag tänker på det. Ett svagt ögonblick övervägde jag faktiskt att åka över. Jag är glad att jag sparade pengarna.
Fredags(torsdags?)skivan blir något helt annat. Fantastiska Wolfgangs Vault, som förser oss med konsertinspelningar från förr både vad gäller ljud och video, lade under december månad ut ALICE COOPER live i Passaic 1981. Denna hade cirkulerat som en "rare trade"-dvd tidigare, endast ett fåtal hade sett den och den var dessutom "vattenmärkt" med en stor textblaffa i mitten av rutan. Still, det var och är den enda kända tv-filmade konserten från "Special Forces"-turnén 1981/82 och beggars can't be choosers. När Wolfgang lade ut den så var kvalitén en smula bättre och vattenstämpeln var borta, jag betalade därför nyligen för ett årsabonnemang (typ 250 spänn) och har nu full tillgång till alla videos och audios där, streamat i toppkvalitet. Det finns oerhört mycket guld där, vi får väl se vad jag hinner titta och lyssna på.
Anyway, med detta i minne drar jag mig till minnes Metaltown 2004 och Alice Coopers headlinegig. Han körde nämligen en fullständigt unik låt just på den turnén i och med Who do we think we are från just "Special Forces". Jag hade fanimej egen publik under den låten. Så mycket luftgitarr har jag aldrig spelat före eller efter. Det finns tyvärr ingen film från giget men en trevlig yngling spelade in komfärten på sin minidisc, varför vi åtminstone kan njuta av ljudet från detta unika evenemang. Det är den enda gången han spelat en låt från den skivan i Sverige. Någonsin. Njut av länken! Och lyssna sen på skivan. För den är fenomenal. Speciellt titelspåret och You look good in rags.
När jag nåddes av meddelandet att ACE FREHLEY släpper en ny skiva blev jag glatt överraskad. Detta kittlar mig oerhört eftersom jag tycker väldigt mycket om den gamle lodisen. De få skivor han släppt sedan hans första avhopp från KISS är skivor jag har olika relationer till, men gemensamt är att jag tycker om dem allihop. Från 1987 års "Frehley's Comet" till den senaste "Anomaly" (2009) har Ace aldrig gjort mig besviken vad gäller musiken. Nog hade jag önskat att han haft en högre arbetsmoral och kanske varit lättare att jobba med, det Kiss som sjöng svanesången 2001 med Ace och Eric Singer är den tveklöst sista riktigt bra (läs: intressanta) inkarnationen av spektaklet i mina ögon. Men som med alla andra missbrukare i världen så är Ace lynnig, opålitlig och självisk som bara den. Tyvärr.
När jag stod i London 2008 och avnjöt hans återkomst till den Europeiska konsertscenen så var det som att en cirkel slöts, det var då 20 år sedan hans tidigare Londonkonsert och hans totalt tredje solokonsert på Europeisk mark någonsin. Min förhoppning inför den nya skivan är dock ingen Europaturné utan snarare att han gör lite ströspelningar i eller runt New York, jag har aldrig fått se honom på hemmaplan och en Acekonsert på Manhattan skulle definitivt generera en resa för min del.
Vi firar fredagen med skivan som fyller 25 år. 2 young to die har varit en av mina favvelåtar sedan skivan släpptes, och det har inte gett med sig ännu.
Jag läste en väldigt rolig krönika signerad Stefan Lindqvist i Helsingborgs Dagblad igår. Krönikan handlade om WINGER, och rubriken lyder: "Bandet som Beavis & Butthead dödade". Det var rolig läsning, jag lägger inget direkt värde i Wingers vara eller icke vara eftersom jag aldrig brytt mig om dem förutom av två anledningar:
1. Kip Winger var med i ALICE COOPERs band i mitten av 80-talet
2. Winger var förband till KISS 1990 varför man ser Kiss storslagna Hot In The Shade-show bakom Wingers förbandsrigg på de existerande videoklippen.
Jag är fullt medveten om att Winger innehåller musiker av rang, jag har avnjutit Reb Beachs gitarrspel när han spelade med Alice Cooper i Norje 1998 och på det hela taget har jag absolut inget emot bandet. Jag har dock en betydligt större personlig relation till Beavis & Butthead, och man får säga vad man vill om tecknad film, trams och "T.P. for my bunghole" men samtidigt som de möjligen avrättade Wingers karriär så höll de fanan högt för hårdrock i allmänhet vilket naturligtvis måste ses som glädjande. Korta snuttar av dessa dårars luftgitarrnynnande till BLACK SABBATHs Iron man eller Electric funeral tillsammans med deras outtröttliga skrattande åt allt och alla som var att betrakta som "wuss" är kanske inget jag skrattar högt åt idag (jo det är det visst, Alex not.), men jag gjorde det då och kan fortfarande minnas hur citat från serien frammanade en för mig helt ny personlig vokabulär.
Så vaknar vi till nyheten att ACE FREHLEY släpper en ny skiva i juni. "Space Invader" släpps på E1 Music, samma bolag som bl.a. hyser BLACK LABEL SOCIETY. Vi är nog många som inte trodde att detta skulle hända, Ace Frehleys arbetsmoral tillhör inte den bästa och åtminstone jag trodde att "Anomaly" från 2009 skulle bli det sista han släppte. Därför blir jag oerhört glad när det visar sig att gubben tydligen hade lite mer att ge.
Jag planerar omedelbart in en New York-resa såtillvida han ämnar spela live också, jag har aldrig sett honom på hemmaplan så det hade varit väldigt skoj att få uppleva.
Denna dagen till ära blir fredagsskivan således hans senaste alster. Spela högt.
Nu är hela lineupen för årets COPENHELL-festival klar, och jösses så mycket godis de har fått med sig. Allt från IRON MAIDEN som headliners ner till fräckheter som OBITUARY och LYNCH MOB längre ner på listan. Stort är även, för min del, BEHEMOTH, ANTHRAX och ZAKK WYLDES BLACK LABEL SOCIETY. Festivalen har ju utökats till en tredagarstjohejsan, och dessutom börjar den redan på onsdagen den 11/6 för att passa med Maidens schema, men som jag skrev förra året - Copenhell är en festival som är stor i det lilla formatet och som innehåller allt jag älskar och hade glömt att jag älskade med en festival.
Det gläder mig att det går så bra för dem, och jag lovar en bra rapport från festivalen när det är dags.
Av olika anledningar har jag en BRIAN ROBERTSON-måndag. Det känns idag overkligt att kunna blicka tillbaka nästan tjugo år och minnas spelningar, en sen natt med biljardspel och sprit och sedan en väldigt tidig frukost på McDonalds Stattena. En pissefull Robbo, ett fantastiskt band i och med THE CLAN och en av de få roliga coverbandspelningarna jag sett courtesy of AIN'T LIZZY med en Robbo i toppform.
Det finns bara ljud från Helsingborgsgiget, men efter många år fick jag tag i lite film från andra städer. Kameraföringen är skakig på första klippet, men lyssna på låten. Perfekt ton och en underbar version av Still in love with you från 1994. Sedan ett klipp med The Clan som alltid får mig att lysa upp. Det finns knappt något material med dessa band så sitter DU med inspelningar från Sverigekonserterna så hör av dig på bumsen!
Veckan har gått i GLENN HUGHES tecken varför det kändes helt naturligt att köra en Hughesplatta idag. Jag gillar det mesta denna mästare släppt men några skivor väger tyngre än andra. Valet idag föll på den som är en av mina absoluta favoriter, "Feel" från 1995.
Lördagen den 26/4 är en unik dag i Helsingborgs konserthistoria - en progdag ska gå av stapeln med start kl. 15.00. Gänget på Salongen i Helsingborg har jobbat hårt för att få till vad som förhoppningsvis är den första i en rad årligen återkommande dagar i den progressiva rockens tecken. A.C.T. som precis släppt sin nya skiva "Circus Pandemonium" kommer, likaså LALLE LARSSONS ELECTRIC TRIO som har sin livepremiär denna dag. En föreläsning av DAN BORNEMARK angående hans jobb med arkivsläpp med GENTLE GIANT är en av mina höjdpunkter för dagen, Gentle Giant har jag dyrkat i många år så det ska bli roligt att höra vad Dan har att berätta.
Tillsammans med Salongen lottar vi på Metallbibliotekarierna dessutom ut en biljett. Allt den intresserade behöver göra är att rita sin finaste teckning på en My Little Pony och skicka in till "Upp Till Tretton med Ulf Elving, Radiohuset, Stockholm." Tänk på att bifoga målsmans underskrift.
Alternativt går det dock bra att skicka ett email till alexander.bergdahl@helsingborg.se, ange Progressive Circus som ämne och namn och emailadress i mailet. Sista dag för inskickning är kl. 12.00 onsdag den 26/3, vinnaren kontaktas av mig.
Mer info och länk till biljetter: Salongen, evenemanget på Facebook
Jag hoppas detta blir en succé, jag har själv inte sett A.C.T. sedan Sweden Rock 2003 så det blir ett kärt återseende!
Maj blir en fin månad! Först nås vi av nyheten att SKINTRADE kommer till The Tivoli Helsingborg, förvisso som support till ELECTRIC BOYS (det borde naturligtvis varit helt tvärtom) men det spelar ingen roll för det kommer att bli ett dundergig! Hoppas att de slänger med nån låt från "Roach powder", sådana lös med sin frånvaro på releasegiget i Stockholm och nog kunde exempelvis I am få luftas lite? Klicka HÄR för biljetter!
Nästa partytrick i majlådan är att DAN REED NETWORK spelar på KB i Malmö den 28/5. Just Network har inte spelat ihop särskilt mycket sedan tidigt 90-tal, jag såg dem på det numera nedbrunna Strandbaden i Falsterbo i juli 1993. Dan Reed har gjort en hel del väsen av sig sedan han kom tillbaka till musikvärlden 2008 men att man skulle få återse Network hade jag aldrig vågat hoppas på. Get to you, det är det enda jag säger.
Få har väl missat debaclet kring KISS och Hall of fame-tramset. Om detta säger jag prick inget, jag noterar istället att det i dag är 38 år sedan de gjorde en bejublad specialkonsert på The Warehouse i New Orleans och väljer att fokusera på den tiden istället.
Och vilken fredag sen. SKINTRADE släppte sin nya skiva "Refueled" förra fredagen och den har banne mig gått varm sedan dess. Skeptikern behöver icke vara orolig, de har inte "fått feeling" och gjort en jazzplatta, de har inte "utforskat sina inre jag" och gjort ett enda långt dronespår där någon entonigt yttrar ordet "mäsk" var fjärde minut. De har gjort en Skintradeplatta såsom en dylik skall låta. Det är fullkomligt obegripligt att det gått 19 år sedan sist (utan att räkna samlingsskivan 2012). Låtarna, framförandet och jävlaranammat får det att låta som om den kom typ året efter den andra och senaste skivan "Roach powder" (1995). Fast "Refueled" är bättre.
Sylvass produktion, man får nästan som små slag i huvudet av en liten hammare när Pay in blood och Hardcore mf heartattack drar igång. Mitt favoritparti på skivan är dock de avslutande fyra låtarna: Worse than wasted, Dying in your arms, Wild one och Look me in the eye. Här får jag allt jag älskar med Skintrade - tung hårdrock, vrålsnygga melodier, fantastisk sång från Matti Alfonzetti och perfekt strukturerade musikaliska landskap.
Superlativen aside är detta en oerhört bra skiva, jag hoppas de får en ordentlig ny chans med "Refueled" så att vi får se dem på turné snart igen. Konserten i Malmö 2012 var underbar men tyvärr oerhört knapphändigt besökt. Skintrade förtjänar oändligt mycket mer. Att de borde spelat på Sweden Rock i år är självklart, jag förstår inte varför de inte blev bokade. Hoppas vi ses där nästa år!
I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.
När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.
Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.
Tomt. Ekande tomt.
Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!
När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.
1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.
2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.
3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.
Utan någon egentlig anledning snöade jag imorse in på KISS och deras "Asylum"-period. Således blir det en fredag på dårhuset här, jag bjuder er sagda alster som fredagsskiva och ber även att få bjuda på en länk där jag i sedvanlig anda går igenom Asylumturnén med alla dess infall och egenheter, samt några youtubelänkar som jag absolut tycker att folk borde avsätta tid till att titta igenom. För ingen kan väl ha något viktigare för sig än att titta på publikupptagningar från en av bandets underligaste turnéer någonsin?
Jag fick igår tänka om lite angående mitt Sweden Rock-besök då FOGHAT har bytt plats till lördagen. Jag hade egentligen tänkt köra torsdag/fredag men kör nu torsdag/lördag istället. Därför började jag igår även kolla lite mer på EMPEROR, det bandet på lördagen som jag verkligen ville se men trodde att jag skulle missa. Så läser jag IHSAHNS inlägg på facebook och förstår plötsligt inte att jag ens övervägde att missa detta:
"EMPEROR will be celebrating the 20th anniversary of "In The Nightside Eclipse" at next year´s Wacken Open Air. Ihsahn and Samoth will be joined by Faust on drums, and they will perform the album in its entirety.
There will be no new studioalbum or a world wide tour, only a few exclusive festival appearances next year, to mark the celebration of this landmark album."
Det kommer att bli festivalens starkaste stund. Kanske någonsin. Definitivt i år.
YES! Det tog två år från den underbara återkomsten av Sveriges bästa hårdrocksband SKINTRADE till att det blev dags för en ny skiva. "Refueled" släpps på fredag och med tanke på den rent överjävliga käftsmällen i och med låten Monster så kommer jag garanterat inte att bli besviken. Bandet var dessutom med på Bandit Rock imorse, jag missade detta men det skall enligt rykten och hörsägen gå att efterlyssna på Bandits hemsida.
Imorgon är det releasefest på Kägelbanan i Stockholm (klicka HÄR) och det retar mig något djävulskt att jag inte kan närvara. Jag hoppas att bandet får ett lyft och turnerar riket runt i sommar eller nåt, Malmögiget 2012 var fint men inte speciellt välbesökt - Skintrade förtjänar oändligt mycket mer.
Det var en fin kväll i Köpenhamn igår. DREAM THEATER förärade oss en nästan tre timmar lång konsert, men det tog ett tag innan de hittade rätt. Första set baserades på låtar från de två senaste skivorna med ett par äldre obskyringar insprängda, under den första halvtimmen var dock ljudet så bedrövligt dåligt att man funderade på om ljudteknikern var på toaletten med magproblem. Låtmässigt var det ok, förra plattan var en bra skiva och nya skivan är också en bra skiva - problemet är att de för mig låter i princip likadana. Många band hittar en form och stannar där (hej på dej AC/DC) men DT har sällan låtit sig stagneras, med olika resultat som följd. Därför blir det lite underligt i mitt huvud när jag kommer på mig själv med att nästan låt för låt få fundera på huruvida den nu spelade låten kommer från den senaste eller den förra skivan. Det är absolut inget fel på musiken i sig, men den är inte heller speciellt äventyrlig.
Nåväl, första set kom och gick. Kvällens lågvattenmärke kom med instrumentallåten från den senaste skivan, Enigma machine. En riktig utfyllnadslåt, som naturligtvis hade den goda smaken att inkludera det allra sämsta med rockkonserter: trumsolo. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men det finns INGEN poäng med dylika aktiviteter, oavsett vem som spelar. Blä.
Sen var det paus. En exakt 15 minuter lång sådan, bespetsad med en putslustig film på skärmen. Det gick väldigt fort. And then - oblivion. "Awake" firar 20 år i år och man valde att spela hela andra halvan av skivan i ett svep. The mirror - Lie - Lifting shadows off a dream - Scarred - Space-dye vest. Lifting har jag inte hört live sedan 1995, Scarred sedan 1997 och Space-dye vest är aldrig tidigare spelad live. Dessa 45 minuter tillhör den absoluta toppen av god musik i världen, det finns band som spenderar en hel karriär med att försöka knåpa ihop material som inte ens når upp till demostadiet av dessa låtar. Perfekt framfört av alla i bandet, och pluspoäng till James LaBrie som jag tycker så mycket om och som idag, 2014, sjunger låtarna betydligt bättre än vad han gjorde för 20 år sedan. Detta andra set toppades till sist med den bästa låten från den senaste skivan, The illumination theory. Totalt 65 minuter av det bästa jag sett DT göra på en scen någonsin.
Extranumren bestod av fyra låtar från "Scenes from a memory" som i sin tur firar 15 år i år, och som var Jordans första skiva med bandet. Den sällan spelade Overture 1928 satte en fin öppningsprägel och den avslutande Finally free hade de lyckligtvis kortat av varför förre trummisen Mike Portnoys trumba-wamba i slutet inte kopierades av Mike Mangini. Detta tyckte jag var en fin gest, låt den avslutningen tillhöra det forna bandet. Den nuvarande sättningen har hittat en bra väg att gå, inte så mycket eländig Dark eternal night-metal, mer melodiös prog och ett hyggligt piggt band. Om jag finge så skulle jag dock önska att de vågade ta ut svängarna på nästa skiva, och låta Mike Mangini visa sin egna stil. Än så länge låter han fortfarande som en karbonkopia av Mike Portnoy, och att låta som Portnoy gör fortfarande Portnoy bättre själv. Jag tycker att Mangini är värd mer.
Bara för att det blev så mycket DT här idag, så blir fredagsskivan en helt annan. Jag ger er BURZUM och "Hvis lyset tar oss", en perfekt skiva till det dystra februarivädret idag. Happy listening!
Det känns helt rubbat. Idag för 40 år sedan släpptes KISS debutskiva. 40 år senare spelar de fortfarande nästan hälften av skivan live, låtarna har visat sig tillhöra de allra starkaste i bandets karriär, ja kanske i rockhistorien på det hela taget. Produktionen brukar folk klaga på, jag sällar mig icke till denna dystra skara utan säger att jag inte skulle vilja ha skivan på något annat sätt än det sätt den existerar på. Varje ton, varje slag, varje ord är mina. Mina för att jag inte kan föreställa mig mitt liv utan dem. Mina för att jag inte levt en enda sekund på denna jord då dessa inte funnits. Mina för att jag inte skulle vilja leva vidare en enda sekund om de försvann.
Det finns mycket bra och mycket dåligt i världen. Det mesta vi gör, ser och läser påverkar oss i någon riktning. Det mesta är dock utbytbart. Det som är viktigt när vi är barn är inte nödvändigtvis lika viktigt när vi är vuxna. Det som på måndagen känns som "hur ska jag hinna med detta?" kan på torsdagen ha förvandlats till "vad var det jag var orolig för?". Folk man en gång svurit en slags outsagd vänskapsed till kan man ha svårt att ens minnas namnet på några år senare.
Därför är det viktigt att, utöver det för stunden viktiga men i alla andra bemärkelser flyktiga, det som inte stannar kvar eller det som kanske inte behövs, ha några grundstenar. Grundstenar som står som fundamentet för den just du är. Grunden som står kvar när allt annat rämnar. Min största grundsten är tvivelsutan Kiss. Inget annat definierar mig på samma sätt som ett rockband från New York.
40 år är för en vanlig människa inte speciellt gammalt. Det är knappt medelålders. För ett band är det otroligt långt. När man säger att band som Rolling Stones och Beatles firar liknande jubileum får man bära i minnet att de är nedlagda sedan länge eller åtminstone vilande sedan många år. När Led Zeppelin nästa år hyllas för att det var 40 år sedan "Physical Graffitti" släpptes så är det även 35 år sedan de slutade existera. Kiss har aldrig slutat existera. Kiss har ständigt kört, ofta i motvind, aldrig utan kraft. Visst har det funnits perioder som inte varit lika engagerande som innan eller efter, men det är subjektiva omdömen som inte påverkar det faktum att Kiss aldrig lagt av, aldrig varit vilande. Det känns helt rubbat.
Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.
I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.
So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.
TRETTIOÅRIGA KRIGET och SAGA stod för en fantastisk lördagskväll i Stockholm, Saga körde nästan hela sin första skiva och alla låtarna från fjolårets EP. Dessutom körde de en helt ny låt som dessutom var kvällens bästa. Kriget å sin sida körde över två timmar vilket inkluderade hela debutskivan inklusive den fantastiska och bortglömda Handlingens skugga, och som lök på laxen var Perspektiv det första extranumret. En av de första låtarna de skrev ihop runt 1970/71, då kallad Amassilations, senare spelad live med kriget fram till våren 1975. Således var det en välkommen återkomst efter 39 år! Den intresserade kan senare i veckan kolla in min andra sida Livinginthepast för kompletta setlists och bilder.
Jag fick TRANSATLANTICs nya häromsistens, "Kaleidoscope". Jag måste säga att jag initialt är ganska besviken. Må vara att titelspåret som klockar in på en halvtimme är precis så bra som jag vill, och även den föregående korta typiska NEAL MORSE-balladen håller hög klass, men de inledande tre låtarna är LÅNGT ifrån fornstora dagar. Därför känns det heller inte lika ledsamt längre att jag inte hade möjlighet att åka ner till Berlin och se dem om några veckor, jag fick sett dem när det var som allra bäst (2010) och får dessutom ha kul med dem en stund på Sweden Rock i sommar. Jag hoppas att det är en tillfällig formsvacka dock, eftersom jag gärna vill tycka om musiken de spottar ur sig. Den medföljande coverskivan kunde de helt skippat dock, jag är inget fan av covers och kommer med all sannolikhet aldrig att lyssna på eländet. Jag har ju originalskivorna.
Denna vecka tar jag mig an lite roligt arbete med inspelningar från KISS "Unmasked"-turné 1980, från ingenstans har det ploppat in lite alternativa versioner av konserterna i Milano och Drammen, samt att jag i allmänhet rensar upp lite bland mapparna och filerna. Jobbet tar aldrig slut, vilket är oerhört glädjande för vad fan skulle jag annars göra.
1974 släpptes två skivor som skulle komma att ha monumental betydelse i denna vackra ynglings liv. Den ena var KISS debutskiva, om den behöver vi inte orda mer. Den andra var TRETTIOÅRIGA KRIGETs debutskiva. Ett mästerverk av sällan skådat slag; progressivt, tungt, melodiöst och välspelat på samma gång. Jag upptäckte Kriget på 90talet och har sedan 2004 sett dem live flera gånger och dessutom närt en liten vänskap med bandet och speciellt Stefan Fredin, basist i detta fullkomligt fantastiska band.
Imorgon flyger jag upp till Den Kungliga Hufvudstaden för att se Kriget framföra denna sin första skiva i sin helhet, ett slags 40årsjubileum. Tillsammans med Christer Stålbrandts SAGA vars första skiva också firar 40 år, och som också kommer att framföras i sin helhet, utlovas en kväll som inte setts maken till på en svensk scen sedan....ja fan vet när. Dessutom lovar Kriget att köra en unik låt som de inte kört live sedan 1975. Jag avslöjar inte vilken det är, men det var jag som ställde frågan till Stefan per digitalfax - "borde ni inte köra..." varpå han och sedermera bandet föll för idén.
Imorgon blir en sån där dag som jag får berätta för min systerson om när han blir äldre. "Ja, det hände faktiskt". "Ja, morbror var där". Han kommer att titta klentroget. Då sätter jag igång nedanstående fredagsskiva för honom. Förhoppningsvis fattar han.
Hade det varit 1995 så hade jag och Svärra suttit i en soffa i norra Helsingborg just nu, ätandes kanelbullar och drickandes kaffe samtidigt som vi tittade på den senaste videokassetten som trillat in i våra samlingar. Det stora nöjet på den tiden var nämligen just videokassetter och ibland fick man tag i grejer som kittlade till alldeles extra. Dessa avnjöts oftast i den tidigare nämnda soffan, till bådas stora förtjusning. Band i hundratal kopierades, listor skrevs och lappar lades i fodral. Oh the joy.
Nuförtiden ser det lite annorlunda ut. I dagarna fick jag tag i något alldeles förnämt fenomenalt bra - en RAINBOW-konsert inspelad på anrika Capitol Theatre i Passaic, New Jersey 1979. Graham Bonnetts första turné och vad gäller videomaterial finns det väldigt lite från denna tid att leka med, så att det plötsligt dök upp en 77 minuter lång tvfilmad rackare gjorde att många av oss satte i halsen. Kvalitetsmässigt är det ingen bluray, den är svart/vit och kameravinklarna är inte de bästa. Men vad ända in i tant Ninnis näshår bryr man sig om det när man tittar? Detta är sannerligen en urtypisk modell för en så kallad "rätt upp i huvet"-video, och ingen av bandet intresserad människa kan undgå att njuta av en sådan här extravagant surpris.
Allt är digitalt numera. Det skrivs inga lappar längre, listorna är i princip borta (eller...?), videobanden är ett minne blott. Likförbannat blir det imorgon Rainbow live 1979. Tvfilmad. I fin kvalitet.
Dags för fredagsmusik! Vad fint det är när man har turen att snubbla över något nytt som är sådär rasande bra och trivsamt att man baxnar en smula. Precis så var det härom dagen när undertecknad placerade örongångarna runt Chicagobandet INDIANs "From All Purity". Det är långsamt, trasigt, hatiskt och skärande vackert.
Vänner av noise och allmänt oljud bör spetsa öronen lite extra eftersom INDIAN lirar i den något skrapigare delen av ljudskalan. Vänner av riktigt snabbt tempo och blastbeats lär tråkas ut rejält av denna sludgepärla. Men snabbhet är sannerligen inte allt när man får sig en portion riktigt tung eländes-doom till livs om ni frågar mig. Relapse Records skriver själva om skivan att den är motsatsen till easy listening och där är jag böjd att hålla med. Dags för tuggmotstånd av det tjusigare slaget!
FOGHAT släpptes precis till Sweden Rock Festival. 2004 års bästa Sweden Rock-spelning får nu en repris, hoppas sannerligen att de kan leverera en gång till. 2004 visste min eufori inga gränser!
Och jag hoppas verkligen att de får spela på torsdagen eller fredagen, när jag är på plats. Då är det filmtajm kan jag säga!
Jag fick en länk av en god vän igår, han tyckte att jag skulle lyssna på ett amerikanskt band kallat 1974. Lyssna gör jag gärna, speciellt på gammalt mög. Därför torde ju ett band som heter som ett av de bästa åren i musikhistorien vara bra, och lo and behold - det var de också.
In och kika nu, klicka på MIG. Här finns hela senaste plattan för lyssning. Man kan köpa den också. Gör gärna det.
OH YES! Den 22:a februari är det turnépremiär i Helsingborg då ROYAL HUNT ger sig ut på europaturné med inga mindre än CLOUDSCAPE som förband. Royal Hunts senaste platta "A life to die for" kom förra året och Cloudscape släpper en samlingsskiva i samband med turnén som utöver bandets tidigare alster även innehåller en helt ny låt. Det hägrar nämligen en femte studioskiva vid horisonten efter att turnén är avklarad.
Biljetterna kostar 200 pix och finns att köpa HÄR.
Helgen spenderades i ett vårvarmt Holland där TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA ämnade återvända till Amsterdams fina Heineken Music Hall. Jag såg dem där 2011 vilket var himla trevligt, denna gång skulle dock fokuset ligga på jul/vintermusik istället för Beethoven vilket i alla fall för min del är ett bättre val. Dessutom läckte det ut att de skulle återvända till några gamla SAVATAGE-låtar, ett litet vittne om att bandet gärna vill spela den musiken. Vad jag erfar är det Jon Oliva som sätter käppar i hjulet för ett Savatage-återtåg, han låter ju sångmässigt tyvärr röv idag men han kunde väl ställt upp och spelat keyboards på en turné med en riktig sångare. Exempelvis då JEFF SCOTT SOTO som i lördags kväll sjöng med en för honom förvisso fullt normal bravur. Helvete vilken pipa och vilken närvaro den mannen har. Hans version av This is the time (1990) var i det närmaste perfekt, och på det hela taget var den saliga blandningen vokalister under kvällen väldigt bra val för respektive låt. Den intresserade kan kolla in youtube, jag vet i princip ingenting om de andra sångarna men versionerna av All that I bleed och Believe gav mig en gåshud som fortfarande hänger kvar.
Dock, det jag njöt mest av var de pompösa vinterlåtarna. Wish Liszt (Toy shop madness), Wizards in winter, A last illusion och den fantastiska avslutande Christmas eve är ALLT jag älskar mest med TSO. De brukar ha pompösa scenshower, och 2011 fick vi i princip samma show som USA vad gällde Beethovengrejen som de turnerade med. Denna gången var showen däremot kraftigt nedbantad jämfört med den fantastiska USA-showen de körde i höstas. Det var fortfarande eld och laser men det infann sig ingen direkt wowkänsla över produktionen. Det var musiken som fick tala, och det gjorde den.
De hade passat perfekt på Sweden Rock Festival. PERFEKT I TELLS YA.
Det är den 19/8 1982. I en lokal som ligger i samma byggnad som Sweet Silence-studion ute på Amager i Köpenhamn repar ett band. De ska snart spela in sin första skiva, en ep som ska komma att bli det allra finaste världen har sett. De har bara gjort en handfull konserter under det knappa året bandet har funnits och medlemmar har kommit och gått. Just denna dag befinner sig fyra personer i lokalen varav åtminstone en verkar vara där i rent kamratligt syfte eftersom han mig veterligen inte alls var med i bandet vid denna tid.
Två tonårstjejer har tagit sig till replokalen. De har lurat i bandet att de är där för en skoltidning, men mest ville de nog träffa gitarristen Hank Shermann som de tyckte var snygg. De lyssnade på repet, och efteråt pratade de med bandet och tog några bilder. Dessa bilder har legat i en byrålåda sedan den dagen. För några år sedan blev jag förärad dessa bilder i samband med att en av tjejerna gick bort. Jag tänkte därför se till att världen får njuta av dem, å hennes vägnar.
Det är alltså någon vecka innan MERCYFUL FATE's första ep ska spelas in. KING DIAMOND är på plats, likaså Hank Shermann och basisten Timi Hansen. Dessutom befinner sig den forna BRATS-trummisen Lars Monroe i lokalen och spelar med bandet. Han var inte trummis vid denna tid vad man vet, men alla var polare med alla så visst kan det ha funnits en tanke med att han var där just den dagen. Tyvärr togs det ingen bild på honom, men i den överlevande (tillika nogsamt daterade) autografboken finns hans signatur med. I sagda bok finns dessutom Hank Shermanns första autograf någonsin, han övade på ett par papper först innan han skrev så "häftigt" han kunde i boken.
I give to you Mercyful Fate 1982, fredagsskivan idag blir därför "The Beginning" som inleds med sagda ep, så tryck igång den och njut av bilderna. Jag är speciellt förtjust i den nedersta bilden som är bland det bästa jag sett i mitt liv.
Ikväll har DREAM THEATER turnépremiär, de har återvänt till konceptet "An Evening With" vilket förhoppningsvis betyder att det blir som 2004, att de spelar över tre timmar. Jag har befunnit mig i deras sällskap inte mindre än tretton gånger sedan 1995, och jag har aldrig blivit besviken. Möjligen tyckte jag att gigen 1997-98 inte var de jag hade hoppats på, musikaliskt var det nya materialet då inte alls det jag ville ha av DT. Idag har jag omvärderat konserterna lite, inspelningarna från båda konserterna vittnar om ett bra band, men visst - låtlistorna är fortfarande inte hundragunnar direkt.
Be that as it may (and I doubt that it was), när jag knallar in på anrika Falkonersalen i februari så hoppas jag att låtlistan är lång som en Kristina Lugn-monolog och innehåller hits för ungdomarna och ovanligheter för Bergdahl. Låtar jag hoppas på denna runda äro som följer:
Status seeker The ones who help to set the sun Light fuse and get away Innocence faded Space-dye vest A change of seasons (hela) Take away my pain Disappear Six degrees of inner turbulence (hela - denna hade jag mördat för) Vacant (som går in i Stream of consciousness) The answer lies within Repentance Prophets of war The shattered fortress Beneath the surface Lost not forgotten This is the life
Den pigge läsaren förstår att detta är en lista över alla låtar de inte kört sedan jag såg dem första gången. Space-dye vest lär det inte bli, och jag tog faktiskt inte ens med The best of times för sannolikheten att de skulle köra den är som att KISS skulle köra Shock me utan Ace Frehley. Eller vänta nu..... En sjuk överraskning hade varit hela Six degrees, många hade säkert frynt på näsan men jag hade blivit överlycklig. Sen är jag inte lika pigg på Take away my pain och Disappear som jag är på andra låtar i listan, men jag har inte hört dem live så de hade varit välkomna ändå.
Imorgon bitti vet vi facit, åtminstone för premiärgiget. Tills dess, enjoy en tjusig stund rån 2005!
I en strävan att hålla Martins fredagslistor vid liv kommer jag nog att mjäka till det med att köra en fredagsskiva istället, eftersom jag inte riktigt brinner för att hitta på tema varje vecka :) Denna vecka får ni njuta av NOVEMBER live de första sex låtarna kommer från det svenska radioprogrammet Midnight Hour inspelat i november (hehe) 1971. Resterande låtars ursprung vet jag dessvärre inte mer om, men musiken är lika bra för det.
Jag möttes av en glad nyhet imorse, SKINTRADE släpper en ny skiva i år och det bjuds på två frestande klipp HÄR (det står tre klipp på sidan men två är samma). Detta bådar oerhört gott och de MÅSTE ju bokas till Sweden Rock Festival i juni, allt annat vore ett kardinalfel.
Till slut, det verkar som att det ska komma en bok om anrika Olympen i Lund. Således går vi in i helgen med ett klipp från de tyska magnaterna, inspelat för strax över 31 år sedan.
God fortsättning gott folk. Nu skriver vi 2014 och ser fram emot vad det kan ha att erbjuda. Martin har som bekant gått på föräldraledighet, så jag är lite halvt ensam här på bloggen under en tid framöver. Martin bad mig hålla igång fredagslistorna, det är lite mer hans skötebarn och jag kommer garanterat inte att kunna hålla hans tempo eller engagemang vid liv men ska försöka pilla ihop något så att ni inte går lyssningslösa på fredagarna. Vad och hur och med vem får tiden utvisa.
Jag har under julledigheten startat en ny blogg tillägnad förra årets bästa skivsläpp "Progglådan". 40 skivor bestående av musik ur Sveriges Radios digra arkiv sammanställt av Coste Apetrea. Musiken är fantastisk men boxens information är oerhört bristfällig, så bloggen som jag kallar Proggliv är ett ställe där jag ämnar gå igenom varje skiva, med korrigeringar och utökande av informationen i boxen. Hittills har jag avverkat fyra skivor, den intresserade får gärna gå in och kolla, klicka här. Kritik, åsikter och hjälp av de som vill hjälpa (kanske forna bandmedlemmar?) eller annat emottages tacksamt.
I övrigt har jag ett intressant och proggigt konsertår framför mig. Redan nästa vecka åker jag till Amsterdam för att se TRANSSIBERIAN ORCHESTRA igen, det blir en höjdare vågar jag påstå. Sedan är det dags för Stockholm, den kungliga hufvudstaden som jag inte besökt sedan 2008 eller 2009. Den 8/2 firar TRETTIOÅRIGA KRIGET att det är 40 år sedan deras debutskiva gavs ut, detta genom att spela hela debuten rakt av. Jag påminde dessutom basisten Stefan om en annan låt från den tiden som det verkar som att de också petat in i setet. Förband är lika gamla och svenska Christer Stålbrands SAGA som också ska spela sin 40 år gamla debutskiva. På det hela taget en höjdarkväll vill jag tro!
Sedan blir det MAGNUM i april i Köpenhamn, STEVE HACKETT i maj på samma ställe, SWEDEN ROCK och COPENHELL och säkert mycket annat kul i poolen.
Ah well. Nu får det bli kaffe. Kan inte jobba hur hårt som helst den första dagen.
Kära läsare - välkomna till den första fredagslistan för 2014! Detta är en speciell lista för mig att göra då jag från och med nästa tisdag är föräldraledig med vår lille Leonard och kommer att så vara till början av september. Det kommer bli fokus på lite andra grejer än att göra fredagslistor om jag säger så, haha!
Jag har dock fullt förtroende för att Alex och Susanne kommer att styra upp listor som kommer att kittla hörselgångarna för er och även för mig.
Jag väljer att i veckans lista tjata lite till om året vi lämnat bakom oss, 2013. Det var ett exeptionellt bra år om ni frågar mig när det gäller extrem musik.
Vi kör.
Peter Tägtgrens HYPOCRISY återvände med en rungande musikalisk lavett i "End Of Disclosure". Mitt absoluta favoritspår från den skivan är Tales Of Thy Spineless. Från första illtjutet håller den låten mig fången. Det är för att tala klarspråk ack så bra.
Ni som följer skriverierna på Werock.se vet att jag placerade PERSEFONEs "Spiritual Migration" på plats 1 över 2013 års skivor. Jag vet med mig att jag kommer återvända ofta till denna skiva under åren som kommer. Den är, för att tala klarspråk, en skiva som är magiskt bra, stringent njutbar och en skiva som jag i ärlighetens namn tycker borde ha funnits med på fler årsbästalistor, haha! Inner Fullness är allt som EKTOMORF inte är. Det vill säga bra och värda er uppmärksamhet.
När Dan Swanö talar, då gör man klokt i att lyssna. I alla fall när han smyger in med en dylik maskerad upper-cut till skiva som "The Inheritance". Satan vad bra den är. Jag vill att ni erkänner mannens yttersta genialitet när ni registrerar handklappseffekten i The Math Of The Myth. Ni vet att det är bra.
Från lyssning ett av DIABOLICALs "Neogenesis" fastnade jag speciellt för World In Silence. Ack så pampigt! Ja, då pratar vi inte bara om låten, utan om hela skivan.
Öppningsspåret från SONS OF AEONs debut heter Faceless. 7 minuter och 42 sekunder av ren jävla mumma. Pampigheten i introdelen är magisk. Jag gillar att bandet drar ut på detta, det gör jag verkligen. Övergången till 2-taktsmatningen är synnerligen njutbar.
Med detta önskar jag er en trevlig helg, och på återseende i september!
Robert Gustafsson, mannen bakom bloggen Metal!, har i sin stora godhet utnämt vår blogg till årets blogg med följande motivering
Anledningen till att detta är årets bästa blogg (konkurrensen är rätt hård, med siter som Svarta Tankar, Hatpastorns Likpredikan, Tune Of The Day och A Fair Judgement som närmaste namn) är att 2013 är året då det faktum att man har tre skribenter verkligen fått effekt. Man har levererat fasta inslag med en imponerande stringens (Fredagslistan och Veckans Klipp är två bra exempel) samtidigt som man verkligen dragit fördel av de olika medlemmarnas spännvidd. Det spretar enormt i själva listorna, och det dyks sedan på djupet med en imponerande kompetens när man gör temainlägg eller serier som behandlar klassiska band.
Ingen annan blogg har detta år gett mig lika många uppslag att utforska vidare, eller lika många fantastiska skivtips. Framförallt har ingen annan blogg gett mig lika många bra läsupplevelser spritt över året.
Mycket bra jobbat, Martin, Susanne och Alex!
Vi tackar såklart Robert något oerhört - det gladde oss verkligen detta!
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
