Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Jag hör drag av BETWEEN THE BURIED AND ME, ANIMALS AS LEADERS och COHEED & CAMBRIA, men såklart har TESSERACT inte reducerat sig själva till efterapare - bandets musik har ett eget uttryck som ju mer jag lyssnar till skivan har svårt att inte gå och nynna lite omedvetet på. För den här plattan är i det närmaste beroendeframkallande.
Så skrev jag i recensionen av "One" - skivan har spelats en hel del hemmavid i år kan jag säga. Djentmetal är det ju inte alla som gillar - själv har jag fallit hårt för en del av subgenrens band - ANIMALS AS LEADERS är ett annat exempel på ett bra band.
"One" håller fortfarande i mina öron mycket hög klass - tonen, musikaliteten, tekniken, känslan gör att skivan blir en ren lyssningsfest.
Copenhell Festival återkommer med full kraft. 2011 års festival var min själ inte alls dum, och sett till de bokningar som festivalen hittills har fått till, så finns det goda förutsättningar till att även 2012 blir riktigt nice. Eller var tror ni?
Det här är plattan på vilken gitarrerna får så satans mycket spelrum att man baxnar. "Omnivium" är plattan som får alla instrumentalistnördar att göra på sig i ren yrsel. Gillar man, som undertecknad, folk som kan, 1. lira brallorna av de flesta, 2. skriva låtar som håller hög nivå - då är OBSCURA verkligen ett go-to band.
Kom ihåg att WeRock-kollega Jonte tyckte att det blev alltför mycket av det goda:
Men, nja. Efter det lyckas tyvärr inte ”Omnivium” - den tredje fullängdaren i ordningen – hålla mig kvar. Visst, det går fortfarande i ett imponerande tempo, samtidigt som bandet lyckas att åstadkomma rejält med tyngd, även i efterföljande spår, men när progginfluenserna får ta överhanden dör lite av charmen hos undertecknad. Det känns främst rätt frustrerande när ett gediget death metal-ös blir avbrutet av knepiga taktbyten, malplacerade akustiska partier eller, kanske värst av allt, baspretentioner på sina ställen.
Där har ni några anledningar till att skivan i motsats till Jontes tyckande, går hem nåt så in i jäveln hos mig. Jag erkänner villigt att jag har mycket svårt att motstå uppvisningar i teknik när det låter så här pass bra, och låtarna håller denna kalibern.
Nu blir man sådär orolig igen. ACE FREHLEY har precis ställt in sina tre englandsspelningar som skulle ägt rum till helgen. Han har enligt den officiella sidan ramlat hemma och skadat armen, och även publicerat en bild på sig själv med gips. Jag var själv nära att köpa biljett till London och dra över så jag lider med alla som nu sitter med en bokad resa men ingen spelning. Jag är dock mer orolig för Ace, grundat på följande:
1. "Ramlat hemma". Ryktena (obs - RYKTENA) går redan på nätet kring dålig biljettförsäljning och så vidare. Skulle det visa sig att de har någon som helst bäring så blir åtminstone jag väldigt besviken. Dessutom marknadsfördes åtminstone ett av gigen med att Ace skulle köra hela soloskivan från 1978, något som dementerades av Ace för bara två veckor sedan så besvikelsen var redan ett faktum på sitt sätt.
2. Om han nu verkligen har ramlat så är det naturligt att undra varför. Jag hoppas innerligt att det bara är en olycka och inget annat, för måtte han inte ha trillat dit igen. Rent spelmässigt så var den nyktre Ace 2008-09 tveklöst den bästa Ace sedan 1988, till skillnad från "sådär-Ace" 1990-1992/96-97 och "oftast katastrof-Ace" 1993-95/1998-2002. De två solospelningarna 2001 och 2002 är utan tvivel bland de sämsta han någonsin gjort.
Fan Ace. Hoppas du fortfarande är på banan. Du spöade skiten ur KISS med "Anomaly", en platta jag fortfarande lyssnar på och älskar (när spelade jag "Sonic Boom" sist? Strax innan KISS Malmögig 2010 tror jag). Du var GUD i London 2008 och i Malmö 2009. Spoliera inte detta, visa världen att du fortfarande är ACE.
Jag trodde faktiskt att det här gänget skulle falla ner i en svacka efter "Deflorate" - skönt att bli motbevisad minst sagt. "Ritual" är i min mening det bästa TBDM har pressat ur sig. I min recension av skivan återfinns följande paragraf:
Det formligen sprutar av glädjespel på plattan – faktumet att detta går igenom säger en del om hur bra denna platta är. Jag hade inte klagat om bandet hade ställt sig på scen och kört igenom rubbet.
Låtskrivandet har gått från riktigt bra till fantastiskt på "Ritual" där snart sagt varenda låt håller yppersta toppklass. Faktum är att singeln Moonlight Equilibrium som visserligen är bra inte är den starkaste låten på skivan. Det mina damer och herrar borde säga en del om kalibern på "Ritual".
Om man som jag ogillar NICKELBACK kan det faktiskt te sig så. Siten Aux.tv har nämligen lanserat en plugin som effektivt rensar bort alla NICKELBACK-relaterade texter från din webbläsare. Under förutsättning att du kör med Firefox eller Chrome. Läs mer om detta här.
Ny vecka - nya tävlingar. Börjar ju för satan bli ett mantra det där, inte sant? Nåväl så länge vi har grejer så kör vi vidare - antar att ni inte har något emot det? Bra.
Veckans tävlingspott kan kollas in här. Det är som vanligt en skön blandning med limiterade vinyler, böcker och s.k. vanliga skivor. Första frågan kommer upp på siten imorgon.
Nytt gäng recensioner kan ni också förbereda er på - de kommer att dyka upp på sidan på torsdag. Bland annat har BiblioteKarin recenserat en synnerligen märklig platta...
I lördags nåddes vi av beskedet att The Rock i Köpenhamn tvingats stänga. Det verkar dels vara p.g.a. en konflikt mellan hyresgästen och hyresvärden, dels p.g.a. en omöjlig ekonomisk utveckling med skenande bandkostnader men minskande besökarantal.
Tråkigt, jag har varit på The Rock flera gånger och haft väldigt trevligt där. Hoppas ägarna hittar en ny lokal någonstans och envist fortsätter köra metal i en stad som annars verkligen har lämnat sina glansdagar långt bakom sig vad gäller hårdrock.
Ruggigt rå och briljant grindcore från Singapore. WORMROT imponerade redan på "Abuse", på "Dirge" har de verkligen inte försämrats. Den sliriga punkigheten, aggressionen och den totala kompromisslösheten är faktorer som gör grindcore till en favoritgenre - WORMROT kan dessutom skriva låtar som kanaliserar dess faktorer på ett ypperligt vis.
All Go No Emo, You Suffer But Why Is It My Problem, Plunged Into Illusions - jag hade kunnat fortsätta länge och i stort sett räkna upp samtliga låtar på "Dirge" - så pass bra är skivan.
(Ja, jag vet att det snart är lunchdags för de flesta av oss men jag vill inte ta udden av den där klämkäcka tonen som jag vet att ni älskar. Därav.)
November kliver på med raska steg och innan man vet ordet av står årets sista månad och knackar på dörren. Martin har uppmärksammat detta genom att börja beta av årsbästanomineringarna här på bloggen. Själv är jag mentalt kvar någonstans i början av oktober men med en gnagande känsla av att jag missat något och Alex inväntar förmodligen December i en mysig filt av DEEP PURPLE-nostalgi (och med all rätt efter Kee Marcello-incidenten). Dock har vi en sista skälvande fredagslista att leverera innan vi kliver in i de sista veckorna av 2011 och den lyder som följer.
Inledningsvis Martin går ut ganska lugnt med IN FLAMES, fortsätter med ARCHSPIRE (som är helt nya för min del) och kör på ett mer tekniskt och varierat mangel (inte oävet) och avslutar stilenligt med TOXIC HOLOCAUST och det korta men kärnfulla spåret You Suffer But Why Is It My Problem av fina bandet WORMROT som landar på hela 0:04! (Det går undan med andra ord.) Kul att se VOLTURYON i listan igen men IN FLAMES-tåget har jag aldrig hakat på. Call me crazy och håna mig för evigt men så är det. När jag såg dem i Borlänge för ett antal år sedan på Peace & Love så ansträngde jag mig faktiskt för att förstå vad The Fuzz was all about. (Jo, jag gör sådant ibland, anstränger mig vill säga.) Men de grävde sig inte in i hjärtat och poletten trillade inte ned. Så kan det vara. Stilpoäng för att mangelfanan hålls högt dock.
The Inbetween Vi går vidare till Alex del i det hela som befinner sig på plats 6-10 i listan. Den mannen har sett fler livespelningar än någon annan jag känner och ibland undrar jag lite hur det egentligen går till. (Hur har karln hunnit med allt? Äger han en teleporteringsapparat? En tidsmaskin? Både och?) Det hela är något av ett mysterium för mig men none the less ett imponerande sådant. Temat för Alex lista är "Bra förband jag sett live", vilket i undertecknads tappning hade blivit "Band jag aldrig någonsin sett live": THE ALMIGHTY, VICIOUS RUMORS, PRIDE & GLORY och lite annat. Sistnämda bandets sångare kändes bekant och efter en snabb googling visade det sig mycket riktigt vara Zakk Wylde som står för det kalaset. Jag kan uppskatta den här typen av släpig sydstatsrock mellan varven, tro det eller ej. ASIA som ligger sist fick mig att tänka på filmen Karate Kid. Jag vet inte om det är bra eller dåligt...
La grande finale Från att ha vistats en sväng i det glada åttiotalets paradvåning styr vi nu stegen mot eländets källarvalv igen. PALE CHALICE bryter av ganska friskt mot ASIA och den uppmärksamme fredagslistelyssnaren ser (men kanske mest hör) att black metal-traditionen upprätthålls även den här veckan från mitt håll. Det såsar till sig i mitten med BLASPHERIANs grottiga och långsamma ljudbild men klarnar mot slutet med lite gammal hederlig dödsmetall á la DISMEMBER (som jag för övrigt kommer att redogöra för lite längre under veckan som kommer. Ja, alltså inte så mycket för bandet i sig som min förkärlek till det) och hela alltet slutar i norsk thrash signerad NEKROMANTHEON.
Men nu: mindre snack och mer verkstad, dags för länken till listan och med den önskningar om en lyckad helg.
Nominerad: "The Parallax: Hypersleep Dialogues" - BETWEEN THE BURIED AND ME.
BTBAM är ett favoritband - jag ser alltid fram emot detta gängs släpp och blev galet lyrisk när "The Parallax: Hypersleep Dialogues" landade i mejllådan. 30 episka minuter som golvade mig i det närmaste fullständigt.
I min recension av skivan skrev jag att bandet brer på ordentligt – här återfinns de fina melodierna bredvid de furiösa riffen och den mer än lovligt extrema truminsatsen, jazzen bredvid djurlätena och de symfoniska partierna. Trots mängden intryck som man får saknar jag inte den röda tråden i musiken – och det är så oändligt mycket mer belönande att lyssna på musik som det tar en ganska god stund att komma in i emellanåt.
Jag har såklart återkommit till "The Parallax: Hypersleep Dialogues" många gånger under året och har inte tröttnat på den än. Det är ett gott betyg när det gäller mig, haha! Videor? Nja inte officiella - däremot hittade jag nedanstående. Bara att njuta!
Bara för att vi firar 5-årsjubileum på WeRock med tävlingar innebär detta inte att vi "struntar" i vår vanliga verksamhet. Det kan ni se exempel på sedan igår kväll då jag lade upp en rent groteskt välskriven och på alla sätt djupt läsvärd recension av IN FLAMES konsert på Scandinavium i lördags, författad av Fredrik Sandberg. Jag blir, för att säga det enkelt, oerhört avis på Fredrik då konserten tydligen var en episk uppvisning från IN FLAMES.
Banden som jag själv såg i tisdags på The Rock i Köpenhamn kommer med största sannolikhet aldrig att fylla Scandinavium, aldrig mötas av ett publikhav som tänds upp med mobildisplayer under ballader med vinden i håret solon då det rör sig om teknisk döds av yppersta kvalitet. Decimation Of Europe turnén bestående av DECAPITATED, ABORTED, FLESHGOD APOCALYPSE, SUICIDE SERENITY och ARCHSPIRE nivellerade publiken med furiöst mangel hela kvällen - recensionen hittas här.
Imorgon är det tjugo år sedan jag satt vid köksbordet på Traktörsgatan i Helsingborg och bläddrade lite i Kvällsposten. Mittuppslaget gjorde gällande att en för mig helt ointressant sångare i ett ännu mer ointressant band hade gått bort. Någon sida senare kom chocken. En liten notis lät mig veta att Eric Carr i KISS hade lämnat jordelivet. Detta var såklart långt före snabba kommunikationer, och även om vi visste att Eric hade varit sjuk så hade det senaste numret av Strike (KISS Army Internationals tidning) basunerat ut rubriken "Eric finally ok!!".
Chocken var total. Jag hade 1991 inte varit med om att någon nära mig gått bort, jag visste inte alls hur man hanterade en sådan nyhet. Jag började gråta vid bordet. Morsan tyckte jag var löjlig. Sådan var hennes värld. I min värld var detta att likställa med en nära släktings frånfälle.
Tjugor år senare finns sorgen kvar. Eric har alltid varit en av mina favoritmedlemmar, han är min favorittrummis av de tre trummisarna som krönt pallen och han är alltid en ren fröjd att se och höra på på alla de hundratals konsertinspelningar som innehåller hans spelande.
En enda gång fick jag se honom live, i Köpenhamn 1988. Det är den enda gången jag sett det för mig "riktiga" Kiss, när de fortfarande var ett band och inte bara ett varumärke. Ikväll blir det till att plocka fram dvd´n från den kvällen (numera synkad med en kanonbra ljudupptagning från samma gig) och drömma sig tillbaka.
Den intresserade kan notera två saker i samband med tjugoårsdagen: Sweden Rock Magazine kör en Eric-special i det skrivande nu, del ett är ute (med en GRYM bild på Kiss från 1980 på omslaget) och del två kommer. Författaren är en vän till mig sedan länge och det är en väldigt värdig del ett vi hittills fått läsa. Utöver detta har det även släppts en cd, "Unfinished business", finns att köpa på www.ericcarr.com, en sida som Erics syster Loretta sköter. Skivan är en slags uppföljare till "Rockology" som kom för runt tio år sedan och innehåller demos och annat skoj med Eric. De två mest intressanta låtarna är tvivelsutan Dial L for love från "Crazy Nights"-tiden, en låttitel som nämnts i många samtida intervjuer men som aldrig läckt ut, samt en tidigare helt okänd låt kallad Midnite stranger som kommer från en demokassett Eric givit till Mark St. John på 80talet. En trevlig och intressant skiva, några ointressanta covers till trots.
Tjugo år sedan. Det är helt obegripligt. Hoppas du sover gott, älskade räv.
Nominerad: "Conjure And Command" - TOXIC HOLOCAUST
Skivan där TOXIC HOLOCAUST de facto blev ett band. Innan hade Joel Grind spelat alla instrument själv. Med gott resultat - lyssna bara på Arise From The Cemetary från "Hell On Earth" för ett bra exempel. Men med "Conjure And Command" liras det snäppet bättre. Trummisen Nikki Bellmore och basisten Phil Gnaast gör att det låter svinbra om gänget. Jag gillar den sortens old-school thrash som bandet står för, det minner om tider då exempelvis METALLICA fortfarande gjorde bra plattor. Musiken på "Conjure And Command" spöar grundligt de alster inom den sk. nya thrashvågen som oftast bara är dåliga - på "C&C" finns det låtar som håller måttet, levererade med fullständig trovärdighet.
Martin är ju som bekant i vårt södra grannland kvällen till ära och beskådar rens av sällan skådat slag (?). Vi andra, less fortunate, som tillbringar dessa gudsförgätna tisdagskvällstimmar med deadlines, matlådemakande och allt vad det nu må vara, får istället trösta oss med vetskapen om att bättre tider stundar... i april! (Ja, jag vet att det bara är november nu men det är lika bra att ni börjar tråna på en gång. Det blir för lätt annars.) Den 4-7 i månaden då våren kommer och knackar på infaller nämligen den gulliga norska festivalen Inferno. Tonvikten på den musikaliska menyn brukar ligga på black metal, vilket ju är helt i sin ordning när det har med Norge att göra. Jag har själv tyvärr aldrig satt min fot på nämnda tillställning men det borde bli en ändring på det med tanke på 2012 års lineup som än så länge ser ut som följer:
ARCTURUS BORKNAGAR WITCHERY ANAAL NATHRAKH AGALLOCH ABSU TSJUDER CHURCH OF MISERY EINHERJER SOLSTAFIR VESEN
Vissa av de där banden har jag dålig koll på, men TSJUDER är inte helt
pjåkiga, AGALLOCH sköter sig bra, ABSU duger absolut i krig och när det
visar sig att självaste ANAAL NATHRAKH ska styra kosan mot Oslo, ja då
kamrater blir jag glad i hjärtat på riktigt! För er som kanske tvivlar
på nämnda bands storhet (hur det nu ens är fysiologiskt möjligt) kommer
här en video att vila ögonen på. Drug-Fucking Abomination heter låten
och den rastlöst lagde kan kliva in runt 3:03 då "introt" är över och
det börjar härja loss på riktigt. Lyssna och njut mina vänner! (Och
Martin, borde inte "Passion"-skivan kunna kvala in på den där
årsbästalistan du nämnde här nedanför? Hint, hint.)
Så där ja, bara att skriva in en Infernobiljett på julklappsönskelistan och hoppas att tomten gör sitt jobb i år.
Det har kommit två barn/ungdomsböcker med hårdrockstema signerade författaren THERÉS STEPHANSDOTTER BJÖRK: "Jacks rockiga resa" och "Jack och den magiska tatueringen", den sistnämnda med en tecknad version av SNOWY SHAW på framsidan.
Jag är odelat positiv till detta. Må vara att de inte kommer att resultera i nobelpris för Therés, men all läsning är till godo för alla och att de dessutom handlar om hårdrock, har klassiska låttitlar som kapitelnamn och en genomgående rolig 80ish känsla gör det hela underhållande även för vuxna. Dessutom, och detta uttrycker jag med emfas, önskar jag att det funnits dylika böcker för mig när jag var nio år och var tvungen att slåss mot alla sportfjantar som tog all plats. Hade jag haft dylika böcker att använda som vapen så hade både en och annan fotbolls- eller bandykille med sina uppsjöar av böcker, tidningar och tv-serier fått på nöten. Istället behandlades vi som paria av en ointelligent och oförstående samtid. Idag ser verkligheten annorlunda ut, hårdrocken har avmystifierats från den gräsliga tillika onda Siewert Öholm-tiden och istället bara blivit en musikgenre som alla människor kan njuta av oavsett ålder, kön eller skostorlek. Precis som det skall vara.
Böckerna finns på Helsingborgs stadsbibliotek. Såklart.
Att det ska skrivas årsbästalistor även detta år torde ju inte komma som någon överraskning, men ändå känns det som om det blir lite svårare för varje år som går. Nåväl ni som läste bloggen förra året vet med er att jag inför den årsbästalistan som publiceras på WeRock.se från min sida brukar föregås av en genomgång av de alster som kan komma ifråga för en top 10 placering på listan. Så utan vidare mankemang;
Nominerad: "Until Fear No Longer Defines Us" - GHOST BRIGADE
Finskt vemod är jag oerhört svag för. När GHOST BRIGADE släpper skivor brukar dessutom leveransen av sagda känsla vara av yppersta klass. "Until Fear No Longer Defines Us" är inget undantag - varierad sång, starka refränger och mycket fin produktion gör att jag inte kan annat göra än att nominera skivan till årsbästalistan 2011.
Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag gärna grottar ner mig i gammalt mög, jag är inte bara nostalgiker utan jag hävdar med bestämdhet att det var bättre förr. Speciellt hårdrocken. Så medan Martin och Susanne håller fanan högt och upptäcker ny musik så lyssnar jag mycket hellre på en nyupptäckt tafflig kassettinspelning med DEEP PURPLE från Folkets Hus i Bollmora 1970 än en enda sekund på ett nytt band vars namn jag varken kan uttala eller stava till. Det är nog tur att vi är olika annars hade det blivit vääälddigt enahanda läsning oavsett inriktning.
I vilket fall - förra veckan såg till att skänka mig en liten ljuspunkt i form av den nyutkomna "Deep Purple - The BBC Sessions", en dubbelcd med alla överlevande BBCinspelningar med de första två sättningarna av bandet. Skivorna spänner från 1968 till 1970 och låter oss med roliga liveversioner av olika (och ibland samma) låtar få följa bandets utveckling från det lite enklare nästan coverorienterade ursprungsPurple till den formligen explosiva versionen av samma band som tog fart när Nick Simper och Rod Evans ersattes av Roger Glover och Ian Gillan.
"Made In Japan" är många fans favoritskiva, det är säkert trevligt för dem och det är definitvt en trevlig skiva, men mitt favoritPurple är definitivt 1969-70, de formativa Mark II-åren. Stockholm 1970 är en av världens bästa liveskivor och på det hela taget var Purple då så bra att ingen ens var i närheten att slå dem på fingrarna. Den sista sessionen på BBC Sessions är favoriten just nu, en fyrling låtar som krossar allt mostånd: Black night / Grabsplatter / Into the fire / Child in time. Just versionen av Child in time är magisk, som så många andra versioner av samma låt från denna tid.
Mitt i allt detta tog mitt samlande av Purple Mark IV fart igen, TOMMY BOLIN är i mitt tycke en av de bästa gitarristerna någonsin och även om han inte riktigt levde upp till det under sitt år i Deep Purple så finns där ändå riktiga guldkorn att vaska fram om man letar lite. Konsertupptagningarna från USA-turnén 1976 är emellanåt fantastiska, och även den "nya" versionen av Tokyo 1975konserten, "This Time Around", är emellanåt så bra att mitt näshår står rakt ut.
Hmm, jag fick en idé.....Martin - du kommer att få ett mail.
Jag hade kunnat skriva "Supporta Scenen: DECAPITATED" lika gärna, då de tekniska dödsmästarna från Polen är huvudanledningen till att jag kommer bege mig till The Rock i Köpenhamn imorgon. Ända sedan jag hörde bandet på "Winds Of Creation" för ca 5 år sedan (tror jag, minnet sviker mig) har jag verkligen sett fram emot att få se bandet live. En grym trafikolycka i Ryssland då trummisen Vitek dog och sångaren Covan som resultat av kraschen hamnade i koma gjorde att jag förutom att konstatera att tillvaron kan vara grym, gav upp hoppet om att överhuvudtaget få höra något nytt material från bandet, än mindre få se bandet live.
Därför blev jag oerhört glad när gitarristen Vogg beslutade sig för att återuppliva bandet och släppa nytt material som såg dagens ljus i form av "Carnival Is Forever" 2011. Nu är det alltså dags: DECAPITATED tar med sig FLESHGOD APOCALYPSE, ABORTED (även de ska bli kul att se), CYANIDE SERENITY och ARCHSPIRE och dukar upp en rensfest som lär heta duga.
Biljettpriset gör verkligen inte ont: 120 danska kronor för hela kitet. Enda nackdelen egentligen är att det är för många band på en kväll, men det är ett lyxproblem egentligen.
Alltså,
Vad: DECAPITATED, ABORTED, FLESHGOD APOCALYPSE, CYANIDE SERENITY, ARCHSPIRE. Rensfest!
Var: The Rock, Köpenhamn
När: 22/11 18.00
Pris: 120 DKK
Novembers grådaskiga filt av dysterhet och olust inför att stiga upp på morgonen har svept in med kraft över Helsingborg idag. Därför har vi en i det närmaste perfekt uppbyggd lista idag, både som förstärkare av sagda sinnestämning och som ett uppsträckt långfinger mot den.
Alex inleder med en låt av Glenn Hughes som har ett av de finaste virveltrumljud jag hört på bra länge - och mannen kan ju sjunga bättre än de flesta. En bra inledning helt enkelt. Sen blir jag ju bara så glad att se LAMB OF GOD på listan - Hit The Wall är inte bandets bästa låt, men finfin ändå. Enda invändningen jag har är avslutande låten på Alex del av listan från gamla krigarna i VENOM. Kan tyckas märkligt då det bandet borde vara nåt som jag skulle kunna gilla, men jag har aldrig förstått det bandets storhet. Förklara gärna då jag är genuint intresserad. Var var jag?
Jo! Min egen del av listan börjar kanske, tycker många, aningen mesig med La Villa Strangiato av RUSH från senaste liveplattan "Time Machine - Live In Cleveland". 2 timmar lång, och med hela "Moving Pictures" är den en ren fröjd att lyssna på. Som jämförelse är OPETHs nuvarande setlist 1 timme lång. Mesigt.
Det är inte fortsättningen - DECAPITATED, FLESHGOD APOCALYPSE och ARCHSPIRE bjuder upp till tekniskt pisk i den högre skolan. Om jag är pepp inför konserten på The Rock nästa tisdag? Är Kee Marcellos bok totalt överflödig? Precis. Sen för att avrunda - MOLOKEN. Jävlar vad bra det är.
Avslutande del av listan står Susanne för. Alltid lika spännande att se vad hon har lyssnat på - oftast har jag ingen aning om vad det är för grejer bara genom att kolla på bandens namn - fast jävlar i min låda, idag kände jag inte bara igen ett av banden, jag har dessutom recenserat skivan "Mammal" av ALTAR OF PLAGUES för ett tag sen. Och den plattan är milt sagt ambitiös. Det är rätt mycket vemod på Susannes del får jag säga - gött med lite avslutande två-taktsmos av CHASTISEMENT och VOLTURYON så att man inte går under helt.
