Intervju med NAPALM DEATH

Så - nu ligger äntligen intervjun med NAPALM DEATHs sångare Mark "Barney" Greenway uppe på WeRock. Fortfarande slås jag av hur otroligt trevligt det var att prata med denne väldigt ödmjuke i vissa kretsar rene legenden. Fast jag tror att Barney hade sagt emot att bli utnämd till legend. I sina egna ögon är han fortfarande en kille som gillar grindcore i allmänhet och NAPALM DEATH i synnerhet. Det framkommer med all önskvärd tydlighet i intervjun som ni hittar här.

/Martin

Rotten Sound

En verkligt stor fördel med att skriva för WeRock och Metal Covenant är, det ska jag inte sticka under stolen med, att man får tillgång till en hel del riktigt bra musik innan den är ute på marknaden via bolagens portaler. Häromdagen kom finska grindcoreorkestern ROTTEN SOUNDs kommande (15 mars) "Cursed". Ni som har följt bloggen ett tag vet ju att jag är oerhört svag för grindcore - och att ROTTEN SOUND har seglat upp som verkligt värdiga arvtagare till NASUMs fallna mantel kommer bli uppenbart när skivan släpps. För "Cursed" är verkligen en klockren platta som har det mesta som bra grindcore ska ha. Ett jäkla rens såklart, men också en hel del tyngd och det bästa av allt - riktigt bra låtar som gör att man faktiskt orkar med att lyssna på plattan om och om igen utan att uppleva att ens njurar imploderar. Att skivan dessutom är precis så lång som jag tycker att en grindplatta ska vara, runt 30 minuter, gör inte saken sämre. Det är om ni frågar mig alldeles för många grindcoreband som går i fällan och likställer skivlängd med kvalité. Till dessa vill jag bara säga - kolla in ROTTEN SOUND och lär er av dem.

Här får ni en riktig dänga från plattan.



/Martin

Onsdagsmorgon

Recept på en oerhört lyckad onsdagsmorgon:

Blanda lika delar Peanuts - A Charlie Brown Christmas (DVD) och Morbid Angel - Covenant (CD). Avnjutes helst med kaffe, rostat bröd och blodspillan.





/Alex

Big 4 - revisited

Hade egentligen inte tänkt gå och se thrashens Big 4 igen - jag såg hela grejen förra sommaren i Prag och var såklart till mig i trasorna. Men när polare Jörgen hör av sig och säger att han har två plåtar till giget på Ullevi den 3 juli då kan man såklart inte stå emot. Att dessutom se IRON MAIDEN på fredagen kommer göra denna helg till en riktig mother of a blowout för att prata Monty Python-speak.

METALLICAs gamla plattor är gamla favoriter, SLAYER är ett av mina favoritband alla kategorier och MEGADETH har gjort några riktiga stänkare till album. Drömmer hade ju varit att banden trissade varandra till att verkligen göra kvällen till en tävling - då hade nog låtlistorna sett aningen mer intressanta ut än vad de nu kommer göra. METALLICA lär ju, mot bättre vetande, köra de sedvanliga sömnpillren från "Death Magnetic". Men visst hade det varit häftigt om de kom ut och körde inte "Master Of Puppets" utan hela jädra "...And Justice For All"?



Precis :-)

Vad gäller SLAYER hoppas jag att bandet kör hela "Seasons In The Abyss" även ifall jag vet att många nog gärna skulle se bandet plöja hela "Reign In Blood". Och visst den är ju bra - men "Seasons..." har ju för katten Spirit In Black



Går ni inte igång på det är det nåt fel, haha!

Sen håller jag såklart tummarna för att Mustaine med mannar bestämmer sig för att köra hela "Rust In Peace". Jo lite tryggt och tråkigt men den plattan är ju bandets bästa hands down.



Dra åt helvete vad bra den är!

ANTHRAX då? Nja - inte direkt favoritbandet i line-upen. Tur att de spelar först så man får det undanstökat. Förbandsdröm: TESTAMENT. Fast de enda som skulle känna sig trygga med det skulle nog vara SLAYER och MEGADETH som är i paritet rent spelmässigt med Chuck Billy och resten av bandet.

/Martin

Kvinnodagen

Vet inte hur många av er som tänkt på det, men det är tydligen internationella kvinnodagen idag. Därför bjuder vi på en bonusspellista med band som antingen frontas av kvinnor eller har minst en kvinna med i sättningen. Och nej, det är inte bara goth, symfonisk eller på andra sätt mindre hård metal som finns med i listan. Bara en sån sak!

/Martin

Kvinnokraftsspellistan 2011

Queensrÿche

Det är med skeptisk förtjusning jag ser att Queensrÿche är klara för Sweden Rock, och dessutom på en av de dagarna jag skall gå. Få band har lyckats med konsten att på just QR´s sätt skapa ett musikaliskt arv som nästan alla metalintresserade högaktar och sedan misslyckas så totalt med att förvalta arvet. Sättet som de gick konstant framåt från första EP´n 1983 till 1995 års mästerverk Promised Land saknar helt motstycke i hårdrocken, men det blev även fruktansvärt påtagligt att den musikaliska kraften i bandet helt kunde tillskrivas Chris DeGarmo varför hans avhopp efter 1997 års Hear In The Now Frontier även innebar döden för QR som intressant och framåtsträvande band. Detta togs till sin spets 2006 när bandets enligt de flesta bästa skiva, Operation: Mindcrime, fick sin uppföljare. Uppföljaren hade oerhört lite med sin föregångare att göra tyvärr, och jag tror det var många med mig som lyssnade och lyssnade och verkligen VILLE att den skulle vara bra. Det var sista gången jag hörde en ny QR-skiva i sin helhet, jag har lyssnat på ströspår sedan dess och aldrig tyckt att det låtit mer än knappt ok.

Jag är egentligen inte så bitter över detta som det kan tyckas, jag har fått se bandet live massor av gånger sedan 1995 (deras bästa turné någonsin, alla kategorier) och jag har även haft ynnesten att jobba lite grand för dem på deras skandinavienturné 2004. Jag tycker fortfarande om dem som liveband, och hoppas på att de kör åtminstone en låt från EP´n på Sweden Rock i sommar eftersom det är den enda skivan jag hittills inte hört några låtar ifrån live. Men det räcker med att kolla på klippen nedan för att drömma sig tillbaka till 90-talet. De var bäst där. Bättre än de allra flesta. Kanske bäst av alla. I keep looking back.





För den intresserade: Jag skrev en gång krönikor för Artrock.se, klicka på länken och scrolla nästan längst ner - där finns min krönika om 4 dagar med Queensryche 2004. Det är inte alla som nästan slagit ihjäl Scott Rockenfield med en bräda, strax innan spelning...

/Alex

Nya skivor!

Idag får ni lite fredagsgodis från edra metallbibliotekarier i form av nya fysiska skivor till avdelningen. Det ni - ibland lyckas även vi, haha!

Klassisk, klassisk platta från en Dio i verklig storform. Rent häpnadsväckande att vi inte skaffat den tidigare faktiskt. Svänget och tyngden finns kvar med sån önskvärd tydlighet att ögonen tåras över hur bra musiken är. Ren magi om ni frågar mig.

Jag gillar verkligen titellåten på Ozzys "No More Tears", men kan inte säga att jag har samma relation till hans soloplattor som jag har till hans makalösa insatser i BLACK SABBATH. Att "No More Tears" är en tillräckligt bra platta för att vi ska ha den är däremot helt klart.

KING DIAMOND har ingen som helst betydelse för mig - däremot dyrkar ju Alex den gamle skräckrockaren till max. Det låter helt okej om "Fatal Portrait" dock.

Bättre än bra låter det om THE PROJECT HATEs "Bleeding The New Apocalypse", men det vet ni ju sedan tidigare om ni har varit inne på bloggen eller hur?

En absolut måsteplatta om ni frågar mig. "Sabbath Bloody Sabbath" är en fullständigt klockren platta som det är omöjligt att värja sig emot. Så är det.

Skivorna kommer finnas nere i trågen strax efter 11 idag. Helsingborgs Stadsbibliotek is the place to be, så att säga.

/Martin

Fredagslistan

Nu Tomasz kommer du att få din fredagsgrind! Tack och lov har även Alex skådat ljuset denna vecka - förra veckans lista var ju i sanning en uppvisning i smaklöshet om ni frågar mig - och faktiskt ta med en verkligt hård skiva i form av MORBID ANGELs "Blessed Are The Sick". Och den är ju bra, verkligt bra om man jämför med rätt mycket egentligen. Alex har en hel del annat på sin del av listan också - en del är bra, en del...inte så bra. Allt på min del av listan är såklart bra, haha! Listan är upplagd efter hårdhetsgrad denna vecka - vi börjar således med det mjukare för att avsluta ca 8 timmar senare med verkligt idiothård musik i form av ANAAL NATHRAKHs "Hell Is Empty, And All The Devils Are Here".

Som upplagt för lite ringdans med andra ord!

Fredagslistan vecka 9 2011

Man vet att

ens eget musiklyssnande har gått i en helt annan riktning än THE HAUNTEDs musik när man efter 3 raka genomlyssningar av kommande "Unseen" endast orkar med en axelryckning medan det räcker med prick 1 sekund av ANAAL NATHRAKHs smakprov på kommande "Passion" i form av Violenti Non Fit Inuria för att försätta en i exstas. Jo, detta är ett faktum.





/Martin

Metalhelg i juli!

Hörde precis att the Big Four kommer till Ullevi 2 dagar efter Iron Maiden, den 3/7. För mig som inte sett denna konstellation band spela ihop var det en riktigt skojig överraskning, och lite pappnäsa åt Sonisphere som annars roffat åt sig konceptet i andra delar av Europa. Jag kommer att vara där, var så säker. Jag har bara sett Metallica en gång tidigare (2009) och fick då den för mig tveklöst bästa setlisten av de fem de körde i Köpenhamn, men visst var där några låtar som saknades. Kanske kunde man få någon av Justice, Unforgiven, Harvester of sorrow, Battery, Thing, Ride the lightning eller Disposable heroes då.

Fast denna var inte alls tråkig att höra heller :)



/Alex

Nytt på WeRock

Det är 1:e mars idag. Ganska skönt att februari är över om ni frågar mig. Jävla skitmånad som i år toppade sin egen uselhet för egen del, och såg mig ligga sänkt som en sexa Jägermeister i influensa i en hel vecka. Lyckades dock, trots feberdimmor, få ur mig en recension av THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse". Den är bra. Eller faktum - den är flera snäpp bättre än bra. Gillar man som jag bandet sedan tidigare kommer man inte att bli besviken. Faktum.

Bland övriga titlar som recenseras märks THE HAUNTEDs kommande "Unseen". Jag gillar THE HAUNTED och har gjort det ett bra tag - men senaste släppet är för mycket mellanmjölk för mig. Visserligen har bandets musik varit på väg åt ett helt annat håll är mitt eget lyssnande har tagit mig, men jag vill ju ändå gilla bandet som har kavlat ut så mycket bra musik under åren och inte att de ska reduceras till ett band vars musik man lyssnar igenom några gånger för att sedan sortera in i hyllan för att ytterligt sällan ta fram igen.

Det finns en hel del annat också - CAVALERA CONSPIRACY, DEICIDE, MINORA, TURISAS och FLOTSAM & JETSAMs alster dissekeras så det står härliga till. Och SATOR. Jo. Ni hittar samtliga recensioner här.

/Martin

Between The Buried And Me

BTBAM är om ni frågar mig ett av de intressantaste banden som är aktiva idag - en proggighet som känns lika relevant som när DREAM THEATER fortfarande hade något att tillföra genren, ett rens som inte känns påklistrad för 5 ynka jävla ören och låtar så monumentala i uppbyggnad att jag först undrade om musikerna skulle kunna fylla ut längden på dessa med innehåll. Det kan de.

BTBAM har tidigare tagit ut låtarnas svängar rätt ordentligt - Swim To The Moon från senaste rent lysande "The Great Misdirect" klockar in på runt 18 minuter, Fossil Genera - A Feed From Cold Mountain på 12 och Disease, Injury, Madness på 11. Likandant är det på 2007 års "Colors" som rymmer tre mastodontlåtar: Sun Of Nothing, Ants Of The Sky och White Walls - bara där har ni närmre 30 minuter musik att sätta i er.

Därför är jag inte så lite förväntansfull inför kommande 3-låtarssläppet "The Parallax: Hypersleep Dialogues" som Metal Blade släpper den 11 april. 3 låtar - 30 minuter. De förnekar sig inte, haha!



/Martin

Edit: för smakprov på kommande släpp rekommenderas denna länken. Gosse säger jag bara!

Neal Morse / Spock´s Beard

När jag såg Dream Theater i Köpenhamn i mars 2000 så fick jag även se ett litet förband som kallade sig Spock´s Beard. Jag föll pladask och blev heltokig i det bandet, så mycket spelglädje, så underbara kompositioner och så komplext mitt i all sin enkelhet (och vice versa). Jag såg dem en gång till, då som headline, men sedan kom dråpslaget - Neal Morse (sångare m.m.) hoppade av. Av någon anledning tappade jag helt bort Spock´s Beard i samma stund jag hörde talas om avhoppet, och det har tagit mig nästan tio år att rätta till detta. På samma sätt orkade jag inte heller engagera mig i Neal´s solomaterial, det finns bl.a. en alltför religiös ton i texterna och detta tilltalade mig inte alls under lång tid.

Så stod jag där på Sweden Rock 2009 och fick se Neal live, och då fattade jag plötsligt vad jag missat och saknat i dessa knappa tio år. Skivorna köptes bums, jag flög över och såg Neal med Transatlantic i London i maj 2010 och misstaget som varat i många år får numera anses vara helt tillrättat. För det är ju JÄVLAR vad bra han är. Imorse bestämde jag mig dessutom för att se honom igen, flyg och konsertbiljett till London den 16/6 inhandlades (det blev inte ens 1000 kronor totalt!). Giget skall dessutom filmas för en dvd, det blir en låååång konsert med special guests och annat kul i poolen. Jag kan dessutom inte tänka mig annat än att Testimony 2 som han släpper i vår är en fenomenal skiva.

Och vad gäller Spock´s Beard skall jag även rätta till den delen av misstaget, jag får se dem på Sweden Rock i juni (och - vem vet? - kanske i London med Neal...) och om jag skulle träffa på någon i bandet ska jag passa på att be om ursäkt för min inskränkthet.

Lyssna och njut. Musik när den är som allra allra bäst.



/Alex

Fredagsprao

I normala fall är det ju Martin som bjuder på fredagslistan, men då han ligger hemma i en förkylning modell gigantisk så föll denna veckas listlott på petit moi. Eftersom jag inte har Spotify kan jag inte kolla vilka skivor Martin bjuder på, jag vet att det varit mycket KISS för min del denna veckan men gissningvis har det varit annat hos Martin. En stilla nys-afton i sällskap av Anal Traktamente kanske, eller kanske en tidig snyt-frukost till tonerna av Crushwhore Killmaimfucks senaste? Jag gissar bara naturligtvis. Ett önskescenario är självfallet att han denna fredag ligger på soffan under filten med ett stort glas Oboy bredvid sig, Bumbibjörnarna på TV´n och The Pinks i hörlurarna. Som den mjukis han är.

Kommer jag att få äta upp det här? Kommer nästa vecka att vara min sista med någorlunda intakt lekamen? Stay tuned.

FREDAGSLISTAN

/Alex

Hårdrocksnostalgi - Kvitt Eller Dubbelt 1986

Under helgens gallring och kontroll av bootlegbeståndet, ett litet kärleksjobb, så låg den plötsligt där. Jag hade glömt den, kanske medvetet, kanske omedvetet. En liten disk med en av milstolparna vad gäller SVT för oss hårdrockare, nästan i klass med Dortmund 1983 och Iron Maiden på Ullevi 2005 - Kvitt Eller Dubbelt med Salme Oja tävlandes i ämnet KISS 1986.

För de yngre tittarna tarvar kanske detta sin förklaring. Innan KISS Exposed-köpvideon dök upp 1987 så fanns det ytterst lite material med sminkade KISS att tillgå, och att dessutom SVT skulle visa sådana klipp var länge nästintill hädelse enligt den rådande normen. I mitten av 80-talet luckrades dock sådana tramsigheter upp, och i det enormt populära frågeprogrammet Kvitt Eller Dubbelt (som Postkodmiljonären fast med en mindre vinstsumma) skulle vi 1986 få se en tjej och en kille tävla i ämnet KISS. Jag höll på att trilla av stolen när nyheten nådde Traktörsgatan i Helsingborg, och satt bänkad varenda gång programmet sändes. Idag vet vi att stackars Anders från Skivarp åkte ut så det visslade om det redan i första deltävlingen, men Salme klarade sig hela vägen.

En liten bit folkhems-tv, innan det rasade helt. Titta och njut!







Och om någon vet vad Anders gör idag så får ni gärna meddela detta.

/Alex

Fredagslistan

4 plattor, 40 låtar, 4 timmar - ibland blir det ju nästan för bra.

Doom i form av MEMENTO MORI med Messiah Marcolin har kittlat Alex trumhinnor denna veckan. Doom är inte riktigt min grej, och förutom lyssnande på CANDLEMASS i mitten på 90-talet är det inget jag direkt sysselsätter mig med. Men "Rhymes Of Lunacy" låter verkligen bra får jag säga.

Det gör även THE PROJECT HATEs senaste alster "Bleeding The New Apocalypse" - eller kanske snarare bättre än bra för detta är en platta som med stor sannolikhet kommer hamna på min årsbästalista. Episkt bra. De andra plattorna skriver jag inte om - de finns endast några tryck bort. Trevlig helg!

/Martin

Fredagslistan vecka 7 2011

Inte bara nostalgi?

Jag sitter och funderar på en sak. Vad är det som gör en artists klassiker till just klassiker? Vad är det som gör att Ozzy´s Bark at the moon är en låt jag älskar emedan jag inte ens kan erinra mig en enda låttitel från någon av hans senaste tre skivor? I vissa fall skulle man nog kunna hemfalla åt att bara kalla det nostalgi, man gillar det man minns från en viktig period i sitt liv - uppväxten och medvetandegörandet. Jag köper den förklaringen, men bara till viss del. Vi kan ta fallet Pretty Maids, där är jag också uppvuxen med deras "klassiker" men tycker att senaste skivan "Pandemonium" knäcker precis allt annat de gjort.

Har det med artisterna själva att göra? I fallet Ozzy så vet vi att han omgav sig med duktiga låtskrivare förr (Bob Daisley t.ex.) vilka inte är inblandade längre vilket självfallet märks i kvalitén på materialet, men om vi tar Iron Maiden då? Jag vet att vi alla tycker väldigt olika men jag tycker personligen att The Final Frontier är ett skämt. Jag vill verkligen att den skall vara bra. Jag minns förvisso att det tog mig ett tag att "komma in i " Brave New World" och "A Matter Of Life And Death" medan "Dance Of Death" hoppade in på favoritlistan ganska omgående, men TFF får inte fler chanser nu. Sista gången jag hör låtar från den lär bli på Ullevi i sommar och sen begraver jag den tillsammans med "Virtual XI".

Jag funderar ganska mycket kring just dessa psykologiska mekanismer, kanske gör det mig överkritisk men å andra sidan kanske ger det mig en mer ärlig bild av vad jag egentligen gillar kontra vad man som rockare/musikintresserad förväntas gilla. Om man som KISS-fan ställde sig upp och sade att senaste skivan "Sonic Boom" var smörja så var man, och jag citerar, "bakåtsträvare", "en sån som alltid gnäller", "oförskämd" med mera. De som gillar ett band gillar ju alltid ALLT de släpper, och det senaste är alltid bäst. Fråga bröderna Maiden, Pelle och Erik, som i en intervju runt 1999/2000 poängsatte alla Iron Maidens skivor. Samtliga skivor fick 10/10 förutom den senaste ("Brave New World") som fick 10+. Kring samma midsommarstång dansar fenomenet "man ska vara glad att artisten släpper skivor över huvud taget". Varför då? Blir en skiva automatiskt bra bara för att den finns? Jag hävdar bestämt det motsatta och nämner i detta andetag faktumet att både Babsan och Eilert Pilarm fått släppa skiva.

Jag avundas dock bröderna Hårdrock-mentaliteten på ett plan, det måste vara en underbar och konfliktfri värld att leva i. Fast samtidigt så kämpar jag ständigt emot stagnerandet, jag vill alltid utvecklas och alltid kritiskt granska det jag gör och lyssnar på. Då funkar det inte att redan veta att KISS nästa skiva är den bästa, utan att jag ens hört en ton.

Det hade varit roligt om någon mer funderade i samma banor, och lika roligt att höra om någon bara tycker jag raljerar. För oss som inte har musiken som en bakgrundsljud till disken, dammsugandet eller träningen utan som lever, andas och blöder den ur varenda por, 24/7, året runt så är det alltid lika intressant att diskutera passionen. Bara genom diskussion och genuina försök till förståelse kan vi utvecklas. Våga Vägra Stagnation!

Supporta scenen: NILE

Snubbarna till vänster vet hur man spelar fort och skriver låtar om det gamla Egypten. De har bevisat detta gång efter annan på plattor som "Black Seeds Of Vengeance", "Annihilation Of The Wicked" och "Those Who The Gods Detest" för att nämna några guldkorn som NILE har gjort sig skyldiga till att ha kavlat ut över samtiden. Att de dessutom har den goda smaken att ta med sig MELECHESH till Amager Bio i Köpenhamn ikväll gör att jag faktiskt är lite bitter över att jag inte kan ta mig dit ikväll - för jag har en känsla att detta kommer att bli riktigt bra.

Vad: NILE + MELECHESH

Var: Amager Bio Köpenhamn (ett av stans bästa konsertställen om ni frågar mig)

Pris: 180 DKK förköp, 220 dito i dörren.

/Martin

Nytt på WeRock

Det är dubbelt roligt att få prensentera Alex som ny skribent på Werock, dels för att han är en sådan pärla till snubbe, men också för att han har koll på en jädrans massa musik och vet hur man skriver kunnigt och engagerande om denna. Ett exempel på detta är hans debuttext på siten - en liverecension av ACCEPTs gig i Göteborg i tisdags. Den hittar ni här.

Och för att ni ska få en hum om hur mycket Alex har sett genom åren rekommenderas ett besök på Living In The Past. Dra på trissor säger jag bara.

/Martin

The Project Hate

Jo, den är precis så bra som ryktet gjort gällande. Snacka om att slänga tändvätska på öppen eld - från prick sekund 1 dominerar senaste släppet från THE PROJECT HATE "Bleeding The New Apocalypse" på ett oerhört imponerande sätt. Låtarna, liret, sången - allt är klockrent. Och levereras med eftertryck så till den milda grad att man baxnar. För en längre recension kollar ni här.

/Martin