Fredagslistan 2021, vecka 35: Killtown Death Metal

Nu på lördag ska undertecknad besöka Köpenhamnsfestivalen Killtown Deathfest för fjärde gången. Ingen med minsta intresse för dödsmetall lär väl ha missat denna orgie i obskyrt underjordiskt muller som startade 2010. Fjolårets festival ställdes in, och årets variant är i mindre skala, men vad gör väl det?

KTDF till ära tänkte jag bjuda på fem höjdpunkter från de åren jag besökt festivalen! Lyssna här!

Vi börjar med skånepågarna i VERMINOUS, som återuppstod en kort sväng 2012, och det året drog av något av det tightaste jag sett och hört på scen. Ingen pardon från början till slut!

 Ett lite förbisett norskt band från sin generation är EXECRATION, som hamnat orättvist i skymundan bakom landsmän som OBLITERATION och NEKROMANTHEON. Jag föredrar EXECRATIONs lite kusliga skevhet, som kom till sin rätta i skenet från ett antal stearinljusstakar på scenen 2012.

År 2014 var jag bara på KTDF på lördagen, men vilken line-up: BÖLZER, IRKALLIAN ORACLE, OBLITERATION och... MITOCHONDRION! Kanske inte ett namn på allas läppar, vare sig då eller nu, men detta kanadensiska gäng blåste helt skallen av mig. Vill jag minnas. Det är ändå sju år sen nu. Döm själva.

Killtown har alltid haft ett starkt inslag av doom i sina bokningar, och inte sällan är dessa band bland de bästa. 2018 års höjdpunkt för mig var amerikanska MORTIFERUM, ett riktigt slött gäng som förstärkte sitt sound med en dov synth som gjorde avgrundsresan ännu mer omtumlande.

Vi avslutar med en ordentlig knytnäve rätt i nyllet, med kaosvirveln som kallar sig TRIUMVIR FOUL. Så mycket råare än så här blir det inte. Håll i hatten och dyrka döden!

Hela listan hittar ni här!

Fredagslistan 2021, vecka 34: Hård musik på svenska

 Gott folk!

Vårt land är bortskämt med band som har lyckats nå ryktbarhet utanför våra gränser, oftast för att man sjunger/skriker/growlar på engelska, detta lingua franca inom den hårdare musiken. Men så finns de band som gör en grej av att faktiskt sjunga/skrika/growla på svenska, och dessa band tycker jag förtjänar att lyftas fram. 

Vi kör!

Punken har en lång historia av att skalda på svenska och det finns gott om exempel på svinbra band som är väl värda att kolla in. Jag väljer 9 gånger av 10 att när jag lyssnar på punk DIA PSALMA. Jag har en lång historia med detta band sedan jag i påverkbar ålder introducerades till plattan "Gryningstid", denna klassiker, när jag gick på gymnasiet. Satan så bra den är! Hela skivan är fylld med drabbande och välspelad punk. Trummisen Stipen hade ett förflutet inom dödsmetallen, och det vete fan om inte det märks i det ihärdiga tvåtaktandet i den magiska låten Kalla Sinnen. Det är så mycket jag älskar med den här låten. De underbara harmonierna och stämsången, budskapet och såklart den hjärtskärande texten. 

Underbara ZOMBIEKRIG. Satan vilket undervärderat band. När vi fortfarande lånade ut fysiska skivor på bibblan i Helsingborg då såg jag till att bandets debut "Undantagstillstånd" lånades ut så ofta som möjligt. Bandets retrothrash går ju rakt in i hjärtat. De underbara rullande r-ljuden från sångaren Axel Widén gick jag igång på omedelbart vid första genomlyssningen. 

Min kärlek till PYRAMIDO är ju sedan länge befäst och bekräftad. Jag älskade bandet när Ronnie sjöng på engelska också, men någonting hände när han började gasta på svenska istället. Lika rå sång som vanligt, svårt att höra exakt vad han skriker om man inte har texten framför sig, men känslan är starkare. Bandet senaste skiva, "Fem", kom 2019 och är svinbra. Utvägen är en bra låt, men frågan är om inte videon tar priset. Den är så typisk bandet att man blir rörd. Det är Malmö, det är roadtrip, det är så low key och DIY att man baxnar och blir rörd. 

Några av er kanske såg detta komma? LOK, ett band som slirade omkring från mitten av 1990-talet till 2002, för att sedan återuppstå 2019. Att sångaren Martin var en dryg jävel hjälpte förmodligen inte bandet, men musiken på framför allt "Naken, blästrad och skitsur" och "Sunk 500" gick jag igång på rejält. Videon till bandets programförklaringslåt Lok står när de andra faller på bandets sista (?) spelning i Götet 2002 är helt fantastisk. 

Ny bekantskap för mig, RIKET. Befolkas av en hel massa människor från NETHERBIRD och några till. Detta är death metal utan krusiduller. Mycket tvåtakt, vilket jag ju alltid går igång på, haha! Intressant med ämnesvalet för den här låten - den berömda konserten av Kristina Nilsson - där 10.000 människor dök upp och där runt 19 personer omkom i en tragedi som gett, uppenbarligen, återklang än i våra dagar. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 34: Hård musik på svenska

 Kaos är granne med Gud är namnet på en teaterpjäs signerad Lars Norén och tillika en strof i en dikt av Stagnelius men det vi ska fokusera på i dagens lista är gamla trevliga låtar från förr med tema kaos. Det kommer att bli idel material ni hört förr och sådant jag själv är väl invand med, det ska ärligen sägas. Ibland behöver man helt enkelt ta ett steg tillbaka från allt som är nytt och intressant och krypa in i den vrå som stavas hemtrevlig gammal skåpmat. Vi kör igång direkt!

ENTOMBEDs Chaos Breed från albumet "Clandestine" har förstås en given första plats i ledet som stavas oordning. Jag har hört både en och två entusiaster säga att det finns en handfull låtar på skivan som är bättre än den här, att den har en rörig struktur och en lite halvtrött refräng. Jag håller inte med ett dugg, det här är en storslagen dödsmetallsmocka för min del och en viktig kugge i maskineriet som formade mina tonår. Introt, baskaggarna, galopptakten - total magi!

Låt nummer två är en annan regelrätt klassiker från första delen av 90-talet, nämligen Refuse/Resist av SEPULTURA. Jag vill minnas att jag hörde låten första gången på Headbangers Ball på MTV och sedan klev med raska steg till skivaffären Najz Prajz som vid den tiden låg vid Järntorget i Örebro och köpte cdn ifråga. Jag tycker att deras "Chaos A.D." är en klockren skiva rakt igenom så här var låtvalet faktiskt inte helt lätt. 

DISSECTION härnäst, ytterligare ett band som följt mig genom åren och som kommit att betyda mycket. "Reinkaos" blev som album betraktat både älskat och hatat när det kom, dels på grund av den förändrade ljudbilden (som i mitt tycke är en högst logisk utveckling) men förstås också kritiserat på grund av Jons brottsliga bana och de rättsliga följderna av den. Jag har valt en av de lugnare låtarna från albumet, Maha Kali. 

Som fotnot till intresseklubbens anteckningsblock kan nämnas att jag håller "Storm Of The Light's Bane" högre än "The Somberlain" vad gäller bandets tidigare diskografi.

Vi måste också ha oss lite BOLT THROWER till livs! BOLT THROWER är ett band jag lyssnat på i vågor ska erkännas, först ihärdigt för att tappa tråden under ett par år och sedan återfinna dem igen. Här har vi i mångt och mycket krigsdödsmetallens sås och potatis, själva stommen till det som byggt likväl vapenvurm som känslan av krigets totala meningslöshet hos mången likasinnad musiknörd. Vi lyssnar till favoriten World Eater från albumet "Realm Of Chaos : Slaves To Darkness".

Sist ut blir finska grindcorebandet ROTTEN SOUND som avslutar med en tempohöjande rundspark i form av låten Havoc från albumet "Exit". Jag tycker att en lista som behandlar kaos bör rundas av i traditionen som stavas NASUM, PIG DESTROYER, TOTALT JÄVLA MÖRKER, LOCK UP och just ROTTEN SOUND och att Örebrosonen Mieszko Talarczyk producerat "Exit" blir grädden på moset som får knyta ihop kaossäcken för den här veckan. Frid över hans minne.

Med det säger jag tack och hej för idag och önskar en fin helg.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 33: Kaos är granne med Gud

Fredagslistan 2021, vecka 32: Prog Macabre del 3: Bortom motståndet!

I den här tredje och sista djupdykningen i den mörkare sidan av proggen tar vi ut svängarna lite mer, med fem band som rör sig både in och ut ur skuggan från Zeuhl och Rock In Opposition som jag skrivit om tidigare. 

Lyssna här!

 

 

 

Vi börjar i Sverige, med UR KAOS. Detta Linköpingsbaserade bandet växte fram ur en scen omkring skivbolaget Bauta Records (med kopplingar till KULTIVATOR från förra listan), och kring den kreativa motorn Lach'n Jonsson. De var aktiva under sent åttiotal och gjorde en sista skiva 1999, med tre album som är någon slags dyster art rock – här finns lika mycket inspiration från postpunk och åttiotalets skeva noiserock som mer avantgardistiska influenser.Här hör ni William Blake-tolkningen Four Proverbs of Hell från den självbetitlade debuten från 1987.

 

Ett hopp i tid och rum och vi landar hos britterna i GUAPO, som matat ur sig all möjlig sorts avantprog sedan slutet av nittiotalet. De representerar väl mer än något annat band en ny era inom ”Rock in opposition”-rörelsen, och har uppträtt många gånger på den återuppståndna festivalen med varierande line-ups. GUAPOs musik är mestadels instrumental och djupt atmosfärisk, som små resor in och ut ur märkliga och ibland mörka drömlandskap. På den här skivan, "Elixirs" från 2008, var Daniel O'Sullivan en drivande kraft, som nog är känd för åtminstone en handfull för sitt samarbete med ULVER. 

 

Resten av det här inlägget landar i USA. Först ut är en välbevarad hemlighet som hette GA'AN, som existerade ett par år kring förra decennieskiftet och hann släppa två gudomligt bra album. Här ett spår från andra och sista albumet "Black Equus" som bär vidare arvet från den ursprungliga Zeuhl-traditionen: dova och drömlika synthmattor blandas med utomjordiska mässande körer, pådrivna av en intensiv rytmsektion (ingen gitarr!). Sångerskan Lindsay Powell, som idag kör det varmt rekommenderade soloprojektet FIELDED, gör på den här skivan en av de bästa sånginsatserna jag hört. Någonsin. Kan även rekommendera trummisens PSYCHIC STEEL och synthmannens NIGHT TERRORS, som är obligatorisk lyssning om man gillar mörk synthbaserad musik.

 

 

 

 

Om GA'AN representerar ett apokalyptiskt och rymdiskt perspektiv, rör sig nästa grupp CORIMA i mer jordiska, mytologiska regioner. På deras två riktiga album har de utforskat aztekisk och japansk mytologi (Quetzalcoatl och Amaterasu respektive), och musikaliskt är det en mer yvig prog det handlar om. De bär sina MAGMA-influenser med stolthet, men tar omvägen via japansk Zeuhl (i synnerhet KOENJIHYAKKEI, men det är ett inlägg för sig!) och skapar en sprudlande och euforisk musik som ändå håller fast i en dissonant frenesi, med ylande saxofoner och fioler. Här är bara ett utdrag ur Amaterasu-sviten, såklart är enda alternativet att höra den i sin helhet!

 

Vi avslutar Prog Macabre-resan med en trio som borde vara bekant och tryggt för den mer progressivt inriktade hårdrockaren: DYSRHYTHMIA. Där hittar vi mästermusikerna Colin Marston och Kevin Hufnagl som är kända från GORGUTS, KRALLICE och SABBATH ASSEMBLY, för att nämna ett fåtal. Här möts flera världar: avantprog, math rock, progressiv metal, you name it. Jag har främst fastnat för albumet "Test of Submission" från 2012, som i mina öron låter som en ursinnig flykt genom utomjordiska ruiner. För den som längtat efter lite mangel: här får ni lite blastbeats. Äntligen!

Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det är återigen dags för mig att chefa över fredagslistan, och då vet ni ju sedan tidigare att det brukar bli lista över lite nyare musik som jag tycker är värd att kolla in. Vi kör!

WOLVES IN THE THRONE ROOM har jag ett on och off-förhållande till. Ofta tycker jag att de är fantastiska, ibland inte fullt så. Men jag måste säga att nya Primal Chasm (Gift Of Fire) är satans bra. Inte bara låten är ren lungeld, jag gillar också videon oerhört mycket. Alla videor som har med ett städ får automatiskt pluspoäng av mig. Att det också är mycket hav med i videon gillar jag också. Framför allt går jag igång på den oerhört atmosfäriska tonkonsten som bandet frammanar - jag ser redan fram emot fullängdaren. 

JINJER från Ukraina har helt enorma siffror på sina videor på YouTube. Jag gissar att Napalm Records är sjukt nöjda med hur det här bandet presterar. Att de fyra medlemmarna verkar kommunicera på närmaste telepatisk nivå när det gäller musik blir allt mer uppenbart. Att metalcore är bespottat må vara hänt, för mig är JINJER ett band jag får ställa bredvid AUGUST BURNS RED och HEAVEN SHALL BURN som ett band inom genren som kan sina grejer. Videon är inte mycket att orda om - det är ett satans ställ i låten å andra sidan. 

Jo, jag tar med IRON MAIDEN. Är det för att låten The Writing On The Wall är otroligt nydanande? Hahahahahahahhahahahahhahaha, nä verkligen inte. Det är en typisk MAIDEN-låt. Gitarrsolot är visserligen oerhört inspirerande. Nä, jag tar med den här låten för att videon är betydligt snyggare än vad bandet brukar ha för sig. Faktum är att detta kan vara den estetiskt mest tilltalande videon bandet gjort. Vad tycker ni?

EMPLOYED TO SERVE fick jag smak för vid senaste albumet som kom 2019, "Eternal Forward Motion". Det var argt, angeläget och jävligt bra. Därför blir jag oerhört glad när jag hör Mark Of The Grave verkar fortsätta denna trend. Helt originellt är det inte, men hängivenheten i låten går det inte att ta miste på. 

Från Raleigh i North Carolina kommer BETWEEN THE BURIED AND ME som jag dyrkat sedan jag lyssnade på "Colors" som kom ut 2007. Jag föll som satan för bandets musik då, och den kärleken har inte minskat genom åren. Nu är bandet på gång med skivan "Colors II" och jag ser fram emot den med bävan och förväntan. Vid sidan av "The Great Misdirect" är första "Colors" det bästa bandet gjort, och att göra en fortsättning är rätt jävla modigt. Men Revolution In Limbo stillar min oro ganska rejält. Det är som vanligt rejäla krumsprång i bandets musik, men man hör direkt vilket band det är. Detta kan bli magiskt bra, tror jag. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 31: Nytt och notervärt!

Eftersom sommaren är den tid på året då allt ligger och ruttnar, puttrar och murknar i värmen och väntar på att höstens friska vindar ska komma och svepa in med klarhet har jag i dagens lista valt låtar som påminner om ond bråd död. Fokus ligger på en snabb och lite rutten ljudbild och känslan man får när man lyfter på ett soptunnelock till en anrättning som legat och gottat till sig i högsommarvärmen under åtminstone ett par veckor. 

Vi sparkar igång med en ny bekantskap, TEMPLE OF DREAD, som ganska nyss släppte "Hades Unleashed" på Testimony Records. Spår tre, Wrath of the Gods (Furor Divinus), innehåller det mesta man behöver för att hålla sig på riktigt gott humör. Dels är det fullt ställ ända från början, dels en massa iiiiyaaaargh-tillrop. Och som om det inte vore nog bjuds vi ljudmässigt på en ytterst habilt utförd dödsmetall, idogt kryddad med thrash. Det här är så bra att man baxnar! Jag har bokstavligen fått bända bort mig själv från spela igen-knappen på youtube och inte bara göra en lista enkom med denna låt.

Det går undan även i listans bidrag nummer två. PANDEMIC OUTBREAK från Polen sparkade igång sin verksamhet redan 2014 och är således inte ett resultat av Coronan, vilket man ju annars kan tro vid en första anblick på bandnamnet. "Skulls Beneath the Cross" är första fullängdaren och det är en fenomenal liten skiva fullproppad med snyggt riffarbete och trummor som låter sentida åttiotal. Produktionen är ren men inte för ren om ni förstår vad jag menar, det finns fortfarande en god portion råhet i låtarna. Omslaget är också föredömligt - en orgie i kroppsligt slafs, drakar och eld precis som sig bör. Top notch!

Vi fortsätter med HEXORCIST som släppte pampiga albumet "Evil Reaping Death" på Memento Mori härom sistens. Och med pampigt menar jag manglig dödsmetall som gifter sig väl med ond snabb thrash, murkigt growl, skärande gitarrsolon och envetna trummor i en känsla som bäst kan beskrivas som "Florida möter Brasilien". Fem av fem övermogna plommon för låten Exulting The Adversary.

Kanadensiska VREXIZA är listans nummer fyra med sin melodiska och mustiga black metal. Loggan vittnar om en fascination för krig och vapen och prick så låter musiken också - episk men rå. En självbetitlad demo har nyss sett dagens ljus och från den lyssnar vi till Iron Spectres som är en finfin uppvisning i hur bra black kan bli med lite dedikation. 

Vi fortsätter mot Spanien och KROSSFYRE som med sin skiva "Rites of Extermination" får ett MVG i brutalitet och sväng. Höghastighets-thrash blandas med total black-hängivenhet till en klockren helhet. Jag kommer ibland att tänka på NECROPHOBIC när jag lyssnar, KROSSFYRE har en liknande fartvind i håret-känsla men låter samtidigt helt egna. Låten Infernal War klockar in på hela 4:38 men känns bra mycket kortare och behöver således sättas på repeat ett par gånger. Sanslöst bra!

Slutligen är vi många som saknar L-G Petrov och den här listan är inte komplett utan Supposed To Rot som får slinka med som bonusspår. Jag gillar båda varianterna men valde NIHILIST i slutänden eftersom den är snäppet råare. Eftersom ni är begåvade människor utrustade med internet tipsar jag er att ta en genomlyssning även av den sentida ENTOMBED-versionen. 

Med detta önskar jag en fin helg och hoppas att ni inte ska varken smälta bort eller ruttna i hettan.

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 30: Supposed to rot!

Fredagslistan 2021, vecka 29: Prog Macabre del 2, Rock in opposition

(tryck på bilden för musik du inte visste att du behövde höra)

Högsommaren fortsätter och djupdyket i proggens mörkare sidor likaså. Idag gräver vi i ”subgenren” som döptes till ROCK IN OPPOSITION på slutet av sjuttiotalet. Det är egentligen inte en musikalisk etikett, utan var mer ett koncept eller projekt påhittat främst av brittiska HENRY COW, som en internationell scen för experimentell rockmusik. Band från England, Belgien, Frankrike, Italien och Sverige (SAMLA MAMMAS MANNA) arrangerade festivaler för varandra, släppte på varandras bolag, och så vidare. DIY helt enkelt, ungefär samtidigt som punken exploderade.

Rock In Opposition är alltså inte ett sound från början, utan mer ett förhållningssätt: experimentell, avantgardistisk rock helt enkelt, ibland så långt ute på fältet att det knappt är något som kan kallas ”rock” kvar, vilket vi kommer höra exempel på här. Inte många jämna taktarter heller.

Ett av de kändaste namnen inom RIO är belgiska UNIVERS ZERO. Här snackar vi dunkel musik. Lika mycket en kammarorkester som rockband, deras andra platta ”Heresie” från 1978 är bland det mörkaste som spelats in. Utöver kärnan trummor och elbas består musiken av harmonium, träblås och ett par stråkar. Hitten Jack the Ripper låter precis som man föreställer sig den urspårade mördarens vandringar längs Londons labyrintiska bakgator.

 

Ett nära sammankopplat ”band” är franska ART ZOYD (nedan), som rörde sig ännu mer mot kammarmusiken – de har ofta inga trummor alls, utan bara en elbas som ankare i vad vanligt folk skulle kalla rockmusik. Rock in opposition var inget om inte inkluderande! Titelspåret från albumet ”Génération Sans Futur” från 1980 lyfter fram alla ART ZOYDs styrkor, med mer nerviga och drömlika landskap än UNIVERS ZEROs mardrömslikhet. Förvånar de någon att AZ gjort mycket musik till bland annat gamla stumfilmer som Nosferatu?

 

 

Efter brittiska HENRY COW imploderat startade kärntruppen Fred Frith och Chris Cutler upp ART BEARS tillsammans med tyska sångerskan Dagmar Krause, som släppte tre album. Albumen är svårt poetiska och politiska (ur marxistisk idétradition), kompakta och komplexa så det räcker och blir över. Krause för med sig en dramatisk kabarettradition som ligger som en siren över Frith och Cutlers improvisatoriska sönderbrytning av ”rockmusik”. Det är svårt att plocka ut enskilda låtar när albumen borde intagas i sin helhet, men Freedom här från sista plattan ”The World as it is Today” spelar i sin egen liga. Det börjar som en skev liten blues i 9/8-takt, tills Krause börjar gallskrika så blodet fryser i ådrorna på en. En mörkröd och inte speciellt munter uppgörelse med kapitalismens härjningar både på södra halvklotet och i rockbranschen. 

 

                                                                (äkta avantprog-nördar)

Efter den egentliga RIO-rörelsen ebbat ut några år in på åttiotalet fanns det några få dårar som övat för mycket jazz som fortsatte göra musik i samma anda, bland annat ett par band i USA. Det främsta av dessa är THINKING PLAGUE som gjorde ett par riktigt bra skivor på åttiotalet. Samtidigt som alla de här banden rörde sig i sina egna riktningar var de ändå barn av sin tid, så man kan höra influenser och paralleller från åttiotalets alternativ/matterock här, och i brist på bättre ord är det rätt... funkigt? En låt som heter Warhead måste ju vara bra.

Det enda svenska ”officiella” RIO-bandet är som sagt SAMLA MAMMAS MANNA, men enda anledningen vårt sista band för dagen inte var med och lekte var nog för att de helt enkelt inte kom någon vart i scenen, och inte fick kontakt med de andra gängen. För kortlivade Linköpingsgänget KULTIVATORs intensiva och skeva jazzrock skulle definitivt ha platsat. 2CD-utgåvan med deras enda album och lite senare inspelningar är obligatorisk för alla med intresse för svensk motkulturell musik.

 

Ja men det var väl trevligt? Nästa gång kommer vi röra oss mer in i samtida mörk prog.

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och notervärt

 Gott folk!

Det har blivit dags för månadens kanske mest framåtblickande Fredagslista, nytt och notervärt, späckad med musik som har kommit ut den senaste tiden och som verkligen är värda vår tid, uppmärksamhet, och kanske till och med pengar om musiken finns att få tag på i vinylformat vilket är direkt avgörande för mig nuförtiden. 

Vi kör!

NETHERBIRD är ett band som jag ramlar över, mest för att dubbelkollega Amelie verkligen gillar det här bandet och ofta brukar grotta ner sig i bandets utgivning för recensioner. Den här gången var det likadant - Void Dancer hamnade i WeRocks Hot or Not?-serie som ni kan ta del av under helgen. Kan väl säga att, utan att avslöja för mycket, att jag också gillar den här låten som fan, haha! Den har ett sånt djupt tilltalande tilltal att det är svårt att slita sig från låten, alls. Jag får svår mersmak och längtar till dess att albumet släpps. 

Enmansblack från Baltimore, Maryland. Riktigt bra gitarrarbete och helt lysande stämning rakt igenom. Att det inte är helt nydanande tycker jag spelar mindre roll, då jag verkligen gillar den här typen av black metal där melodier har en framträdande roll men ändå inte mesar ur fullständigt. Att det dessutom går att se tydliga förändringar i hur UNENDLICH låter från skiva till skiva gillar jag också. 

Progressiv post-metal från London. Så fruktansvärt bra. Riktigt tjocka riff och med ett magiskt samspel medlemmarna emellan. Att det är helt instrumentellt gillar jag med, och extra plus åt att de verkar gilla IF THESE TREES COULD TALK. 

SIDEREAN har sällat sig till skaran band som har blivit inspirerade av det mäktiga BLOOD INCANTATION. Är detta en dålig sak undrar ni kanske? Absolut inte om ni frågar mig. "Lost On Void's Horizon" är en helt underbar skiva till brädden fylld av rens, stämningsfyllda harmonier och galet bra sång. Mycket svårt att inte gilla detta. Ni förstår att jag är till mig då jag lagt till hela skivan, eller hur?

Avslutar veckans lista med SPIRIT ADRIFT och en låt som andas både IRON MAIDEN och BLACK SABBATH. Det jag gillar med det här bandet är att de är inte rädda att visa vilka band de gillar, men ändå göra något eget av sin musik. Jag föll stenhårt för det här bandet redan vid debutskivan, och Forge The Future befäster bara min kärlek ytterligare. 

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 28: Nytt och noterbart

Fredagslistan vecka 27: Prog Macabre del 1, ZEUHL!

Nu är det sommar, så nu tar vi en liten paus från hårdrocken. Därmed inte sagt att vi ska låta öronen vila – tvärtom! Nu ska vi in i de riktigt djupa skrymslena, bland murriga urtidssynthar, invecklade rytmer, och kaotiskt drama. Kort och gott: PROG MACABRE!

Det här blir en serie om tre inlägg nu medan solen fortfarande skiner, och vi börjar i den franska prog-subgenren som kallas för ZEUHL. Det är en sorts musik som egentligen bara beskriver MAGMA, men har anammats av band som, tja, inspirerats av de giganterna. Exakt vad som är och inte är zeuhl kan vi diskutera i timmar, men här är några grundläggande beståndsdelar: intrikata rytmfigurer, dissonanta klanger från modern konstmusik och jazz, framträdande bas och Fender Rhodes, dramatisk sång (gärna flerstämmig), rymdiga teman. Ofta betydligt mer minimalistisk i sitt uttryck än till exempel italiensk symfoniprog, och betydligt mörkare och tyngre än de brittiska klassikerna.

OBS: namnet Prog Macabre har jag lånat från den eminenta podden Radical Research, som gjorde ett avsnitt på ungefär samma tema som jag grunnat på ett tag.

OBS 2: den här listan består av långa låtar. Ibland väldigt långa låtar. Det här är musik som kräver din tid och uppmärksamhet. Och ärligt talat, har du något bättre för dig en julifredag mitt under semestern?

Vi börjar såklart med MAGMA. Ett band jag kan och har pratat om i timtal. Kompositören och trummisen Christian Vander är ett musikaliskt geni och visionär. Hans filosofi om himmelsk musik är grunden för hela zeuhlgenren, lika delar John Coltrane och Igor Stravinskij. Att välja bara ett stycke är ju omöjligt, men valet föll till slut på liveupptagningen av Köhntarkösz från livealbumet "Köhntark" (1975). En hit på dryga halvtimmen. Här hör ni vilket monster MAGMA var på scen, där de hör hemma. Basen! Elfiolen (vila i fried Didier Lockwood)! Klaus Blasquiz sång! Gode gud man smälter så bra det är.

I den franska scenen som växte fram ur Magmas kölvatten, håller jag nog ESKATON högst. Musique post-atomique, här är den franska proggens nerv och drama som tydligast: två sopraner, tre keyboardister, en rytmsektion som fullständigt dominerar... ESKATON var aktiva kring 1980, och man kan höra antydningar av ny musik som new wave och synth mitt i den jazziga virvelvinden, vars intensitet nästan övergår i speed metal vid 3:30 ungefär. Vansinnig energi. Här den rivigaste biten från deras andra och bästa album, "4 Visions" från 1981. 

Om ni tyckte låten innan var lite för munter, ska vi nu dyka rätt ner i avgrunden med en av de tyngsta och mörkaste skivorna som spelats in. Nu är vi inne på åttiotalet, och SHUB NIGGURATHs debutalbum "Les Morts Vont Vie" (1986). Domedagsbasuner, kyrkorglar, Ann Stewarts skarpa sopran, texter från Poe och Lovecraft... Det här är rätt mycket tuffare än den mörkaste metal. Nästa gång någon jiddrar om att GENESIS är tuff prog kan ni dra igång SHUB NIGGURATH och se alla mesar fly för glatta livet.

Ett av de första banden i zeuhl-genren var ZAO, som grundades av tidiga MAGMA-medlemmar centrerade kring den ungersk-judiske blåsaren Yoch'ko Seffer. Lite mer åt jazzfusion-hållet, och antagligen det mest lättlyssnade i den här listan! Den här biten, Free Folk, som avslutar albumet "Kawana", ger prov på en lite annan, mer flyktig sida av zeuhl, som kanske inte är så makaber men likväl har en kärna som skaver lite mer än vanlig fusion.

Vi avslutar med en figur som arbetat både inom och långt utanför den franska avant/jazzproggen, nämligen Richard Pinhas och hans HELDON. Gitarristen Pinhas har samarbetat med alla från sin filosofilärare Gilles Deleuze till japanska noisemästaren MERZBOW, och däremellan gjort ett par skivor riktigt tung psykedelisk syntrock, med något lags krön på 1978 års "Standby". Här har vi skivans avslutande kvart till titelspår, en rivig jamsession som mynnar i någon slags moloken BURZUM möter MANILLA ROAD-klagosång.

Listan hittar du HÄR!

Ja, det här är ju bara att skrapa på ytan av den franska avantprog-scenen på 1970/80-talet. För att inte tala om alla andra länder, alla andra årtionden... håll utkik efter nästa lista när jag går på det som i folkmun kallas för ROCK IN OPPOSITION!

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum

 Gott folk!

Jag har den senaste tiden snöat in på atmosfärisk black metal. Det började med SPECTRAL WOUND, fortsatte med UNENDLICH och den senaste veckan har jag lyssnat oerhört mycket på amerikanska MARE COGNITUM. 

MARE COGNITUM är ett, föga förvånande, enmansband där Jacob Buczarski står för precis allt. Och han har gjort det med förödande kvalitet tydligen rakt igenom hela bandets existens. Det är genomgående kanska höga omdömen som skivorna får både på Metal Archives, men framför allt på Angry Metal Guy som sannerligen inte skroderar med att dela ut höga betyg om det inte är befogat. 

Det som jag tycker är så oerhört tilltalade med atmosfärisk black metal är den fina kombinationen mellan stora känslor med den ganska sparsmakade ljudbilden som snarare tycks förstärka känsloaspekten av musiken. När detta funkar är det i stort sett omöjligt att värja sig mot musiken. 

Att bedriva enmansverksamhet kan vara vanskligt. Höga krav ställs på att du ska kunna spela flertalet instrument på en rimligt hög nivå, sången ska sitta och du ska kunna skriva bra låtar. Allt detta bemästrar Jacob Buczarski på ett sätt som sannerligen imponerar, och där jag som lyssnare känner att det är inget jag går och funderar över exakt hur det hade låtit om han hade jobbat med andra musiker. 

Till sist ett varningens finger - när ni drar igång "Solar Paroxysm" bered er på att kanske få lägga andra skivor åt sidan ett tag. Den är nämligen svårt beroendeframkallande. 

/Martin

Fredagslistan 2021, vecka 26: Mare Cognitum

Gomorron och muntra midsommarhälsningar! I dagens lista har jag tagit en titt på blandade nysläpp med temat totalt mangel främst från staterna men även ett portugisiskt bidrag har nästlat sig in. Utan krusiduller och omsvep kör vi igång midsommarmangel deluxe!

Lite dödsmetall med klara bay area thrash-vibbar, kan det vara något? Ja, jag tänkte väl det! LACERATION har varit aktiva i ungefär 15 år och släpper snart fullängdaren "Demise" på Rotted Life Records. Från den har jag valt spår fyra - Monolith - som är en klassisk upptempo-smocka som kommer med en stark uppfordring om att dansa ringdans i snabb fart. Inget man inte hört förut men icke desto mindre väldigt trevligt. Kan tilläggas att LACERATION är ett mycket vanligt förekommande bandnamn och att det i detta fall rör sig om gänget från Kalifornien så slipper ni blanda ihop det.

Vi går vidare med WITCH VOMIT som medelst sin musik av det mörkare slaget behandlar ämnen så som nekrofili, depression och lite annat gott och blandat. EP'n som släppts heter "Abhorrent Rapture" och från den kommer Purulent Burial Mound som bjuder på fullt ställ likväl som ett och annat gitarrsolo, lite häxsvaj och ett par hekto attityd. Growlet är heller inget att leka med utan här menar man vad man säger, eller jag menar gurglar. Fem av fem kyrkbränningar i betyg av mig för denna totala promenadseger i ondska.

I likhet med tidigare nämnda LACERATION finns det en uppsjö av band som heter GNOSIS och listans tredje bidrag dukas upp av GNOSIS från Miami som spelar en trevlig black metal med dödsinslag. "Omens From The Dead Realm" såg dagens ljus 14:e juni på Nuclear War Now! Productions och från den kommer förstaspåret Conjuration Of The Nemesis. Vid första lyssningen tänkte jag att det lät som att en trummaskin var inblandad men när jag kollade upp det hela visade det sig vara en fullt mänsklig bandmedlem med helt vanliga armar. Eller ja, armar med imponerande precision och taktkänsla skulle jag vilja påstå. Det här är överlag riktigt väl utförd black metal med stor rymd i ljudet och kraftfull ockultism i texterna.

CEREBRAL ROT kommer från Seattle och är relativt nya i sammanhanget, bandet bildades så sent som 2016 med medlemmar som spelat i lite blandade andra band sedan tidigare. "Excretion of Mortality" heter fullängdare nummer två i ordningen och redan på omslaget kan vi gissa oss till ungefär hur denna anrättning kommer att låta. Som mycket murkig och brötig inälvsdöds är det korta svaret på den frågan och det sitter ju som bekant aldrig fel i en fredagslista. Vile Yolk Of Contagion är en svängig bit och torde tilltala alla som har ett gott öga till band i stil med CARCASS.

Portugisiska IRAE får knyta ihop veckans säck med sin kompromisslösa uppvisning i rå black metal på EPn med det episka namnet "Dangerovz Magick Zpells from the Mesziah of Death". Som trivia kan tilläggas att den här låten är den i listan som min katt är mest skeptisk till men vi har å andra sidan ganska olika åsikter om det mesta. Den vokala insatsen i låten Part 1 får mig att tänka på herr Nattramns härjningar i SILENCER, som en sorts hemsökelse snarare än sång. Personligt och intimt som en noga utvald (och tillika utspottad) besvärjelse är känslan som uppstår när man lyssnar på IRAE och det är ju gott så. Riktigt bra musik att inleda midsommaren med när allt kommer omkring, så på med liksmink och nitarmband, korka upp jordgubbarna och inta första bästa gräsmatta så kör vi lite helg nu.

På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2021, vecka 25: Midsommarmangel deluxe!