Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

Goder afton.

Då alla helgona och halloween är över oss ska vi naturligtvis dyka ned i de mer skräckiga tongångarna i dagens lista. Jag tänkte först bara ta med låtar med titeln samhain men insåg efter att ha konsulterat det världsomspännande internätet att det finns en hel myriad av sådana och att jag med svårighet skulle orka plöja igenom alla dessa i jakt på guldkorn. Lösningen blev således att fylla en lista med bra skräckfilmssoundtrack men som vi alla vet rör det sig sällan om extremare former av metal vad gäller sådana låtar tänker jag samtidigt ge er en favorit i repris från förra året. Med fördel låter ni edra öron först smekas av filmmusiken och ger er sedan i kast med listan från 2018 års vecka 44.  Med detta önskar jag en synnerligen ryslig helg. Och kom ihåg - vareviga dag är halloween.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 44: Every day is Halloween

 

Favorit i repris - Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Ave Fredag!

Som de uppmärksamma läsare av bloggen ni alla är märkte ni säkerligen att fredagslistan lyste med sin frånvaro förra veckan. För att ta igen den förlusten drämmer jag denna vecka i med en dubbellista med hela tio rara bitar på temat Sacramento. Varför just Sacramento undrar ni, jo se det ska jag förtälja. Jag upptäckte finfina bandet CHRCH härom veckan och en stad som lyckas pressa ur sig ett såpass bra band kändes det angeläget att ta en närmare titt på. Sagt och gjort, behold!


Först ut är naturligtvis sagda band (tidigare namngivna som CHURCH men numera alltså utan U) som spelar en alldeles ypperligt tung doom på första fullängdaren "Unanswered Hymns" från 2015. Det är ett blytungt men svängigt och framför allt otroligt välavvägt mos som vi bjuds på i Dawning som klockar in på hela 19:16. Den här skivan har gått varm i mina öron den senaste tiden och det är med svårighet jag bänt bort mina öron för att lyssna på annat.

Nåväl, vi vandrar vidare till PLAGUE WIDOW, ett band som alla vänner av grind bör spetsa öronen till. Det jag gillar bäst med de här glada gossarna är hur de får till den här smakfulla mixen av snabbhet, mörker och totalt kross. På vissa sätt påminner det om ANAAL NATHRAKH och det är ett mycket gott betyg. Låt nummer två i listan blir således Malignant från spliten "This Black Earth" som gjordes tillsammans med OBLIVIONIZED.

Mer mörker nu i form av MODRANIHT, ett black metal-band med paganinfluenser signade till Transylvanian Tapes. Det är så här långsam och rå black låter när den är som bäst. Raspig, rivig och tokseriös. Jag har valt en liveupptagning från den årliga festivalen Festum Carnis och låten är Hexenkessel från EP'n "To The Dark Mothers".  Extra plus för olycksbådande sånginsats och bra liksmink.

Nästa akt är ingen mindre än CHELSEA WOLFE som inte lär behöva någon närmre presentation. Vi lyssnar kort och gott till 16 Psyche från "Hiss Spun".

Mer vemod härnäst i form av WANING som spelar en puttrig och trivsam dark ambient med doomiga inslag. Min enda invändning är att growlet kunde fått vara mer brutalt i The Funeral Mountains.

WILL HAVEN är ett band som blandar sludge och allmänt skitig rock med någon form av core. Det hade kunnat bli total pannkaka av den mixen om ni frågar mig men här lyckas balansgången och Carpe Diem från skivan med samma namn får därmed inta plats nummer sex i listan.

BATTLE HAG spelar i den långsamma, rituella doomligan och gör det med den äran. Den självsläppta demon som kom 2015 bjussar på både growl och psykadelica och en skönt hypnotisk stämning. På fullängdaren "Tongue of the Earth" som kom två år senare har de renodlat soundet ännu mer och det bådar gott inför kommande alster.

Dags för snabbare tongångar och tillika grisdödssång! EMBODIED TORMENT håller den brutala dödsfanan högt och borde locka fans till akter som BRODEQUIN, GOREGASM och liknande. Vi lyssnar till Rädern från "Liturgy of Ritual Execution".

DEFECRATOR är en av de bättre black/döds-akter jag hört den senaste tiden, det ska jag inte sticka under stol med. Här är det raka rör med dyrka Satan som gäller, utan vare sig krusiduller eller pardon. Contractionem Diaboli från EP'n "Satanic Martyrdom" är rakt igenom en total guldlåt.

Slutligen vill jag rikta ett starkt och rungande tack till Sacramento för sludgemästarna BOG OAK! Låten The Resurrection of Animals från debutplattan "A Treatise on Resurrection and the Afterlife" inleder med ett gitarriff som är lika delar oljefett som genialt. Textmässigt inspireras de av ockultisten Agrippa och olika satanistiska grupperingar, ljudbilden är basdriven och sången mästerlig. Lyssna och njut mina vänner för detta går ej av för hackor.

Och med detta tager vi helg! På återseende.

/Susanne

Fredagslistan 2018, vecka 44: Sacramento represent

Supporta scenen: At The Gates & Vanhelgd

Det var bra längesedan jag skrev ett inlägg med det här temat. Konsertgåendet har minskat lika drastiskt som merchinköpen har ökat då jag inte kommer iväg på konserter speciellt ofta numera. Men det här är ju lite för bra för att missa, eller hur?

AT THE GATES, bandet som med rätta kan hävda att de gjort en skiva som definierat och förgyllt den melodiska dödsmetallen i "Slaughter Of The Soul" och som fått folk att gråta av rörelse i ett svett och kondensindränkt KB i slutet av sin, som det skulle visa sig, inte avslutningsturné kommer alltså till Helsingborg. Jag kan helt ärligt säga att jag höll på att trilla av stolen av överraskning när The Tivoli gick ut med bokningen. AT THE GATES har alltså aldrig spelat i Helsingborg. Aldrig. Bara det borde få oss metalheads att vallfärda till The Tivoli lördagen den 9:e november. Jag har sett många band på The Tivoli, men frågan är om AT THE GATES kan vara den mest högoktaniga bokningen någonsin?

Och då har jag ännu inte sagt något om det supportband som göteborgarna tar med sig - VANHELGD! Gosse, det här bandet äskar sådan sjuka proportioner av credd att det flimrar för ögonen. Jag älskar hur det här bandet gör sin grej så totalt. I varenda intervju med bandet jag läst så skiner just detta faktum igenom något så otroligt. Jag var sent på bandet - i höjd med "Temple Of Phobos" började jag notera att det här bandet kunde vara värt att hålla koll på. Bandets oerhört stämningsfyllda death metal är en ren dröm, och om bandet svarar upp med en - som jag hoppas - episk scennärvaro så kan ju detta bli groteskt bra! Jag ser nästan fram mer mot VANHELGDs konsert än huvudbandet just av denna anledning. Att AT THE GATES kan få en parkeringsplats att svänga vet jag redan - VANHELGD är fortfarande insvepta i ett moln av mystik som jag väljer att bevara och inte leta upp liveklipp med bandet.  När det gäller AT THE GATES har jag inga sådana betänkligheter. Bara som en liten fingervisning på hur det kan gå till på deras konserter.



Exakt.

Alltså för att sammanfatta,

Vad? AT THE GATES & VANHELGD
Var? The Tivoli, Helsingborg
När? Lördagen den 9/11, insläpp 19.00
Pris? 350 kr, plus såklart den obligatoriska avgiften

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 43: Nytt och notervärt

Gott folk!

Det luktar död och förruttnelse ute - hösten är på allvar här i Helsingborg - och bra musik av den hårdare skolan fortsätter likt tidigare år att vräka in som musikaliska skyfall. För egen del stortrivs jag! I veckans fredagslista tar jag upp fem akter som jag tycker att ni ska skänka er uppmärksamhet som har kommit ut den senaste tiden.

Vi kör!

Italienska rensmästarna i HOUR OF PENANCE med lika många medlemsbyten som nerslag på virveltrumman fortsätter att, ja, rensa. Och i vanlig ordning gör romarna det bra. Det är fullt ställ i Blight And Conquer som trots att det i det mesta smattras på går att hitta finfina melodiska (!) ansatser. Jag kommer, högst sannolikt, att kasta mig över skivan så fort jag får en chans. Släpps idag.

Lite av en slamkrypare att ha med UNLEASH THE ARCHERS, för låten i veckans lista är inte nytt originalmaterial för detta kanadensiska power metalgäng, utan en cover. Jag gillar dock det här bandet för mycket för att inte ha med dem, för de gör verkligen något eget med Heartless World. Originalet gjordes av TEAZE, och den finns på Spotify om ni vill kolla in den.

BLOOD INCANTATION. Detta är så bisarrt bra. Jag vet att Torbjörn på Bara Metal dyrkar det här bandet, men det har tagit sin rundliga tid för mig att faktiskt kolla in dem. Det jag hör från kommande plattan "Hidden History Of The Human Race" som kommer den 22 november, får mig att längta efter hela skivan. Känns som en ohelig allians av gammeldöds och ULCERATE kört genom ett atmosfäriskt filter.

Lääääääääängesedan vi hade ALCEST med på bloggen. Det franska atmosfäriska numera post-metal och skotittarbandet lever ett helt eget liv, och jag kan tycka att det emellanåt är trevligt att lyssna på hur Neige fortsätter att tolka sina drömmar genom musik. Om det nu fortfarande är det han gör. Fan vet. Bra och känslomässigt drabbandet är det dock fortfarande.

Jag ägnar CATTLE DECAPITATION ytterst sporadisk uppmärksamhet numera. Jag tycker att de fortfarande har sån djup credd att världen bågnar, men jag tappade sugen rent musikaliskt runt "Monolith Of Humanity", tror jag. Därför är det kul att bli motbevisad av Bring Back The Plague från kommande "Death Atlas" som inte bara bjuder på tyngd, rens och djävlar anamma, utan också en grymt varierad och stundtals oroväckande vokal insats. Jag går igång på varenda cylinder!


/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 43: Nytt och notervärt 

Martins Måndagsmeck, vecka 43: The Red Chord

Gott folk!

Veckans tips kan ni tacka min dotter för. Hon har en röd laddningssladd till sin iPad, och häromveckan när hon satt och halvskrek, "pappa, den röda sladden!" ett antal gånger så trillade en pollett jag inte ens visste att jag hade ner i skallen. THE RED CHORD är ett band som just nu är satt som "On hold", och i alla fall jag hoppas att de återupptar sin verksamhet. Jag lyssnade oerhört mycket på bandet när "Fed Through The Teeth Machine" kom 2009, och bandets med grindcore uppblandade tekniska dödsmetall var något som jag verkligen gick igång på. Och, visade det sig, även idag. Jag njöt nåt så in i helvete av att lyssna på den här skivan igen. Hoppas ni gör det med!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 42: The Apocalypse is About You

Goddagens fredagsvänner.

Då den senaste tiden bjudit på allehanda härdsmältor, nedriga nederlag, tröttsamma tråkigheter och rena slippery slopes rakt ned i de långsamma sammanbrottens tvivelaktiga boningar kommer jag denna vecka att bjussa på en riktig feelgood-lista med det bästa av det bästa av ett av mina totala favoritband. ANAAL NATHRAKH.

Jag har valt ut 16 låtar från blandade album som jag tycker att man gott kan svepa runt sig som en filt när tillvaron trilskas med en. Jag tänker inte orda mer om dem utan låter er istället bara dyka rakt ned i det bottenlösa trygga djupet. Med detta tillönskar jag en god helg och så ses vi helt enkelt på andra sidan apokalypsen där vi kavlar upp ärmarna och tar nya tag.


/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 42: The Apocalypse is About You

Martins måndagsmeck, vecka 42: Cognizance

Gott folk!

När det gäller att skilja sig med gott samvete från sin debutskiva, så vet COGNIZANCE verkligen hur det ska gå till. Bandet bildades 2012, debutskivan "Malignant Dominion" släpptes i början av september i år. Bandet har förfinat sin melodiska tekniska döds på ett antal EP:s, och de har gjort rätt i att ta tid på sig. För dra på trissor så bra "Malignant Dominion" är. Jag vill bara krypa in i skivan om och om igen - rent beroendeframkallande och oavbrutet intressant. You have been warned :)

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Gott folk!

Jag tycker det är dags att ta upp en subgenre som har fått utstå så mycket spott och spe, ja egentligen sedan så många tyckte att IN FLAMES "sålde" sig, alltså strax efter det efter att Anders Fridén kom med. Jag överdriver såklart, men göteborgarnas framgångar gjorde att den melodiska dödsen som genre översvämmades av betydligt mer mediokra band som i större eller mindre utsträckning utnyttjades av skivbolag som såg chansen att casha in.

Men de senaste åren har subgenren fått nytt, kvalitativt liv på så många sätt att till och med Angry Metal Guy utbrast att genren är pånyttfödd. Och efter det att ni har lyssnat på veckans lista så tror jag att många av er kommer att nicka instämmande.

Vi kör!

Spanska ETERNAL STORM svarar för en helvetisk inledning i veckans lista. "Come The Tide" är en av de starkaste debutskivorna som jag hört. Fylld till brädden med känsla är det gastkramande hur otroligt bra, intressant och utvecklande den här skivan är. Varenda låt känns genomarbetad, och banne mig om inte den här skivan kommer få mig att tänka om årsbästalistan.

Nu blir det tvåtakt! NIGHTRAGE är bandet som tog sitt pick och pack och flyttade från Grekland och Makedonien till Göteborg. Det är omöjligt att inte gilla det här gänget som har haft en helvetisk mängd medlemsbyten och som ändå lyckas krama ur sig riktigt bra musik. Senaste skivan "Wolf To Man" är en käftsmäll av rang.

Dags att plocka fram näsdukarna, för här kommer INSOMNIUM med en skiva späckad med känsla. "Heart Like A Grave" är, helt uppriktigt, en av de bästa plattorna som det här finska veterangänget har gett ut. Och det kan vara ett av de starkaste albumen i år.

Mer känslosvall från IN MOURNING. Deras senaste alster "Garden Of Storms" är så satans bra. Mycket melankoli, men ack så varierande. Tvåtakt, skira melodier, sorg och saknad gör den här skivan till en helt underbar lyssnarupplevelse.

Och jag kunde inte låta bli att ta med OMNIUM GATHERUM. Deras "The Burning Cold" som kom förra året är en skiva som jag har återkommit ofta till under året. Och den fortsätter att växa, något så in i helvete.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 41: Melodisk döds!

Martins måndagsmeck, vecka 41: The Dillinger Escape Plan

THE DILLINGER ESCAPE PLAN var ett band som inget annat. Bandets kompromisslösa konserter var fullständigt kaosartade och frisläppta. Ingen i rummet var säker. Bandets mix av hardcore och metal var verkligt utmanande och bjöd på rikliga tillfällen till att gå full psycho. För mig personligen så gillade jag mest bandets oförutsägbarhet och totala utlevelse.

Bandets diskografi är minst sagt högkvalitativ - det är ständigt lika intressant att gå tillbaka och lyssna, för jag upptäcker alltid nya grejer i det makalösa härj det här bandet stod för.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 40: Ungern, tolv poäng.

Bästa fredagsvänner,

Idag ska vi botanisera i den ungerska metal-floran. Det finns en hel del guldkorn att hitta där så vi kör igång direkt och med detsamma.



SEAR BLISS är ett av Ungerns mest namnkunniga band när det kommer till black metal-scenen och det har de sannerligen förtjänat får jag säga så här med facit i hand.

Fulländaren "The Arcane Odyssey" såg dagens ljus 2007 och blandar en svulstig och pompös fantasy-atmosfär med den mer kyliga norska skolans ljudbild. Det här är en kombo som jag först kände mig smått skeptisk till men som snabbt visade sig vara lika klockren som skivat bröd.

ROTHADÁS härnäst med självbetitlade demokassetten som släpptes härom dagen på Me Saco Un Ojo Records. Här bjuds vi på en väl avvägd blandning av doom och döds och en stämning som känns ungefär så som jag tänker mig det är att vada genom ett mindre gästvänligt träsk. Sången har karaktären av "jag sitter rätt långt inne i en grotta och det ekar hyfsat här", på ett sätt som påminner så smått om NECROS CHRISTOS och det är ett gott betyg. Om debutdemon låter så här bra tänker jag ta ut segern i förskott redan nu för ROTHADÁS fortsatta bana.

När vi talar om Ungern är det ju obligatoriskt att även legendaren Attila Csihar får vara med på ett hörn. Året var 1987 när han klev in i bandet TORMENTOR, som formades två år tidigare av Tamás Buday och Attila Szigeti.

"Anno Domini" från 1989 inleds med ett intro som får nackhåren att krulla sig på vilken skräckfantast som helst. Om mitt minne inte sviker mig tror jag det är soundtracket till filmen Phantasm som figurerar här. När låt två - Tormentor 1 - sedan går igång så känner nog samtliga i församlingen att här är det klassikerpotential rakt av.

Mer oldschool med nästa akt som heter COFFINBORN. COFFINBORN består av trenne glada herrar med föredömliga artistnamn enligt följande: Blasphemy, Churchburner och Disguster. De har släppt prick en EP, nämligen den alldeles utomordentliga "Beneath The Cemetery" från 2014. Att lyssna på den är som att sätta sig i en tidsmaskin och åka rakt tillbaka till början av 90-talet och den stockholmska dödsmetallscenen. Fabulöst med andra ord!

Slutligen FORMORKET och fullängdaren från 2017 som bär samma namn. Det här bandet upplöstes faktiskt efter det skivsläppet efter fjorton tappra år i svartmetallens tjänst. Och jag tycker att de gör en värdig sorti med ett kargt och kyligt ljudlandskap som för tankarna till vårt grannland i väst.

Framför allt finns en platthet och avsaknad av dynamik som är i det närmsta obligatorisk när man snackar satanistisk black av den gamla skolan (tänk MAYHEM). Således fem av fem drinkparasoll till FORMORKET.

Med detta sätter jag upp fötterna på soffbordet och önskar trevlig helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 40: Ungern, tolv poäng.

Martins måndagsmeck, vecka 40: Gorguts

Jag hade det stora nöjet att få hjärnan pulvriserad av GORGUTS på Copenhell 2014. I en makalös konsert för en minst sagt hängiven publik så bjöd Luc Lemay - den enda bestående medlemmen i bandet - och hans medmusikanter på en uppvisning i mäktig motvallsmusik.

2013 släppte bandet sin senaste - sista? - platta "Colored Sands"  en lika påfrestande som belönande platta. Tro mig, har ni inte lyssnat på bandet innan så har ni en vindlande och tidskrävande resa framför er :)

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Jag antar att det var fler än jag som fick beskedet att Close-Up Magazine lägger ner när det nya numret damp ner i brevlådan i måndags. Det sista numret, skulle det visa sig.

Det är en institution som går i graven. Innan jag var prenumerant - något som jag har varit sedan minst 15 år - brukade jag gå till biblioteket och läsa tidningen. Alltid var det minst ett band som jag fick med mig från varje nummer som var värt min uppmärksamhet, ofta betydligt fler än så.

Alldeles oavsett om jag gillade bandet, eller banden som prydde omslaget, så visste jag att det ändå skulle vara kul läsning. Hur ofta har jag inte skrattat gott åt MANOWAR till exempel?

Den kulturgärning som Robban Becirovic och hans redaktion har uträttat under 28 år är monumental. Och tidningen har aldrig framstått som arrogant, trots sin avgrundsdjupa kunskap om extrem musik, utan alltid som rakt igenom genuint intresserad och nyfiken. Det har ofta känts som att få hem en tidning skriven av kompisar som är exakt lika intresserade av musik som jag själv är.

Därför är veckans fredagslista en lista som går i moll, och är späckad av musik som mer eller mindre handlar om sorg.

Tack ska ni ha Close-Up - ni kommer vara saknade.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 39: Hej då Close-Up Magazine

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

God morgon.

Så har det blivit dags för ett nytt koncept i bloggen som jag valt att kalla Suss svävar ut. Under den här etiketten tänker jag ta mig vissa konstnärliga friheter och tipsa om sådant som inte alltid platsar under epitetet metal men som är spretigt, har själ, intresserar mig och som borde synas för en större publik. Gissningsvis kommer detta till stor del handla om noise, power electronics, diverse goth-hybrider/eländes elände samt en och annan gubbe med gitarr. Vi får väl se. Det är en av de stora fördelarna med att ha en blogg, att man just får vara kreativ och involvera sig i diverse musikaliska krumsprång. 

Idag ska vi ta en titt på fantastiska PHARMAKON som är New York City-födda Margaret Chardiets noiseprojekt. Jag har länge haft ett gott öga till henne, dels på grund av att vi båda är utövande kvinnliga noisemusiker i en för övrigt mansdominerad musikgenre och dels på grund av att hon helt enkelt är en briljant musiker och konstnär. När man ser en liveupptagning med PHARMAKON är det en sublim och till stor del fysisk upplevelse men samtidigt fungerar PHARMAKONs musik riktigt bra även i inspelat format. Här bjuds vi på konstnärlig integritet, totalt mangel och en blodig hängivenhet som skiner igenom.

Jag har valt fullängdaren "Devour" som släpptes i slutet av augusti 2019 på Sacred Bones Records. För er som har koll på noise och/eller P.E. - enjoy! För er andra kan en viss öronkalibrering vara på sin plats.
Allt det bästa,


/Susanne

Suss svävar ut, vecka 39: Pharmakon

Martins måndagsmeck, vecka 39: Vale of Pnath

Gott folk!

Denna vecka så blir det - jämnförelsevis! - lite snällare tongångar. Efter förra veckans djupdykning i verkligt påfrestande musik får ni denna vecka VALE OF PNATH från Denver i Colorado. I jämförelse med ULCERATE är detta band rent ystert!

Bandet tar sitt namn från ett ställe från Lovecrafts universum och såklart är dalen som omtalas en i det närmaste bottenlös grop där ett berg gjort av de dödas ben reser sig. Bandets tekniska döds är inte helt utan melodier, vilket jag gillar skarpt. Faktum är att senaste plattan "Accursed" får mig att vilja hinka öl - alltid ett gott tecken, haha!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 38: Nightfell

God afton.

Veckans lista består av ett album som jag snöat in på totalt under den senaste veckan, nämligen NIGHTFELLs utomordentliga "A Sanity Deranged". NIGHTFELL härstammar från Portland och har varit aktiva sedan 2012, det vill säga inte så värst länge med bandmått mätt. Sedan dess och fram till dags dato har medlemmarna Tim Call och Todd Burdette hunnit släppa tre fullängdare på bolagen Southern Lord, Parasitic Records och 20 Buck Spin.

Det vi bjuds på är svärtad döds/doom som för tankarna till hur det hade låtit om PARADISE LOST, BOLT THROWER och NEUROSIS skaffat ett kärleksbarn tillsammans. Ypperligt, vill säga! Dessutom perfekt höstmusik att kura ned sig i när den stickade halsduken, hämt-kaffelatten och innetofflorna inte riktigt räcker till. Hela kalaset inleds med No Life Leaves Here, en stilsäker uppvisning i hur snyggt det blir när ett lugnt intro får gå över i karg black metal och eländesgitarrer. Låt nummer två, (As Now) We Must Succumb, följer upp snyggt med sitt mid-tempo-mangel och bildar tillsammans med inledningen en helhet som sätter tonen för resten av skivan.

En annan klar höjdpunkt är låten The Swallowing of Flies som ömsom drar ned oss i doomens malström och ömsom är smäktande melodiskt tjusig. Mer än så tänker jag inte orda om detta epos till fullängdare utan ni får helt enkelt ge er i kast med NIGHTFELL och ha en alldeles förtjusande helg.


/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 38: Nightfell

Martins måndagsmeck, vecka 38: Ulcerate

Gott folk!

Föregående vecka var inte kul. Jag låg däckad hela veckan i en ryslig mancold från helvetet. Hostan rev och slet i luftrören, huvudet var fyllt av snor. Ja, det var jobbigt som ni förstår. Nästan i paritet med att lyssna på veckans tips, fast utan den där belönande känslan som jag alltid får när jag lyssnar på ULCERATE. Det här bandets musik är krävande på riktigt, och det känns alltid som ett prov i ren uthållighet att dyka ner i detta Nya Zeeländska bands tonflora.

Jag upptäckte bandet sent - med 2013 års "Vermis" som jag tyckte var rent motbjudande jobbig först innan jag på något underligt sätt ändå lyckades kämpa mig till något slags motvillig njutning av plattan. När "Shrines Of Paralysis" kom 2016 var jag mer förberedd, och kunde efter bara några lyssningar rent av njuta av den rent paralyserande brutala leverans som ULCERATE drabbar lyssnaren med.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Du glade, vilken traderövsvecka det har varit! Jag har legat pall med en helvetisk mancold hela jävla veckan, därav denna osedvanligt - för mig - sent publicerade fredagslista. Jag fick ta mig samman, för det har sannerligen inte varit fokus på musik den här veckan, och först idag kände jag att jag kunde känna något som ens kunde liknas vid inspiration att sätta ihop en lista.

Vi kör!

Min kärlek till Faluns IN MOURNING har varit i stort sett beständig sedan jag upptäckte bandet i höjd med "The Weight Of Oceans" som jag fortfarande älskar. Nya Black Storm får mig att hoppas på en stordådsplatta senare i höst, för dra åt helvete vad bra den här låten är. Den är fylld med känsla, driv, helt underbar 2-takt, glödande sång och vad som verkar vara ett helt band on fire! Bara att spänna på sig haklappen med andra ord.

Nytt från NILE! Och det låter, med risk för att framstå som konservativ, exakt som det ska om dessa egyptologiskt besatta herrar från South Carolina. Det är ett fett smatter, katakombdov sång, och ett piskande riffande som får mig att dra på smilbanden och röja likt Ramses. Är det nyskapande? I helvete heller, men det känns precis så tryggt som jag vill att det ska låta om NILE för oss som lyssnat på bandet under längre tid.

Ny musik från BORKNAGAR brukar alltid få mig att spetsa öronen lite extra, och kommande "True North" är en skiva som jag har vansinnigt svårt att slita mig ifrån, det kan jag helt ärligt säga. Up North får mig så jävla glad - det underbara drivet, den stundtals nästan hejiga sången, den totala känslan av frihet som låten andas - allt smälter samman till en ljuvlig helhet. Det är en låt som får mig att vilja klättra uppför ett berg och dricka öl!

CONJURER kan vara ett av de mest intressanta banden att komma från England under en väldigt lång tid. Jag har skrivit om bandet på bloggen flera gånger, och jag kan bara konstatera att samarbetsplattan med artisten Pijn "Curse These Metal Hands" fortsätter samma oerhört fina trend som bandet startade redan på debut-EP:n "I" och fullängdaren "Mire". Just nu verkar det inte som om bandet kan göra några fel. Tyngden och känslan är två nyckelbegrepp som CONJURER har gjort till sina, i sanning, på samma underbara sätt som exempelvis PYRAMIDO och MOLOKEN här på hemmaplan. Har ni inte hört bandet innan, så gratulerar jag er till ynnesten att få dyka ner i musik som är så här bra.

Oerhört kreddiga MGŁA släppte nytt tidigare i veckan, och det är ju precis lika skrattretande bra som det här polska bandet har skämt bort oss med sedan länge. Det finns betydligt mer svårtillgänglig black metal, men det är få band som lyckas packa in så satans mycket känsla i sin musik som det här mystiskt dimhöljda bandet. Jag vågar påstå att "Age Of Excuse" kommer hamna på en hel del årsbästalistor när året ska summeras.


/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 37: Nytt och notervärt!

Martins måndagsmeck, vecka 37

Gott folk!

Idag blickar jag tillbaka något, 10 år för att vara exakt, och till den blastchica plattan "Behold The Failure" från the mighty MUMAKIL.

För er som, likt mig, är läsande människor så kanske ni känner igen bandets namn från en varelse som befolkar Tolkiens böcker och som klampade fram över Pelennenors slätt vid slaget om Minas Tirith? Eller så kanske ni har sett filmen. Eller kanske inte alls bryr er, haha!

MUMAKIL kom från Schweiz, och hade en karriär som spände mellan 2004 till 2017. I stort sett alla bandets skivor har fått goda betyg på i alla fall Metal Archives, men för mig så tycker jag "Behold The Failure" är bäst, kanske för att det var med denna skiva jag upptäckte bandet. MUMAKIL lirade en oerhört stökig och brutal form av grindcore som är svårt sympatisk om ni frågar mig. Det var ett sant nöje att återkomma till skivan, det kan jag säga med emfas!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 36: Gott och blandat

Aloha!

Idag ska vi sätta tänderna i ett stycke rejält bra och hyfsat varierad fredagslista.

Först ut är EZKATON från Kharkiv, Ukraina. Lika delar trollbindande och atmosfärisk som totalt svindeppig skulle jag vilja kalla deras högst habila black metal. Perfekt som smäktande höstmusik med andra ord.

Den vokala insatsen för dessutom tankarna till de gnyliga bräk som herr Nattramn (SILENCER) brukar utstöta och det är ju aldrig ett felaktigt stilgrepp. "Sheen And Misery" heter fullängdaren.

WARCRAB härnäst. Bandet med det smått löjeväckande namnet spelar en matig hybrid av sludge, döds och allmänt tunggung som funkar aldeles ypperligt till fredagsölen. "Damned In Endless Night" är en monotont malande mastodont-historia men med melodiösa partier som ger en viss känsla av sväng. Den växer också i takt med genomlyssningarna på ett sätt som gör att jag är beredd att förlåta att de har petat in två krabbklor i loggan. Fem av fem solstolar!

Så far vi vidare mot Australien och atmosfäriska post-black metalgänget HOPE DRONE. Inledningen till "Void Lustre" är så finstämd och plinkande att man inte riktigt vet vad man ska vänta sig men se runt 4:50-strecket in i första låten härjar det loss med lite eländessång av hardcore-natur.

Det här är vemodig musik som jag tycker hamnar i toppen av mellanskiktet av alla de genres som heter något med post-. Framför allt är det musik som jag känner att jag gärna skulle åka bil till. Eller vila. Eller kanske ännu hellre vila i en bil. Ja, ni fattar grejen.

Priset för snajdigaste skivomslag går denna vecka till VOID WRAITH för den fenomenalt esoteriska bild som pryder ep'n "I" som släpptes i 200 handnumrerade kassett-exemplar den första september detta år. VOID WRAITH kommer från Kurt Cobains hemstad Seattle och är  än så länge osignade. De är dessutom väldigt bra och drar med sitt bidrag upp ration för både råhet och kakburksljud i dagens lista. Det här är så bra att man trillar baklänges faktiskt.

Slutligen ska vi spreta iväg en smula med METZ, en för mig helt ny bekantskap som bildades för ungefär tio år sedan i Ottawa av tre glada gossar. METZ spelar vad som på interwebz brukar beskrivas som alternativ noise rock/hardcore punk och det tycker jag förklarar rätt bra vad vi har att vänta oss.

"Automat" är en samlingsplatta som släpptes i juli 2019 av skivbolaget Sub Pop och från den kommer låten Soft Whiteout som är en lika delar brötig som knasig kopp te. Typexempel på musik som liksom bråkar och stryker en mothårs tills man inte vet vilket ben man ska stå på. Gött mos.

Med detta tillönskar jag en förnöjsam helg.

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 36: Gott och blandat

Martins måndagsmeck 2019, vecka 36

Gott folk!

Tycker ni, liksom jag, att det var trist att mina tekniska tisdagstips bara försvann helt abrupt? Den serie inlägg som jag inleder idag kommer att råda - åtminstone delvis - bot på detta tragiska tillstånd. Varje måndag, med vissa undantag som när verkligheten ofrånkomligen kommer slå sig in och tvinga mig att exempelvis vabba, kommer ni kunna ta del av ett skivtips av det lite jobbigare slaget. Det kommer bli en hel del fokus på teknisk döds, brutal döds, dödsgrindcore - helt enkelt musik som oftast får gemene hen att rygga tillbaka - och det ska bli så satans gott!

I dagens tips, i vilket jag såklart vill öppna med en helvetisk bredsida, gottar vi ner oss i DISENTOMB. Kolla bara in den kvistiga loggan gott folk! Ni fattar redan nu att här vankas det svavellavemang deluxe. DISENTOMB från Brisbane i Australien har haft en lika respekterad som ekonomiskt torftig karriär sedan starten 2009. Jag upptäckte bandet med senaste plattan "The Decaying Light" som kom i år, och den är såklart en skiva som får mig att känna att jag hade velat upptäcka bandet tidigare.

Bandets brutala dödsmetall är så fläskläppsgrov att jag hoppas ni kommer baxna likt mig. "The Decaying Light" är en skiva som jag tror kommer hamna högt upp på årsbästalistor hos skribenter som gärna hissar extrem musik. Bandet gör allt rätt från produktion till spelskicklighet och urstarka låtar fängslar den här skivan något vansinnigt.

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 35: Fem favoriter med Nightingale

Gott folk!

Det är ju ingen hemlighet att jag formligen älskar ett av de projekt som Dan Swanö har haft med ett finger i - nämligen WITHERSCAPE som har figurerat i alla möjliga sammanhang här på bloggen. Däremot så hade jag ju likt en byfåne illa koll på resten av denne minst sagt mångsysslande herres projekt. NIGHTINGALE var ett av de namn som dök upp när jag sökte på Dan Swanös namn. Helt dunderlökigt namn tyckte jag, men gosse vad jag fick äta upp den åsikt. Det visade sig, såklart, att detta är ett band som mer än lovligt föll mig på läppen, och även om jag inte gillar allt som bandet har gjort så finns det två skivor som jag sannerligen har återkommit till i allt stigande grad sedan jag upptäckte bandet. Ni kommer att fatta vilka skivorna är när ni kollar in listan.

Det som jag verkligen gillar med NIGHTINGALE är dels det melodiska - något jag alltmer kommit att uppskatta ju fler år jag får på nacken - dels det rent sinnessjuka hantverkskunnandet. NIGHTINGALE, som förutom Dan består av Dans bror Dag, Erik Oskarsson och Tom Björn, vet hur bra, minnesvärda låtar ska skrivas. Det finns inte en låt i veckans lista som inte ger mig gåshud varje gång jag lyssnar. Två detaljer gillar jag lite extra - dels gitarrsolot i Shadowland Serenade där bandet går full metal och bara blästrar, dels pianobreaket i Forevermore en låt som har ett helt underbart fläskigt sväng som ju är så satans bra!

Nu ska inte jag gaffla mer, utan släppa er till att njuta av NIGHTINGALE. Enjoy!

/Martin

Fredagslistan 2019, vecka 35: Fem favoriter med NIGHTINGALE