Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

Hav, en lika fascinerande som skrämmande företeelse. Jag är uppvuxen mitt i havet - visserligen en rätt liten och till stora delar lugn del av det - i Karlskrona. Hela livet fram tills dess att jag flyttade till Skåne 1998 antingen såg jag havet, eller var endast en kort promenad ifrån det.

Att flera band har intresserat sig för havet blev ganska uppenbart då jag börjande göra denna första av 3 listor som kommer att ta upp hav, land och luft som teman. Så nu vet ni vad ni har att vänta er i vecka 5 och 6 också. Listorna är gjorda så långt i förväg av en enkel anledning - vi väntar tillökning i familjen vilken dag som helst och när det händer så kommer jag försvinna in i den proverbiella bebisbubblan för ett tag. Men först ut - havet.

Vi kör.

Jag vet inte om ni tänkt på det, men jag vill ju gärna ha en svulstig inledning på varje lista. Havet är ju mäktigt i sig så jag ville ha en riktig mother of a blowout till låt som öppnare. Och A Vow To Conquer The Ocean är som titeln antyder en sjukt episkt fläskig låt från ett favoritgäng från Falun. Jag har tjatat hål i huvudet på folk att kolla in IN MOURNING både via flera fredagslistor och i samtal, så har ni fattat galoppen är det bara att gratulera. Ni andra har en fin bekantskap framför er.

THE AGONIST är Alissa White-Gluz "gamla" band. De är förresten på gång med nytt material som kommer i  slutet på februari om man är intresserad. Jag är det kan jag säga. "Prisoners" blev den sista skivan som White-Gluz gjorde med bandet. Det är habilt hantverk om man gillar melodiös death metal. Dead Ocean är en skönt gungande dänga där vi får rikliga bevis på vilket röstmonster White-Gluz är.

Habilt hantverk. Det är ett begrepp jag är illa förtjust i att använda mig av, både här på bloggen och i mina recensionstexter på Werock.se. Använder jag detta uttryck så är det att betrakta som en rekommendation till  att kolla in bandet i fråga. GRAND MAGUS från Stockholm har kämpat på under ganska många år och levererat just detta - habilt hantverk. Jag lyssnade en hel del på "Hammer Of The North" som kom 2010. En svårt ostig titel förvisso, men ack så förädiskt indragande musiken var. "The Hunt" som jag tagit Sword Of The Ocean ifrån är också en ytterst habil skiva. Bandet har suverän känsla för sväng och muskulösa riff. Lägg till detta en stämma av renaste guld från Janne Christoffersson och det är bara att kapitulera.

Ni såg den komma en mil bort eller hur? Det går ju inte att göra en lista om hav och inte ha med Rime Of The Ancient Mariner från "Powerslave". I nära 14 minuter trollbinder IRON MAIDEN mig fullständigt. Stunden då jag såg bandet framföra låten på Wacken 2008 räknar jag fortfarande som en mycket stor stund i livet.

Vi tar en klassiker till tycker jag - Children Of The Sea från den så kallade Dio-eran. Jag vet ju att det finns en diskussion om Ozzy kontra Dio som bästa sångare för bandet. Jag nöjer mig med att konstatera att bandet BLACK SABBATH är bra och värt att lyssna på till stora delar. "Heaven & Hell" är ju en suverän skiva där bandet svänger på utav bara fan och Dio sjunger trasorna av de flesta. Jag gissar att flertalet av er har hört låten innan och matar vidare med nästa band.

Finnarna i INSOMNIUM sätter segel och tar en melankolisk och fin seglats ut på sjön i Out To The Sea från bandets senaste skiva "Shadows Of The Dying Sun" som är väl värd att kolla in, mycket för det fantastiska trumspel som Markus Hirvonen bjuder på.

Nu tänker ni att jag har valt en låt från "Leviathan" eller hur? Jag hade kunnat göra det, men det blev Battle At Sea från "Remission". Jag lyssnade oerhört mycket på MASTODON när de kom ut med "Leviathan" och fängslades svårt av "Remission", "Blood Mountain" och "Crack The Skye". Då var bandet magiskt meckigt. Battle At Sea är en svårt hetsig och förbryllande låt med fina rent majestätiska inslag. Lite tuggmotstånd men väl värt det!

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 4: Hav

En bild säger mer än tusen toner

Titta på bilden nedan. Klicka på den så får du upp den i lite större format. Vad ser du?

Jag tänkte berätta lite om vad jag ser. Bilden är tagen den 16/5 1975, på Cobo Arena i Detroit, Michigan. Det är naturligtvis KISS som ska spela, vilket framgår av logon ovanför trumsetet. Utöver detta är det väl inte så mycket att orda om?

Fem dagar tidigare spelade Kiss den sista konserten med sina gamla dräkter, de s.k. "Hotter than hell"-dräkterna. Få tänker nog på det egentligen, att även efter att "Dressed to kill" släppts i mars så använde bandet sina gamla dräkter ytterligare några månader. Ingen av skivorna sålde nämnvärt bra och Kiss var i maj 1975 därför fortfarande ett stort frågetecken för skivbolaget. Därför är det ändå ganska kul att man valde att satsa på nya dräkter, lite nytt piff i backlinen och en liveskiva. För ja, det var ju tänkt att Detroit och några gig till skulle spelas in och bli en skiva.

Jag ser tv-kamerorna. Det har länge dryftats huruvida konserten filmades och spelades in, eller om den bara filmades för stunden. Bilden ger inget svar, men kamerorna och den stora vita skärmen i ovankanten ger oss hopp om att det finns en bevarad kopia någonstans, precis som det gör med filmerna från samma ställe sju månader senare. De få sekundlånga filmsnuttar som hittills läckt ut från giget och som syns i VHS-specialer och dylikt är filmade med en handhållen typ 16mm-kamera som ägdes av skivbolaget. Den användes för att filma lite highlights denna kväll, som sedan kanske kunde användas i marknadsföringssyfte. De filmsnuttarna kommer alltså inte från någon komplett tv-filmad inspelning, hittills har vi aldrig sett röken av någon sådan.

Jag ser Lee Neaves längst ner till vänster, han håller en vit affisch. Ja, det är Lee som är med på baksidan av "Alive !". Ja, det är den affischen han håller i. Kan man fånga sekunderna innan historia skapas bättre än på detta sätt? Förmaket till en ikonisk bild syns här, och ingen av de inblandade vet om att de är med om det. De är bara där på en konsert. En i mängden, kanske.

Jag ser scenen som är så liten. Kiss i maj 1975 var inte Stadium-Kiss, Kiss i maj 1975 var "typ högstadiekabaréproduktion fast möjligen lite större". Scenen är så fantastisk om man bara tittar och låter sig sjunka in i bilden ordentligt. Scenen som står så att alla kommer så nära, så otroligt nära. Tänk igen, det är Kiss i maj 1975 - kvällens konsert kommer att öppnas med att det visas en bakomfilm på storskärmen, sedan spelas det förinspelade Rock bottom-introt varefter bandet drar igång låten ordentligt. På den lilla lilla scenen.

Jag ser historia i bilden ovan. Den läckte ut idag i facebookgruppen "The Original Kiss Krew" och all heder åt den fantastiske Ros Radley som släppte ut den. Jag har kanske 5000 bilder med korrekt datum och info på Kiss, kanske fler, i mina samlingar. Det var länge sedan jag blev så otroligt tagen av en bild som jag blev idag.

Jag tror att jag skulle kunna hålla ett anförande på flera timmar om bara denna bilden. Men det får bli en annan gång.

Magi.

/Alex

Winterland Ballroom i San Francisco

Om drygt två veckor är det 40 år sedan KISS spelade på anrika Winterland Ballroom i San Francisco. Konserten filmades och är unik i det avseendet att det är den allra första kända kompletta konsertfilmen med bandet. Konserter blev ofta filmade på Winterland och rykten gör gällande att Kiss även filmades ett halvår tidigare, i juni 1974, men att det bandet ska ha förstörts vid en brand. Senare rykten hävdar att bandet inte alls förstördes och att någon någonstans nu sitter och tjyvhåller på bandet. Ingen vet vad som är sant eller icke så jag låter bli att spekulera (men fortsätter hoppas).

Det då nybyggda Winterland Ballroom invigdes som New Dreamland Auditorium i juni 1928 efter att det tidigare legat en annan teater på samma plats. På 30-talet bytte huset namn till Winterland, och förutom teaterverksamhet bjöds det på allehanda sporter i lokalen där skridskoåkning verkar ha varit den mest populära. Åren gick och 1966 togs lokalen över av salig Bill Graham. Graham är kanske mest känd för att ha använt sig av en lokal kallad Fillmore West några kvarter från Winterland, och han var i mitten av 60talet på jakt efter en större lokal till lite mer populära band. Winterland Ballroom kunde vid konsertevenemang hysa över 5000 personer vilket nästan dubblade platserna gentemot Fillmore.

Winterland Ballroom skulle bli en sån där byggnad som det talas om med vördnad fast det i de flesta avseenden var en ganska rutten byggnad mot slutet. Det har såklart att göra med banden som spelade där - listan är oändlig och innehåller alla populära band från 1966-1978 som man kan tänka sig. Det finns gott om filmer därifrån också, en riktig klassiker förutom Kiss är Lynyrd Skynyrd-spelningen från 1975 som är benknäckarbra. Något man däremot nästan aldrig ser är bilder från hur lokalen såg ut inuti. Filmerna består aldrig av publikbilder och det finns inte hur många interiörbilder som helst så jag har samlat några här, det är bilder från när Led Zeppelin, Grateful Dead och någon annan spelade där. Titta och njut.

Idag finns byggnaden inte kvar. Den sista spelningen ägde rum redan på nyårsafton 1978 och bestod av ett magiskt åttatimmarsset av Grateful Dead, sedan förföll byggnaden tills den revs i mitten av 80-talet. Idag ligger det ett lägenhetskomplex på platsen, som på så många andra klassiska adresser. Vi får titta på filmerna och glädjas åt det som bevarats. Igen.

Vi avslutar med lite film. Kiss, såklart.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 3: Storm!

Godmorgon!

Förra lördagen blåste det upp till storm över Helsingborg (och andra ställen) när Egon kom på besök. Som infödda karlskroniter så gick såklart jag och övriga familjemedlemmar och skämtade om att nu gick det ju äntligen att trivas ordentligt i Helsingborg när vindstyrkan var som man var van vid från hemstaden.

Som ni säkert har gissat är temat för veckans fredagslista storm - ett relativt enkelt tema visade det sig, då flera band har låtar med det ordet i titlar - och dessutom flertalet riktigt bra sådana. Vi uppar anten - veckans lista är betydligt råare än föregående veckas.

Vi kör.

Vi öppnar med sympatiska BEFORE THE DAWN, som sedan 2013 har upphört att finnas till. Jag lyssnade en hel del på skivan jag tagit låten Perfect Storm ifrån - "Rise Of The Phoenix" som kom 2012 och som jag verkligen kan anbefalla om man gillar melodisk dödsmetall och vill ha ett habilt hantverk i lurarna. Som brukligt när det gäller finska band så är produktionen en smekning mot trummhinnorna, riffen de rätta och, såklart, finns den fint melankoliska tonen.

BOMBS OF HADES är ett rimligt tufft bandnamn. Bestående av medlemmar från rätt så många andra band, mest känd är kanske Jonas Stålhammar med ett förflutet i THE CROWN, begick bandet fullängdsdebut med "Chambers Of Abominations" 2010 till stadigt handklapp av rätt många. Och det är en trevlig skiva där fläskfeta The Storm Is Coming finns med. Bandets crustiga dödsmetall är habil. Det låter precis rätt om bandet, utan att för den sakens skull bli tillrättalagt.

Ni såg det komma en mil bort eller hur? Precis. Det går ju liksom inte att ha en lista med temat storm och inte ha med en låt av GHOST BRIGADE. Jag har faktiskt inte tagit någon låt från senaste skivan som lämpligt nog heter "IV - One With The Storm", utan från favoritplattan av bandet "Isolation Songs". Det är rätt många som anser att den skivan är den bästa i bandet diskografi, så aningens tillrättalagt är det kanske att välja A Storm Inside som vi väl få anta handlar om att må lite dåligt. Men den är ju så bra. Det är bara att ta fram snuttefilten, tända ljusen och sjunka ner i melankolin och den känslomässiga svallvågen som vräker in vid 2:43 i låten.

Om ni tycker att första halvan av listan var lite väl mesig så kanske andra halvan faller er mer på läppen.

Har ni läst "Blod, Eld, Död" av Ika Johannesson och Jon Jefferson Klingberg"? Det tycker jag ni ska göra annars. Det är boken som vid sidan av "Swedish Death Metal" av Daniel Ekeroth som jag tycker är standardverk att ha hemma i hyllan. I "Blod, Eld, Död" finns ett lysande kapitel om just DISSECTION och kanske då mest Jon Nödtveidt bandets primus motor som tog sitt liv strax efter att bandet hade släppt "Reinkaos" 2006. Men det är inte från den skivan som låten i listan kommer ifrån utan från, såklart, "Storm Of The Lights Bane" en av de starkaste black metalskivorna som gjorts.

Jomenvisst, SLAYER slinker med på ett hörn, trots att bandets loggor numera återfinns på tröjor som säljs på H&M. Flesh Storm (som låten heter på riktigt och inte FlAsh Storm som Spotify påstår.) återfinns på "Christ Illusion" från 2006. Jag har inte lyssnat på skivan på väldigt länge, och visst, det är såklart inte den starkaste skivan i bandets diskografi. Det är inte heller den mest välljudande. Men det finns en hel del riktigt kul musik på skivan som bjuder på medverkan av Jeff Hanneman och Dave Lombardo vilket gör att skivan bör kollas in oavsett. Flesh Storm är en taktstamparvänlig låt som går fort.

Vi avslutar listan med WATAIN och en låt från "Sworn To The Dark". Satan vilken skiva det är. Storm Of The Antichrist är en ljuvlig dänga där WATAIN likt så många andra låtar på skivan gör allt rätt.





/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 3: Storm!

220 Volt till Helsingborg + intervju!

Jag satte kaffet i halsen häromdagen när 220 VOLT meddelade att de kommer till Helsingborg den 10/4 tillsammans med WOLF. Det var sannerligen inte igår de spelade i våra trakter om med den nya plattan i bagaget kan det inte bli annat än en högtidsstund. Jag skickade några frågor till Mats Karlsson, gitarrist i bandet, som svarade glatt.

Alex: Äntligen ett nytt album, det var länge sedan sist. Det har varit många turer med lineups och medlemmar hit och dit, känns läget stabilt nu?

Mats: JA, det gör det. Bara att hoppas att allt funkar, men vi har en god stämning i bandet.

A: Kommer det någon vinylutgåva på den nya skivan?

M: Jag hoppas fortfarande det, skivbolaget tycker att responsen varit riktigt bra jämfört med hur marknaden ser ut, jag har inget besked dock..

A: Detta är den första studioskivan med Thomas Drevin på gitarr sedan 1984, för min del är det grymt att ha er tillsammans igen. Hur fungerar ni som gitarrister ihop tycker du?

M: Det stämmer inte riktigt, det var ju lite studiolåtar på "Volume 1" som kom 2002, men det var ju inte ett helt album, och en begränsad upplaga, så ok ;) Däremot är det grymt kul. Nu har vi ju jobbat ihop i många år och att äntligen komma till skott är grymt. Han funderar lite annorlunda än de flesta andra och kommer ofta på kul arr eller någon annan twist eller skruvat riff som inte vi andra skulle göra. 

A: Det börjar trilla in spelningar också, och ni kommer till Helsingborg i april tillsammans med Wolf. Bara ett fåtal datum är bokade hittills men det kommer fler hoppas jag?

M: Man får ju aldrig berätta förrän saker och ting offentliggörs, men detta är inte de enda arrangörer vårt agent pratar/pratat med, det kan jag säga. 

A: Som det ser ut på The Tivolis hemsida så är det någon slags co-headline, stämmer det? Vad får ni för speltid?

M: Det är tanken att det skall vara så, detaljerna vet jag inte ännu. Det blir väl något möte inom kort.

A: Jag förutsätter att fokus ligger på nya skivan när ni spelar live, men hur ser du på backkatalogen? Blir det bara "hits" eller finns det utrymme för några lite mer ovanliga låtar? (ledande fråga från Alex som vill höra Mistreated eyes, Beat of the heart, It's nice to be a king och framförallt Lonely nights!)

M: Vi repar just nu material som är ung. 60/40 fördel äldre låtar. Några av dina önskemål är med, troligen vill folk höra rätt mycket gamla låtar också, så det blir trixigt att hitta balansen. Det blir lite olika upplägg beroende på vad för typ gig vi gör och speltid såklart.

A: Är du nostalgisk?

M: Inte mycket, men naturligtvis har man en massa kul minnen från karriären.

A: Anders Engberg är ett grymt tillskott i familjen, hur känner han för bandets historia? Var han ett fan redan eller fick han lära sig när han kom med i bandet?

M: Han gillade "Eye To Eye"-plattan väldigt mycket, men hade dålig koll på de tidigare albumen. Så vi har grävt lite bakåt och tagit fasta på det vi själva gillar mest idag. Delar av backkatalogen har man liksom ingen kontakt med längre och då framför man inte det materialet med entusiasm så det får vara..

A: Vem tar förresten hand om basspelandet på turnén?

M: Vi har en kille med oss som heter Peter Hallgren, han och Anders lirar ihop i doombandet SORCERER som gjort en grym platta som släpps senare i år. Skönt med någon man känner lite redan, dessutom är han en mycket duktig gitarrist..

A: När ni nu äntligen styr kosan mot Helsingborg så är det ju värt att nämna er debutsingel som ju inte bara såldes lokalt i Östersund utan även togs in av en synnerligen intuitiv skivkrämare även här. Har du något minne av detta?

M: Jag minns det, jag såg ett flertal artiklar från Helsingborgs Dagblad också vill jag minnas.

A: Har du något du vill avsluta med?

M: Ska bli grymt kul att få komma till Helsingborg och lira HÅRDROCK!!!

Jag ser sjukt mycket fram emot spelningen, läs mer och köp biljetter HÄR. Och får vi Lonely nights och It's nice to be a king så akta er gott folk för då får jag nog sätta strypkoppel på mig själv.

/Alex

Fredagslistan 2015, vecka 2: Missade guldkorn 2014

Godmorgon och välkomna till den första fredagslistan för 2015!

Jag vet inte om ni känner till en site som heter Angry Metal Guy? Om inte så tycker jag att ni ska följa länken. De sysslar nästan enbart med recensioner på den siten, och även om de inte kommer i närheten (det gör förresten ingen) att klämma de 5678 skivor som kom ut förra året enligt Metal Archives så gör de banne mig ett rejält försök. Ett av segmenten de har på den arga sidan heter "Things You May Have Missed" och jag har upptäckt ett försvarligt antal riktigt bra skivor på detta sätt.

I vilket fall - veckans lista handlar om guldkorn som jag tycker är väl värda att kolla upp. De är inte specifikt tagna från Angry Metal Guy, utan snarare från ett gäng årsbästalistor som har skvalpat runt på nätet ett tag.

Vi kör.

"Escape From The Shadow Garden" av MAGNUM. Jag hade tillgång till denna skiva innan den kom ut. Gav den inte den uppmärksamhet den förtjänar. Sen såg jag att Jarno på A Fair Judgement hade recenserat den i lyriska ordalag. Då blev jag tvungen att kolla in den närmre ju. Sen råkade jag nämna för Alex att jag hade lyssnat på skivan vilket fick honom att gå bananas. Tydligen är MAGNUM ett band han uppskattar mycket. Så fick jag ett mejl från honom med skivor av bandet han tyckte att jag skulle kolla in. Så nu är jag svårt nerknarkad i träsket. Jag skojar inte - det är ett sådant habilt hantverk detta band står för att det bara är att skruva upp volymen på, nästan, varje skiva bandet gett ut och bara njuta. Bandet hade ett långt uppehåll från 1995 till 2001, men sen har bandet givit ut en hel drös skivor. "Escape From The Shadow Garden" är riktigt fin - jag ber er i synnerhet observera Bob Catleys sång. Rejält med kräm i den om jag säger som så. Catley är vid sidan av gitarristen/sångaren Tony Clarkin bandets primära konstnärliga nexus. Det är tungt, det är svängigt, det är fullvuxet.

"Of Terror And The Supernatural" av TEMPLE OF VOID. Med råge den tyngsta och hårdaste skivan i veckans fredagslista. Att detta är bandets (från Detroit för övrigt) debutskiva gör att jag verkligen har stora förhoppningar på bandet. Detta är skitig och avgrundsdjup dödsvärtad doom. Precis - doom. Om jag tycker att det är bra inom denna genre, då fattar ni att det är det på riktigt. Jag har valt Rot In Solitude (titeln!) men jag hade kunnat välja vilken låt som helst från skivan. Mike Erdody på sång har en stämma värd beröm. Annars är det mest stämningen jag faller för. Den är mörk, ondskefullt förebådande och riktigt depressiv. Och ändå fullt njutbar. I mycket beror det på den fina produktionen som skivan har - det är, såklart, rejält med low-end - men jag känner mig inte dränerad när skivan är färdigspelad. Basen hörs föredömligt, och trummorna låter fint naturliga.

"Pioneers" av SIENA ROOT. Gillar ni DEEP PURPLE? Det gör jag. I lagom dos. Fredrik Sandberg hade med denna skiva på sin årsbästalista. Det jag fastnade för var två grejer: Hammondorgel och sväng. Gillar man inte dessa två saker gör man klokt i att hålla sig borta från det sinnesjukt fläskiga sväng som bandet från Stockholm representerar. För oss andra är det bara att spänna fast haklappen för att hejda den värsta saliveringen. Detta är riktigt, riktigt bra.

"Electric Mountain Majesty" av MOS GENERATOR.

Tyngd. Så skulle man kunna sammanfatta MOS GENERATORs musik. Det går långsamt, men det är rätt sorts släpighet så det gör ingenting. Faktum är att det är fan så mycket svårare att lira långsamt med bibehållen integritet än snabbt i min bok. Trummisen Shawn Johnson har ett sinnesjukt tålamod och gött driv. Sångaren/gitarristen Tony Reed en stämma värd att steppa för och basisten Scooter Haslip hörs. Gott så.

"Trails & Passes" av GREENLEAF.

I've got a fever! And the only presciption is more cowbell! (Christofer Walken som Bruce Dickinson i SNL).

The Drum heter låten jag valt från borlängebandets skiva. Fy satan vilket sväng och driv. Jag är sjukt imponerad av trummisen Sebastian Olssons mer än lovligt potenta lir. Det är skramligt, men sammanhållet vilket förresten gäller hela bandets insats. Det är bara att sluta ögonen och stampa med.

Så, nu ska jag lyssna på lite mer MAGNUM. 

/Martin

Fredagslistan 2015, vecka 2: Missade guldkorn 2014

Änglagård till Helsingborg!

God fortsättning gott folk. Vi börjar det nya året med nyheten att ÄNGLAGÅRD spelar på Progressive Circus i Helsingborg den 25/4 vilket är den bästa nyheten jag fått på länge. Spelningen på Sweden Rock för ett par år sedan var fin men stördes av ljud från den andra scenen. Nu blir det inomhus och njutning om bara folk lovar att hålla käft.

Köp biljetter HÄR!

Jag hoppas på Sista somrar. Det finaste stycket de skrivit.

Så här skulle alla nya år börja.

/Alex

Årsbästalistan 2014

Godmiddag!

Igår publicerades årsbästalistorna på Werock.se. Jag tycker verkligen att ni ska gå in och ta er en titt på mina medskribenters listor. Vill ni ha skivtips så kommer ni finna dessa i riklig mängd där om jag säger som så, haha!

Känner ni att 10 skivor från varje skribent inte riktigt räcker till? Bra - då är det bara att kolla in Robert Gustafssons Top 50 lista över 2014 .

 För egen del tyckte jag att nedanstående skivor var de bästa som gavs ut under 2014. En salig blandning, även ifall jag tror att ingen blir förvånad över att dödsmetallen dominerar i vanlig ordning. 


10. ”Earthborn Evolution” – BEYOND CREATION
Jag hade extrema förväntningar på BEYOND CREATIONs andra platta. Med en oerhört förpliktigande debut i bagaget skruvade jag upp antecipationen på ”Earthborn Evolution” till mycket höga nivåer. Med tanke på hur 2014 har gestaltat sig musikmässigt så är det strongt att ta sig in på vilken årsbästalista som helst. Det skruvade liret finns kvar med en självklarhet som, fortfarande, tar andan ur mig. Till detta har bandet fått till en mer organisk produktion, och ett mer frisläppt sätt att skriva musik som gör att bandet utmanar sin subgenres regler för hur musik ska låta.

9. ”The Killing Gods” – MISERY INDEX
Baltimoresönerna i MISERY INDEX tog lite längre tid på sig att skriva musiken till ”The Killing Gods”. Det märks då bandet har tagit sin högkvalitativa tekniskt drivna dödsmetall till nästa nivå. Här samsas vredgat pisk med sväng på ett fullständigt självklart vis. Utan tvekan bandets bästa skiva så här långt.

8. ”Collision” – TELLUSIAN
En oemotståndlig krock mellan det härligt meckiga från avsomnade CROWPATH och ljuvt progressiva tongångar i vad som rimligen borde vara en ohelig allians. TELLUSIAN reder ut detta med bravur, och bjuder in till en lika lättillgänglig audiell upplevelse som en svårsmält musikalisk resa. Oavbrutet fascinerande kan detta vara en av de intressantaste debuterna vi har bjudits på under 2014.

7. ”Grand Morbid Funeral” – BLOODBATH
Med ny sångare i Nick Holmes som har övertagit vandringspokalen på sångarpositionen vräker BLOODBATH ur sig sitt bästa material sedan, ja, någonsin faktiskt. Med stor känsla för hur death metal kan låta bjuder bandet på en lika groteskt rutten som groteskt bra kavalkad av låtar som rätt många band skulle sälja hus, hem, förhållanden, hund, katt och själsligt lugn för att kunna prestera.

6. ”The Satanist” – BEHEMOTH
Hur visste jag att det var ett starkt skivår i år? Jo, när ett band som BEHEMOTH släpper nytt album som, bevisligen, är starkt och det inte hamnar på plats 1. Jag har lyssnat otroligt mycket på ”The Satanist”, en skiva som, förmodligen, kommer gå till historien som det bästa som den polska dödsorkestern har släppt ifrån sig. Den rena tekniska färdigheten som visas upp på skivan är numera endast ett verktyg där den tidigare var ett mål i sig. Och då blir det så oerhört bra – allt, musik, text, låtarnas arrangemang och placering på skivan, och den vokala leveransen – hamras ihop till en konstnärlig enhet så mäktig och storvulen att det har och kommer ta andan ur i stort sett varje lyssnare.

5. ”The Singularity (Phase I: NeoHuman)” – SCAR SYMMETRY
Tidigare har jag betraktat SCAR SYMMETRY som ett sympatiskt band, vars melodiska dödsmetall har varit angenäm att lyssna på utan att egentligen lämna bestående men. Nu kan jag inte med den bästa viljan i världen inta den positionen. ”The Singularity” är ett oerhört mäktigt album där bandet lägger ribban för fortsättningen på denna trilogi på en vanvettigt hög nivå. Här finner ni låtarna som lyfter bandet till nästa nivå. Med löjlig självklarhet svetsar bandet ihop en skiva som i varje enskild detalj övertygar mig om att SCAR SYMMETRY är ett band att verkligen, på allvar, hålla koll på hädanefter.

4. ”Pale Communion” – OPETH
När OPETH släpper nytt – då lyssnar jag. Jag var besviken på ”Heritage” för att låtarna var svaga i jämförelse med tidigare låtmaterial. Nu har bandet rättat till detta och släppt ett album med i stort sett idel starkt låtmaterial. Mikael Åkerfeldt svarar för sin bästa sånginsats genom karriären, och med bibehållen integritet och storartad pondus lyckas OPETH få till en skiva som bara kommer att växa med tiden.

3. ”Engineering The Void” – SOREPTION
Låtarna. Där har ni åtta skäl till att ”Engineering The Void” hamnar så här pass högt upp på listan. Det finns en miljard band som lirar teknisk dödsmetall. Få når upp till SOREPTIONs nivå. Här blir teknikaliteten endast verktyg för att svetsa ihop låtbyggen som har pisk, sväng, brutalitet och rent sublima passager som sätter sig förrädiskt snabbt i hjärnan.

2. ”Echoes And Cinder” – ANCIENT ASCENDANT
Jag siade att denna skiva hade stora möjligheter att hamna på årsbästalistan redan när jag recenserade den i mars. Med självklar pondus väver ANCIENT ASCENDANT en bonad med inslag av OPETH, ENSLAVED, LAMB OF GOD och SKELETONWITCH i väven och kommer ut med någonting helt eget. Det är så skrattretande mycket bandet gör rätt att det är löjligt. Svänget, köttandet, gitarrarbetet, sånginsatsen och en produktion från helvetet har gjort att jag återvänt till ”Echoes And Cinder” med oroväckande frekvens under året.

1. ”Promulgation Of The Fall” – DEAD CONGREGATION

Årets bästa death metalskiva hamnar högst upp på årsbästalistan. Med stor integritet sänker DEAD CONGREGATION ner lyssnaren i ett musikaliskt stålbad där mörkret härskar i stor sett oinskränkt. Det är brutalt och underbart på samma gång, och ändå förbryllande lättillgängligt. En skiva att ta fram gång efter gång och upptäcka att den vuxit ytterligare ett snäpp.


Årets instrument-insats
Henrik Ohlsson på SCAR SYMMETRYs "The Singularity (Phase I: Neohumanity)". Jag är oerhört imponerad av herr Ohlssons spel i allmänhet. Här höjer han anten rejält med stilfullt tekniskt lir på högsta nivå. Arbetet på bastrummorna är en sak, här liras det för låten på ett sätt som gör att musiken höjs ett extra snäpp.

Årets sånginsats
Joel Ekelöf i SOEN. Lyssna på "Tellurian". Det räcker.

Årets mest skruvade
TELLUSIANs "Collision". En ljuvlig krock mellan grind och progressiv rock. Malmöbandet stökar till det på helt rätt sätt som gör att jag börjar tänka på MASTODON i början av karriären.

Årets flopp
"Siren Charms" av IN FLAMES. Måhända att jag är den ende på planeten att tycka så, men herrejösses vilken dålig skiva.

Årets mest oväntade
Att jag chattade på Facebook med Ragnar Widerberg från WITHERSCAPE om bland annat svampplockning.

Årets mest förväntade
Att CANNIBAL CORPSE gjorde en skiva som lät exakt som CANNIBAL CORPSE. Det vill säga bra.

Årets personliga fynd
"Echoes And Cinder" av ANCIENT ASCENDANT. En genialisk skiva från brittisk/svenska ANCIENT ASCENDANT. Med ett muskulöst riffhantverk parat med oehört sväng är detta en skiva som jag lyssnat mycket på under året. Och kommer fortsätta lyssna på.

Årets sömnpiller
"Bloodstone & Diamonds" av MACHINE HEAD. Där andra hör genialitet hör jag, i detta fall, trött upprepning. MACHINE HEAD är ett band vars kvaliteter är många, men på de senaste skivorna har bandet målat in sig ett hörn som jag inte uppskattar. Där andra hör stringens hör jag i detta fall bara autopilot.

Årets omslag/förpackning
BEHEMOTH - "The Satanist"

Årets spelning
MORBID ANGEL på KB den 18 december. Hela "Covenant" och ett band som lirade så tajt att det inte gick att få in ett frimärke någonstans. Publiken var bedövad.

Årets låt
Ora Pro Nobis Lucifer av BEHEMOTH. Majestätet i den låten har gjort att jag har återvänt till den gång på gång under året.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 20, nr. 21, nr 22

Nominerad: "The Killing Gods" - MISERY INDEX

Jag var till mig i trasorna när jag fick tillgång till Baltimoresönernas senaste skiva. Jag brukar bli det när det gäller MISERY INDEX. Denna gången fick jag dock ta fram de stora orden och jag skrev att

”The Killing Gods” är skivan som bör, om det finns någon rättvisa, skicka bandet upp på nästa hierarkiska nivå när det gäller scentid. MISERY INDEX övertygar nämligen så till den milda grad att det bara är att konstatera att väntan var väl investerad tid då ”The Killing Gods” är bandets starkaste material till dags dato. Hatten av!

 Nominerad: "Eyehategod" - EYEHATEGOD

Efter sju sorger och åtta bedrövelser pressade EYEHATEGOD ur sig ett album. Och vilket album sen! Jag gick bananas över skivan efter de första genomlyssningarna - och då ska ni veta att jag inte brukar uppskatta denna typ av musik - och var fullt beredd att placera skivan på plats 1 på min årsbästalista. Jag har sansat mig lite - men skivan är i skrivande stund fortfarande med i racet om placering på listan. Precis - jag har fortfarande inte spikat den om ni nu trodde det, haha!

Nominerad: "Citadel" - NE OBLIVISCARIS

Högt emotsedd skiva för egen del. Föregångsskivan "Portal of I" fick plats 8 på årsbästalistan 2012, även det ett svinartat starkt år. Australiensarnas framfart retar gallfeber på en hel del - det vet jag - och jag blev inte alls förvånad över att ingen av skribenterna på Close-Up hade med varken "Portal of I" eller "Citadel" på sina listor. För oss som uppskattar låtar med extra allt och stora pretentioner är detta bandet att gå till.

NE OBLIVISCARIS visar på ”Citadel” att de är ett band med ohygglig potential och även i fall de inte riktigt når upp till de extrema kvalitetshöjder som ”Portal Of I” gjorde så är ändå ett betyg på den övre delen av skalan väldigt befogat. 



Gott folk - detta var de sista nomineringarna till årsbästalistan 2014 och jag passar på att ytterligare en gång önska er god jul!

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 4

Och julefriden sänker sig....

22/12 King Diamond – Köpenhamn 1987 / Kiss – Coventry 1973

Vi inleder dagen med att lyssna lite på det sista giget på King Diamonds ”Abigail”-turné. På inspelningen från anrika Saga i Köpenhamn river han av hela setet och ingen kan ha blivit besviken. Le pièce de résistance för dagen blir dock, självfallet, världens bästa konsertfilm: Kiss på The Coventry i New York 1973. En dryg vecka innan nyårsgiget och den sista regelrätta klubbspelningen de gjorde innan karriären så smått började ta fart. Den finns utgiven i den tredje Kissologyboxen, och även om det i extrema samlarkretsar finns en bättre version är Kissologyversionen väl så god. Men visst - själv håller jag mig till Bill Aucoins originaltape med oprocessad bild och oprocessat ljud. Det är nästan som att stå längst bak i lokalen. Och den som ändå hade fått göra det…

23/12 Cactus – Long Island 1971

I hela min samling har jag inte lyckats hitta någon inspelning som bär exakt detta lillejulaftonsdatum så jag improviserar genom att jag faktiskt har ett decembergig som inte bjuder på exakt dag. Giget är definitivt inspelat i december, och jag låtsas därför att det är inspelat den 23/12 och sitter nöjd med detta. En soundboardinspelning gjord på något som hette Action House på Long Island (läs mer HÄR!) från tiden när Cactus var som allra bäst, kan man önska mer? Nej det kan man sannerligen inte. Det svänger ju!

24/12 Julafton

Julafton kommer lite då och då för oss bootlegsamlare. Det kan vara en nyupptäckt film från någon som precis hittat ett band i en flyttkartong, det kan vara en kassett från en vind, eller varför inte ett spår på en bränd cd som inte varit uppmärkt med innehåll? 2014 har bjudit på flera överraskningar för oss samlare, några har dessutom luftats offentligt. Radioinspelningen med Kiss från Cleveland 1974 är nog en av de mest spännande även om jag hade den sedan tidigare, det är alltid skitroligt att kunna få dela med sig av något och se folk bli glada. Den nystartade youtubekanalen med samtliga Kissupptagningar från 1974-76 är också helt fantastisk, men av allt jag fått tag i under året är det en Alice Cooper-grej som lyser starkast. Den klassiska radiosändingen från Detroit i juli 1971 har funnits ute i många herrans år, och jag tyckte länge att min version lät helt okej. Så fick jag tag i en köpebootleg från ett av världens bästa köpebootlegskivbolag och vips – där stod håren rakt ut på armarna. Betydligt bättre ljud, HELA giget inklusive en låt som jag saknade utan att veta om det och Alice Cooper visar tydligt var skåpet ska stå. ”Love it to death”-turnén i all sin prakt. Det blir min julklapp till mig själv, att på julaftons morgon lyssna på denna i hörlurarna och längta mig tillbaka till den sommarkvällen. Med detta sagt ber jag att få önska alla en God Jul. Vi ses 2015!

/Alex

Fredagslistan 2014, vecka 51: EPs!

Godmorgon!

Jag har funderat lite på det här med EPs under den gångna veckan, och tänkte att det kanske kunde vara ett lämpligt tema för en fredagslista, en fredagslista som blir den sista för i år. Nästa vecka är det ju jul, och jag inbillar mig att ni, precis som jag, har andra saker för er då? Precis.

Vi kör.

Lite av en no-brainer. Jag gillar WITHERSCAPE enormt mycket. Det bandet, bestående av Dan Swanö och Ragnar Widerberg, gör rätt mycket rätt om jag säger så. Detta är en kul EP, som visserligen bjuder på enbart en ny originallåt från bandet. Det räcker rätt långt, för resten av materialet är sjukt kul att lyssna på.

Jag skrev i min recension av skivan att

Resten av skivan består av covers utvalda av bandet eftersom de har en speciell hemmavist i deras hjärtan, plus att originalversionerna inte hade produktioner som bandet tyckte gjorde låtarna rättvisa. Jag har ingen närmre relation till WARRIOR, KISS eller JUDAS PRIEST men jag lyssnade såklart igenom originalversionerna av Defenders Of Creation (Från ”Fighting For The World (1985)), A World Without Heroes (från ”Music From ’The Elder’” (1981)) och Out In The Cold (från ”Turbo” (1986)). Och WITHERSCAPEs versioner är, well, tyngre och i mina öron, bättre.
När band väljer covers är detta alltid en rolig grej i mina ögon. Det är ju inte helt oväsentligt att se vilka, influenser kanske är ett för starkt ord, men vilka inspirationskällor som band har. Att WITHERSCAPE väljer en låt från KISS kanske mest utskällda och kommersiellt underpresterande skiva säger kanske mindre om KISS kvaliteter än om WITHERSCAPEs önskan att ge en låt (skiva?) som de tyckte hade viss potential en mer ”rättvis” behandling. Eller så kanske det bara är jag som drar växlar. Avgör själva – kul lyssnande är det i vilket fall.

 AVANTASIA är ett av få power metalband jag har koll på. Och uppskattar. HELLOWEEN och ALPHA TIGER är två andra. Polare Mats Manhammar (förresten bror till Magnus Manhammar socialdemokratisk riksdagsledarmot som läxar upp Sverigedemokrater) har bra koll på power metal. Han tipsade mig för många år sedan om "Lost In Space" EP:arna. De är två till antalet. Bägge skivorna är kul att lyssna på. Inte i närheten av "The Metal Opera", men ändå.

En skiva från tiden då Angela Gossow hanterade sången i ARCH ENEMY. Jag har alltid gillat denna EP, mycket för att titellåten är en personlig favoritlåt. Resten av skivan består av några livespår som även de är kul att lyssna på, plus ett antal covers - däribland en version av MEGADETHs Symphony Of Destruction.

Gott folk, fredagslistan tar nu paus till 2015. I vanlig ordning går det såklart bra att lämna förslag till teman för listor, antingen via en kommentar här på bloggen, eller ett mejl till metallbibliotekarien@gmail.com.

God jul och gott nytt!

/Martin

Fredagslistan 2014, vecka 51: EPs!

Metallbibliotekariernas julfilm 2014

God förmiddag!

I december börjar det ju bli dags att summera året - det har ni märkt här på bloggen om inte annat - och i sedvanlig traditionell anda ger vi er Metallbibliotekariernas Julfilm för 2014. Vi har laddat kanonerna och hoppas att ni njuter lika mycket av att se filmen som vi njöt av att göra den. Vi tackar för att ni har följt oss under 2014, och hoppas att ni vill göra det även under 2015.

God Jul och gott slut på 2014!

/Martin och Alex

Vi kör!

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 17, nr. 18 och nr. 19

Nominerad: "At War With Reality" - AT THE GATES.

Årets största hype alla kategorier i metalkretsar. Hur skulle skivan låta? Skulle den vara bra, anus eller en axelryckning? Efter en så pass hyllad skiva som "Slaughter Of The Soul" från 1995, en skiva så ihjälkramad av så många förstår jag om AT THE GATES var lite lätt nervösa inför släppet av "At War With Reality". De gav ju inte sken av det utåt, men en liten skärva av oro fanns där nog ändå.

"At War With Reality" är en bra skiva. I min ganska långa recension av skivan skrev jag att

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig - överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra - riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig - att höja sitt textförfattande till nästa nivå - att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

 Nominerad: "IV - One With The Storm" - GHOST BRIGADE.

Finnarnas melodiska och melankoliska dödsmetall har varit följeslagare sedan jag upptäckte bandet runt tiden för släppet av "Isolation Songs". Det är smäktande, riktigt fin och njutbar musik som så ofta när det gäller grannlandet i öst. GHOST BRIGADE har med stringens släppt ifrån sig skivor av hög kvalitet. "IV - One With The Storm" är inget undantag.

Nominerad: "Earthborn Evolution" - BEYOND CREATION

”Earthborn Evolution” tar vid där ”The Aura” slutade, och vi får rikliga bevis för att detta ett band som med stor pondus har tagit nästa steg i sin process. Det finns så många verkligt starka låtar att det är ganska få band inom den progressiva tekniska dödsmetallen som kommer upp i lika stort antal under hela sin karriär. BEYOND CREATION är likt DEFEATED SANITY ett band som har stenkoll på premisserna för sin subgenre, men som verkligen inte är rädda att visa lyssnaren på de faktiska möjligheterna att utvidga dessa. Detta är i sig berömvärt, då publiken till dylik musik inte brukar vara särskilt positiva till förändringar.
 Så skrev jag i min recension av skivan på Werock. Jag har lyssnat en hel del på "Earthborn Evolution" sedan den kom ut - och betyget står sig väldigt väl.



/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 16

Nominerad: "A Skeletal Domain" - CANNIBAL CORPSE.

Nestorerna i CANNIBAL CORPSE har varit med ett tag. De är det mest säljande death metalbandet genom tiderna. De har inte avvikit från sin utstakade kurs alls. De är på många sett dödsmetallens AC/DC - om man tar bort demens och lejda mördare. Med sin blodindränkta musik har bandet chockat och roat samtiden sedan första skivan "Eaten Back To Life" från 1990.

Nu kanske ni undrar varför ni ska bry er om skiva nummer 13 från ett band som kört samma race rakt av genom hela karriären? Det ska jag tala om för er: CANNIBAL CORPSE har inte låtit så här hungriga på många, många år. Riffmakeriet är mer skruvat än någonsin, låtarna ligger till stora delar på en sjuk nivå. Bandet har till och med lyckats få in sväng i musiken. Ja, ni fattar. Produktionen  är mästerlig. Ni bör kolla in "A Skeletal Domain" även i fall ni aldrig hört bandet, eller kanske inte lyssnat på gruppen på några år. Ni kommer inte ångra er.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 15

Nominerad: "The Satanist" - BEHEMOTH

Den mest haussade skivan i år? Jo, det kan det vara. Polska elitdödsarna BEHEMOTH har i "The Satanist" enligt egen utsago nått sin kreativa peak. Frontmannen Nergal vet själv inte om det blir fler skivor från bandet som under hela karriären gått från klarhet till klarhet.

På "The Satanist" får bandet till något verkligt unikt: en skiva som ytterst effektivt visar på vad bandet är kapabelt till. Den tekniska färdigheten är en sak - en skiva som visar på en enad konstnärlig vision från samtliga inblandade är än starkare. Skivans rent episka verksöjd torde vara svår att ifrågasätta - jag tror att det i backspegeln kommer snackas en hel del om "The Satanist" som ett exempel på hur svärtad dödsmetall kan/bör/ska låta.

/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 13 och nr. 14

Nominerad: "Back To The Front" - ENTOMBED A. D.

Inre konflikter i ENTOMBED försenade "Back To The Front" för att uttrycka det milt. När skivan väl kom så kunde jag konstatera att den inte bara höll måttet, utan det var till och med så att det var längesedan som jag upplevde bandet som så hungrigt som på denna skiva. Det är fortfarande tonvikt på sväng - och det kan ju vara sämre - för är det något som ENTOMBED är bra på så är det att få både musik och publik att gunga.

Nominerad: "Cursed Redeemer" - MIASMAL

Jag recenserade göteborgarnas skiva i början av maj på Werock. Så här skrev jag då:

MIASMAL har dock en sida som gör att det är lättare att hala upp lädret än när det gäller andra skivor inom denna fora: kvalitet. I varenda led. Sången från Pontus Redig låter exakt så brötartad som sången ska låta. Det minst sagt vapenfettsfeta gitarrljudet som bandet har roddat till lämnar inget övrigt att önska. Plus att bandet har låtskrivartalang så det räcker och blir över. En av de mest sympatiska dödsmetallskivorna som kommer komma ut i år - det vågar jag påstå redan nu.

Jag gick tillbaka till skivan för lite drygt en månad sedan. Ovanstående gäller fortfarande. Om ni nu undrade, haha!



/Martin

Årsbästalistan 2014 - de nominerade: nr. 11 och nr. 12

Nominerad: "Penthos" - AGELESS OBLIVION

Progressiva dödsarna i AGELESS OBLIVIONs andra platta övertygade mig om att de är ett band som det är värt att hålla ögonen på. En teknisk, vindlande och utmanande skiva har britterna fått till i "Penthos".

Gillar man death metal som bjuder på lite extra genomtänkta låtar utan att kompromissa med graden av extremt larm som man ju förväntar sig från ett band av AGELESS OBLIVION då kommer man inte att bli besviken på ”Penthos” som i skrivande stund framstår som ett av de hittills intressantaste släppen 2014.

Så skrev jag i recensionen av skivan som jag delade ut en betygsåtta till. Läsarna på Werock höll inte med mig utan tyckte att skivan var värd en knapp 2:a, haha! Avgör själva.

Nominerad: "Regicide" - HOUR OF PENANCE

Tekniska rensmästarna HOUR OF PENANCE gillar att lira fort. På "Regicide" finns visserligen fart i riklig mängd, men också en medvetenhet om att det, ibland, kan vara befogat att dra ner något på hastigheten. Detta är bandets hittills mest imponerande album. Jag skrev i juni att

Visst är teknikaliteten viktig, men det som verkligen talar för att ni bör låna ”Regicide” era öron är låtmaterialet. Bandet har verkligen lyckats att snickra ihop sitt kanske starkaste material hittills i karriären. Det tar inte speciellt lång tid innan låtarna fastnar i hjärnbarken och man går och smånynnar - vilket i sig är ett bevis för hur bra ”Regicide” är.

/Martin

A Real Live Christmas, vecka 3

Och den näst sista bootlegveckan tar sin början.

15/12 Deep Purple – Tokyo 1975

Den mest utskällda av alla liveskivor, för att sedan bli den som fått mest och bäst upprättelse. Visst är pekoralet ”Last concert in Japan” ingen höjdare, vare sig sett till låtval eller mix. Lyckligtvis släpptes sedermera 2-cd’n "This time around" för några år sedan med en komplett konsert helt ommixad varpå inte ett öga var torrt i salongen. Tommy har sina problem, absolut, men det överskuggar inte det faktum att denna konserten är helt jävla outstanding. Låtmässigt får vi fantastiska versioner av Wild dogs, I need love, Love child och självfallet You keep on moving. Filmen är tyvärr ett jäkla uselt mixat hopkok men det är den enda film vi har så vi får vara glada för den tills vidare. En av de liveskivor jag lyssnar oftast på.

16/12 Mercyful Fate – Providence 1984

Jag var inne på Mercyful redan dagen innan denna men då körde de ett kort set som band två av tre i Passaic, NJ. Denna kväll kör de istället över en timme, de är det enda förbandet (till Motorhead) och de lämnar ingen oberörd. Det är det sista giget på USA-turnén, bandet är fantastiska här och låtar som Welcome princess of hell och Into the coven framförs med satanisk frenesi. Mumma.

17/12 Alice Cooper – St. Louis 1971

Det blir old school idag, i dubbel bemärkelse. Denna har funnits som soundboardbootleg i många år och nu är den släppt officiellt i just ”Old School”-boxen som kom för något år sedan. Den visar the Alice Cooper Group i all sin elegans, ett i det närmaste perfekt gig på en fin turné.

18/12 Iron Maiden – Dortmund 1983

Ah, minns ni Benidorm? Eller Dortmund i alla fall. Över två dagar 1983 spelade massor av hårdrocksband i anrika Westfalenhalle och bl.a. Iron Maiden såg till att ha turnéavslutning här där de tog livet av Eddie genom att slita ur hans hjärna. Subtilt. Enkelt. Anspråkslöst.

(Här är för övrigt hela tv-sändningen med alla banden – något för mellandagarna?)

19/12 Marillion – Glasgow 1984

Det känns på något sätt alltid som att julen är Marillions tid, åtminstone för mig. Idag lyssnar vi på en inspelning från Fugazi-turnén och de låter så underbart bra här. Dessutom kör de knappt 20 minuter av en ny grej som de bara kallar för ”Misplaced Childhood p. 1”. Vad nu det kunde vara för något?

20/12 Kiss – Landover 1977

En av de mest mytomspunna tv-filmade Kisskonserterna var en väl förborgad hemlighet tills den läckte ut för några år sedan. Kiss har själva förstört en officiell utgivning av densamme genom att släppa en nedkortad version med pålagt publikljud och sönderprocessad bild men det kompletta giget med obehandlad bild finns att få tag i för den som söker. Och det är värt det för de är bra här. Det är Peters födelsedag och han är väl inte helt ren om vi avrundar uppåt, men på det hela taget är det en bra uppvisning i varför de var störst i världen där och då.

21/12 Black Sabbath – Chicago 1981

Sabbath körde två kvällar i Chick-Ago 1981 och denna andra kväll är den bästa. Mob Rules-turnén var en underlig turné på vissa sätt, låtlistan förändrades fram och tillbaka och man körde oftast tyvärr bara ett fåtal låtar från den nya skivan. Liveplattan ”Live evil” är ett ganska bra dokument men inget klår riktiga livespelningar, och som en sådan är denna grym.

Bara några dagar kvar. Eller som Thore Skogman sjöng: "Kommer inte tomten snart?"

/Alex

Årsbästalistan 2014 - de nominerade, nr. 10

Nominerad: "III" - XERATH.

Jag gav "III" en betygsåtta när jag recenserade skivan för Werock. Det betyget står sig. Jag vill be er notera det väldigt njutbara gitarrarbetet från nye strängbändaren i bandet Conor McGouran som gör att skivan sticker ut lite extra.

Bandets progressiva tendenser är något som det tar ett tag att vänja sig vid. På första och andra skivan lyckades inte bandet övertyga mig helt om sin förträfflighet. På "III" gör dem det. Det är sprängfyllt av riktigt mäktig och stringent högnivåartad musik på alstret.

En skiva som gjort att riktigt sjunka in i, den nästan kräver det, för med sin speltid på närmre 1 timma och 10 minuter är det ingen platta som man betar av i en handvändning.

/Martin