Jag ska vara helt ärlig och säga att mitt intresse för de 5 senaste Rush-skivorna jag lyssnat på ligger mest på de senare 3. Skivorna 2112 (1976), A Farewell To Kings (1977), Hemispheres (1978) och Permanent Waves (1980) är en enda massa så här i efterhand. Lite långtråkiga, överflödiga där singlarna är allt som egentligen står ut och resten låter som sämre versioner av singlarna. Det är inte ett speciellt bra tecken för ett bands katalog som borde vara fylld med okända pärlor. Jag har en nära vän som ofta säger att ett bands bästa låtar borde vara de som ingen känner till, en inställning jag inte håller med om helt ut men det ligger absolut något i det. Allt detta med en nypa “smaken är som baken” självklart, men det ser dystert ut för min framtid som Rush-fan. Jaja, vi har lite roliga grejer framför oss åtminstone. Listan på youtube hittar ni här!
Moving Pictures (1981), det är ju deras absolut största verk i ren influens och försäljningssiffror. Låtlistan läses som världens jävligaste provspelning. Först ut TOM SAWYER, halleda. Sen rätt in i Red Barchetta…och sen, den jävligaste av alla: YYZ. Troligtvis deras Magnus Opel i ren musikalisk flexning, drygt fyra och en halv minut av sjösjukt coola riff och trummor tightare än en nunnas rektum på Långfredagen. När jag började min fyrsträngade resa för ca 15 år sedan var det en bedrift värdig Olympen att lära sig spela alla Geddy Lees djävulskap i den förbannade låten och än idag är min prestation långt i från värdig. Och som om det inte räckte så går vi rakt in i Limelight. Ridå, lägg ner. Det är absolut en av de starkaste sidorna en skiva haft någonsin. Sida två är bra, men kan ju omöjligtvis följa slakten på sida ett. Överlag en riktigt stark skiva, troligtvis den starkaste i bandets katalog.
På Signals (1982) har bandet gått all in för ett synth-sound som är uppfriskande. Vi hade ju såklart synthar på många av låtarna på förra skivan men nu står de helt i fokus och bandet får ett väldigt gott Toto-sound på Chemistry. Chocken på skivan är den ska-inspirerade Digital Man, som gungar lätt. Här vill jag minnas ett citat från Geddy i en intervju med Les Claypool från Primus (jag kan minnas fel). Oavsett, så vill jag minnas att han pratade om sina talanger på bas och att de sträckte sig som mest till “white guy bass” och att han aldrig riktigt lyckats med att vara riktigt funky som många av de stora basisterna inom funk, soul och ska som Louis Johnson, Larry Graham eller den eviga James Jamerson. Något som blir uppenbart när bandet ger sig på dessa väldigt svängiga stilar, men som inte nödvändigtvis stämmer vilket vi kommer höra på nästa skiva. Alex Lifeson har uppenbarligen lyssnat mycket på The Police under detta tidiga 80-talet med god användning av diverse sounds som är ikoniska för ännu en Alex, i detta fall Alex Summers som lirade gitarr i The Police. Vi stöter åter formeln: ett antal bra låtar med några liknande men mindre intressanta låtar inblandade. Onward!
Grace Under Pressure (1984) öppnar med en oerhört charmig ka låt (igen, á The Police) där Lee levererar en väldigt funky basslinga på Distant Early Warning. Ni får ursäkta basnörderiet, men hans byte till en aktiv Steinberger-bas gör absolut mycket för basens plats. (Se bild, ett oerhört fult instrument men det var ju också tidigt 80-tal). Skivan har mer gitarr men låter överlag väldigt 80-tal på produktionen. Väldigt rik och fin ljudbild, låtarna är inte nödvändigtvis deras bästa men jag lär återvända till den ändå bara för soundet. Red Sector A är personliga favoriten, sällan jag lyssnar på texter men den klickade med mig på rätt vis. Gitarrintrot på Kid Gloves låter förjävla fint, och Red Lenses är bara rent cool och knepig med sina oväntade mellanspel.
Det ser kanske lite ljust ut ändå, givet dessa tre skivor kanske den andra halvan av 80-talet och 90-talet har lite roligt att komma med. Jag vet redan att två av mina favoritlåtar med bandet (av de få jag hört tidigare) kommer under 90-talet och tidigt 00, så hoppet lever än!
Sist men absolut inte minst hade det varit rätt ut sagt oansvarigt av mig att inte lägga in ett klipp av min idol, Brent Hinds. 2025 har verkligen varit ett jävla skitår. Jag blickar tillbaka till en av mina favoritvideos med honom och Mastodon från 2017 när bandet spelar in låten Toes To Toes. En lyckligare tid. Sayonara, Señor Dirty B. Hinds.
/En bedrövad Herr B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar