Martin Bensch, Susanne Johansson, Andreas Johansson, Oskar Svensson, Hjalmar Beronius och Oscar Klang skriver om musik som kräver hängivenhet: allt från den melodiösa metallen till den hårdaste grindcoren, så om du gillar pop är detta inte sidan för dig.
Dags för fredagsmusik! Vad fint det är när man har turen att snubbla över något nytt som är sådär rasande bra och trivsamt att man baxnar en smula. Precis så var det härom dagen när undertecknad placerade örongångarna runt Chicagobandet INDIANs "From All Purity". Det är långsamt, trasigt, hatiskt och skärande vackert.
Vänner av noise och allmänt oljud bör spetsa öronen lite extra eftersom INDIAN lirar i den något skrapigare delen av ljudskalan. Vänner av riktigt snabbt tempo och blastbeats lär tråkas ut rejält av denna sludgepärla. Men snabbhet är sannerligen inte allt när man får sig en portion riktigt tung eländes-doom till livs om ni frågar mig. Relapse Records skriver själva om skivan att den är motsatsen till easy listening och där är jag böjd att hålla med. Dags för tuggmotstånd av det tjusigare slaget!
FOGHAT släpptes precis till Sweden Rock Festival. 2004 års bästa Sweden Rock-spelning får nu en repris, hoppas sannerligen att de kan leverera en gång till. 2004 visste min eufori inga gränser!
Och jag hoppas verkligen att de får spela på torsdagen eller fredagen, när jag är på plats. Då är det filmtajm kan jag säga!
Jag fick en länk av en god vän igår, han tyckte att jag skulle lyssna på ett amerikanskt band kallat 1974. Lyssna gör jag gärna, speciellt på gammalt mög. Därför torde ju ett band som heter som ett av de bästa åren i musikhistorien vara bra, och lo and behold - det var de också.
In och kika nu, klicka på MIG. Här finns hela senaste plattan för lyssning. Man kan köpa den också. Gör gärna det.
OH YES! Den 22:a februari är det turnépremiär i Helsingborg då ROYAL HUNT ger sig ut på europaturné med inga mindre än CLOUDSCAPE som förband. Royal Hunts senaste platta "A life to die for" kom förra året och Cloudscape släpper en samlingsskiva i samband med turnén som utöver bandets tidigare alster även innehåller en helt ny låt. Det hägrar nämligen en femte studioskiva vid horisonten efter att turnén är avklarad.
Biljetterna kostar 200 pix och finns att köpa HÄR.
Helgen spenderades i ett vårvarmt Holland där TRANS-SIBERIAN ORCHESTRA ämnade återvända till Amsterdams fina Heineken Music Hall. Jag såg dem där 2011 vilket var himla trevligt, denna gång skulle dock fokuset ligga på jul/vintermusik istället för Beethoven vilket i alla fall för min del är ett bättre val. Dessutom läckte det ut att de skulle återvända till några gamla SAVATAGE-låtar, ett litet vittne om att bandet gärna vill spela den musiken. Vad jag erfar är det Jon Oliva som sätter käppar i hjulet för ett Savatage-återtåg, han låter ju sångmässigt tyvärr röv idag men han kunde väl ställt upp och spelat keyboards på en turné med en riktig sångare. Exempelvis då JEFF SCOTT SOTO som i lördags kväll sjöng med en för honom förvisso fullt normal bravur. Helvete vilken pipa och vilken närvaro den mannen har. Hans version av This is the time (1990) var i det närmaste perfekt, och på det hela taget var den saliga blandningen vokalister under kvällen väldigt bra val för respektive låt. Den intresserade kan kolla in youtube, jag vet i princip ingenting om de andra sångarna men versionerna av All that I bleed och Believe gav mig en gåshud som fortfarande hänger kvar.
Dock, det jag njöt mest av var de pompösa vinterlåtarna. Wish Liszt (Toy shop madness), Wizards in winter, A last illusion och den fantastiska avslutande Christmas eve är ALLT jag älskar mest med TSO. De brukar ha pompösa scenshower, och 2011 fick vi i princip samma show som USA vad gällde Beethovengrejen som de turnerade med. Denna gången var showen däremot kraftigt nedbantad jämfört med den fantastiska USA-showen de körde i höstas. Det var fortfarande eld och laser men det infann sig ingen direkt wowkänsla över produktionen. Det var musiken som fick tala, och det gjorde den.
De hade passat perfekt på Sweden Rock Festival. PERFEKT I TELLS YA.
Det är den 19/8 1982. I en lokal som ligger i samma byggnad som Sweet Silence-studion ute på Amager i Köpenhamn repar ett band. De ska snart spela in sin första skiva, en ep som ska komma att bli det allra finaste världen har sett. De har bara gjort en handfull konserter under det knappa året bandet har funnits och medlemmar har kommit och gått. Just denna dag befinner sig fyra personer i lokalen varav åtminstone en verkar vara där i rent kamratligt syfte eftersom han mig veterligen inte alls var med i bandet vid denna tid.
Två tonårstjejer har tagit sig till replokalen. De har lurat i bandet att de är där för en skoltidning, men mest ville de nog träffa gitarristen Hank Shermann som de tyckte var snygg. De lyssnade på repet, och efteråt pratade de med bandet och tog några bilder. Dessa bilder har legat i en byrålåda sedan den dagen. För några år sedan blev jag förärad dessa bilder i samband med att en av tjejerna gick bort. Jag tänkte därför se till att världen får njuta av dem, å hennes vägnar.
Det är alltså någon vecka innan MERCYFUL FATE's första ep ska spelas in. KING DIAMOND är på plats, likaså Hank Shermann och basisten Timi Hansen. Dessutom befinner sig den forna BRATS-trummisen Lars Monroe i lokalen och spelar med bandet. Han var inte trummis vid denna tid vad man vet, men alla var polare med alla så visst kan det ha funnits en tanke med att han var där just den dagen. Tyvärr togs det ingen bild på honom, men i den överlevande (tillika nogsamt daterade) autografboken finns hans signatur med. I sagda bok finns dessutom Hank Shermanns första autograf någonsin, han övade på ett par papper först innan han skrev så "häftigt" han kunde i boken.
I give to you Mercyful Fate 1982, fredagsskivan idag blir därför "The Beginning" som inleds med sagda ep, så tryck igång den och njut av bilderna. Jag är speciellt förtjust i den nedersta bilden som är bland det bästa jag sett i mitt liv.
Ikväll har DREAM THEATER turnépremiär, de har återvänt till konceptet "An Evening With" vilket förhoppningsvis betyder att det blir som 2004, att de spelar över tre timmar. Jag har befunnit mig i deras sällskap inte mindre än tretton gånger sedan 1995, och jag har aldrig blivit besviken. Möjligen tyckte jag att gigen 1997-98 inte var de jag hade hoppats på, musikaliskt var det nya materialet då inte alls det jag ville ha av DT. Idag har jag omvärderat konserterna lite, inspelningarna från båda konserterna vittnar om ett bra band, men visst - låtlistorna är fortfarande inte hundragunnar direkt.
Be that as it may (and I doubt that it was), när jag knallar in på anrika Falkonersalen i februari så hoppas jag att låtlistan är lång som en Kristina Lugn-monolog och innehåller hits för ungdomarna och ovanligheter för Bergdahl. Låtar jag hoppas på denna runda äro som följer:
Status seeker The ones who help to set the sun Light fuse and get away Innocence faded Space-dye vest A change of seasons (hela) Take away my pain Disappear Six degrees of inner turbulence (hela - denna hade jag mördat för) Vacant (som går in i Stream of consciousness) The answer lies within Repentance Prophets of war The shattered fortress Beneath the surface Lost not forgotten This is the life
Den pigge läsaren förstår att detta är en lista över alla låtar de inte kört sedan jag såg dem första gången. Space-dye vest lär det inte bli, och jag tog faktiskt inte ens med The best of times för sannolikheten att de skulle köra den är som att KISS skulle köra Shock me utan Ace Frehley. Eller vänta nu..... En sjuk överraskning hade varit hela Six degrees, många hade säkert frynt på näsan men jag hade blivit överlycklig. Sen är jag inte lika pigg på Take away my pain och Disappear som jag är på andra låtar i listan, men jag har inte hört dem live så de hade varit välkomna ändå.
Imorgon bitti vet vi facit, åtminstone för premiärgiget. Tills dess, enjoy en tjusig stund rån 2005!
I en strävan att hålla Martins fredagslistor vid liv kommer jag nog att mjäka till det med att köra en fredagsskiva istället, eftersom jag inte riktigt brinner för att hitta på tema varje vecka :) Denna vecka får ni njuta av NOVEMBER live de första sex låtarna kommer från det svenska radioprogrammet Midnight Hour inspelat i november (hehe) 1971. Resterande låtars ursprung vet jag dessvärre inte mer om, men musiken är lika bra för det.
Jag möttes av en glad nyhet imorse, SKINTRADE släpper en ny skiva i år och det bjuds på två frestande klipp HÄR (det står tre klipp på sidan men två är samma). Detta bådar oerhört gott och de MÅSTE ju bokas till Sweden Rock Festival i juni, allt annat vore ett kardinalfel.
Till slut, det verkar som att det ska komma en bok om anrika Olympen i Lund. Således går vi in i helgen med ett klipp från de tyska magnaterna, inspelat för strax över 31 år sedan.
God fortsättning gott folk. Nu skriver vi 2014 och ser fram emot vad det kan ha att erbjuda. Martin har som bekant gått på föräldraledighet, så jag är lite halvt ensam här på bloggen under en tid framöver. Martin bad mig hålla igång fredagslistorna, det är lite mer hans skötebarn och jag kommer garanterat inte att kunna hålla hans tempo eller engagemang vid liv men ska försöka pilla ihop något så att ni inte går lyssningslösa på fredagarna. Vad och hur och med vem får tiden utvisa.
Jag har under julledigheten startat en ny blogg tillägnad förra årets bästa skivsläpp "Progglådan". 40 skivor bestående av musik ur Sveriges Radios digra arkiv sammanställt av Coste Apetrea. Musiken är fantastisk men boxens information är oerhört bristfällig, så bloggen som jag kallar Proggliv är ett ställe där jag ämnar gå igenom varje skiva, med korrigeringar och utökande av informationen i boxen. Hittills har jag avverkat fyra skivor, den intresserade får gärna gå in och kolla, klicka här. Kritik, åsikter och hjälp av de som vill hjälpa (kanske forna bandmedlemmar?) eller annat emottages tacksamt.
I övrigt har jag ett intressant och proggigt konsertår framför mig. Redan nästa vecka åker jag till Amsterdam för att se TRANSSIBERIAN ORCHESTRA igen, det blir en höjdare vågar jag påstå. Sedan är det dags för Stockholm, den kungliga hufvudstaden som jag inte besökt sedan 2008 eller 2009. Den 8/2 firar TRETTIOÅRIGA KRIGET att det är 40 år sedan deras debutskiva gavs ut, detta genom att spela hela debuten rakt av. Jag påminde dessutom basisten Stefan om en annan låt från den tiden som det verkar som att de också petat in i setet. Förband är lika gamla och svenska Christer Stålbrands SAGA som också ska spela sin 40 år gamla debutskiva. På det hela taget en höjdarkväll vill jag tro!
Sedan blir det MAGNUM i april i Köpenhamn, STEVE HACKETT i maj på samma ställe, SWEDEN ROCK och COPENHELL och säkert mycket annat kul i poolen.
Ah well. Nu får det bli kaffe. Kan inte jobba hur hårt som helst den första dagen.
Kära läsare - välkomna till den första fredagslistan för 2014! Detta är en speciell lista för mig att göra då jag från och med nästa tisdag är föräldraledig med vår lille Leonard och kommer att så vara till början av september. Det kommer bli fokus på lite andra grejer än att göra fredagslistor om jag säger så, haha!
Jag har dock fullt förtroende för att Alex och Susanne kommer att styra upp listor som kommer att kittla hörselgångarna för er och även för mig.
Jag väljer att i veckans lista tjata lite till om året vi lämnat bakom oss, 2013. Det var ett exeptionellt bra år om ni frågar mig när det gäller extrem musik.
Vi kör.
Peter Tägtgrens HYPOCRISY återvände med en rungande musikalisk lavett i "End Of Disclosure". Mitt absoluta favoritspår från den skivan är Tales Of Thy Spineless. Från första illtjutet håller den låten mig fången. Det är för att tala klarspråk ack så bra.
Ni som följer skriverierna på Werock.se vet att jag placerade PERSEFONEs "Spiritual Migration" på plats 1 över 2013 års skivor. Jag vet med mig att jag kommer återvända ofta till denna skiva under åren som kommer. Den är, för att tala klarspråk, en skiva som är magiskt bra, stringent njutbar och en skiva som jag i ärlighetens namn tycker borde ha funnits med på fler årsbästalistor, haha! Inner Fullness är allt som EKTOMORF inte är. Det vill säga bra och värda er uppmärksamhet.
När Dan Swanö talar, då gör man klokt i att lyssna. I alla fall när han smyger in med en dylik maskerad upper-cut till skiva som "The Inheritance". Satan vad bra den är. Jag vill att ni erkänner mannens yttersta genialitet när ni registrerar handklappseffekten i The Math Of The Myth. Ni vet att det är bra.
Från lyssning ett av DIABOLICALs "Neogenesis" fastnade jag speciellt för World In Silence. Ack så pampigt! Ja, då pratar vi inte bara om låten, utan om hela skivan.
Öppningsspåret från SONS OF AEONs debut heter Faceless. 7 minuter och 42 sekunder av ren jävla mumma. Pampigheten i introdelen är magisk. Jag gillar att bandet drar ut på detta, det gör jag verkligen. Övergången till 2-taktsmatningen är synnerligen njutbar.
Med detta önskar jag er en trevlig helg, och på återseende i september!
Robert Gustafsson, mannen bakom bloggen Metal!, har i sin stora godhet utnämt vår blogg till årets blogg med följande motivering
Anledningen till att detta är årets bästa blogg (konkurrensen är rätt hård, med siter som Svarta Tankar, Hatpastorns Likpredikan, Tune Of The Day och A Fair Judgement som närmaste namn) är att 2013 är året då det faktum att man har tre skribenter verkligen fått effekt. Man har levererat fasta inslag med en imponerande stringens (Fredagslistan och Veckans Klipp är två bra exempel) samtidigt som man verkligen dragit fördel av de olika medlemmarnas spännvidd. Det spretar enormt i själva listorna, och det dyks sedan på djupet med en imponerande kompetens när man gör temainlägg eller serier som behandlar klassiska band.
Ingen annan blogg har detta år gett mig lika många uppslag att utforska vidare, eller lika många fantastiska skivtips. Framförallt har ingen annan blogg gett mig lika många bra läsupplevelser spritt över året.
Mycket bra jobbat, Martin, Susanne och Alex!
Vi tackar såklart Robert något oerhört - det gladde oss verkligen detta!
Detta, kära läsare, är fredagslista nummer 150. Jag kan faktiskt inte fatta att det är så många som vi har gjort. Men så är det.
När jag för ett antal veckor sedan, av ren nyfikenhet, ville kolla exakt hur många listor som vi presenterat insåg jag att denna vecka skulle lista nummer 150 göras, då blev jag lite andäktig faktiskt. Och tänkte såklart att detta måste ju firas på något sätt. För oss "blandbands"dårar är detta ingen lätt sak. Först tänkte jag att jag gör en lista som sammanfattar vilka band som har förekommit på listan. Best of the best liksom. Förkastade idén då detta för det första skulle bli en ganska trist lista, den skulle bli lång (extremt lång!) och jag har ju trots allt lön för att göra en del andra grejer än att blogga. Men sen kom jag på det. Det är ju ingen direkt hemlighet att det är fruktansvärt skojigt att syssla med fredagslistorna. Annars hade vi verkligen inte gjort 150 stycken. Så jag bestämde mig för att göra en lista med partytema. Gemensamt för de låtarna som ligger i den listan är att de, utan undantag, är låtar som jag blir fruktansvärt partysugen och glad av. Inga krusiduller liksom. Plus lite mer, well, moshvänliga trudelutter som får det att spritta i benen.
För att använda de numera (kanske) välbekanta orden:
Vi kör.
Detta är partysväng när det är, kanske inte som bäst, men i alla fall jävligt bra. Taget från skivan "III" där bandet började hitta en fungerande formel. Chad Smith är en sjukt svängigt lirande trummis som i låten Big Foot visar att det inte behövs speciellt stora åthävor att göra en låt skojig att lyssna på.
Ett band vars skiva "Arrows & Anchors" jag är svårt förtjust i. Oerhört mångsidiga och med en satans känsla för feta melodier är detta ett band att kolla in. Whiskey and Ritalin är en fantastisk låt som jag hoppas får er att stampa takten.
Nu kommer den tänker ni kanske? Ja om ni tänker Superstitious så har ni rätt. Detta är dock inte studioversionen utan den minst sagt mogna och feta liveversion bandet presenterar på sin 30-års jubileumsskiva/DVD inspelad på Sweden Rock Festival. Magiskt bra.
Jag kan inte göra en partylista utan att ha med VAN HALEN. Och då i synnerhet låten Ain't Talkin' 'Bout Love som vi nog får anta handlar om något annat än romantisk kärlek. Det är ju ändå VAN HALEN vi pratar om. Jag tänker att ni ska få en alternativ version av låten också. bara för att jag känner för det, och då Alex Rudinger är en kickass trummis.
BIFFY CLYRO är inte världens hårdaste band. Men de har ett tungt sväng som jag uppskattar mycket. The Captain heter låten tagen från en upptagning från Wembley med en minst sagt allsångsvillig publik.
Det faktum att THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA har ett gig bokat på SRF nästa år gör att jag allvarligt överväger att åka dit. Jag utnämnde bandets hittills enda skiva till förra årets näst bästa skiva. Den håller sin plats fortfarande. Jag har lyssnat förfärligt mycket på den även i år. "Internal Affairs" är en go-toskiva när man vill ha kvalitetslåtar som liras med glädje och ett sjukt sväng.
Ett av Sveriges bästa band genom alla tider, THE HELLACOPTERS lirade tajt, svängigt och hade en mer än sjyst scenshow. De hade även låtar som på ett perfekt vis tog avstamp i historien och gjorde något eget av detta arv. När det funkade var musiken en urkraft som med finess och jävlarannamma golvade rätt många. Inklusive mig.
-Pausfilm-
Välkomna tillbaka. Nu ska vi köra den andra delen av listan - och nu blir det rens. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i tvåtakt så nu blir det en myckenhet av det.
Ett av mina absoluta favoritband är SLAYER. Ja, nu pratar vi ju inte den versionen som lirar ihop för tillfället utan den med både Hannemann och Lombardo såklart. "Seasons In The Abyss" är skivan där bandet hade enligt min mycket ringa åsikt sin bästa stund. Här finns egentligen endast en låt som inte är så intressant (Dead Skin Mask) - resten är musikalisk mumma av yppersta kaliber. Nu har jag valt dängaren Hallowed Point just för att den är en dängare av stora mått, har en mängd extremt snygga cymbalmarkeringar samt en minst sagt bra text.
Fucking Hostile - en låt som, tja, snabbt kommer igång, haha! "Vulgar Display Of Power" var den första skivan av PANTERA jag köpte. Jag har kvar den om ni undrar. Jag är svårt förtjust i just den skivan.
Man kan prata länge om vilken skiva av NILE som är bäst. Vi kan dock sluta oss till att bandet inte befolkas av oekvilibristiska musiker. Här kan det minsann liras. Jag håller skivan som jag valt Cast Down The Heretic från - "Annihilation Of The Wicked" - som favoriten i bandets diskografi. Krossande tungt och med en ljudbild som minst sagt övertygar är skivan en ren uppvisning i brutal death metal.
Polen är ju ett land som man ska kolla in när det gäller extrem metal. VADER är en av anledningarna. Av någon anledning har jag alltid varit svag för This Is The War. Den låten har ett driv som jag verkligen gillar. Trummorna är straffande hårt lirade av Dariusz Brzozowski.
ANAAL NATHRAKH är ett fantastiskt band. De lyckas som inga andra kombinera i det närmaste oförenliga element till något helt eget. Jag hyllade förra året deras skiva "Vanitas" och placerade skivan på plats nummer 1 på min egen årsbästalista. Jag ser ingen anledning till att revidera den placeringen, haha! Bandet står fortfarande på toppen av min lista av band jag vill se.
När SOILWORK var i början av sin karriär utmärktes bandets musik av en betydligt råare stil än den på senaste, fina, plattan. Jag har lyssnat groteskt mycket på "The Chainheart Machine" och var oerhört glad när bandet inkorporerade titellåten från den skivan i sin setlist. Det är en fantastisk låt med många otroligt läckra taktartsändringar. Jag är oerhört svag för sådant.
LOK. Ett av många avskytt band. Jag tyckte att bandet var otroligt bra, och hade en del musik som verkligen tilltalar mig. Fortfarande. Fina piskdängan Passa dig från den finkänsligt betitlade skivan "Naken Blästrad och Skitsur" får avsluta denna jubileumslista.
Så här i slutet av året är det ju mycket fokus på listplaceringar i samband med årsbästalistor. Jag lämnade in min tidigare i vecka så nu kan jag i alla fall släppa denna kärvänliga kvarnsten. Men i alla fall - jag började fundera på vilket tema som veckans fredagslista skulle ha. Och för att göra det enkelt för mig så bestämde jag mig för att göra en lista med siffor i låttitlarna. Bara för att liksom.
Vi kör.
Jo. Jag öppnar listan med 22 Acacia Avenue. Jag kunde inte låta bli faktiskt. Jag har valt versionen från finfina "Live After Death" (originallåten ligger som ni säkert redan vet på "The Number Of The Beast"). Jag gillar, föga förvånande, fortfarande "Live After Death". Det var den första liveskivan bandet gav ut, den första liveskiva (tror jag) som jag faktiskt köpte. Och ja, jag har kvar den. På vinyl.
Ett av världens bästa band. Ni vet att det är så. Den räcka av skivor som bandet gav ut från 1990 års "Cowboys From Hell" tills det att bandet lade ner står sig fortfarande som ett mäktigt vittnesmål över prick hur hård, bra och framför allt svängig musik kan vara. 25 years från "Far Beyond Driven" tog jag för att den är just svängig, hård och bra. Och innehåller rätt så sjukt gött kaggelir från Vinnie Paul.
Hangar 18. Tagen från den tiden då MEGADETH skrev bra musik. De har enligt min mycket ringa mening aldrig varit så bra som på "Rust In Peace". Hangar 18 har i huvudsak en grej som gör att den är tokbra: den fullständiga gitarronanin i slutet på låten. Gudars skymning säger jag bara - Mustaine och Marty Friedman går loss som bara attans. Underbart.
6:00 från "Awake". Enda skivan Mike Portnoy använde sig av ett trumset från Mapex istället för Tama. Så nu vet ni det. Efter den pyramidala succé som "Images And Words" utgjorde för bandet var det dags för uppföljare. Jag var mycket skeptisk. Jag dyrkade föregångsplattan och tyckte att "Awake" var ok. Först på senare år har jag märkt att detta faktiskt är skivan jag återvänder mest till i bandets numera rätt digra diskografi.
99. Dolving tillbaka, låtskriveriet brutalt bra. Ett jävla härj. När "rEVOLVEr" kom då var THE HAUNTED kungar i rätt mångas tillvaro. Jag kommer tydligt ihåg att jag först lyssnade på skivan på numera nedlagda Folk å Rock i Lund där jag vid denna tid pluggade. Jag höll på att smälla av.
PYRAMIDO är i stort sett det enda riktigt konsekvent långsamt lirande band jag verkligen gillar. Så då fattar ni att det är värt rätt mycket när jag säger att finfina, malande och frustande 2 Years 8 Months 21 Days från "Salt" är värda er uppmärksamhet.
MISERY INDEX är ett fantastiskt band. Live är de inte att leka med, det tror jag att alla som var på Full Of Hate-turnén kan skriva under på. Gosse vilken brutalslägga den konserten var. Från "Heirs To Thievery" (mycket bra skiva f.ö.) har jag tagit The Seventh Cavalry.
CANNIBAL CORPSE. Skiva: "Kill" (den är vad den heter). Låt: Five Nails Through The Neck. Räcker så eller hur?
DARKANE. Ett svårt underskattat band som befolkas av inte bara trevliga snubbar - de kan lira linnet av ganska många. Bara introt till Execution 44 får mig att börja salivera. Jag tycker fortfarande att "Demonic Art" som låten är tagen ifrån tillhör de tre bästa skivorna bandet gjort. Har ni inte kollat in denna än så tycker jag verkligen att ni ska göra det.
Listan avslutas av IN FLAMES. Och denna gång är old-schoolloggan befogad då låten i fråga, Episode 666 är tagen från "Whoracle" som kom 1997. På denna tid skötte Gelotte faktiskt trummorna och gitarristerna hette Jesper Strömblad och Glenn Ljungström. Anders Fridén sjöng helt annorlunda. Allt var egentligen annorlunda - utom bandets sinne för att skriva bra låtar.
Tänk att det närmar sig jul! Alex, en afficionado grand delux av julen, har laddat sedan länge. För min del är det nog så att jag har väntat på det verkligt stora jultecknet: vår sedvanliga, och mycket seriösa, summering av konsertåret. Och nu är det alltså dags: häromdagen konvergerade bloggens redaktion (sadly, utan Susanne) till Barn- och ungaavdelningens rekvisitaförråd här på stadsbiblioteket i Helsingborg för att under stort allvar spela in Filmen för i år. Nedan finner ni den film som blev resultatet.
Vi passar också på att önska er god jul och gott nytt år, för med undantag för en episk fredagslista nästa fredag den 27/12 så kommer det nog inte hinnas med så mycket mer bloggande i år. Vi tackar innerligen för att ni varit med oss 2013 och hoppas att ni vill vara med oss även 2014, ett år som redan nu ser ut att bli fullständigt häpnadsväckande episkt.
Dåså. Det börjar bli dags att runda av. Jag går snart på julledighet och vad är väl bättre på julen än musik? Således har jag satt ihop en spotifylista med 16 låtar som innehåller det jag älskar allra mest med Black Sabbath förutom Tony Martin-tiden då de skivorna (med ett undantag) tyvärr inte finns på spotify i skrivande stund.
Det är en salig blandning, högt och lågt, med en sak gemensamt - jag älskar rubbet. Som lök på laxen har vi en julhälsning från två gäster som också fått tycka till, enligt följande lista:
* låtarna 17-19 (Spiral / Falling / Shining) bjuder Patrik Svärd från CLOUDSCAPE på. Vi har sett många Sabbathkonserter ihop, jag vet att hans favoritperioder är Tony Martin-tiden och de tidiga Dioskivorna så att Spiral architect fick vara med var en för mig glad överraskning.
* låtarna 20-22 (SBS / Hole / Computer) signeras svensk hårdrocks allra största orakel Janne Stark. Janne gillar uppenbarligen, precis som jag, de mer episka låtarna i bandets katalog. Computer god är en favorit hos mig också, men den fick inte plats i min på förhand till antalet bestämda 22-låtarslista. Lustigt är dessutom att vare sig jag, Janne eller Patrik valde samma låtar. En brokig rolig blandning som jag här ber att få bjuda på. Kanske upptäcker du något nytt. Kanske gläds du av att hänge dig åt nostalgiskimrande hits från din ungdom? Kanske saknar du någon låt. Kanske inte. Jag hoppas att listan ska glädja dig i vilket fall.
En av årets absolut mest desperat benknäckarhårda skivor.
I min recension av skivan skrev jag att
Inledande kvartetten låtar - In Exodus, Tyrant, Absolute Control och God’s Cold Hands är så knallhård att jag både jublar och kippar efter andan. Framförallt står rensmattorna i Tyrant och Absolute Control
ut som typexempel på hur fantastiskt mycket man kan säga på 86 sekunder
utan att låtarna känns speciellt korta eller ens stressade i sin
låtuppbyggnad.
Om vi ska prata lite om de rent tekniska bedrifterna som NAILS kan bocka
av på pluskontot så står Todd Jones rent oroväckande brutala sånginsats
ut på ett oerhört imponerande sätt. Karln gastar på med en så total
övertygelse att det är ett under att han inte får bråck på kuppen.
Jag är djupt imponerad av ”Abandon All Life” som verkligen står ut som en
av de mörkaste och mest samtidsfientliga skivorna som jag hört i år.
Känner man sig sugen på att i det närmaste få ansiktet avblåst så är
denna skivan en bra startpunkt. Det lovar jag.
Detta är den sista skivan som är nominerad till min årsbästalista 2013. Någon gång under mellandagarna kommer ni kunna ta del av vilka skivor som är bäst enligt undertecknads högst ödmjuka åsikter samt resten av skribenterna på Werocks listor. Vi brukar divergera en hel del, haha!
En skiva som jag snubblade över av ren slump. I efterhand framstod snubblandet som ganska väntat då bandet ligger på norska Indie Recordings, en label som på senare år visat stor fingertoppskänsla när det gäller vilka akter de jobbar med.
I min recension av skivan skrev jag att
Albumet öppnar [...] svinaktigt bra med Betrayal som bjuder inte
bara på ett fantastiskt driv och sväng utan också på makalöst bra
rensångspartier brevid den synnerligen njutbara growlsången från Peter
Espevoll. Det är för övrigt ett kännetecknande av hur bandet jobbar på
skivan - man lyckas på ett fint sätt sammanfoga det härligt brutala med
det skira som gör skivan till en varierad lyssnarupplevelse.
Jag har återvänt till skivan under året och då framför allt för att lyssna på en av de mer knäckande låtar jag hört under året - A Gift Beyond Human Reach vars fina meckighet kittlar trumhinnorna på precis rätt sätt.
/Martin
Föga förvånande handlar detta inlägg om bootlegs, min stora passion i livet. Black Sabbath har utgivits på flertalet ljusskygga vaxligheter genom åren och jag tänkte lista några favoriter. Således, utan invärtes ordning, detta lyssnar jag på när dagarna är långa, kvällarna är mörka, släkten kommer på besök och det blir lite segt.
BITCH - Stockholm 1983
Vi tar det fulaste omslaget först. Resten är all good. En komplett upptagning av Stockholmskonserten 1983, när de fortfarande körde Keep it warm och titelspåret från den senaste skivan vilka båda försvann senare på turnén. Sabbath är bra här, ljudet är kanon och skivan formligen vrålar ut Digital bitch som jag tycker så mycket om.
Detta är en förhållandevis nysläppt rackare, en enkelvinyl inspelad i Köpenhamn i april 1971. Lite ofokuserade är de, och konserten är förvånansvärt kort vilket jag tillskriver avsaknaden av Wicked world som brukade dra ut på tiden men skivan som helhet är grym! Omslaget är skitsnyggt, bilderna på baksidan och på den medföljande postern kommer från konserten och man får en riktig känsla av att vara på plats eftersom ljudet även här är väldigt bra.
SPHINX - London 1986
Ytterligare ett ganska fult omslag men det spelar ingen som helst roll. Detta är mitt favoritSabbath, Ray Gillen på sång, "Seventh Star"-turnén och framförallt - en englandskonsert. I England spelade de nämligen nästan en halvtimme längre spelningar än vad de gjorde i USA månaden innan. Die young är mästerlig, Danger zone är bäst. En obönhörligen enastående konsert.
En klassiker av rang, toppljud och toppband. Låtarna ligger förvisso i fel ordning och dubbelskivan är inte komplett, detta vet vi idag när masterkassetten har läckt ut med ÄNNU bättre ljud. Men det spelar ingen roll - det är en perfekt bootleg. Snyggt omslag (om än felstavat på förstapressen - YORSELF (se bild)), bra ljud och ett bra band. Ska jag visa upp en enda vinylbootleg med bandet så blir det nog denna. Med vissa svårigheter, då jag inte äger den. Seriösa säljare med ett ex i toppskick ombedes höra av sig. Jag betalar bra.
GR'NDLEPOL - Asbury Park 1975 och California Jam 1974 *lyssna*
Skivan som sådan är egentligen ointressant förutom att den är pissesvår att få tag i, men det finns en riktig ljuspunkt till historia som jag ber att få dela med mig av. På denna skiva står det att innehållet kommer från California Jam och Philadelphia 1974. Philadelphia 1974 är fel. Den delen av skivan innehåller en radioinspelad konsert, och för ca. 15 år sedan hörde en kille av sig till radioprogrammet King Biscuit Flower Hour. Det var de som spelat in och han undrade lite över inspelningen och huruvida de kunde tänka sig att släppa ut hela konserten. De nekade då, sade att den troligtvis var för dålig, men dubbelkollade ändå sig själva och upptäckte att så inte var fallet. Det visade sig vara en ENASTÅENDE inspelning med ett band som skjuter på alla getter. Killen på radioföretaget bad om hjälp av intressenten för att få korrekt namn på några av låtarna, och det fanns på kartan att denna skulle komma ut på officiell cd i stil med inspelningar från bl.a. DEEP PURPLE som vädrat morgonluft efter att tidigare varit gömda i det digra arkivet. Intressenten fick dessutom en kopia på inspelningen som tack för besväret. Tid gick, skivan kom aldrig ut och killen på radioföretaget som hade hand om det hela försvann. Kvar satt intressenten med sitt ex, vilket han till slut läckte ut till oss alla. Inspelad i Asbury Park, New Jersey i USA på sommaren 1975 - en färdigmixad soundboard från den stora "Sabotage"-turnén. Jag vet minst en person i min närhet som fortfarande håller denna som en av de bästa liveupptagningarna han hört. Jag är böjd att hålla med, det finns INGENTING att klaga på här. Klicka på "lyssna" ovan, upp med volymen och njut.
(Ett par av låtarna kom förvisso med på "Past lives"-skvan för några år sedan. Synd de inte släppte hela, men de får skylla sig själva.)
That, mes amis, is all. Nästa inlägg blir det sista i serien.
I takt med att skribenterna sliter sina luggar över årsbästalistan ligger recenserandet lite på sparlåga på Werock. Jag fick dock ändalykten ur vagnen och lyckades producera några tecken om två death metalalster.
Ni som följer med i mina nomineringar till årsbästalistan känner igen omslaget till vänster - "Darkness Unbound" från DEMONICAL. Och som jag skriver i den längre recensionstexten så är det liksom inget snack om att denna skiva kommer hamna på årsbästalistan, det är bara fråga om vilken placering den kommer få. En magiskt bra skiva som jag just nu inte kan få nog av.
Sen har vi en skiva från ett band som det har pratats en del om - BROKEN HOPE som är i full gång med att återuppbygga sin karriär efter ett mycket långt uppehåll. "Omen Of Disease" heter skivan och den lever inte upp till den mindre hype som den har åstadkommit i främst USA. Läs vad jag tycker om skivan här.
