Hatesphere ställer in Dimmu-turnén

Enligt Blabbermouth kickas Hatesphere's sångare med omedelbar verkan vilket leder till att bandet ställer in sin medverkan på Dimmu Borgirs turné i höst. Tur att man hann se bandet i Helsingborg, men ändå lite trist eftersom jag tyckte att Jacob Bredahl stod för en gedigen sånginsats på Hatespheres senaste släpp Serpent smiles and killer eyes.

Woohoo!

Med risk för att låta som en självgod jäkel sticker jag ut hakan och hävdar att bästa stället att bo på i Sverige denna höst/vinter är Skåne. Varför? Därför att de fede konserterna i regionen är många, och riktigt riktigt tunga.

Om Dark Tranquillitys spelning på KB för några veckor sedan var en bra start på konserterna denna höst skäms inte fortsättningen för sig heller. Först ut är de gamla rävarna i Entombed tillbaka i god form med släppet Serpent Saints på The Tivoli i Helsingborg nästa fredag - och äntligen ska jag se till att bocka av detta band från min måste-se-lista. Känns närmast perverst att man inte har sett denna legendariska kombo live! Hoppas att de kör "Out of hand" från favoritsläppet Wolverine Blues - då lär jag få storspatt av glädje!

Entombed i all ära - Behemoth smäller högre just nu i min bok, vilket läsare av denna blogg nog vet. Annars kan man kolla här. Skånes närhet till Köpenhamn är nånting som inte nog kan prisas denna höst - för i Köpenhamn ligger The Rock, klubben som har bjudit på band som Cannibal Corpse, Hatesphere, Morbid Angel, ja ni fattar att det är heavy shit vi pratar om här. 11/10 lär stället brisera när den polska death/blackbataljonen med trumdemonen Inferno bakom kaggarna anländer för leverans av sonisk slakt.

Oktober verkar bli den mest konsertspäckade månanden under hösten, för ytterligare två konserter i slutet på månaden - Eastpack Antidote turnén med helsingborgsmetallarna Soilwork som headlinare på KB 27/10 samt Dimmu Borgirs gig på Mejeriet i Lund tillsammans med Hatesphere och Amon Amarth månadens näst sista dag - borgar för att nackkotorna är rejält nerslipade och plånboken ganska tom efter dessa urladdningar!

Men det är bara att ladda om inför Scandinavian ProgPower på The Rock den 10/11 som även finns i tvådagarsversion om man nu skulle känna för det. Hoppas bara att Darkane genomför sin spelning trots Andreas Sydows avhopp.

Efter vad jag tror kan bli det mest tekniska giget under hösten dröjer det exakt en månad till en helvetes urladdning i KB-hallen när Black Crusade turnén kommer för att med Robb Flynns ord "to plunder all of the vodka in all your towns and see our beer-breathed brethren pillaging alongside us". Black Crusade paketet har en verkligt imponerande line-up. Vad sägs om Machine Head, Arch Enemy, Trivium, Dragonforce och Shadows Fall?

Enough said.

Fet inledning på konserthösten med Dark Tranquillity

Tänk vilken skillnad det är på spelningar och spelningar! Dark Tranquillity smäckte järnet på KB i lördags inför en närmast dyrkande publik.

Läsare av denna blogg vet att jag gillar KB som lokal - desto trevligare blir den när den fylls av en massa metalheads helt inställda på att banga järnet till Blofly, Sonic Syndicate och kvällens headlinare Dark Tranquillity. Blofly måste ha spelat världens kortaste set, för när jag snubblar in på KulturBolaget vid 21.20 är redan Sonic Syndicate igång. Jag behöver inte lyssna särskilt länge för att konstatera att ljudet är väsentligt bättre än när jag såg gruppen på Malmöfestivalen i augusti, men å andra sidan sedan när får man uppleva bra ljud på den festivalen? Bandet öser på som fan, och lyckas bra med att värma upp publiken - det moshas till och med i blygsam skala längs framme vid scenen.

Ända sedan jag såg DT på Sweden Rock i somras har jag velat se bandet igen, mycket för att ett dödsmetallband (även om det är melodiskt) inte funkar speciellt bra i dagsljus. Om bandet funkar bättre på en rökinpyrd scen? Det kan man konstatera redan till första låten - "Terminus (where death is most alive)" för ett sådant spelglatt gäng som står på scen får man leta efter! DT är sprängfyllt av självförtroende och det märks. Bandet matar på med "The lesser faith", "Misery's crown", "Lost to apathy", "The new build", "Inside the particle storm", "Blind at heart" plus en mängd andra som jag inte kommer ihåg namnet på!

I absolut centrum står Stanne, denne demoniske publikdominator vars röst är så vansinnigt bra! Hans publikkontakt borde vara förebild för alla frontmän - han till och med stagedivar!

Resten av bandet gör sitt till, och verkar stortrivas, men det är ändå sångarens makalösa glädje som sitter kvar i skallen, även några dagar efter konserten.

Svängig döds

Legendariska dödssvängbataljonen - Entombed - är tillbaka. Och som de är tillbaka!

1993 traskade jag till vardags omkring på en gymnasieskola i Karlskrona. I min klass gick det en kille som beslutade sig för att skriva ett fanzine, i vilket tanken var att jag skulle skriva skivrecensioner. Vilken tur att Entombed hade kommit ut med mästerverket Wolverine Blues ganska så lagom innan första numret. Jag skrev en lång och glödande recension av plattan som verkligen imponerade på mig med sitt röjiga sväng, och avslutade den med orden "suveränt. Köp för fan!" När zinet kom hade min klasskompis strukit allt förutom just de avslutande orden!

Icke desto mindre gjorde skivan ett stort intryck på mig, precis som de flesta av Entombeds plattor, och därför är det så jäkla kul att se att gruppen trots avhopp levererar en platta som Serpent Saints.

Skivan har fått ett blandat mottagande, vissa tycker att bandet har sina bästa dagar bakom sig, och att de hade förväntat sig mer av denna institution inom dödsmetallen. Andra tycker att bandet med LG Petrov i spetsen visar att det inte är uträknat. Personligen tycker jag att plattan är om inte i samma klass som många av gruppens andra plattor (som Wolverine Blues och To ride, shoot straight and speak the truth) men ändå ett styrkebesked. Svänget som har blivit något av ett signum för bandet finns här, LG:s karakteristiska röst, som även om det finns grymmare growlare därute ändå är så fruktansvärt bra, och en tung fet produktion på gitarren (japp, bara en numera) gör att man bitvis går upp i brygga över plattan. Titellåten, "Masters of death", "Ministry", "When in Sodom" gör att jag bara vill gå ner på alla fyra och dyrka detta band som en hund från helvetet, medan andra låtar inte gör mig lika tokig av satanisk glädje.

Trots dessa reservationer måste jag ändå rekomendera Serpent Saints - det finns så pass många starka ljuspunkter på plattan för detta.

Metal på Malmöfestivalen 2007

Metal på måndagar är inte det optimala om du frågar mig, men med tanke på att metal från Sonic Syndicate, Mayhem och Testament erbjuds så ska jag verkligen inte klaga.

Platsen är precis som förra året Mölleplatsen, ett bra drag eftersom man då endast får musik och slipper de horder av försäljare som infesterar varje stadsfestival. Sonic Syndicate är först ut, och här har vi ju ett band på uppåtgående - som förband till Dark Tranquillity på bandets Skandinaviensväng och som del av Easpak Antidote paketet både turen runt Sverige och utlandssvängen ( då med Soilwork, Caliban och DT) har man mycket kul att se fram emot.

Dessvärre lider bandet av ett riktigt sunkigt ljud, något som gör att jag inte riktigt kan njuta fullt ut av bandets melodiska dödsmetall. Men visst ser man att dett nog kan bli ett band att räkna med i framtiden. Absolut coolast är Karin Axelsson på bas.

I varenda tidning jag har läst de senaste dygnen har Mayhems gig, ett gig som jag blev högeligen förvånad över när jag fick reda på det. De flesta artiklarna har ganska självklart tagit upp om bandet skulle ta med sig grishuvuden på scenen eller inte. Det gör bandet inte. Vad det däremot gör är att släpa upp en tornado av ondska och larm. Sångaren Attilla ömsom väser ömsom gallskriker fram rent hat.

Demonen bakom trummorna Hellhammer hamrar på med en ferocitet som bandets musik behöver. Bandet är inget favoritband, men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av den maskin som Mayhem trots allt är. Totalt kompromisslös blackmetal som får djävulen själv att framstå som en korgosse.

Regelbundna läsare av denna blogg vet nog att jag är smått tokig i bra thrashmetal, och det torde inte förvåna nån att för mig var Testaments gig kvällens absoluta höjdpunkt. Testament har ju inte som flera av sina medband i 1980-talets thrashvåg från Californien (Metallica, Megadeth, Slayer) sålt lika många plattor, men vilka låtar bandet har! Giget är en kavalkad av matig thrash - inledande "The Preacher" sätter tonen, och bandet fortsätter med att mata på med "The new Order", "Souls of Black", "Practice what you preach", "Into the Pit", "Over the wall", "Low", "The Haunting", "Sins of Omission", "Electric Crown" och en av mina absoluta favoriter "D.N.R." från bandet senaste studioplatta The Gathering. Jag och och min kompis Henke är lika glada som två småpojkar som har fått nycklarna till godisaffären. Enda negativa är egentligen att bandet inte kör "Trial by Fire", "Burnt Offerings" eller överhuvudtaget fler låtar från The Gathering en ren slaktarplatta, med låtar som nye trummisen Nick Barker med lätthet skulle sätta.

Ofrånkomlig mittpunkt på scenen är Chuck Billy, denne man som återhämtade sig från cancer och numera ser helt frisk ut. Som vanligt med sitt halva mikrofonstativ vrålar han ut texterna med sin rent fantastiska growlröst.

Som sångare måste Chuck vara skitglad över att ha Alex Skolnick och Eric Peterson på gitarrer för det liras luftgitarr till varenda liten grej som yxmännen gör.

Det är genuin glädje och i det närmaste totalt publikfriande, men vad gör det egentligen?

Hela bandet verkar ha skitkul och det fyras av leenden från samtliga bandmedlemmar utom från Nick Barker som sammanbitet levererar stompet från sitt från Dimmu-tiden betydligt nedslimmade trumset. Riktigt kul verkar dessutom Björn "Speed" Strid ha, speciellt när Chuck under "Disciples of the Watch" springer ut till sidan av scenen och låter Björn vråla Obey!!!!

Kompetent 2-taktsthrash

Danska thrashmaskinen Hatesphere har med Serpent eyes and killer eyes gjort ett sjukt starkt album.


Här finns rötterna i gammal hederlig två-taktsmatarthrash i så pass riklig mängd att man som thrashdiggare kapitulerar, men det känns för den skull inte särskilt mossigt. Recensionerna har överlag varit positiva.

Skivan rivstartar med "Lies and Deceit" och det är så att man vill hoppa upp och ner av glädje för det matas 2-takt och köttiga riff så att man känner att thrashmetal, det är nåt av det bästa som finns i musikväg. För mig som bara har hört bandets Ballet of the Brute, plus en konsert tycker jag att framförallt produktionen på Serpent... är riktigt riktigt bra. Bandet har lyckats få fram en ganska tydligt ljud utan att förlora den skitigheten som jag tycker att bra thrash ska kännetecknas av. Att man sedan har begåvats med en riktig riffmästare i Pepe, som också står för de flesta av låtarna gör ju inte saken sämre.

Så, ett litet kort inlägg om en skiva som om man inte har den och gillar thrash bör pallra sig iväg till skivaffären och införskaffa.

Progressivt!

Dream Theater har lite, om något, kvar att bevisa vad gäller spelskicklighet, men det är ändå glädjande att notera att gruppen fortfarande har hungern kvar.

För en förfärligt massa år sedan fanns det på P3 ett program (som jag naturligtvis har glömt namnet på) enbart ägnat till hårdrock och metal. Programledaren hette Leif Edling, japp bassisten i Candlemass, och det var en sen kväll 1992 då jag för första gången hörde Dream Theaters "Pull me under" från mästerverket Images and Words. På den tiden var jag än mer insnöad på bra musicianship än idag och Dream Theater gjorde allt det som man själv ville kunna göra. Låtar på över 9 minuter, fruktansvärt komplicerat lir på samtliga instrument - kort sagt bandet tog i nästan så de kräktes, men bad inte om ursäkt för att de gjorde det.

Gruppens diskografi är numera ganska omfattande. Själv tappade jag lite av intresset efter 1994 års Awake men på tips av en god vän som starkt förespråkade inköp av senaste släppet Systematic Chaos knallade jag iväg till skivaffären (ja, jag använder mig fortfarande av såna).

Jag kan inte säga att jag har ångrat inköpet - jag tycker mig känna igen bandet som jag blev så galet i på 90-talet. Bara en sån sak som att skivan öppnar med en 9 minuter lång låt! Idag är ju detta inte särskilt ovanligt, men det känns ändå lite extra speciellt just för att det är DT. När vi ändå är inne på låtlängd så förväntar i alla fall jag mig riktiga mastodontbyggen till låtar när det gäller detta band - och för att säga så här; kortaste låten är "Forsaken" på 5:35 men sedan ökas det raskt på till längre skapelser. 5 av 8 låtar klockar in på 9 minuter eller över. Avslutande "In the presence of enemies - part II" på hela 16:38! Det säger sig självt att detta är ingen easy listening i fråga om låtlängder - och fy fan vad skönt det är att slippa den fixering runt singelsläppsvänliga låtar på strax över 3 minuter som härskar inom mainstreammusiken idag.

Hur låter det då? Det låter som Dream Theater. Glädjande är att tyngden är tillbaka. När bandet fläskar på med släggan njuter jag i fulla drag - det kommer till och med in lite 2-takt i "The dark eternal night"! Borta är det mesta från ganska svaga Octavarium, men det finns lugnare låtar som "Repentance" som trots lugnet bjuder på verkligt vackra grejer av John Petrucci. Mixen är tydlig utan att vara för "lätt" och man hör verkligen allt finlir som gruppen är mäktigt.

Sen måste jag ju säga nåt om Mike Portnoy, denne gudabenådade trummis som verkligen använder allt på sitt trumset - ett faktum som är ganska imponerande när man ser hur mycket grejer den här mannen har. Och jag blir inte besviken - när det behövs lite enklare rakare spel bjuder han på det - men det som jag gillar mest är självklart när han gör såna grejer att man tror att han har 4 armar.

Ett starkt album, som om det inte har framgått, verkligen bjuder på ett band som inte har tröttnat på den musik det skapar.

Egyptiskt dödsröj

Nile - som trots att huvuddelen av gruppen kommer från USA verkar vara helt insnöade på egyptisk mytologi - har släppt sitt 5:e album, Ithyphallic.

År 2005 satt jag i min gode vän Henriks bil på väg till replokalen då han drog igång en sonisk slakt med vad jag tyckte var orientaliska influenser. Det var naturligtvis Annihilation of the Wicked, en platta som med sitt briljanta lir och straight from hell growlande, golvande mig å det snaraste. Jag blev inte mindre intresserad av det fenomen som Nile är, när Henke berättade att gruppens texter enbart avhandlade stoff ur Egyptens historia eller mytologi.

Nu är Nile tillbaka med nästa platta - Ithyphallic - ett ord som tydligen ska betyda ett manligt erigerat organ av avsevärd storlek. Vad man än kan tycka om titeln så är plattan ingenting man kan avfärda som vare sig ett skämt eller som något omoget. Vid skrivande stund är jag inne på tredje lyssningen, och ja, det låter ju som Nile fast med vissa undantag. Den fullkomligt brutala produktionen som kännetecknade AOTW finns det naturligtvis spår av - men sången hörs mycket tydligare och bruket av akustiska gitarrer ger ytterligare en dimension till plattan. Annars är det mäktigt, svulstigt till och med, tungt bitvis, snabbt bitvis.

Jag måste ju också säga nåt om George Kollias, denne skinnfantom som återigen hamrar på utav helvete. Det är inte riktigt på Infernos nivå, men bra nära...på Helgons deathmetalforum läste jag att någon tyckte att han hade "noll feeling när det kommer till blast beats", men det vete fan - visst finns det trummisar som klarar det bättre, men å andra sidan finns det få batterister som kan sätta ihop såna kompositioner till trumstämmor som Niles musik kräver.

Gillar man Nile är detta en platta att skaffa - något som ju många redan har gjort - men det är tack och lov ingen easy-listening som möter örat. Ändå tycker jag att denna plattan är något mer lättillgänglig om man jämför med AOTW.

Heldag på Gröningen

Helsingborgsfestivalen brukar kännetecknas av ett oändligt antal krämare som säljer mindre nyttiga grejer, men också av en hel del bra musik, vilket var fallet även i år. Metallbibliotekarien drog till Gröningen för en heldag.

Något band måste ju börja, så är det ju...desto roligare när det är Zero Tolerance som sparkar igång heldagen med sin dödsmetall. Det headbangas friskt på scen, men det som framför allt impar på mig är sångaren rent vansinnigt kompetenta growlande. Det låter verkligen bra om den killens röst! Låter visa sig om hans för dagen faktiskt nyfödde son kommer att besitta samma stämma.

Om Zero Tolerance sångare imponerade, är det inget mot vad Faithful Darkness gör! Oj oj oj vad kul det ska bli att följa denna grupp, som med sin ganska melodiska deathmetal verkligen verkar trivas på scen. Sångaren Erik, som verkligen kan sjunga så att man ryser, har dessutom en satans bra utstrålning (vilken ju inte direkt skadar) och han stortrivs på Gröningens scen trots att klockan bara är 3 på eftermiddagen. Låtarna är starka och det förvånar mig inte när gruppen annonserar sin debutplatta som ska komma i september.

Nästa gäng är Sins in Vein som med sin Nightwishinfluerade metal låter väldigt bra. Sångerskan som ser misstänkt lik ut Evanescence's Amy Lee fast med tatueringar, har en bra röst. Det jag står och önskar mig är dock lite mer pondus på scen som kan matcha låtarnas storvulenhet. Förhoppningsvis kommer det med tiden. Bandet har dessutom en demon på bas som verkligen gillar att stå på scen, och jag blir inte direkt förvånad när nästa band går på, Chaeostribe, så återfinns han som en av sångarna. Chaeostribe imponerar, precis som förra året, med sin aggressiva framtoning och muskelmetal. De bägge sångarna triggar verkligen varandra och det är brutalt hårt och väldigt bra.

Bai Bang har aldrig varit stora i min bok, och jag struntar helt sonika i gruppens framträdande för att komma tillbaka till märkliga Hellsongs framträdande. Hellsongs är något så ovanligt som en trio, bestående av en keyboardist, en gitarrist och en sångerska som gör väldigt lugna covers på gamla metalklassiker som Judas Priests's "Breaking the law", Metallicas "Search and Destroy", och Maidens "Running free" och "Run to the hills" bland andra. Blasfemiskt? Nja, gruppen gillar verkligen låtarna de framför, och de har precis rätt tonläge i konversationen med publiken som till största delen gillar orginalversionerna bättre vilket gör bandets konsert snarare till en hyllning av hårdrocken än ett dissande av densamma.

Hellsongs i all ära, inget går upp mot lite härlig 2-takt - och det har danska Hatesphere drivor av. Under konsertens gång kommer jag på mig själv att tänka att thrash-metal - fy fan vad bra den är! Hatesphere matar ut köttiga riff och får på ett sånt fetröj på scen att jag tycker det är synd och förvånande att inte tältet är sprängfyllt till sista plats.

Det är det däremot när Mustasch går på - och inte bara tältet utan även platsen utanför är fylld. Göteborgsbandets grova hårdrock är inget jag brukar sätta på hemma, två-takts fanatiker som man är, men jävlar i det vad bra gruppen är på scen! Ralf Gyllenhammar är en verkligt bra frontman, och hans mellansnack är både föredömligt kort som bra, som när han frågar om vi gillar hårdrock för att efter vrålet som kommer säga, så ska ni få! Publiken är verkligen på och det sjungs allsång vid varje chans som ges.

Att Von Benzo är stora i sin egen stad har jag förstått, och visst gruppen är bra, men antingen är det att jag nu börjar bli ganska mör, eller att bandets hårdrock är för lik Mustaschs - för det vill inte riktigt lyfta i mina öron...lite småtrist, men på det stora hela så var dagen på Gröningen rejält trevlig.

Bästa plattan i år!

Jag älskar verkligen Demigod polska dödsbataljonen Behemoths näst senaste giv, men ibland blir man ju verkligen glatt överraskad. The Apostasy är en fullkomligt hänsynslös uppvisning av ett band som fullkomligt bemästrar sitt hantverk.

Jag tror aldrig att Lars Ulrich kommer att läsa denna blogg, men om han skulle få för sig att göra det skulle jag säga så här - du borde vara på samma nivå spelmässigt som Behemoths trummis Inferno för att känna dig nöjd. Skinnbödelns fullkomligt häpnadsväckande tekniska briljans löper som en röd tråd genom The Apostasy. Det är inte bara hastigheten som är halsbrytande, det är alla snygga fills - men det bästa av allt - Infernos trumspel kompleterar hans bandkompisars lika hänsynslösa lir och svetsar det samman till en skenande enhet av aggressivitet.

11 spår - 40 minuters musik. Det kanske låter som en kort skiva - men intrycken staplas i höjd och på bredd att man känner sig fullkomligt matt - och ändå så märkligt stark efter en genomlyssning att det enda jag finner mig kapabel till är att trycka på play, igen och igen och igen. Det enda spår som ännu inte har funnit sitt hem i min kropp är "At the left hand ov god" men alla andra spår lämnar mig kippande efter andan och krävande mer.

Inledande "Rome 64 C.E." är en av de mest briljant tunga inledningar till en skiva jag har hört - mäktigt, mörkt och sataniskt bra innan helvetet briserar med tajta baskaggar och malande gitarrer i "Slaying the prophets ov Isa".

Plattan har många individuellt starka låtar - personliga favoriter är just nu "Kriegsphilosophie" och "Be without fear", men det som gör The Apostasy fulländad är just att den känns så sammanhållen och genomtänkt. Den här skivan borde finnas i alla som gillar extrem metals skivsamlingar.

Nähä

Ibland blir det inte som man tror att det ska bli - i år blev det inget Roskilde, och jag kan inte säga att jag är avundsjuk på de som har tvingats hålla ut i den vattensamling som festivalen blev i år. Det enda som verkligen suger är att jag missade Mastodon i och med att jag inte kom iväg...

Heavy Metal Thunder

En bok helt tillängnad omslag till metalplattor - ren mumma för Metallbibliotekarien.

Jag är tillräckligt gammal för att ha upplevt när LP och inte CD var formatet som gällde, och rent subjektivt så kan man konstatera att CD-formatet tog död på den omslagskonst som tidigare hade kommit till sin rätt i LP-formatet. Tydligare än inom metallen blir detta inte. Jag kommer fortfarande ihåg vilket intryck Maidens Live after Death gjorde på mig - här snackar vi en rejäl pjäs! Därför är det så oerhört roligt att sitta och bläddra i Niel Aldis och James Sherrys Heavy Metal Thunder: Album covers that rocked the world. Så där värst mycket text är det inte frågan om, det verkar mest förhålla sig så att författarna har velat dela med sig av sina favoritomslag. Detta är i stort sett enda invändningen jag har om boken, i övrigt är boken en ren glädjekälla och man sitter fånleende bläddrandes i boken. Och vilka omslag! Finns det någon genre som kommer i närheten av metallens? Visst, en del omslag är ju inte så där värst upphetsande, men man kan ju inte annat än gå upp i brygga över ett omslag som det till Morbid Angels Altars of Madness. Det är bara så...ont och så grymt snyggt utfört, och att sedan musiken så totalt harmonierar med omslaget är ju ett så klockrent exempel på hur det ska se ut.

Vill man ha en bok som ingående diskuterar och analyserar omslag ska man nog välja en annan bok, men vill man ha en trevlig stund och gotta sig i maffiga omslag så är detta en bok som verkligen funkar.

Svettigt, Röjigt och Förintande på SRF

Sweden Rock Festival har av många kallats nostalgins högborg, alternativt en elefantkyrkogård där före detta storstjärnor inom hårdrocken elchockas tillbaka till scenen - och visst kan jag hålla med om detta påstående till viss del - men man missar i så fall målet eftersom festivalen även erbjuder en mängd akter som i allra högsta grad både är tyngre och samtida.

Festivalen har gjort sig känd för att ha en väldans tur med vädret - så även detta år; solen hamrar obarmhärtigt över Norje Boke och man blir på ett nafs grundligt bränd så dum man är att inte smörja in sig förrän skadan är gjord. Men å andra sidan är humöret på topp hos de ca 29.000 festivalbesökarna och det jag genomgående tänker på är vilken trevlig och gemytlig stämning det är på festivalen. Den känns även väldigt intim och mysig, mycket beroende på dess storlek tror jag.

Nåväl det skulle ju även lyssnas på band förutom att bedrivas redigt odygdigt leverne - och även om många tyckte att årets line-up var i tamaste laget (varför kan jag inte förstå) fanns det en hel massa band som jag definitivt inte ville missa, plus en del andra som visade sig bli riktigt trevliga nybekantskaper.

Dark Tranquillity är ett band som jag inte har haft ett långt förhållande till, men det är med glädje som jag beser bandets gig på Rockscenen. Frontman Stranne har förutom en fullkomligt krossande stämma en förmåga att nå publiken som gör att man häpnar. Bland låtarna fanns "Focus shift", "The new build" och en favorit "Lost to apathy". Glada i hågen knallar jag och min kompis Jörgen hem till tältet för att korka upp ytterligare några öl innan det var dags för det mäktiga Amon Amarth - och fy satan! Hur i hela världen kan jag ha missat detta makalösa band? Det inte bara sjungs om vikingar och svingade av svärd - bandet ledda av resen Johan Hegg är nordiska bärsärkar på riktigt. Här är det plattan i mattan som gäller och jag lämnar giget förunderligt förnöjd.

Ytterligare en ölpaus senare är det dags för ett band jag länge ha velat se - Dimmu Borgir. Och bandet gör mig inte besviket. De har en löjligt snygg ljusshow plus att man nu får beskåda kanske festivalens maffigaste trumset. Hellhammers rigg är en grym maskin som han använder för att brassa på utav bara helvete. Det är tight, snyggt och så helvetiskt ont att man inte kan göra annat än att kapitulera. Inledande "Progenies of the great apocalypse" får marken att rämna och bandet släpper inte greppet en sekund.

Nöjda som fan knallar vi raskt vidare till vad som visar sig bli den enda icke-besvikelsen av festivalens headlinare: Heaven and Hell (som för er som inte vet är Black Sabbath mark II med Ronnie James Dio på sång och Vinny Appice på trummor). Trots att gubbarna har passerat 60-årsstrecket golvar de mig fullständigt. Det rörs inte så mycket på sig på scen, men vad spelar det för roll när man har en låtskatt som få andra band kan skryta med att välja och vraka ur? "Neon knights", "Sign of the southern cross", "Computer God", "Children of the sea", "Heaven and Hell" ja ni fattar att man förflyttas till sjunde himlen.

Nästa dag börjar konserterna lite senare för vår del - å andra sidan om vi var trötta så tog tyska thrashgiganterna Kreator snabbt ur oss de föreställningarna - sällan har jag sett ett band köra över och dominera en publik som tyskplutonen gör. Det är stenhård matning av tvåtakt vilken för mig och min kompis att rysa av välbehag, massivt riffande och en sångare/gitarrist som på bruten tyskengelska beordrar oss att mosha så hjärnorna tränger ut ur skallen. Några timmar senare hinner vi lyssna en stund på Udo Dirkschneider tidigare sångare i Accept - och detta är faktiskt enda gången jag upplever nåt som kan liknas vid nostalgi på hela festivalen. Andra låten är nämligen "Son of a bitch" vilken innehåller de sedan barndomen inetsade textraderna "You fucking motherfucker I was right, now eat this" varpå Udo härmar ett mäktigt uppkast. Töntigt nu kanske, men jäkligt mäktigt när man var 10!

Sen var det dags för ytterligare en trevlig upplevelse - Hardcore Superstar tro det eller ej! Glam/sleazerockarna är ett sjukligt kompetent liveband som har varenda jäkel i publiken i ett järngrepp. Själv står jag bara och ler av glädje. Det fullkomligt sprakar av spelglädje om bandet och de hade gärna fått spela en stund längre än de gjorde. Storligen glada i hågen traskar vi hemåt och vi är inte mindre glada när vi återvänder för att se Aerosmith några timmar senare (vilket möjligen kan ha att göra med ytterligare öl innanför den svettiga västen). Men vilket antiklimax det blir. Jag kan bara inte begripa hur i stort sett varenda recensent jag har läst de senaste dagarna kan lovprisa giget så pass som de gör. Det enda jag såg var ett band som visserligen startade starkt med "Love in an elevator" och "Dude looks like a lady" men sedan segnar och segnar och segnar tills dess att jag står fullkomlig häpen och uttråkad framför Festivalstage.

Dock kan man inte vara sur länge på festival - det räcker med att bara gå omkring och glo på folk. Här finns verkligen alla typer av hårdrockare, från de mest inbitna blackmetallarna som med vett och vilja går omkring i full läderutsyrsel till de sleazigaste sleazebrudarna. Fast någon borde säga åt damer över 50 att fishnetstockings med tillhörande supersmå latextrosor nog kvalar in som det vidrigaste man kan bese på damer i den åldern!

Lördagen blev något av en utdragen öldrickning som toppades av det mäktiga Motörhead. Att påstå att bandet är festivalens husband vore en underdrift - på 10 år har Lemmy och pojkarna spelat 6 gånger! Bandets rykte är lika grundmurat som Mount Rushmore - och de gör ingen besviken. Efter den korta hälsningfrasen "We are Motorhead and we play Rock and Roll" öser bandet från början till slut. Trummisen Mikkey Dee är ett energihus, som dessutom tack och lov har insett det löjliga med att ha ett vitt trumset när man spelar i världens kanske skitigaste band och bytt ut det mot ett svart. När sedan bomberriggen börjar röra på sig briserar hela publiken i ett ordlöst glädjevrål. En värdig avslutning på festivalen - om man inte räknar Scorpions vilket jag inte gör. Enough said.

Bilderna är courtesy of Gange - kudos!

Andra bloggar om Sweden Rock Festival

Swedish Deathmetal

Kan man motivera 500 sidor om svensk dödsmetall? Om man gör det som Daniel Ekeroth har gjort i mastodontverket Swedish Deathmetal är svaret ja.

Under en resa till Stockholm under sent 80-tal snubblade jag in på klassiska House of Kicks i Gamla stan. Av det jag kom ihåg av besöket var att lokalen var väldigt svart och till brädden fylld av skivor av artister jag aldrig hade hört talas om. I efterhand har jag förstått att jag hade gått in i något av en institution inom svensk dödsmetall. Och ja, jag ångar mig som fan att jag inte handlade fler skivor - men å andra sidan hur mycket pengar har man egentligen vid 13 års ålder?

Att Sverige är stort vad gäller dödsmetall blir man varse, om man inte redan var det, när man läser Daniel Ekeroths standardverk i ämnet - för att det är ett standardverk är det inget snack om. Detaljrikedomen är rent imponerande, så imponerande det bara kan bli när författaren själv är en del av scenen han beskriver. Upplägget är kronologiskt något som jag tycker funkar bra. Att dessutom Daniel verkligen har gått ner till källan, musikerna, gör att boken blir ett massivt myller av who's who inom dödsmetallen i Sverige. Fokus geografiskt ligger på Stockholm, vilket är ganska naturligt med tanke på att det var här scenen startade där, men författaren tar även upp scenen i andra delar av landet.

Som läsare tänker jag främst på att dödsmetallscenen i Sverige startade precis som många andra scener inom metall genom tape-tradande. Med tanke på hur stor scenen ändå blev är detta imponerande - Ekeroth verkar dessutom ha alla demos, alla flyers, alla zines som har producerats.

Boken avslutas med ett A-Z of Swedish deathmetal samt en förteckning över de zines som scenen kan skryta med.

Den här boken borde finnas i varje metalheads hylla oavsett om man gillar deathmetal eller inte, men självklart hjälper det om man gillar musiken. Trots att Daniel måste ha haft grymt kul under tiden han skrev boken, så tror jag nog att det också tog emot bitvis, med tanke på den möda på detaljer han har lagt ned på boken.

Andra bloggar om Swedish Deathmetal

Kort om "Swedish death metal"

Att Sveriges inflytande på dödsmetallscenen är stort torde vara ett välkänt faktum - och därför är det fullkomligt befogat att det nu äntligen har kommit ut en härligt fet volym skriven av Insisions Daniel Ekeroth. 500 sidor fullpregade av dödsmetall - och trots att jag bara har kommit runt 100 sidor vågar jag säga att denna bok kommer att betraktas som ett standardverk vad gäller death-metal. Längre recension följer när jag har plöjt igenom hela verket.

Avgrundsmuller

Att det har kommit ut en hel del ny spännande blackmetal under den senaste tiden borde inte ha ungått någon metalhead - och glädjande nog är den av mycket hög kvalité.

Att Dimmu Borgir har dragit in en hel del kulor på sin symfoniska svartmetall, och således kan lägga en hel del krut på snygga och påkostade konvolut borde bli uppenbart när man håller i nya given In sorte diaboli. För någon som mig som saknar de maffiga pjäserna som LP formatet gav möjlighet till kommer Dimmus omslagskonst nästan upp i samma klass. Inte nog med att man får med en DVD med massa gott på, man får ett texthäfte med en rätt vrickad finess - alla texterna är tryckta spegelvända, så vad gör Dimmu för att man ska kunna läsa texterna? Man lägger naturligtvis med en spegel! Överdrivet? Kanske, men också så otroligt coolt och orginellt att man bara måste kapitulera.

Rent musikaliskt så har jag alltid varit svag för den episka, symfoniska svartmetallen som Dimmu har lyft till nya nivåer - och In sorte diaboli gör mig inte besviken. Öppningspåret tillika första videon "The serpentine offering" är en smältdegel av Dimmus musik - blås, smattrande kaggar från Hellhammer och, nästan det bästa av allt, den sjukligt snygga rensången från basistjätten Vortex. Hellhammer gör ett riktigt bra jobb, men jag saknar skinnbödeln Nick Barker, fast bara lite. Att Hellhammer är en eftertraktad trummis gör att han också är med på årets kanske ondaste platta - Ordo ad Chao från klassiska Mayhem. Och fy satan! Här snackar vi en svärta så avgrundsdjup att man känner sig belägrad. Mayhem har inte snickrat ihop en lättillgänglig platta på något sätt och jag tror att det kommer ta lång tid att ta skivan till sig - men att det rör sig om ett mästerverk är det inget snack om.

Marduk är ett band som jag tidigare bara kände till namnet, men Rom 5:12 kommer nog att få mig hålla bättre koll på bandet än tidigare. Titeln syftar på passagen i Bibeln där det berättas om hur döden kom in i världen på grund av människors synder.

Och här är det plattan i mattan som gäller - bandet öser på för fullt från början och det ska bli hur kul som helst att beskåda dem på SRF för att se om de kan matcha sin feriocitet på platta på scen.

För er som gillar sväng i kombination med blackmetal rekommenderas Watains Sworn to the dark å det varmaste.

Yes!

Ibland går ledsamhet över fort - den dysterhet som jag kände när Slayer ställde in sitt gig på Roskildefestivaln har totalt vaporiserats efter det att festivalens hela program blev offentligt igår.

Att jag redan gått upp i brygga över att mäktiga Mastodon kommer till festivalen har regelbundna läsare av bloggen nog inte undgått - och nog för att man blir glad när man varje dag under en hel månad går in och önskar ett speciellt band och festivalen tar dit det. Överdrivet? Det är fucking Mastodon.

Men glädjen blev desto större när festivalen tar dit både In Flames och Machine Head. Personligen var det längesen jag såg ett så taggat och proffsigt band som In Flames, och med det flyt som bandet har nu kan det nog bli en bra konsert. Och Machine Head som golvade mig med Burn my eyes och årets The Blackening och som krossar det mesta i min stereo just nu, det kan ju inte bli dåligt.

Lite dyster

Jaha - Slayer ställer in sitt framträdande på Roskildefestivalen utan några förklaringar. Tecken på att grabbarna börjar bli bekväma? Med tanke på att gruppen har ställt in i det närmaste ingenting under sin karriär är det ju en smula oroväckande att de inte ger någon förklaring.

Visst jag har sett Slayer innan, men senaste giget på Unholy Alliance Chapter II i Malmö gav intrycket att bandet fortfarande har mycket att ge, något jag tycker att gruppen bevisade med senaste släppet Christ Illusion.

Men vad göra - förutom att hoppas att Roskildefestivalen hittar nåt annat tungt band att ersätta Slayer med - optimalt hade varit Testament som numera inkluderar en überskinnpiskare i Nick Barker.

Lite nya skivor

Det är gött att ha en bra skivaffär i stan, något som jag gjorde nytta av idag och gjorde några inköp till biblioteket.

Bleeding Trough är inget band jag lyssnat på tidigare, men när skivan startar med ett ljudklipp från The Boondock Saints vet man att det inte kan gå helt åt helvete. Mycket tvåtakt, muskler och rejält med tatueringar.

Kolla om skivan finns inne gör man här.



Om man tävlade i absurt långa bandnamn skulle One Man Army and the Undead Quartet nog ligga bra till. Tack och lov har bandet så mycket mer än bara ett namn att komma med - bra attack plus att ack så trevligt en cover på Alice Cooper's "He's back (the man behind the mask)"

Kolla om skivan finns inne gör man här.

Lyckorus på Mejeriet

Svettigt var bara förnamnet; fullsatt röj skulle kunna vara efternamnet när In Flames totalt dominerade lundapubliken within an inch of its life.

Att jag hade milt sagt högt uppskruvade förväntningar på In Flames framträdande, efter de närmast lyriska recensionerna i pressen, hade varit en underdrift. En kompis lade fram en stilla undran om hur jag skulle reagera om konserten inte blev så fantastisk som jag förväntade mig - glädjande nog levererade bandet en precis lika överjävligt bra konsert som jag hade förväntat mig. Kön ringlade sig lång utanför Mejeriet, men det gick förvånansvärt snabbt att komma in.

Förra gången jag betittade bandet var på Unholy Alliance Chapter II i en svintråkig maskinhall på Malmömässan. Då var bandets framträdadande det enda som kunde matcha Slayers set. Desto roligare att se bandet på Mejeriet och i kapacitet som headlinare. Förbandet Avatar gör en helt ok jobb med att värma upp publiken - gruppen vet att de är där som just förband och gör det mesta av sitt set. Riktigt impad blir jag av trummisens kommando över sina bastrummor.

Fast när In Flames går på vid 21-tiden lyfter nästan taket - det är rent lyckorus från början och jag undrar om bandet kan göra en dålig spelning, för här stämmer allt - ljudet, ljuset, publikkontakten - och moshpiten låter inte vänta på sig. Fast det är inte detta som berör mest - det är låtarna. In Flames har i mina ögon en helvetes bra låtkatalog att välja och vraka i - vilket bandet också gör; "Crawl through knives", "Come Clarity", "The quiet place", "A touch of red", "Only for the weak", "Graveland", "Behind Space", "Take this life", "My sweet shadow", "Egonomic", "Dark Signs" ja ni fattar att det rör sig om en kavalkad av högkvalitativ metal som bandet släpper lös på den exstatiska lundapubliken.

Bandet körde på i 1.45 men hade med lätthet kunnat spela i det dubbla kändes det som och jag

vandrar glad och nöjd hemåt i lundanatten.

Andra bloggar om In Flames