Legendariska dödssvängbataljonen - Entombed - är tillbaka. Och som de är tillbaka!
1993 traskade jag till vardags omkring på en gymnasieskola i Karlskrona. I min klass gick det en kille som beslutade sig för att skriva ett fanzine, i vilket tanken var att jag skulle skriva skivrecensioner. Vilken tur att Entombed hade kommit ut med mästerverket Wolverine Blues ganska så lagom innan första numret. Jag skrev en lång och glödande recension av plattan som verkligen imponerade på mig med sitt röjiga sväng, och avslutade den med orden "suveränt. Köp för fan!" När zinet kom hade min klasskompis strukit allt förutom just de avslutande orden!
Icke desto mindre gjorde skivan ett stort intryck på mig, precis som de flesta av Entombeds plattor, och därför är det så jäkla kul att se att gruppen trots avhopp levererar en platta som Serpent Saints.
Skivan har fått ett blandat mottagande, vissa tycker att bandet har sina bästa dagar bakom sig, och att de hade förväntat sig mer av denna institution inom dödsmetallen. Andra tycker att bandet med LG Petrov i spetsen visar att det inte är uträknat. Personligen tycker jag att plattan är om inte i samma klass som många av gruppens andra plattor (som Wolverine Blues och To ride, shoot straight and speak the truth) men ändå ett styrkebesked. Svänget som har blivit något av ett signum för bandet finns här, LG:s karakteristiska röst, som även om det finns grymmare growlare därute ändå är så fruktansvärt bra, och en tung fet produktion på gitarren (japp, bara en numera) gör att man bitvis går upp i brygga över plattan. Titellåten, "Masters of death", "Ministry", "When in Sodom" gör att jag bara vill gå ner på alla fyra och dyrka detta band som en hund från helvetet, medan andra låtar inte gör mig lika tokig av satanisk glädje. Trots dessa reservationer måste jag ändå rekomendera Serpent Saints - det finns så pass många starka ljuspunkter på plattan för detta.
3 kommentarer:
Ah, så skönt att hitta någon som diggar denna skiva lika hårt som jag. Har en skamlig hemlighet att erkänna. Det var faktiskt inte förrän denna skiva och singesläppet Master Of Death (för övrigt en riktigt fet låt och världens bästa titel) jag började lyssna på Entombed. Den är fet, tung och LG Petrovs röst är den som imponerar mest!
Ja, det här är fina grejer! Jag är ytterligt svag för all göteborsk melodisk döds, men det här visar ju att även Stockholmarna som hängt med ett tag fortfarande kan sin sak :)
För min del är stockholmsgängen Entombed och Dismember i det närmaste oantastliga vad gäller äldre döds :) Bara en sån sak att kalla en skiva "Death Metal" som Dismember gjorde injagar respekt. (väldigt bra skiva med förutom titeln)
Skicka en kommentar